Arbetsmetoder: Karaktär - Story

[Zarakow]

Jag är intresserad av att veta hur andra manusförfattare här arbetar med att utveckla story resp. karaktärer och hur dessa utvecklingsarbeten påverkar varandra.

 

I början av arbetet med mitt pågående manus arbetade jag mest med storyn och byggde upp den med slut, vändpunkter och inledning.

 

När jag skapade karaktärerna utgick jag hela tiden från storyn, men nu när jag har gått djupare in på mina karaktärers uppväxt, relationer o.s.v. upptäcker jag att "de inte alltid vill ta samma väg som jag tänkt mig att storyn ska ta".

 

Har ni upplevt detta och hur bearbetar ni i så fall detta?

 

/H

[TheBrotherOfLight]

Jag anser att karaktärerna är viktigast och skapar alltid dem först. Det spelar ingen roll om jag har en handling eller inte. Och felet många (läs alla) gör är att när de skapar karaktärer ger de dem vad de kallar "bakgrund historia". Allt som rör karaktärerna är deras historia. Karaktärerna är enligt mig handlingen. Man gör karaktärer för att konstruera en berättelse like lite som man gör en berättelse för att berätta en historia.

 

Ingen av vår tids kommersiella budgetfilmer har någon karaktär värd att minnas. (Förgående mening har lager av betydelser, hehe.) Nu för tiden ser man bara skådespelaren och inte karaktären han/hon spelar. Jag har redan glömt vad det var s?om gjorde Johnny Depps karaktär färgstark i Pirats of Carrabian (stavning). Var den ens färgstark?

 

Tänk lite utanför filmens gränser. Harry Potter. Där är Harry Potter och Voldemort handlingen. Om inte Harry Potter hade varit Harry Potter, då hade böckerna varit något förvirrande, eftersom att Harry Potter skapades innan berättelsen. Eller skapades de samtidigt? Hur som helst så kan man alltså inte byta ut karaktären, vilket understryker vad jag försöker säga. Harry Potter har ingen bakgrundshistoria, för det som hände honom när han var liten är lika mycket aktuellt för berättelsens presens som en duell med Voldemort i realtid.

 

För att spinna vidare på exemplet med Harry Potter kan vi ta filmerna om pojken. Filmerna är inte bra. I alla fall inte lika bra som böckerna. Och om man läst böckerna kan jag inte förstå hur man skulle understå sig att plåga sig igenom filmerna. För felet som filmerna gör, i min mening, bortsätt från att se blint på viktiga små detaljer från böckerna, är att undankasta mycket av vad som säg om Harry förflutna. Det är enbart när de är tvungna att medta "bakgrundshistoria" från böckerna som de väljer att göra det. Inte bara känns Harry Potter redan mer färglös, men de visar även hur trångsynta och rädda för förändringar filmskaparna är. De vill säkert inte lägga in flashbacks titt som tätt, men i stället för att vara lite innovativa och nyskapande så fokuserar de på vad de tror är aktuellt.

 

Och anledningen, tror jag, att de ser presens som det mest aktuella, är att de är så söndertrasade av filmisk dramaturgi att de helt enkelt inte kan eller vill ändra sitt tänkande.

 

Någon som spelar tevespel? Vad är skillnaden mellan Sam Fisher och Solid Snake? Jo, medan Sam Fisher är en träig karaktär som skapades för att vara en ansiktslös räddning från terroristhot i spelseriens omotiverade scenarion, är Solid Snake handlingen. Och inte nog med det; när Splinter Cells handling är skapad för att kunna skapa spelmässiga situationer, så är Metal Gear Solids handling ett medel för Hideo Kojima att förmedla ett budskap med.

 

Många använder även flera karaktären än nödvändigt för att till exempel skriva en lång argumenterande dialog. Vad karaktärerna fyller för syfte då är att vara ett talorgan till författarens åsikter. För att göra en dialog mer intensiv kan man kanske dra ner på antalet medverkande karaktärer, och istället för att försöka fördela sina åsikter på båda karaktärer, vilket får argumentationen att förvandlas till en trevlig pratstund, så kan man ha den ena karaktären att säga saker man själv aldrig skulle stå för. Och visst finns det författare som redan gör så, men de gör det inte tillräckligt övertygande. De måste sätta sig in i även den karaktär som han inte håller med och verkligen försöka formulera motargumenten så att de faktiskt blir motargument och inte bara näring åt huvudkaraktärens åsikter.

