TheBrotherOfLight

[citat=Pandan]Håller dock absolut inte med om det brotheroflight säger här med att man bara kommer ihåg karaktärer och inte ser handling.[/citat] Nu sa jag väl ändå inte så. Jag sa att karaktärerna är så bleka. Till exempel Kapten Jack Sparrow som jag syftade på förut.

Jag håller med om det du säger om planteringar. Fast jag föredrar att kalla det för att 'referera till tidigare händelser'. Metoden får även berättelsen att verka mer beräknad samtidigt som det ger intrycket av att filmens handling har ett eget öde, vilket hjälper att förstärka realismen hos både karaktärerna och berättelsen.

Jag anser att karaktärerna är viktigast och skapar alltid dem först. Det spelar ingen roll om jag har en handling eller inte. Och felet många (läs alla) gör är att när de skapar karaktärer ger de dem vad de kallar "bakgrund historia". Allt som rör karaktärerna är deras historia. Karaktärerna är enligt mig handlingen. Man gör karaktärer för att konstruera en berättelse like lite som man gör en berättelse för att berätta en historia. Ingen av vår tids kommersiella budgetfilmer har någon karaktär värd att minnas. (Förgående mening har lager av betydelser, hehe.) Nu för tiden ser man bara skådespelaren och inte karaktären han/hon spelar. Jag har redan glömt vad det var s?om gjorde Johnny Depps karaktär färgstark i Pirats of Carrabian (stavning). Var den ens färgstark? Tänk lite utanför filmens gränser. Harry Potter. Där är Harry Potter och Voldemort handlingen. Om inte Harry Potter hade varit Harry Potter, då hade böckerna varit något förvirrande, eftersom att Harry Potter skapades innan berättelsen. Eller skapades de samtidigt? Hur som helst så kan man alltså inte byta ut karaktären, vilket understryker vad jag försöker säga. Harry Potter har ingen bakgrundshistoria, för det som hände honom när han var liten är lika mycket aktuellt för berättelsens presens som en duell med Voldemort i realtid. För att spinna vidare på exemplet med Harry Potter kan vi ta filmerna om pojken. Filmerna är inte bra. I alla fall inte lika bra som böckerna. Och om man läst böckerna kan jag inte förstå hur man skulle understå sig att plåga sig igenom filmerna. För felet som filmerna gör, i min mening, bortsätt från att se blint på viktiga små detaljer från böckerna, är att undankasta mycket av vad som säg om Harry förflutna. Det är enbart när de är tvungna att medta "bakgrundshistoria" från böckerna som de väljer att göra det. Inte bara känns Harry Potter redan mer färglös, men de visar även hur trångsynta och rädda för förändringar filmskaparna är. De vill säkert inte lägga in flashbacks titt som tätt, men i stället för att vara lite innovativa och nyskapande så fokuserar de på vad de tror är aktuellt. Och anledningen, tror jag, att de ser presens som det mest aktuella, är att de är så söndertrasade av filmisk dramaturgi att de helt enkelt inte kan eller vill ändra sitt tänkande. Någon som spelar tevespel? Vad är skillnaden mellan Sam Fisher och Solid Snake? Jo, medan Sam Fisher är en träig karaktär som skapades för att vara en ansiktslös räddning från terroristhot i spelseriens omotiverade scenarion, är Solid Snake handlingen. Och inte nog med det; när Splinter Cells handling är skapad för att kunna skapa spelmässiga situationer, så är Metal Gear Solids handling ett medel för Hideo Kojima att förmedla ett budskap med. Många använder även flera karaktären än nödvändigt för att till exempel skriva en lång argumenterande dialog. Vad karaktärerna fyller för syfte då är att vara ett talorgan till författarens åsikter. För att göra en dialog mer intensiv kan man kanske dra ner på antalet medverkande karaktärer, och istället för att försöka fördela sina åsikter på båda karaktärer, vilket får argumentationen att förvandlas till en trevlig pratstund, så kan man ha den ena karaktären att säga saker man själv aldrig skulle stå för. Och visst finns det författare som redan gör så, men de gör det inte tillräckligt övertygande. De måste sätta sig in i även den karaktär som han inte håller med och verkligen försöka formulera motargumenten så att de faktiskt blir motargument och inte bara näring åt huvudkaraktärens åsikter. Och om man nu trivs med att skapa handling före karaktärer och inte kan eller har lust att försöka göra annorlunda så ska man ju inte försöka. Men då man skriver karaktärerna ska man inte begränsa dem till att platsa i berättelsen. Det blir bara orealistiskt. Jag platsar till exempel inte alltid så förträffligt i mitt liv. Om det skulle resultera i en karaktär som inte under några som helst omständigheter skulle platsa i berättelsen du redan skrivit, så är ju inte det något att sörja. Du är ju författare, inte sant? Det du skriver nu lär inte bli det sista, så ett karaktärsgalleri är aldrig dumt att ha. Du kanske skriver något om ett år och behöver just den karaktär som inte fick plats i förra årets alster. Sedan behöver man ju inte tänka alls, och bara gå på känsla. Känsla är alltid bra.

