Munthe

Jag gör inga diskbänksdramor och jag är lika svensk som någon annan. Är man mer svensk för att man gör diskbänksdramor? jag tror inte att man ska leta efter nåt typiskt svenskt som man kan foga in sig i. Det typiskt svenska kommer ut ändå. Det är farligt att snöa in på vad typiskt svenskt är och försöka leva upp till det tror jag. Jag har min bild av sverige och vad det är att vara svensk. Jag hade en gammal släkting som skar halsen av SS agenter i Stockholm under andra världskriget i samarbete med den engelska underrättelsetjänsten och den norska motståndsrörelsen. Det var ju inte så "typiskt svenskt" då. Men han är inte mindre svensk i mina ögon bara för att han vägrade böja sig för nazismen. Nej. Leones westerns var bättre än dom amerikanska. Bruce Lee var coolare än Chuck Norris. Amerikaner är väldigt, väldigt bra på att låna från resten av världen. Det finns ingen poäng med att göra amerikanska filmer. Därför får man göra filmer amerikanerna kan "låna" av. Eller i större skala. Det finns ingen anledning att tänka litet. En gång i tiden var det osannolikt att amerika skulle kunna producera lika bra filmer som sverige, tyskland och frankrike. Det är bara hundra år sedan. Sverige har redan varit ett toppland inom film internationellt. Vi var jäkligt vassa på den tiden när vi förstod att film är en industri. Det behövs bara ett fåtal drivna entrepreneurer så kan allt förändras. Vi vet ingenting om Hollywoods dominans om tio år. Kina öppnar sina gigantiska portar nu (landet som uppfann "business"). Distributionen förändras.

Nejdå, det handlar inte alls om att göra Hollywoodfilm. Det handlar om att göra internationell film. Det är en gammal fin tradition. Äldre än Hollywood. Den förste var Georges Méliès, han följdes av tyska Babelsberg och filmare som Fritz lang och Murnau, och efter dom finns mängder av exempel. Den italienska filmindustrin med Sergio Leone, den asiatiska med Hong Kong-filmen och Japanska monster/scifi/fantasy-filmer. Idag lever den internationella filmen starkt. Luc Besson är oerhört produktiv med filmer som Taxi, Transporter och alla parkour-filmer och satningen på Tony Jaa. I Tyskland finns många exempel. Uwe Boll är ett. England har filmer som Dog Soldiers och The Descent (och england har också många bolag som producerar creature features på antreprenad från amerikanska bolag). Fantastisk film (som "genren" kallas) är ingenting typiskt för Hollywood. Men USA är en stor marknad för den typen av filmer och därför används oftast skådespelare från anglo-saxiska länder i rollerna. Indien kommer starkt på den här marknaden nu efter att ha varit helt fokuserade på den inhemska filmproduktionen så länge. Kompetensen har vi helt klart. Jag kan räkna upp fem kompisar på rak arm som alla jobbat på WETA med LOTR-triologin eller King Kong. Andra jag känner har jobbat i USA på effektbolag. Här i Sverige har vi också en av världens bästa ljudkillar som jobbat med två James cameron-produktioner som nästan ingen känner till (och han får vad jag vet inga jobb inom bidragsfilmen heller). Vi har några av världens bästa fotografer i sverige. Dom vinner mängder av priser och jobbar hela tiden ute i världen och i USA - men som reklamfilmsfotografer.