 

Och om man nu trivs med att skapa handling före karaktärer och inte kan eller har lust att försöka göra annorlunda så ska man ju inte försöka. Men då man skriver karaktärerna ska man inte begränsa dem till att platsa i berättelsen. Det blir bara orealistiskt. Jag platsar till exempel inte alltid så förträffligt i mitt liv. Om det skulle resultera i en karaktär som inte under några som helst omständigheter skulle platsa i berättelsen du redan skrivit, så är ju inte det något att sörja. Du är ju författare, inte sant? Det du skriver nu lär inte bli det sista, så ett karaktärsgalleri är aldrig dumt att ha. Du kanske skriver något om ett år och behöver just den karaktär som inte fick plats i förra årets alster.

 

Sedan behöver man ju inte tänka alls, och bara gå på känsla. Känsla är alltid bra.

[gorse]

Svårt att överträffa ett inlägg som ovan fast Brotheroflight och jag brukar vara oense om nästan allt. :-) Jag har rakt motsatt approach till karaktärerna. Jag försöker hitta på berättelsen först, och hittar på egenskaperna till karaktärerna allteftersom jag behöver egenskaperna. Jag bryr mig inte om att beskriva persongallerier mer färgstarkt än vad som behövs, utan förlitar mig till sterotyper. Däremot brukar karaktärernas viktigaste göromål få en lite plantering långt innan, som motiverar personens reaktioner och åtgärder. En del karaktärer fyller inte någon funktion för handlingen mer än tex reagera på samma sätt som publiken skall reagera.

 

För att ge ett exempel:

 

En mager man i vita kläder kommer in i scenen. Ser en liten hund och böjer sig ner och klappar hunden och vandrar sen vidare.

En mörkklädd man kommer in i scenen, ser hunden och sparkar brutalt iväg hunden. En ung kvinna som ser mannen sparka hunden skriker förskräckt.

 

Vips är det tre personer i scenen, men det är bara den mörklädde som är viktig för handlingen.

 

Så gör jag, men Brotheroflights metod fungerar säkert lika bra.

[TheBrotherOfLight]

Jag håller med om det du säger om planteringar. Fast jag föredrar att kalla det för att 'referera till tidigare händelser'. Metoden får även berättelsen att verka mer beräknad samtidigt som det ger intrycket av att filmens handling har ett eget öde, vilket hjälper att förstärka realismen hos både karaktärerna och berättelsen.

[Pandan]

Det finns inget rätt eller fel i vad som man skapar förts. Förr i det gamla goda tiderna runt filosofer som Sokraters var det handling som var centralt för berättande, och karaktärer som var sekundära. Numera är det mer jämt, och antingen gör man (oftast iaf) en karaktärsdriven eller en handlingsdriven berättelse. Håller dock absolut inte med om det brotheroflight säger här med att man bara kommer ihåg karaktärer och inte ser handling. Finns väldigt många kommersiella berättelser som har en handlig i centrum istället för en karaktär.

 

Exempel på handlingsdrivna: Armageddon, Crash, Magnolia

Exempel på karaktärsdrivna: Closer, Fear and Loathing in Las Vegas, American Psycho

Blandning av båda: Alexander, Citizen Kane

(tog från filmer ja nyligen sett :P)

 

Det är upp till dig om du har en grym berättelse eller en karaktär att berätta om. Vill du berätta om hur välden ser ut genom en karaktärs jorden-runt resa, eller om en karaktär som just reser jorden runt? Vad är störst, karaktären eller dess omgivning?

[TheBrotherOfLight]

[citat=Pandan]Håller dock absolut inte med om det brotheroflight säger här med att man bara kommer ihåg karaktärer och inte ser handling.[/citat]

 

Nu sa jag väl ändå inte så. Jag sa att karaktärerna är så bleka. Till exempel Kapten Jack Sparrow som jag syftade på förut.

[tomasz1985]

Tanken är inte att man ska skapa backstoryn först brotheroflight. Den kommer till i efterhand efter att man skrivit första utkastet ungefär. Först skapar man såklart en karaktär (kan vara en brist hos en karaktär du tycker verka intressant att utforska t.ex. dålig självkänsla). Samtidigt som man skapar karaktären växer storyn fram och nya karaktärer tillkommer. Du formulerar karaktärernas begär och behov, rädlsor, brister mm. Jobbar du med outline gör du förstås det när du känner att du har brainstormat tillräckligt. Sedan skriver du ett första utkast.

