TheBrotherOfLight

Har själv aldrig, aldrig, aldrig tyckt att någon Bond-film är ens medioker. Tycker karaktären är skittråkig för övrigt.

Är det bara jag som kommer och tänka på Kalle Anka?

Ibland kan kameravinklar vara en del av ens berättarteknik, ska man även då strunta i det?

Vad är en teknisk beskrivning?

Förstår inte rikigt poängen med att diskutera något med final_cut överhuvudtaget. Nollan som gjorde sig känd genom att argumentera "snuff kan bli konst"... För övrigt så stödjer jag både Munthe och Fred Anderson. Några av mina tidigaste inlägg här handlade om Fred faktiskt. Det var bland andra han som fick mig att börja med filmskrivande på allvar.

Jag brukar ta nummer till någon jag inte gillar. Try it.

Någon nämnde Angelo Badalamenti. Om ni gillar honom, så glöm inte att spana in spelet Farenheit till vilket han gjorde musiken. Är inte förtjust i filmmusik (licensierad musik inte inräknad, för det varierar). Blir irriterad över filmer som Gladiator, Troja, Alexander den store osv. Musiken i de här filmerna kunde härstamma från samma soundtrack. Harry Gregson Williams får min röst. Han skapar alltid musik som låter olika det han gjort tidigare. Hans bästa? Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty och MGS3: Snake Eater. Musiken enbart kan få mig att gråta. Förmodligen är det mycket spelens förtjänst, men musiken för ändå minnen till ytan. Evil Twin har den mest stämningsfulla musiken tycker jag, kommer dock inte ihåg vad kompositören heter. Obscure har grymt bra musik, häftigt med barnorkester i en actionskräckis... Michael Ancels Beyond Good & Evil har härliga musikstycken. Kanske den bästa introlåten i ett spel sedan Sons of Liberty. Quentin Tarantino har bra näsa för musik. Bästa licensierade musik anser jag finnas i Grand Theft Auto: Vice Citys sju CD-skivor stora soundtrack. Rockstars val av musik i San Andreas var hur som helst inte av min smak. Lyssnade mest på countrymusiken och Entertaining America med Lazlow. Vet inte om musiken i Manhunt klassas som musik, men ljudbilden i spelet är genialisk. Oops, drifting off topic...

Alltid lika roligt när lilla farbrorn skriver. Även om hans inlägg skulle vara tråkiga så har han ju i alla fall det härliga citatet i signaturen...

Okej, jag erkänner, du vann....

Svensk filmhistoria? Varför? För att svenskar gör något först nu som redan är uttjatat i amerika? Så om jag förstår det rätt, så ska det vara möjligt för mig att skriva svensk filmhistoria om jag gör en svensk motsvarighet till Bullit? Men jag är lite mer för pirater, så jag tror jag hellre skulle välja att skriva svensk filmhistoria med hjälp av en svensk version av Pirates-trilogin med Johnny Depp. Men musikalådran säger mig att jag ska satsa på att skriva svensk filmhistoria genom att göra en Phantom of the Opera-rulle med någon som vart med i någon Dracula-film.... Film som film, varför dela upp filmhistoria till olika nationer?

Har inte sett det, men det kan inte vara sämre än Commander in Chief.

[citat=T-kock][citat=TheBrotherOfLight]Rolig vändning ursprungsämnet tog... Jag anser i alla fall att det är upp till våldtäcksoffret när och om tidningar ska få ta del av informationen.[/citat] Dumheter, det är tidningarnas förbaskade skyldighet att rapportera när grova brott begås då det är av allmännt intresse. Dessutom, ett brott som allmänheten inte vet om kan allmänheten inte hjälpa till att lösa. Och nog fan är det av allas intresse att en våldtäKTsman åker dit.[/citat] Har du blivit våldtagen någon gång? Dina åsikter får mig att tro att du inte blivit det. Jag menar inte att om man blivit våldtagen så ska man hålla det för sig själv, men inte heller att det är medierna som ska komma ut med det. Och så länge de kriminellas rättigheter ges mer respekt än deras offers privatliv så ska medier inte lägga sig i privatpersoner och i stället syssla med nyheter av ALLMÄNT intresse. För att förtydliga min åsikt om pressfrihet kan nämnas att jag även är emot om till exempel någon skulle bli avrättad på film. Pressfriheten tillåter som bekant att det får visas utan censur och utan att den avrättades familj har så mycket som en viskning att säga till om. Ett liknande exempel som tidigare: Skulle du vilja se din dotter, om du haft någon, visas upp på nyheterna när hon blir misshandlad till döds?