Då tycker jag isåfall att dom ska kliva tillbaka från sin dominerande roll helt. För som det är nu förskjuter dom konkurrensbilden så att inget riskkapital vågar ge sig in i matchen eftersom stöd från SFI närmast är ett krav för att få riskpengar med sig. Du måste ju tänka på att distributörerna får en massa gratispengar för att distribuera stödfilmerna. Vilken film skulle du distribuera, den som garanterar dig inkomst eller den som du eventuellt förlorar pengar på? Hur då? Marknader provoceras inte fram. Marknader uppstår där det finns ett behov. Sverige har genom bidragsprocessen förskjutit behovet. varför skulle du distribuera någonting annat än Producentföreningens filmer när du faktiskt får pröjs för det? Det är väldigt enkelt: Publik och finansiärer vill ha valuta för sina pengar. Camp Slaughter räknar inte jag som en kommersiellt gångbar film jag gjort - även om den funkat bättre än dom flesta svenska på video. CS är en extremt nischad microbudget-rulle med en liten publik. Min första egentliga kommersiella produktion är Stinger. För en normal svensk budget kan man göra tjugo Stinger. Stinger finns i Japan, Kina, USA, Ryssland, Italien, Spanien, stora delar av sydostasien osv. Den har visats på HBO Asia och på SciFi Channel. Den har alltså kostat en tjugondel av en svensk film men har säkerligen tusen ggr större publik. Det beror på 1. Den är riktad och har en tydlig genre och målgrupp, och 2. Den håller en kvalitétsnivå i förhållande till sin kostnad frör att vara oerhört intressant för utländska köpare. Svenska filmer är, förutom att dom är dåliga, också för dyra för utländska köpare. Och istället för att sälja förhållandevis billigt men till hela världen (som Stinger) så säljer dom inte alls. Marknaden fungerar just nu så (och det här borde jag ta fett konsultarvode för att jag berättar i ett forum som personer från SFI kan läsa) att filmer över $1.000.000 och under $40.000.000 är EXTREMT svårsålda. Var ligger en normal svensk filmbudget? Jo, exakt i det segment som är helt fel. En svensk film kostar idag $2.000.000 och Cissi Elwin tycker att det är en god idé att få upp filmerna till $4.000.000. Det budgetsegmentet betyder bara en sak i köpares ögon. No stars - too expensive.

Gorse: Jovisst. Om det är såpa-TV man vill jobba med. Men det är ju en helt annan bransch. Porrfilm är en annan sån där bransch som många oberoende lågbudgetfilmare försörjt sig på. Men det är ju lite "off topic" eftersom det här handlar om hur man ska skapa möjligheter för svensk film och alla dom berättare som vill berätta men motarbetas genom statliga initiativ. Det finns ganska många svenska regissörer som harvat med svenska såpor (ett numera utdött fenomén). Richard "Sex Lögner & Videovåld" Holm, Peter "Rånarna/Exit" Lindmark för att nämna några. Men det får ju inte igång filmproduktionen. Vi vinner ju inte VM i Hockey genom att vi börjar hårdträna skogsorientering.

Har det inte? Det är så lätt att göra filmer som ingen vill se och ingen vill köpa och lyfta upp det till någonslags abstrakt "värdefull film"-resonemang i någon egen liten "finsmakar"-krets. Och så mycket svårare att göra film som faktiskt fungerar och får en publik än vad dom allra flesta vill erkänna eller tro. Kvalitét går faktiskt att mäta. Vi människor dras till det som väcker vårt intresse, och det som väcker vårt intresse kan aldrig vara ointressant. Det är en myt att skit säljer. Svensk film säljer inte - just för att den är skit. Svensk film utgör ett lysande exempel på just det. Sedan är det upp till var och en att besluta sig för vad man gillar och inte - men man ska aldrig se ned på de kunskaper människor besitter som faktiskt lyckas förmedla någonting, skapa en kommunikation med sin publik. Om det sedan är genom en film som Munchen eller House of the Dead II är egentligen ointressant. Båda filmerna har kontakt med en publik. Mer än svensk film kan skryta med. Videobranschens syn på marknaden skiljer sig inte från filmbranschens. Båda skiljer sig dock från bidragsfilmens syn på film kan jag med all säkerhet påstå.

Nej, men det kanske skulle skänka tävlingen mer seriositet i oss tänkande människors ögon.