 

När det är färdigt DÅ börjar du jobba med karaktärernas backstory. Du tar en karaktärs handlingar och frågar dig varför personen handlade så, vad i denna personens liv fick honom att handla så. Du bestämmer karaktärens etiska ursprung, vart den bor, social status, utbildning, yrke mm, allt som kan ha format karaktären. På så sätt lär du känna dina karaktärer på riktigt och vet vad som är out of character för dom eller inte. Dialogarbetet blir enklare eftersom du har en riktig karaktär med historia och en specifik miljö.

 

Syd Field liknade detta med något i stil med att miljön (allt som påverkat karaktären backstoryn och i nuet) är en kaffekopp och karaktären och storyn innehållet som man häller i. Dom flesta böcker jag läst om manusförfattande stärker min tes till viss del fast ofta subtilt, inte så utvecklat. En bra bok jag nyligen stötte på är "Creating unforgettable characters" av Linda Seger. Den handlar om hur man skapar karaktärer och arbetar med backstory.

 

Michael Mann pratar mycket om backstoryns betydelse i kommentatorspåret till Collateral och andra nämner ofta något om en karaktärs backstory. Till karaktärerna i Crash skrev Paul Haggis och Robert Moresco massa backstory.

 

Ur Crash:

 

Lara: How far can bullets go?

Daniel: They go pretty far except sometimes they get stuck in something and they stop.

Lara: What if they don't?

Daniel: Are you thinking about that bullet than went through your window?

 

Daniel är en schyst kille i filmen som försöker att ta hand om sin familj och leva ett bra liv. Tidigare umgicks han med fel personer men en dag kom en kula genom fönstret i hans dotters rum, då bestämde han sig för att flytta. och ändra sig. Detta finns inte med i manuset men i backstoryn som författarna jobbade med.

 

Arbetet med backstory ger karaktärer djup. Det är många proffessionella manusförfattare och regissörer som lägger ner mycket tid på att skriva backstorys åt sina karaktärer. Reza Bagher är en av dom för att nämna någon svensk. Alla arbetar inte med backstorys men för många funkar det så att säga att arbetet med karaktärers backstory är ett fel många gör är ignorant.

[Zarakow]

Intressant att vi har så olika utgångspunkter för att det ska fungera i vårt arbete! För mig känns det helt främmande att skapa karaktärer, utan att ha satt in dem i en viss kontext först.

 

Min egentliga fråga är kanske: Hur ”solid” eller genomarbetad outline bör man egentligen ha innan man fördjupar sina karaktärer ordentligt? Stöter ni på handlings- och strukturmässiga problem när karaktärerna blir mer tydliga och får en egen vilja? Hur tacklar ni i så fall dessa problem?

 

TheBrotherOfLight: Kan du förklara vad du menar med att alla gör fel i att ge karaktärerna en bakgrundshistoria? Menar du att detta är felaktigt i själva utvecklingen av karaktärerna eller att felet ligger i att visa mycket av deras bakgrundshistoria i filmen?

 

Ser vi strikt på handlingen ser jag karaktärerna som viktiga för att följa handlingen och göra det intressantare att följa den - men inte att ”de är handlingen” (även om handlingen mycket väl kan vara väldigt simpel). Med detta menar jag dock inte att karaktärernas enda uppgift ska vara att göra det intressantare att följa handlingen, men har inte karaktärerna något behov eller mål som de kämpar för att tillfredsställa/uppnå så blir de väl heller inte så intressanta att följa efter ett tag.

 

Hehe, ”…talorgan till författarens åsikter.” Sånt har man sett mycket av och man sitter där med moralkakan i fejjan och ska nicka instämmande - gillar inte pekpinnar!

 

Jag uppskattar när man undviker att ”diktera att ’A’ har minsann rätt, medan ’B’ har fel” – bättre låta tittarna upptäcka, känna, tycka och bilda sig en egen uppfattning.