Rolig vändning ursprungsämnet tog... Jag anser i alla fall att det är upp till våldtäcksoffret när och om tidningar ska få ta del av informationen.

Pressfrihet och yttrandefrihet är två helt olika saker. Vad jag ogillar med pressfrihet är att varje morgon kommer någon journalist till polisstationen och frågar om nya polisanmälningar, och polisen har inget val annat än att ge dem en lista. Om du varit offer för till exempel en våldtäck och lider av det, vill du då att det ska visas på dina lokala nyheter? Du har nästan ingenting att säga till om. Jag har inget problem med att medier avslöjar regeringens brister eller gör hemliga ljudupptagningar på svarta marknader av olika slag, men när det gäller privatpersoner så är jag emot denna så kallade pressfrihet.

[citat=lilla_farbrorn][citat=TheBrotherOfLight]Skulle jag träffa på Johnny Knoxville eller vad hans namn nu är så skulle jag dräpa honom på plats och filma skiten, skicka in det till Jackass-kontoret och be dem visa det. Inte skulle jag vara mycket bättre än snuff-producenterna på Internet, men jag skulle i alla fall få leva ut den aggression dagens teve frammanar i mig.[/citat] Okej, du är en sådan som gränserna verkligen verkar för. Nu vet jag inte hur gammal du är men är du över 15 hoppas jag verkligen att du kan kontrollera dig själv. Påverkas man på det sättet du gör ska man undvika våld i spel, film och tv helt och hållet. Påstår du verkligen att du blir aggressiv av teve? Det är ju läskigt.[/citat] Ah, tack. Det upp till var och en om de vill tolka mina ord ordagrant eller inte, men jag vill försäkra dig om att jag inte menade något av vad jag skrev. Min poäng som jag försökte föra fram var att om några år så kommer sådana filmklipp (som skildrar riktiga olyckor eller mord) att vara underhållning på teve. Faktum är att det inte är en fjärran framtid. Redan idag sitter mina klasskamrater och skrattar åt treåringar som blir överkörda av tåg eller försvarslösa kvinnor som blir avrättade. Tydligen så är det roligt när någon sparkar fotboll med en igelkott och sedan spikar fast den levande på väggen. Nu måste de använda Internet för att komma åt sådant material, men tack vare Jackass - som avtrubbar oss - så kommer "snuff" (tolkningsfråga) att bli teveinnehåll. Jag tycker inte om pressfrihet, men även om jag accepterar den som en grundlag som förmodligen aldrig kommer att försvinna, så har jag svårt att ta till mig det faktum att filmer som Faces of Death och den om än mer groteska Traces of Death får släppas ens på VHS. Det jag stör mig mest på, tillsammans med det faktum att filmer som dessa gör mänskliga tragedier till underhållning, är att det i min mening är så brutalt förnedrande. Tänkt dig om du hade en bror, son eller nära släkting, och så skulle denne bli överkörd av en bil och någon skulle ha filmat det. Hur skulle du reagera om du kom på ett par ungdomar på ett Internet-café som satt och såg på filmklippet och gav kommentarer som "Åh, såg du hur ryggen vreds!". En svenska lektion förra veckan... En kille ropar över klassrummet "Axel, såg du killen som bröt nacken?". Jag behöver inte ens se filmklippet för att känna avsmak. Det räcker med vetskapen om att mina klasskamrater sitter och håller varandra underättade om nya filmklipp som kommer upp på Internet. Jag har sett två vidriga saker. En gång var det ett filmklipp som visade hur en kanske fem år gammal afrikansk pojke fick sitt ollon avskuret, och en annan hur en soldat skar halsen av en kille som låg på backen. Jag var tretton år och stod bakom en klasskompis vid skolans dator. Jag finner det obegripligt hur skolor är så jävla förnäma när det gäller pornografi... Hur som helst, för att återgå till själva händelsen. Min reaktion var att säga "Fy fan vad vidrigt.". Min kompis säger "Jo, men det var ju lite häftigt.".