Jag kritiserar gärna den där listan: Sveriges Biografägareförbund = beroende av bidrag från SFI Sveriges Dramatikerförbund = Fackförening beroende av statligt stöd Föreningen Sveriges Filmfotografer = Förening beroende av föreningsstöd och statlig filmproduktion Föreningen Sveriges Filmproducenter = Förening vars medlemar är helt beroende av statligt filmstöd Föreningen Sveriges Filmklippare = Förening vars medlemar är helt beroende av statligt filmstöd Sveriges Filmuthyrareförening = beroende av statligt distributionsstöd Filmvetenskapliga institutionen = Högskoleutbildning helt beroende av statligt stöd Sveriges Regissörer = Fackförening helt beroende av statligt stöd (motarbetar starkt den fria filmen) Teaterförbundet = Fackförening som representerar en bransch som inte klarar sig utan statligt stöd och som själva är beroende av statligt stöd (också kända för sina starka antipatier mot fria filmproducenter) Svenska Filminstitutet = Statlig stiftelse delvis beroende av staten (våra skatter). Don't rock the boat...or bite the hand that feeds you. Det finns inte en enda representant "utifrån" på den där listan. Videobranschen (som INTE upplyfter något statligt stöd) har ingen representant med. Inga oberoende aktörer över huvud taget är med i bilden. Det är bara en stor grupp ytterst priviligierade individer som alla vi andra finansierar med våra skatter som ligger bakom det hela.

Jag har nog aldrig skrattat så mycket som när jag såg Tic Tac. Jag minns bara skinheadsekvensen som var sjukt kul. Den kan omöjligt ha gått att exportera ens till Norge.

Super-8 och 65mm (Super65 och IMAX) har en sak gemensamt. EXTREMT klumpig produktionsprocess. Jag har tyvärr aldrig plåtat 65mm men var väldigt nära att göra en reklamfilm i det formatet för en massa år sedan. Men kamerornas vikt och enorma svårigheter att jobba med i efterarbetet kräver stora team och långa inspelningscheman. Detsamma gäller Super8. För att få det att se någorlunda acceptabelt ut ställs man inför en oerhörd mängd problem. Det första är ljuset. Man måste ha mycket ljus. Dåliga ljusförhållanden är inte att tänka på då minsta lilla korn på S8 blir enormt stort. Ur ett proffsperspektiv behöver man fler elektriker och mer ljus på en S8-inspelning än en 16/35 inspelning. Sedan är kamerornas vikt också ett problem i vissa lägen. Precis som man idag måste tynga ned DV-kameror för att kunna köra dom på kranar och liknande. Det ger mer jobb åt passaren och omriggningar tar längre tid.

QuickTime h.264: http://www.apple.com/trailers/wb/300/hd/

Därför att det är så det fungerar. Det handlar inte bara om mig och vad jag har tjänat i en affärsuppgörelse utan också hur mycket en producent eller ett bolag har betalat. Det ligger mycket affärsmässig taktik bakom. Iband vil man att projekt ska verka som att dom är gjorda utan pengar och med två tomma händer och ibland vill ma att någonting ska göra intryck av stort och dyrt. Så funkar näringslivet helt enkelt och man måste lära sig förhandlingsteknik själv. Det handlar inte om att vara mesig - tvärtom - det är stenhård business. När det gäller stöd och sånt har jag inga hemligheter. Sånt handlar om offentlighetsprincip och pengarna kommer från skattebetalarna - och då har skattebetalarna rätt att veta.

Så du menar på fullaste allvar att super-8 är bättre än 16mm och 35mm? Intressant. Har du skjutit alla tre formaten så att du verkligen vet vad du pratar om?

Jag skulle inte rekommendera att du gör så att folk måste börja installera alltför många tredjepartsprogram och mjukvaror som kan skapa konflikter i hårdvaran (som Daemon Tools). Varför gör du inte bara en QuickTime authoring (kräver QT Pro och eventuellt lite annat beroande på vad du vill göra) eller en Flash-authoring? Den sista skulle jag rekommendera. Men då får du plugga Flash ett tag. Det är inte helt okomplicerat.

pld: Färska prislostor får du från Kodak. Team Fagott: Vem behöver super-8 när det finns 16 och 35?

Javisst. För hur mycket låter jag förbli en yrkeshemlighet. ;)

16 är ju halva priset. Men det skjuts mycket långfilm på 16.

Vad är en vanlig .AVI-fil?