Så länge som pirater inte betalar så är de inte konsumenter. Sluta se dig själv som någon viktig förmedlare DanceK.

Sandra Bullock och därmed basta! Och jag älskar Bloodsport (eller Utmaningen som jag föredrar att kalla filmen). (Och inga "det-är-en-utmaning-att-se-skiten"-skämt nu, okej?)

Har bara en sak att tillföra, och det en fråga: Vem kom på skämtet om logline?

En bra regissör kan förmodligen förmedla vilken doft som helst till den observanta publiken. När Freeman och Pitt kommer in i lägenheten med den ruttna människan så är det ganska lätt att ana hur det luktar. Bara ett enkelt ryck i huvudrollens näsa i samband med hur rummet är dekorerat är tillräckligt för att man ska förstå att det luktar. Lägg till lite skicklig regi och man anar vad det luktar.

Gorse har givit mig motivation att skriva men också sugit motivationen ur mig. Grattis Göran Sedvall (Gunnar Gnällvall)!!

Som om detta kommer att påverka det minsta. Tror jag knappast. Det är ju inte de som gör filmerna, herre Gud.

Jag minns inte filmen, men jag tror Tarantino var inblandad och jag tror (TROR) den hette Casino eller något liknande. De placerar en killes huvud i en sådan där klämsak och skruvar åt så att ögonen trycks ut.

Jag har inte hört någonting om att bröderna Wachowski skulle göra film av Sons of Liberty, men däremot så hölls ett möte mellan Hideo Kojima och de två bröderna då dessa ville att Kojima skulle producera Matrix-spelet som senare kom att kallas Enter the Matrix. Hideo hade då fullt upp, och arbetet gick till Atari om jag inte minns fel. Spelet blev i alla fall en mindre flopp, även om jag själv tycker att det är bitvis underhållande.

Läser sällan filmmanus. Jag har läst mycket av Voodoos medlemmars manus, men det är allt. Jag föredrar att läsa böcker eller spela tevespel, det får mig att komma på egna idéer. Manuset till Hideo Kojimas Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är oförglömligt. Det är det bästa jag läst överhuvudtaget. 900 sidor ren genialitet. Ni kanske skulle ha lite problem med formatet (inte filmmanusskript), och ni skulle missa massor om ni inte spelat tidigare spel i serien. Men om ni får tag i manuset så läs det. Om man vet lösnlingen till ett problemet är det svårare att hitta en alternativ lösning. Samma princip gäller när man skapar något.

[citat=final_cut]Om exempelvis Kurosawa väljer att slakta en riktig häst framför våra ögon istället för en illusion så skänker det väl rent automatiskt en mening till en slaktarscen som i sig kanske var inte nödvändig till att börja med? Det bidrar till nåt som en "illusion av det" inte kan bidra med.[/citat] Okej... Vet inte riktigt hur jag ska tyda det där. Och jag vill inte kalla dig sjuk, för den här gången skulle det förmodligen inte vara menat som ett skämt... Och jag tror inte Usarpe89 hade som avsikt att göra dig förbannad, så coola ner.

Vad är pilt och vem är arton? Och apropå vadå? Och vad är det för skillnad på konst och underhållning? Är det inte samma sak men för olika målgrupper?