Om någon ur Jackass-gänget skulle dö under något av deras stunt tvivlar jag på att det skulle visas på teve. Däremot om trettio år, om utvecklingen vi lever med nu fortskrider, så skulle det visas med den "underhållning" som resten av programmets innehåll idag anses vara. Själv anser jag att vi redan nu har ett sjukt teveutbud. Skulle jag träffa på Johnny Knoxville eller vad hans namn nu är så skulle jag dräpa honom på plats och filma skiten, skicka in det till Jackass-kontoret och be dem visa det. Inte skulle jag vara mycket bättre än snuff-producenterna på Internet, men jag skulle i alla fall få leva ut den aggression dagens teve frammanar i mig.

Visst, jag kan tycka att det är vettigt med en åldersgräns på en våldsam spelfilm, men det som egentligen behöver en åldersgräns är väl ändå nyhetsmedierna? "Vi vill varna känsliga tittare..." Översatt till nyhetsankarspråk är det "Stanna kvar och höj våra tittarsiffror."

56 minuter...

Om det finns en fråga jag hatar att få, så är det 'Vad är det du vill förmedla'? Nu kan jag inte minnas att jag fått den frågan, men jag vet att om jag skulle få den, skulle jag hata den. Nu ska jag i alla fall ställa den frågan till dig. Vad är det du vil förmedla med det här? Att även du kan skriva tunn handling, smårolig dialog och jobbiga karaktärer? Saken är den att du inte lyckas med något av det med det här manuset. Det minsta du hade kunnat göra är att göra det intressant. Som det är nu faller det platt. Idéen, som du verkar fast vid, är är inget nyskapande, men den har potential att bli bra om du arbetar lite med den.

[citat=Stupider...lika a fox]Har du inte gett upp det här "projektet" ännu? Du är jätteduktig som har skrivit ett helt manus, jag ger dig en guldstjärna, men du måste väl fatta att manuset helt enkelt inte räcker till, oavsett hur många versioner du gör? Dialogerna är lite småkul, men det känns anpassat för en sketch i en teaterlada på någon högskola i inre norrland. Jag stör mig otroligt på alla "hippa" och tuffa karaktärer, jag tycker det känns så krystat. Handlingen är lövtunn, den existerar knappt. Dessutom vidhåller jag vid min tidigare åsikt, du blev fly förbannad när jag nämnde det förra gången, att titeln suger. Du har visserligen bytt ett par gånger men titlar som "En annorlunda kärlekshistoria", "filmnördar" och "Once upon in Sweden" kan man inte geniförklara... Jag ber inte om ursäkt ifall du tar illa upp, inse att detta möjilgtvist var en bra erfarenhet och släpp det här manuset nu. Försök skapa en film med en historia, det är liksom själva grejen med ett manus.[/citat] Har du själv skrivit något, eller är du bara här för att gnälla på andra?

[citat=Pandan]Förstår inte vad du menar med dålig blandning av svenska och amerikanska filmer när du också jämför det med Tarantino.[/citat] Som en svensk Kelso på speed hade utryckt sig i sammanhanget: BUUUUURN! Har du skrivit någon sista version av det här manuset by the way?

Hur kan man ha svårt för att läsa klart det här manuset? Hur kan det ta två dar? Kompis, som vanligt när du presenterar mig med ett av dina förträffliga manus så kan jag inte avstå från att sträckläsa dem, om de så är tio sidor långa eller åttio sidor långa. Jag vet att om du skulle skriva tragedi, då skulle jag gråta, skulle du skriva komedi, då skulle jag skratta, skulle du skriva drama, då skulle jag engageras, och skulle du skriva thriller, då skulle jag sluta andas. Du har gåvan, så enkelt är det. Jag tänker inte säga vad du kan ändra förutom att anmärka på några stavfel. Dessa kommer du dock att snubbla över under dina revideringar, så det sköter sig självt. Just det här manuset tyckte jag osade lite svagt av asiatisk filmpoesi och kanske litterär kärleksfilosofi. Det kommer av som något så lekande lätt, men blir genuint komplext när man minst anar det. Det här manuset är ett överraskande och oförutsägbart verk som jag kommer att läsa om och om igen med jämna mellanrum tills jag sett dess övergång till silverduken. I särklass det bästa som lagts upp på Voodoo. Det är tankeretande hur vi ständigt matas med svensk skitfilm när våra filmproducenter har sådant här underbart material bara några musklick längre fram. /Leiner

