Munthe

Så vem avgör vad som är bra eller inte? Finns det någon myndighet man kan kolla upp den saken hos ifall man skulle vara osäker på sin egen smak? Man "kraschlandar" inte sin karriär efter en film som Doom kan jag tala om. Tvärtom. Man har visat att man kan leverera. Andzrej Bartkowiak (eller hur det nu stavas) har i Doom tycker jag gjort sin bästa film. Jag är inte alls särskilt förtjust i hans andra filmer. Men man behöver inte oroa sig. Killen har jobb och är het.

Klokt inlägg.

När man inte är etablerad i sin yrkesroll och inte har en fast "rate" som de flesta proffs har så brukar man fråga den som betalar hur mycket den hade tänkt sig att det skulle få kosta.

Jag såg filmen för en vecka sedan men jag har glömt bort hur den slutade. (Man skulle kunna säga att den inte gjorde så stort intryck på mig)

Twixtor försöker interpolera mellan bilderna och om det är väldigt långt mellan ett objekt som rör sig mellan två bilder så blir det oundvikligen problem. Fusk-slowmotion på närbilder kan vara svåra eller omöjliga.

Men en projektfil väger bara några megbyte. (?)

Det är B-fotos jobb att "trycka på play" (du menade förmodligen "rec" eller "start"). Ofta finns inte ens kunskaperna om hierarkin eller vem som gör vad när det börjar brista i kommunikationen. Det kan ju vara bra att lära sig dom grunderna först så minskar man problemen något. "Kameramän" jobbar i regel med live-TV-produktioner. I filmsammanhang pratar man om "Filmfotograf/A-foto" (även när man skjuter DV eller HD). En Filmfotograf behöver inte trycka på några knappar. Han/hon behöver inte ens operera kameran i vissa fall (ibland jobbar man med en kameraoperatör för det jobbet). Jag dubblar som regissör och filmfotograf. Ibland är jag regissör/kameraoperatör när jag väljer att jobba med en annan filmfotograf. Vi är i regel mellan tre och fyra mäniskor på kameran (A-foto, B-foto, C-foto och Operatör). Det är en enormt smidig process eftersom alla vet EXAKT vad som ska göras och vem som har ansvar för vad. Sedan såklart Elektriker (ljussättaren), El-ass (ofta flera), Passare och hans/hennes Pass-ass. Och inspelningen fungerar inte alls utan min FAD (First Assistant Director eller Inspelningsledare). A-ljud och B-ljud. Osv... Alla måste känna till sin position och veta hur man bidrar på bästa sätt kreativt utifrån yrkesrollen. MEN det kräver att man kan sitt jobb - och där brister det oftast på skolorna eller när man är filmamatör.

Väldigt mycket typiska topplistefilmer och kritiker/publik-darlings i exemplen. Ganska få klassiska "filmskaparfavoriter", alltså filmer som influerat många regissörer, i listorna. Här kommer mina förslag: Simon Pelarhelgonet (Bunuel) A Woman Under the Influence/Shadows (Cassavetes) De Sju Samurajerna (Kurosawa) Fönstret åt Gården (Hitchcock) Han som får örfilarna (Sjöström) M och Metropolis (Lang) Freaks (Browning) Even Dwarfs Started Small och Aguirre - Guds Vrede (Herzog) Vredens Druvor och Diligensen (Ford)

För att det ska fungera under tidspress så måste en filminspelning vara en stenhård hierarki. En bra ljudtekniker och en bra elektriker vet hur man kommer md input som kan tas på allvar. man kommer med input med tyngd av sin kunskap. På en skola finns det inte irekt någon som har någon kunskap eller rutin - inte ens regissören - så där kraschar det lättare än i verkligheten. Därför ligger det på lärarens/handledarens axlar att förklara hur man jobbar i ett team. "Team" betyder inte absolut åsiktsdemokrati. Det betyder att alla ställer upp bakom regissörens idé och försöker förverkliga den så gott det går (det kan kännas väldigt jobbigt och frustrerande om regissören inte har en klar bild av vad han/hon håller på med eller har pondus att förmedla den). Och regissören måste kunna släppa sitt ego och be om input från tekniker och skådespelare. Det är skitviktigt. Film är en kollektiv arbetsansträngning och kommunikation är skitviktigt. Hundra tusen miljarder åsikter från en elektriker är inte genomtänkt. Elektrikern måste lyssna på regissören, förstå idén och tänka i linje med regissören.