[citat=Christian van Caine]Sen ser jag iof stor skilnad på meningsfull & meningslös död. Meningsfull ser jag när djuret verkligen tas tillvara, framför allt som mat, helst till kläder & annat åsså. Eller när det måste skjutas av pga naturliga orsaker. Meningslös som jag ser det är att döda något för dödandets skull eller av respektlöshet, exempelvis föda upp små taniga & inte det minsta ätbara minkar bara för att sno pälsen.[/citat] Att döda för konst är också meningslöst.

[citat=jbergman]Vilken svensk filmare skulle idag ha modet att göra en film om en svensk korsriddare som återvänder till Sverige mitt under digerdödens härjningar? Tja, Richard Hobert gjorde förvisso Tre solar, men den sög å andra sidan något fruktansvärt. Idag handlar det istället nästan enbart om att göra film om unga människor, gärna i storstäder, som driver omkring och gör just inget särskilt.[/citat] Det där har med tiden vi lever i att göra. Hade Bergman gjort en film om "överkåta fjortisar", som Gorse en gång beskrev karaktärerna i Hip Hipp Hora som, så hade Bergman också gjort en flopp. Det gäller att passa in, eller att göra något jävligt bra. Inte ens Bergmans klassiker skulle man låta bli att skratta åt om de släpptes för första gången idag.

Jag menar vad jag sa. Konst finns inte. Jag vet att jag säger emot mig själv lite i förra inlägget, men det var lite av själva poängen.

Men konst finns inte! Konst är inte som luft; det är inte vi som skapar något ur tomma intet för att kunna kategorisera saker. Människan skapade begreppet konst. Tydligen tror nutida människor att vi kan ändra reglerna för vad konst innebär lite hur som helst bara för att klassa saker mer grovt. Och ursäkta mig, men vad fan är det för skillnad på death och död? Eftersom att du skriver ordet på engelska så antar jag att death är någonting annat än just död? Typ snuff? Så nu går jag före ditt svar och antar att death är någon form av snuff. Snuff är underhållning, konstigt nog. Och konst är precis samma sak, underhållning. Konst är ett jävligt underhållande ord när man diskuterar det med människor som dig, Cut. Ordet abstrakt och konst har två saker gemensamt som jag kan se: Man kan adressera sjuka saker med båda orden och på så sätt göra dem acceptabla, trots deras sjukhet. Och med ordet sjukt menar jag att det är avvikande och uppseendeväckande beteende. Ett normalt psyke vet vad som är rätt och fel utan att behöva se till skrivna texter om vad som är rätt och fel. Det värsta är att sjuka människor inte kan se vart gränsen mellan de båda går. På så sätt har vi ju ett litet dilemma. Men för den skull så gör inte ordet konst en sjuk person till vettig.

Kurosawa dock är inte så tidlös. Jag pallade inte att se klart någon av de två filmer jag börjat sett. Sho Kosugi? Vart har jag hört det namnet förut? Är det inte han och hans son som står för motion-capture i Tenchu 2? Ganska snygga scener där emellanåt. Eller inte snygga scener, men koreografi.

Finns det ingen definition av ordet konst? Det låter på Cut som att allt är konst bara man ser saker och ting på ett visst sätt och genom en kamera.

Seriöst, Final Cut, du låter som en trettonåring som försöker vara äldre än vad han är. Du kallar allt för konst. Det är som att kalla allt man inte kan definiera för abstrakt. För ärligt talat så har du en väldigt vickad syn på vad konst är. Det finns inget konstnärligt alls i död, hur man än ser på död. Jag håller med om att det egentligen inte är någon skillnad mellan att döda ett djur för film eller för mat, men det är lik förbaskat inte konst.

Rambo 4!

Bra exempel. Sedan så har vi filmen Gummo som jag inte såg klart för jag trodde att djurplågeriet och alla djuren var riktiga. Nu när jag vet att inte ett enda djur blev skadat och att det var någon djurorganisation som såg över produktionen så skulle jag gärna se den klart. Däremot så var det en kille jag hörde om som spydde när han såg den där killen äta spagetti i badkaret. Det är inte ens en skräckfilm...

Det betyder att den som behöver döda en riktig katt för att väcka känslor är en jävligt dålig konstnär. En duktig sådan skulle kunna väcka även starkare känslor med en låtsas katt.

Jag håller med i mycket av vad du säger, bara så du vet. Och jag menade inget illa nära jag kallade dig sjuk.