[citat=Pandan]Har lagt upp en lite nyare version nu, fixade ett par småfel mot slutet. Tycker att det varit väldigt dåligt allmänt med respons den senaste tiden här på forumet så har varit runt ett par manus och läst och kommenterat, förhoppningsvis sätter det igång en liten våg där folk kommenterar på andras grejer och inte bara hoppas på att deras ska läsas.[/citat] Saken med dina manus är ju att de suktar efter samma kommentarer hela tiden. "Grym dialog", "suverän stämning", "omöjligt att inte skratta". Jag säger då det, hade det här manuset varit längre, ungefär som genombriljanta Filmnördar, då hade jag återigen fått träningsvärk i ansiktsmusklerna av att läsa ett manus. Jag brukar rätt ofta undvika att läsa dina manus, för jag är rädd att bli deprimerad, eftersom att jag inte skriver ens i närheten så silkeslent som dig, eller så infinner sig rädslan att kopiera hämningslöst eftersom att dina författartalanger och därtill alster är så fruktansvärt inspirerande. Den enda negativa kritik jag kan dig tilldela är att du inte ska lyssna på alla regelprostituerade filmlitteraturkonsumenter. Gå på känsla, och snälla, bytt namnet på En annorlunda kärlekshistoria till dess originella beteckning. Peace Leiner

[citat=DanceK]...har försökt upprätta en kontstruktiv dialog mellan pirater som mig själv och...[/citat] [citat=DanceK]Skilj gärna på mig och "oss pirater".[/citat] En blomstertid nu kommer....