Det är inte så lätt att defragmentera diskarna i en Apple-maskin eftersom Apple hävdar att man inte behöver defragmentera diskar med filsystemet i OSX (vilket är nys) så för det behövs tredjepartsprogramvara. Vad har du för maskin? Vad är det för hårddisk, minne? Jag tror att det är enklare att börja felsöka den vägen när det gäller OSX.

Jag svarade egentligen Miss Emma men du hann posta ditt inlägg emellan. Nej. Rent objektivt är det en effektiv film - eftersom det är en framgångrik film. Objektiv "kvalitét" (som i bra eller dåligt upplevelse) existerar inte. Motsatsen till subjektiv. Någonting som är sakligt och opartiskt (vilket utesluter en eller flera personers smak eftersom det inte kan betraktas som sakligt i ett större perspektiv). Javisst. Ibland ja. Ibland inte utifrån min egen subjektiva bedömning. Men har den lyckats ta en första plats i USA är det garanterat en effektiv film rent objektivt (jag kan med andra ord göra en saklig och opartisk bedömning att filmen är effektiv i sitt mål att nå stor publik). Om den är bra eller dålig kan bara du och jag som individer avgöra. Och vi har inte alltid samma smak. Ninja Mission var etta på videotoppen i USA ett kort tag 1984 (och det skröts också om på det svenska videoomslaget). Det är en av dom viktigaste filmerna i mitt liv. Det finns ingen objektivt sett bra musik. Bara i Stalins Ryssland och Francos Spanien förekom objektivt bra musik. Där ansåg makthavarna att det var statens rätt att avgöra vad som är god och dålig smak och att det, eftersom det var statens smak, skulle betraktas som sakligt och opartiskt. Brott mot mänskliga rättigheter följde... Att Folkets Bio är intressantare än Pamela Anderssons bröst är din subjektiva bedömning baserad på din egen smak. Andra kanske inte delar den med dig. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag måste lära mig att bröst är sämre kvalitét än Folkets Bio (och tvärtom naturligtvis). Jag vill kunna avgöra det själv tack. Spielberg bryter ofta mot alla reglerna i boken. En av anledningarna till att han blivit så formidabelt stor. INGEN trodde på ET. INGEN trodde på Hajen. Vad bra. Jag skulle inte vilja få dig att acceptera att det är en allmänn sanning och fakta att Elvis är skit. Du måste få gilla Elvis om du vill och det får jag respektera. Min smak är inte viktigare eller mer betydelsefull än din. Självklart kan jag det. Ingvar Kamprad har inte blivit så stor för att han säljer skitdåliga produkter. Han säljer billiga möbler av duktiga designers som har en kortare livsläng eftersom han insett att folk gärna möblerar om sina bostäder oftare nu är för hundra år sedan. IKEAs produkter är det inget fel på. Dom är effektiva och fungerar - därför säljer dom. Att påstå att det är skit och påstå att det är en objektiv (alltså saklig och opartisk) sanning håller inte. Det är det enklaste i världen att skylla andras framgångar på "marknadsföring" om man inte råkar gilla det dom gör. Men man växer som människa om man inser att det inte är så jävla enkelt alltid. Det är väldigt lätt att göra en saklig bedömning av kvalitét (som i effektiv produkt/film/musiklåt...eller inte). Om målet med produkten/projektet lyckas har man uppnått kvalitét. Om man tittar på en IKEA-stol och mäter den mot Carl Malmsten så gör man inte en saklig bedömning. Malmsten och IKEA har olika mål och syften. En person som vill ha Malmsten-hantverk och köper en IKEA-stol man skruvar ihop själv och sedan klagar på att stolen inte håller samma hantverksgrad som Malmsten är ju bara korkad.

Tycker du ja. ;):)

Det kallas previsualisering. George Lucas gjorde Star Wars så med hjälp av små dockor, teckningar och klipp ur gamla krigsfilmer. Previsueliseringar kan vara jäkligt bra. Jag gör det ofta ur scenografisk synpunkt för att ta reda på vad kameran "ser" med olika optik i en skalenligt korrekt 3D-modell av mitt scenbygge. På Stinger gjorde jag många 3D visualiseringar och så storyboardade jag hela filmen. 800 bilder någonting som jag ritade på tre dagar. Jag hade en extremt kort förproduktionsperiod och en ännu kortare inspelningsperiod - vilket tvingade mig att förbereda så mycket jag kunde. Sedan var jag tvunge att lämna många av mina planerade lösningar till förmån för standarblockar av sceneriet på grund av tidsbrist. men det är aldrig fel att ha planeringen där i grunden.

