vilcans

Gymnasievalet har extremt liten betydelse för vad du kan syssla med i framtiden. Oroa dig inte. Det är inte särskilt livsavgörande. Teknik är bra för att det ger behörighet till alla (?) högskoleutbildningar, men det kanske har ändrats sen jag gick gymnasiet på 1800-talet. Det viktiga är att inte ha ångest över valet. Och det GÅR visst att ändra sig.

Jag tycker ni ska parodiera alla dessa sommarfilmer som utnyttjar andra filmer för att kunna sälja ett hopkok av dåliga travestier på kända scener. Tänk Scary Movie. :-) Disclaimer: Jag har förresten inte sett någon av dessa filmer. De kanske är skitbra... Jag har rätt svårt för referenshumor bara.

Ah, som i Caché, den franska filmen som kom för ett par år sen. Det är rätt effektfullt, i alla fall i slutscenen. På TV till skillnad från bio är det säkert rätt tråkigt. Sånger från andra våningen är ett annat exempel.

Kanske mumien också är ute efter guldet?

[citat=Hamburg]Jag hade själv funderat i banorna en död flickvän som motiv till karaktärens beslut att ge sig själv retrograd amnesi (hur man nu gör det?).[/citat] Hur man ger sig själv retrograd amnesi? Enkelt. Det är bara att spela fotboll! :-) I en science fiction-miljö, t.ex. Eternal Sunshine eller Total Recall, är det inget problem heller. Annars, har du funderat på om huvudpersonen drabbades av någon känd sjukdom som gör att man drabbas av minnesförlust inom t.ex. en vecka? Då skulle han alltså känna till det och kunna förbereda sig. Konstig sjukdom, men den kanske finns. Gorse kollar gärna upp det. :-)

[citat=gorse]Jag vet inte om minnesberättelser är så uttjatat egentligen. I så fall är det ingen ide att skriva några kärleksberättelser heller. :-)[/citat] Jo, men kärlek är något som de flesta drabbas av, till skillnad från minnesförlust. Med tanke på det så finns det märkligt många historer om minnesförlust. Det beror väl på att det är ett såpass fascinerande tema. Det är något i det som knyter an till frågan om vem man är och hur man upplever sig själv. Man formas ju av sina upplevelser, så vem är man då om man inte har något minne av dem? Jag har förresten också en idé i min backlog som handlar om minnesförlust.

Först ett tack till Hamburg för en intressant inte så teknisk diskussion! Själv är jag nog MTV-skadad och vill gärna klippa i någorlunda rappt tempo. Klippa i rörelser är en självklarhet, men som Eibon säger kan det vara intressant att bryta mot "reglerna" ibland. T.ex. Sergio Leones westernfilmer där de klippte bilderna mot soundtracket på ett väldigt "fult" men effektivt sätt. Apropå långa bilder på episka panoramor: De senaste åren (typ efter The Matrix) har det varit populärt att "snabbspola" scener som annars skulle vara långa. Ni vet den effekten där det går i normal hastighet ett tag, sedan går det snabbare (eller tvärtom). Det är väl ett tecken på den moderna publikens ADHD-skador att de inte klarar att titta på en vacker bild mer än någon sekund. Själv har jag lite svårt för långa vackra panoramor, så jag tycker den där snabbspolningseffekten är rätt skön. Det är lite som "ja, jag fattar vad du menar, det är jättesnyggt, fortsätt med handlingen nu". MTV-skadan igen. :-)

Det är inte ny scen bara för att kameran byter vinkel.

Man ska vara konsekvent tycker jag. Det verkar finnas någon konstig uppfattning att det bara är regissören som läser ett filmmanus. Sanningen (d.v.s. det som jag alltid levererar) är att en massa andra ska läsa manuset, och då är det lika störande med kameraanvisningar om författaren ska regissera som om någon annan ska det. Fråga 1: Använd POV och INSERT om det är viktigt, annars inte. CUT TO har jag aldrig fattat syftet med (men jag kanske är dum också). Fråga 2: Ditt resonemang - skriv kameraanvisningar om det verkligen är viktigt är normalt, men det finns inga regler. Vissa författare använder mer kameraanvisningar än andra, men den allmänna uppfattningen är att man inte bör använda det annars än när de behövs. Fråga 3: Ja, det är underförstått. Regissören är dels inte dum i huvudet utan fattar vad du menar, dels har han friheten att strunta helt i dina kameraanvisningar. Detta gäller även om du själv är regissören. Det enkla svaret på alla såna här frågor är att manuset ska vara lättläst och tydligt. Och allt detta är sekundärt till historien som du berättar. För att citera Terry Rossio (ungefärligt) apropå hur viktigt manusformalia är jämfört med storyn: "Producers will accept scripts with shit-smeared covers if only the story is really good."

Det är därför man kan välja hur stor del av ett varv som slutaren ska vara öppen, t.ex. 180 grader. Men allvarligt, läs lite om hur projektorer och filmkameror fungerar. Det är inte svårt, och det går snabbare än att fråga sig till informationen.