Jag måste bara fråga kort; finns det verkligen någon här inne som har blivit erbjuden ett par hundra tusen för ett filmmanus från ett produktionsbolag? Jag har nämligen aldrig hört talas om nåt sånt under mina femton år i branschen. Möjligtvis skulle ett produktionsbolag köpa optionen på ett manus (och då talar vi siffror långt under hundra tusen - jag har hört talas om många som sålt optioner på sina manus för allt från en krona till tjugo tusen) men annars är det stödfinansiering som gäller i sverige. Man söker pengar med en projektbeskrivning och ett synopsis eller lite längre treatmen och får utvecklingspengar som går till manusförfattaren. De där fem procenten som nämns är en gammal riktlinje från DGA och har ingenting med svensk film att göra. Med dagens stora amerikanska budgetar får aldrig författarna den storleken - utan belönas istället med points på intäkter. 5% av t ex filmen Dreamgirls budget skulle ju bli 33 miljoner spänn. Riktigt så feta arvoden har inte manusförfattare idag. Och idag är en normal svensk filmbudget närmare 20 miljoner kronor - vilket skulle innebära 1 miljon i arvode till manusförfattaren. Jag har svårt att tänka mig att manusförfattare lyfter så stora löner i sverige. 500 000 låter som ett rimligt arvode för en film med full finansiering. Men något "köp" för 500 000 kan jag inte tänka mig förekommer. Om det inte är Jan Guillou.

Stämning.

Det går bara att göra det där med bluescreen eller greenscreen. Sin City är ljussatt väldigt skarpt bakifrån med breda stora ljuskällor. Ofta är lamporna i bild (men dom maskas ut i efterhand). Att försöka återskapa den looken utan masker är i princip omöjligt. Det är en helt onaturlig ljussättning som aldrig skulle gått att göra på annat sätt.

Fast om man helt går över till att bara ha GPU för all visning missar man ju referensmonitor (om man inte har en DV-enhet ikopplad). Finns det inga lösningar för det ännu (annat än Matrox Pahrelia som jag själv har)? GeForce har väl någon AE-preview-plugg för sina workstation-kort och PNY gjorde något kort med komponent ut. GPU är ju rätt väg att gå, men jag skulle aldrig helt ersätta ett videokort med ett vanligt grafikkort oavsett hur kraftfullt det kortet är om det inte kan ge mig Y/C, komponent, SDI eller liknande ut (HDMI skulle vara intressant).

Jag tycker att Troll 2 är den bästa av Jalla Jalla...och Troll 2.

Stalin var ordet. När Reidar Jönsson satt som filmkonsulent så sa han till mig att han inte skulle önska sin värsta fiende det jobbet. Och så drog han den där Stalin-anekdoten om hur Stalin hade frågat sin propagandaminister hur många filmer Sovjet producerat under det gånga året. Ett hundratal blev svaret. -"Och hur många av dom är bra?", frågade Stalin. Tio blev svaret. -"Då ska vi bara göra dom tio filmerna nästa år", sa Stalin. Det är bara att byta ut Stalin mot Cissi i den där storyn så är man hemma.

Jo det var mycket svensgelska. Och en del av det dubbades av amerikaner. Nu var det ju inte dialogen som sålde Ninja Mission utan titeln, postern, helikoptrarna, slow-motionvåldet och att de sovjetiska soldaterna fick käka kallt ninjastål... :) Det var helt enkelt en bra film.

Jag måste säga emot dig där igen. En DVD måste inte vara kreativ - så det ser jag inte som ett hinder. Jag har hellre en DVD med en knapp på en stillbildsmeny än en tokkreativ DVD som inte fungerar i min spelare därför att authoringprogrammet inte höll måttet när det skapade koden. Jag har gjort DVDer åt en mindre svensk videodistributör med små resurser. Den distributören var bränd av att deras första produktion var gjord av ett gäng som hade gått på säljsnacket på ett programpaket som inte höll måttet. Det gjorde jäkligt ont i plånboken på den distributören - om Warner får fel på en DVD så drabbar det ingen fattig - men i det här fallet är det frågan om att ett litet enmansbolag kanske måste lägga ned verksamheten på grund av andras inkompetens och ett mjukvarupakets brister. Den DVD vi gjorde var helt felfri och vi researchade riskerna maniskt. Den gjordes med DVDSP. Vi hade aldrig använt det programmet om vi inte visste att det egentligen är Spruce med ny logga. Spruce var tillsammans med Scenarist industristandard. Spruce kostade 250 000 kr innan Apple köpte upp det och sålde för några tusen. Mpeg i Sthlm gjorde alla sina produktioner med Spruce - och det var nästan alla SFs långfilmer och mängder av annat där det bara inte får gå fel.