Jag håller helt med Pinkus där. Hur ska man kunna göra en objektiv bedömning av vad som är god kvalitét? Det kan enbart individen göra. Så fort "kollektivet" försöker bestämma vad som är god kvalitét så rör man sig genast in på mörkerpolitiska områden. Pupliksiffror är ett enkelt sätt att mäta vad som faktiskt fungerar. Vad som drar många människor till biograferna. Individen kan välja att det är skit - men man får accptera att de flesta människor som dragits till filmen kanske inte tycker det. En massa människor tycker att Elvis och Steven Spielberg är ren skit. Och alla ska ha rätt att ha den subjektiva smaken.

Storyboard ska vara ett stöd för regissören och fotografen. Om det ine är ett stöd är det ingen mening att använda det. Om man ritar 18 sidor storyboard och inte fattar ett smack av det på inspelningsplats så har man inte hjälpt sig själv. Då får man hitta på någonting som hjälper. Antekningar, textlistor, post-it-lappar, ovanifrån sprängskisser med nummrerade kamerainställningar. Whatever does the trick. Det som funkar för en person måste inte funka på alla.

Om man inte har obegränsat med terrabyte av blixsnabb lagringsmedia så måste man kompensera det med kunskap om vad en codec är. .AVI (Video For Windows), .mov (QuickTime) är wrappers, eller containers för ett stort antal standardcodecs med olika egenskaper och rymmer också ett mycket stort antal tredjepartscodecs. Huffyuv, Lagarith, Cineform, Sheer, M-jpeg, Photo-jpeg är olika exempel på codecs med mer eller mindre lossless compression som krymper filstorlekarna utan att ta samma diskutrymme i anspråk som Microsofts standard codec LOSSLESS. Experimentera. Olika codecs passar olika projekt olika bra. Ibland har man krav på alfakanal. Och ibland inte och då vill man inte lagra alfainformation i onödan. Ibland räcker det med chromasampling i vanlig 4:2:2 (ibland duger t om DVs 4:2:0) men ofta har man behov av 4:4:4. Vissa codecs, som Microcosm som är 4:4:4 med 64-bitars djup, är renodlade intermediates och komprimerar lossless till små storlek på bekostnad av realtidsplayback. Nätet kryllar av information om olika codecs. Tester av codecs. Jämförelser osv.

Vilken lyxlirare! Själv hade jag hela 300 baud (det hetaste som fanns) till en Commodore VIC-64. BBSer för spelfusk var roligast.

Jag har en timeline på 70 minuter som jag renderar just nu. Den är klar om två veckor.

HDV lastar ner hela maskinen. Så även om diskarna klarar hastighetn så får man tänka på att CPUn ofta jobbar till max, vilket lastar ned hela systemet och ställer ännu högre krav på diskarna. Av just den anledningen rekommendear nästan alla redigeringslösningar för HDV en hårdvaru-RAID efter som en sån är snabb och inte kräver lika mycket "uppmärksamhet" av CPUn. Jag har aldrig lyckats köra HDV varken via USB2 eller FW. På en SATA-RAID fungerar det däremot felfritt. 1GB RAM är för lite för HDV.

Är det här en fråga om din privatekonomi eller undrar du på riktigt om det är bättre att ha en långsam disk än en snabb? ;)

Fast det är inte 16x9. Det är 5x4 letterbox. Det är en ganska stor skillnad.

16x9 betraktas inte nödvändigtvis som något "proffsigt" format. Men det är standard nu när 95% av alla TV-apparater som tillverkas har 16x9 dimensioner.

Fast man kan inte lära sig att åka snowboard på en tvättbräda.

Bekväma skor och ett gymkort. Varför måste man äga Redheads och kameror för att lära sig filma??? Så gjorde aldrig jag. Jag började med att övertyga människor (produktionsbolag och uthyrningsföretag) som satt på teknik att ge mig en chans att producera någonting åt dom som dom kunde ha användning av. Så jag började med ENG-kameror och olika ljuspaket. Multigliders och enkla dollys. Så småningom 16mm och 35mm. Att göra film handlar väldigt lite om tekniken. Det handlar mest om att övertyga andra om att tro på dig. Kan man inte det är kameran helt värdelös. Nätverka, erbjud seniorerna hjälp, slit och släpa för att visa att du har någonting som ingen annan har. Bullshitta med klass.

Jag gillade den. Den var visuell och ovanlig som svensk "ungdomsfilm"(eller vad man nu vill sätta för epitet på den). det är sällan svenska filmer går utanför mallen av vad svensk film förväntas vara och leverera. Det gjorde Farväl Falkenberg. Bara det är ett stort plus.