[citat=Adam88][citat=friippe]Varför just Empress of Irland ? Det är ju inte lika många som känner igen det. Hur menar du ?[/citat] Det är just det som är poängen. Titanic vet alla redan massor om och ser de en film som utspelar sig på titanic förväntar de sig en historia om hur hon sjönk och varför osv osv osv.[/citat] Ja, och det var en anledning till att många blev besvikna på Camerons Titanic. friippe: Sätt gärna namn på karaktärerna. Det blir svårt att hänga med i dina beskrivningar om du bara kallar dem "en snubbe", "en kompis", "hans fru" etc. Sen försök se till att göra handlingen enkel. Om det handlar både om några hemliga dokument och en tavla och en fru som vill komma bort från sin man, en kollision med ett isberg m.m. så blir det väldigt rörigt.

Jag skulle bli förbannad om jag upptäckte att en "videokamera" jag köpt bara filmade i 15 fps, det kan jag garantera. Men poängen är intressant. Hittills har distinktionen mellan video och stillbild handlat om vad man satsar att lägga tonvikt på: många bilder per sekund eller hög kvalité på bilderna. Hittills har dessa två mål varit så motstridiga att det inte gått att göra en enhet som klarar både och. Jag har en digitalkamera som är några år gammal och som klarar att filma i upplösningen 640x480 i 15 fps, så inom några år borde ju en "stillbildskamera" klara av full HD-upplösning i 24 fps. Jag kan tänka mig att ett problem är var kameran ska spara bilderna. Minneskort är långsamma, och en stillbildskamera med hårddisk är nog svår att sälja (förutom till oss här på forumet).

Det jag menar är att du kan inleda med nån form av anslag som antyder vad filmen kommer att handla om redan på första sidan, sedan ägna sidorna 2-10 till att introducera karaktärerna (d.v.s. det du redan har skrivit). Jag tror att det blir mer intressant om man redan från början har ett hum om vad filmen kommer att handla om. När väl det är avklarat kan man ha scener som inte för handlingen framåt. Och detta upplägg gäller lika väl för drama som för actionfilmer.

[citat=The Keff]Här är ett litet utkast på 11 sidor på Ide 3 som nu går under projekt namnet Glad och Galen. Första manuset, så jag uppskattar verkligen kritik. Enjoy! http://lenemie.awardspace.com/gladochgalen.txt[/citat] Skön dialog. Men är det verkligen 10 sidor? Då är det verkligen dags att få igång handlingen. Det bör du göra redan på andra sidan faktiskt.

Slutaren i projektorn roterar antagligen redan 24 varv per sekund. Så matematiken blir ju inte så svår... Ett tips är att kolla upp i en bok eller på nätet hur en kamera och en projektor fungerar. Ditt projekt lär bli enklare då.

Om du har en hel projektor inklusive optik borde du kunna bygga om den till en filmkamera. Stillbildskameran lär inte behövas. Det kanske bara är att ljustäta allting och byta ut slutaren mot en med bara ett blad? Synd att förstöra en projektor bara (om den fungerar alltså).

Ställer man in på DVD-spelaren att TV:n är 16:9 så skickar den en anamorfisk bild till TV:n (om det är anamorfiskt på skivan) tillsammans med nån signal som säger att det är anamorfiskt. Då ställer TV:n om sig (om den är gjord för att uppfatta den signalen, vilket jag skulle tro att alla widescreen-TV är). Hur själva signalen skickas till TV:n vet jag inte, men det är uppenbart att den finns. Även om scart är äldre än widescreen så går det alltid att utöka standarden. Kanske skickas signalen i en egen tråd, eller så ligger den i bilddatat (typ som text-TV).

Men vad är problemet med radioreklamen, Sten? Budskapet går väl fram oavsett vilket accent speakern har? Nä, jag tror att problemet är att svenskar har så dåligt självförtroende (och är så icke-nationalistiska) att vi vill dölja var vi är ifrån för att vi egentligen vill vara från någon annanstans. Helst USA. :-)

Jag litar inte till 100% på IMDBs technical specs, eftersom de ibland verkar bara tala om visningsformatet. Men även om de filmade på 35 så blir det ju billigare eftersom scenografin m.m. säkert blir mycket enklare. De kunde jobba snabbt; inspelningen var bara två-tre veckor om jag förstått det rätt. De jobbade dock rätt mycket med ljussättningen.