[citat=tomasz1985]Tanken är inte att man ska skapa backstoryn först brotheroflight. Den kommer till i efterhand efter att man skrivit första utkastet ungefär. Först skapar man såklart en karaktär (kan vara en brist hos en karaktär du tycker verka intressant att utforska t.ex. dålig självkänsla). Samtidigt som man skapar karaktären växer storyn fram och nya karaktärer tillkommer. Du formulerar karaktärernas begär och behov, rädlsor, brister mm. Jobbar du med outline gör du förstås det när du känner att du har brainstormat tillräckligt. Sedan skriver du ett första utkast. När det är färdigt DÅ börjar du jobba med karaktärernas backstory. Du tar en karaktärs handlingar och frågar dig varför personen handlade så, vad i denna personens liv fick honom att handla så. Du bestämmer karaktärens etiska ursprung, vart den bor, social status, utbildning, yrke mm, allt som kan ha format karaktären. På så sätt lär du känna dina karaktärer på riktigt och vet vad som är out of character för dom eller inte. Dialogarbetet blir enklare eftersom du har en riktig karaktär med historia och en specifik miljö. Syd Field liknade detta med något i stil med att miljön (allt som påverkat karaktären backstoryn och i nuet) är en kaffekopp och karaktären och storyn innehållet som man häller i. Dom flesta böcker jag läst om manusförfattande stärker min tes till viss del fast ofta subtilt, inte så utvecklat. En bra bok jag nyligen stötte på är "Creating unforgettable characters" av Linda Seger. Den handlar om hur man skapar karaktärer och arbetar med backstory. Michael Mann pratar mycket om backstoryns betydelse i kommentatorspåret till Collateral och andra nämner ofta något om en karaktärs backstory. Till karaktärerna i Crash skrev Paul Haggis och Robert Moresco massa backstory. Ur Crash: Lara: How far can bullets go? Daniel: They go pretty far except sometimes they get stuck in something and they stop. Lara: What if they don't? Daniel: Are you thinking about that bullet than went through your window? Daniel är en schyst kille i filmen som försöker att ta hand om sin familj och leva ett bra liv. Tidigare umgicks han med fel personer men en dag kom en kula genom fönstret i hans dotters rum, då bestämde han sig för att flytta. och ändra sig. Detta finns inte med i manuset men i backstoryn som författarna jobbade med. Arbetet med backstory ger karaktärer djup. Det är många proffessionella manusförfattare och regissörer som lägger ner mycket tid på att skriva backstorys åt sina karaktärer. Reza Bagher är en av dom för att nämna någon svensk. Alla arbetar inte med backstorys men för många funkar det så att säga att arbetet med karaktärers backstory är ett fel många gör är ignorant.[/citat] Jag vet inte om det är medvetet, men du som så många andra litteraturnördar antyder om så svagt att bara för att någon säger så och så och skriver ner det i en bok så är det så man ska göra. Det är fel. Man KAN göra som personerna du nämner gör men det är inte enda sättet, och det är definitivt inte det sättet alla arbetar på. Och tanken får vara vilken den vill. Om tanken är att man inte ska skapa backstoryn först, så betyder det inte för den skull att man inte får göra det. Jag till exempel kommer förmodligen alltid att göra så, och då får man försöka avskräcka mig så mycket som möjligt. Sedan vet jag om författare som gör en backstory som inte ens kommer med i filmen. Vad är det om inte fullständigt onödigt och löjligt mycket extraarbete? Tom Cruise vet jag skapar en slags avmagrad biografi till sina karaktärer. Men eftersom att han är skådespelare, för det mesta, så är väl det inte så dumt, då jag kan tänka mig att hans roller sällan är något av det mer intressanta slaget. [citat=Zarakow]TheBrotherOfLight: Kan du förklara vad du menar med att alla gör fel i att ge karaktärerna en bakgrundshistoria? Menar du att detta är felaktigt i själva utvecklingen av karaktärerna eller att felet ligger i att visa mycket av deras bakgrundshistoria i filmen? Ser vi strikt på handlingen ser jag karaktärerna som viktiga för att följa handlingen och göra det intressantare att följa den - men inte att ”de är handlingen” (även om handlingen mycket väl kan vara väldigt simpel). Med detta menar jag dock inte att karaktärernas enda uppgift ska vara att göra det intressantare att följa handlingen, men har inte karaktärerna något behov eller mål som de kämpar för att tillfredsställa/uppnå så blir de väl heller inte så intressanta att följa efter ett tag. Hehe, ”…talorgan till författarens åsikter.” Sånt har man sett mycket av och man sitter där med moralkakan i fejjan och ska nicka instämmande - gillar inte pekpinnar! Jag uppskattar när man undviker att ”diktera att ’A’ har minsann rätt, medan ’B’ har fel” – bättre låta tittarna upptäcka, känna, tycka och bilda sig en egen uppfattning. Det du tar upp om att – ”då man skriver karaktärerna ska man inte begränsa dem till att platsa i berättelsen” kan jag varken hålla med eller säga emot. Det är just här jag tycker det kan bli problematiskt. Som Thomasz nämner finns det ju självklart karaktärer i storyn från start, men för mig är det först under utvecklingen av deras bakgrundshistoria som de kommer till liv ordentligt – och får en egen vilja.[/citat] Ledsen om jag var svårbegriplig. Jag menade inte att min åsikt var att karaktärerna inte borde ha bakgrundshistoria. Vad jag menade var att jag tycker att man inte borde utnämna olika delar av en karaktärs liv till att vara olika saker, typ bakgrundshistoria, etnisk bakgrund, politisk placering osv. Jag tycker att allt som har med karaktären att göra utgör karaktären. Jag tycker det är fel att priotera ens de minsta detaljer om en karaktärs karaktär. Jag går till exempel inte omkring och säger att allt som hände i mitt liv är bakgrundshistoria så om jag skrev en självbiografi skulle jag kanske behöva slopa den. Alltså, jag tycker inte att man ska strunta i vad de flesta kallar bakgrundshistoria, bara göra det till en mer aktuell del av karaktärens liv på vita duken. Viktigt tycker jag att säga är att jag inte menar att man alltid ska göra si och så. Någon gång kanske jag skriver något som bara fokuserar på handling och stereotyper och då kommer jag också göra det, eftersom att det förmodligen är vad jag vill skriva just då.