 

Det du tar upp om att – ”då man skriver karaktärerna ska man inte begränsa dem till att platsa i berättelsen” kan jag varken hålla med eller säga emot. Det är just här jag tycker det kan bli problematiskt. Som Thomasz nämner finns det ju självklart karaktärer i storyn från start, men för mig är det först under utvecklingen av deras bakgrundshistoria som de kommer till liv ordentligt – och får en egen vilja.

 

Då är frågan: Hur ”solid” eller genomarbetad outline ska man egentligen ha innan man fördjupar sina karaktärer ordentligt?

 

Har man, å ena sidan, inga fasta ramar är ju risken att strukturen faller samman fullständigt och bygger man, å andra sidan, upp strukturen perfekt kan det ju lätt hända att man just ”begränsar sina karaktärer att platsa i berättelsen”…

 

Gorse: Håller helt med beträffande planteringar, men i vilket skede förlitar du dig på stereotyper? Det är just i filmer där karaktärerna är stereotyper som jag tycker att de upplevs som platta, ”okomplexa”, ”dimensionslösa” och jag känner ”finns det inget mer inom dem är det där?”.

 

Slutligen kan jag bara säga att det var först när jag insåg vikten av att lära känna mina karaktärer bättre som jag tyckte att jag började få till det här med ”karaktärens resa och utveckling” genom filmen. Helt nya möjligheter öppnade sig när jag t.ex. fördjupade mig i mina karaktärers uppväxt…

 

Sedan håller jag fullständig med om att det kan vara bra att helt koppla bort tankarna ibland och bara gå på känsla – för det är också bra.

 

/H

[TheBrotherOfLight]

[citat=tomasz1985]Tanken är inte att man ska skapa backstoryn först brotheroflight. Den kommer till i efterhand efter att man skrivit första utkastet ungefär. Först skapar man såklart en karaktär (kan vara en brist hos en karaktär du tycker verka intressant att utforska t.ex. dålig självkänsla). Samtidigt som man skapar karaktären växer storyn fram och nya karaktärer tillkommer. Du formulerar karaktärernas begär och behov, rädlsor, brister mm. Jobbar du med outline gör du förstås det när du känner att du har brainstormat tillräckligt. Sedan skriver du ett första utkast.

 

När det är färdigt DÅ börjar du jobba med karaktärernas backstory. Du tar en karaktärs handlingar och frågar dig varför personen handlade så, vad i denna personens liv fick honom att handla så. Du bestämmer karaktärens etiska ursprung, vart den bor, social status, utbildning, yrke mm, allt som kan ha format karaktären. På så sätt lär du känna dina karaktärer på riktigt och vet vad som är out of character för dom eller inte. Dialogarbetet blir enklare eftersom du har en riktig karaktär med historia och en specifik miljö.

 

Syd Field liknade detta med något i stil med att miljön (allt som påverkat karaktären backstoryn och i nuet) är en kaffekopp och karaktären och storyn innehållet som man häller i. Dom flesta böcker jag läst om manusförfattande stärker min tes till viss del fast ofta subtilt, inte så utvecklat. En bra bok jag nyligen stötte på är "Creating unforgettable characters" av Linda Seger. Den handlar om hur man skapar karaktärer och arbetar med backstory.

 

Michael Mann pratar mycket om backstoryns betydelse i kommentatorspåret till Collateral och andra nämner ofta något om en karaktärs backstory. Till karaktärerna i Crash skrev Paul Haggis och Robert Moresco massa backstory.

 

Ur Crash:

 

Lara: How far can bullets go?

Daniel: They go pretty far except sometimes they get stuck in something and they stop.

Lara: What if they don't?

Daniel: Are you thinking about that bullet than went through your window?

 

Daniel är en schyst kille i filmen som försöker att ta hand om sin familj och leva ett bra liv. Tidigare umgicks han med fel personer men en dag kom en kula genom fönstret i hans dotters rum, då bestämde han sig för att flytta. och ändra sig. Detta finns inte med i manuset men i backstoryn som författarna jobbade med.

 

Arbetet med backstory ger karaktärer djup. Det är många proffessionella manusförfattare och regissörer som lägger ner mycket tid på att skriva backstorys åt sina karaktärer. Reza Bagher är en av dom för att nämna någon svensk. Alla arbetar inte med backstorys men för många funkar det så att säga att arbetet med karaktärers backstory är ett fel många gör är ignorant.[/citat]

 

Jag vet inte om det är medvetet, men du som så många andra litteraturnördar antyder om så svagt att bara för att någon säger så och så och skriver ner det i en bok så är det så man ska göra. Det är fel. Man KAN göra som personerna du nämner gör men det är inte enda sättet, och det är definitivt inte det sättet alla arbetar på.