För att återgå till originalämnet så är jag trött på att svenskar jämt ska klaga på andras engelska uttal. Vi tycks tro att det viktigaste när man pratar engelska är att dölja var man kommer ifrån. Sen att man har ett ordförråd som en femåring spelar ingen roll, så länge man har oklanderlig amerikansk eller engelsk accent. Det vi måste inse är att engelska är som ett andra officiellt språk i Sverige. Tittar man sen på alla andra länder som har engelska som officiellt språk så kommer man att märka att de har väldigt olika dialekter. Jämför engelskan mellan England, Indien, Singapore och Australien t.ex. Varför skulle inte vi svenskar få ha vår egen variant av engelska? Men det är klart, i film måste det ju vara motiverat att folk pratar med en viss accent. (Även om de sällan förklarar varför Schwarzenegger pratar som han gör i hans filmer.) T.ex. kan ju karaktärerna helt enkelt vara svenskar. Det blir ju förstås konstigt om de är flera med samma accent. Då frågar man sig ju varför de inte pratar svenska med varandra istället.

Mm, tanken med INSERT:arna och dialogen i början är att etablera det att Felicia och Andreas berättar saker för varandra. Rent bildmässigt tänker jag mig att allt som berättas eller inte är verkligt är filmat i ett annat stuk än de vardagliga scenerna. Typ "filmiskt" kontra "videodokumentärt". INSERT:arna skulle alltså vara filmiska. Men sånt har jag inte lust att skriva i manuset, i alla fall inte om jag ska lägga upp det här för då skulle diskussionen bara handla om huruvida man får skriva sånt i manuset eller inte. Men visst la jag in dem litegrann för att få något intressant visuellt i en dialogscen. Jag funderar lite på den första dialogscenen, om den är för lång. Vad tror ni? Själv tycker jag inte det eftersom jag har bantat ner den till det väsentliga (det har funnits versioner som varit tre gånger så långa). Syftet är: etablera Felicias och Andreas relation, visa hur Felicia är (historien med tröjan) och att Andreas vet att hon är sån, tala om att Felicia har en pojkvän och antyda vad Andreas tycker om det, samt låta Andreas berätta om Sara. Det lyckas jag göra på mindre än två sidor, så jag känner att det är ganska bra jobbat om jag får säga det själv. :-) EDIT: När jag tänker efter lite till så kommer jag på att jag kanske ska skippa att Felicia berättar tröjhistorien och låta den vara en scen där Andreas är med. Då tappar man etableringen att de brukar berätta saker för varandra, men det är när jag tänker efter inte alls viktigt.

Jag läste nyss manuset (den nya versionen). Jag håller inte med de som klagar på formalia. Jag hade inga problem med sånt, och jag är verkligen inte en sån där ultraliberal som bara säger "om du skriver det för din egen skull så kan du skriva som du vill". Tvärtom var manuset välskrivet och lättläst. Trots att det är dialogbaserat fick jag även en hel del bilder i huvudet (typ ljuseffekter genom regndroppar, makrobilder på schackpjäser med kort skärpedjup, mjukt varmt ljus...), och det är ett gott tecken. Jag läste det dock ganska snabbt för att jag hade bråttom, och kände hela tiden att det var lååångt och seeeegt och jag ville hela tiden att det skulle komma till saken, vilket det aldrig egentligen gjorde, utan jag såg en massa långa dialoger och två schackpartier (och schack är inte något som gör sig bra på film om man förväntas hänga med i partiet). Ta detta för vad det är, bara en persons åsikter efter en hastig genomläsning. Det är inte baserat på några objektiva "regler" eller dramaturgi, utan bara hur jag uppfattade det. Med snyggt foto och bra skådespeleri och scenografi tror jag att detta skulle kunna bli en film som många skulle uppskatta, och säkert kamma hem några priser på festivaler. Tyvärr tror jag att det skulle vara just för fotot, skådespeleriet och scenografin, och inte handlingen.

Nja... A3 är 297 x 420 mm Tabloid är 375 x 597 mm Källa: Wikipedia

Kul projekt, men väldigt avancerat. Jag hoppas du har gott om tid... Har du t.ex. tänkt på att filmen i en stillbildskamera exponeras horisontellt? Det blir alltså inte standard 35mm-format om du exponerar på det sättet, så du måste bygga en projektor också för att kunna visa filmen. :-) Men som andra nämnde, det svåraste blir nog att bygga frammatningen, men där borde du kunna bygga om en projektor. Och så måste du bygga en slutare, för vanliga stillbildskameror har inte slutare som klarar av så höga hastigheter. Högsta bildhastigheten jag hört talas om på analoga stillbildskameror är på proffsmodeller som klarar av att ta c:a 10 bilder per sekund. Förresten: Om du har en projektor kanske det är enklare att bygga om den till en filmkamera. En projektor och en filmkamera bygger på samma princip med frammatning, slutare etc. Det fanns t.o.m. tidiga filmkameror som kunde fungera som projektor också.

Jag undrar om rotoscoping-effekten är ett sätt att göra produktionen billigare men samtidigt få filmen att ha ett intressant grafiskt utseende. Postproduktionen blir ju dyrare däremot. De anställde ett 50-tal grafiker för att göra rotoscopingen. Själv är jag väldigt nyfiken på den här filmen eftersom jag läste boken för bara nån vecka sen och naturligtvis funderade på hur den skulle funka som film. Det verkar som om filmen är rätt trogen boken vad jag kan se på trailern.