 

Och tanken får vara vilken den vill. Om tanken är att man inte ska skapa backstoryn först, så betyder det inte för den skull att man inte får göra det. Jag till exempel kommer förmodligen alltid att göra så, och då får man försöka avskräcka mig så mycket som möjligt.

 

Sedan vet jag om författare som gör en backstory som inte ens kommer med i filmen. Vad är det om inte fullständigt onödigt och löjligt mycket extraarbete? Tom Cruise vet jag skapar en slags avmagrad biografi till sina karaktärer. Men eftersom att han är skådespelare, för det mesta, så är väl det inte så dumt, då jag kan tänka mig att hans roller sällan är något av det mer intressanta slaget.

 

[citat=Zarakow]TheBrotherOfLight: Kan du förklara vad du menar med att alla gör fel i att ge karaktärerna en bakgrundshistoria? Menar du att detta är felaktigt i själva utvecklingen av karaktärerna eller att felet ligger i att visa mycket av deras bakgrundshistoria i filmen?

 

Ser vi strikt på handlingen ser jag karaktärerna som viktiga för att följa handlingen och göra det intressantare att följa den - men inte att ”de är handlingen” (även om handlingen mycket väl kan vara väldigt simpel). Med detta menar jag dock inte att karaktärernas enda uppgift ska vara att göra det intressantare att följa handlingen, men har inte karaktärerna något behov eller mål som de kämpar för att tillfredsställa/uppnå så blir de väl heller inte så intressanta att följa efter ett tag.

 

Hehe, ”…talorgan till författarens åsikter.” Sånt har man sett mycket av och man sitter där med moralkakan i fejjan och ska nicka instämmande - gillar inte pekpinnar!

 

Jag uppskattar när man undviker att ”diktera att ’A’ har minsann rätt, medan ’B’ har fel” – bättre låta tittarna upptäcka, känna, tycka och bilda sig en egen uppfattning.

 

Det du tar upp om att – ”då man skriver karaktärerna ska man inte begränsa dem till att platsa i berättelsen” kan jag varken hålla med eller säga emot. Det är just här jag tycker det kan bli problematiskt. Som Thomasz nämner finns det ju självklart karaktärer i storyn från start, men för mig är det först under utvecklingen av deras bakgrundshistoria som de kommer till liv ordentligt – och får en egen vilja.[/citat]

 

Ledsen om jag var svårbegriplig. Jag menade inte att min åsikt var att karaktärerna inte borde ha bakgrundshistoria. Vad jag menade var att jag tycker att man inte borde utnämna olika delar av en karaktärs liv till att vara olika saker, typ bakgrundshistoria, etnisk bakgrund, politisk placering osv. Jag tycker att allt som har med karaktären att göra utgör karaktären. Jag tycker det är fel att priotera ens de minsta detaljer om en karaktärs karaktär. Jag går till exempel inte omkring och säger att allt som hände i mitt liv är bakgrundshistoria så om jag skrev en självbiografi skulle jag kanske behöva slopa den.

 

Alltså, jag tycker inte att man ska strunta i vad de flesta kallar bakgrundshistoria, bara göra det till en mer aktuell del av karaktärens liv på vita duken.

 

Viktigt tycker jag att säga är att jag inte menar att man alltid ska göra si och så. Någon gång kanske jag skriver något som bara fokuserar på handling och stereotyper och då kommer jag också göra det, eftersom att det förmodligen är vad jag vill skriva just då.

[tomasz1985]

[citat=TheBrotherOfLight]

Jag vet inte om det är medvetet, men du som så många andra litteraturnördar antyder om så svagt att bara för att någon säger så och så och skriver ner det i en bok så är det så man ska göra. Det är fel. Man KAN göra som personerna du nämner gör men det är inte enda sättet, och det är definitivt inte det sättet alla arbetar på.

 

Och tanken får vara vilken den vill. Om tanken är att man inte ska skapa backstoryn först, så betyder det inte för den skull att man inte får göra det. Jag till exempel kommer förmodligen alltid att göra så, och då får man försöka avskräcka mig så mycket som möjligt.

 

Sedan vet jag om författare som gör en backstory som inte ens kommer med i filmen. Vad är det om inte fullständigt onödigt och löjligt mycket extraarbete? Tom Cruise vet jag skapar en slags avmagrad biografi till sina karaktärer. Men eftersom att han är skådespelare, för det mesta, så är väl det inte så dumt, då jag kan tänka mig att hans roller sällan är något av det mer intressanta slaget.

[/citat]

 

Jag menar inte att det är det enda sättet att jobba fram karaktärer som känns äkta på. Men du sa att det var ett misstag många gjorde. Enligt mig är det onödigt att ta reda på vilken tandkräm personen använder och såna långsökta detaljer, det viktiga är att vi vet varför karaktärerna handlar som dom gör och känner till deras miljö. Jag förlitar mig till stor del till böcker jag läst och manusförfattare/regissörer jag respekterar och ser upp till men jag försöker ju även leva som jag lär. Jag känner själv att karaktärerna bli mer levande om man ger dom en backstory. Som manusförfattare är det också bra att veta vad en karaktär tänker i varje scen precis som för en skådespelare. Därför kan det vara bra att arbeta med backstory, miljö osv för att lära känna sina karaktärer på djupet.

[gorse]

[citat=Zarakow]Gorse: Håller helt med beträffande planteringar, men i vilket skede förlitar du dig på stereotyper? [/citat] Jag lär aldrig vinna en oskar för bästa manus. Bara så du vet. Men, jag gav ett exempel i mitt förra inlägg om svartklädd elaking och vitklädd god. Jag tror det funkar utmärkt. Jag har inget problem med att skriva manus om korkade blondiner, överviktiga med dålig karaktär, fyllskallar som pratar brevid mun, muskelbyggare utan intelligens, våldsbenägna skinnskallar, klåpiga poliser och många andra fördomar som antagligen är åtalbart för hets mot folkgrupp eller vad nu brottsrubriseringen kan vara. Naturligtvis vet jag och alla andra att det egentligen inte förhåller sig på det viset, jag tror det funkar utmärkt på film. Men så skriver jag inte karaktärsdrivna manus. Nu vet jag inte om tex så som i himlen är tänkt att vara en film med starka karaktärer, men jag tycker alla rollerna i den filmen var otroligt steriotypiska. De behövde inte presentas särskillt djupt och karaktärerna sitter ändå direkt. Jag tror att karaktärer blir platta om presentationen är svag. I övrigt tror jag inte man behöver komplicera saker och ting så mycket.

Med förbehållet att jag kan mycket väl ha fel.

[Zarakow]

Gorse: Jag skulle heller inte har några problem att skriva ett manus där en av karaktärerna t.ex. är en korkad blondin - OM hon också har andra karaktärsdrag som kunde lyftas fram som positiva ...och fokuseras på!

 

I "Så som i himmelen" presenterades Lena som "snabbköpskassörskan med sångambitioner som har nära till känslorna". Senare får vi reda på att hon har en pojkvän och (inte så långt) senare att hon har en ny.

 

Ytterligare senare får vi reda på att en tidigare bekantskap varit otrogen och att om Daniel skulle göra likadant "så kan han dra åt helvete" (typ).

 

Istället för att fokusera på att hon skulle vara naiv (och dum) ligger istället fokuset på att hon både vågar säga till och satsa på kärleken. Om hon brände sin senaste pojkvän eller om det var tvärtom fick dock inte reda på vad jag minns... ;-)

 

Håller till viss del med om att det finns flera stereotypiska karaktärer i "Så som i himmelen", som "kvinnomisshandlaren", "Den maktlyste prästen" o.s.v., men jag tycker ändå det finns fler karaktärsdrag i dessa.

 

Conny visade ju i alla fall att han brydde sig om sina barn - inte totalt utan känslor alltså. Gabriella var inte bara underkuvad misshandlad kvinna, utan vågade stå upp.

 

Fan, det är fredag... måste hem!

 

Trevlig helg!

 

Au revoir...

 

/H

[gorse]

Steriotyper behöver inte vara tråkiga. Bara tacksamt att spinna vidare på. Inte ens Lena behövde så himla mycket presentation. En steriotyp som är klockren, och behövde bara lite handpåläggning och vips är hon en intressant person. Resten av figurerna med. Hälften av figurerna var inte ens viktiga för handlingen. De var med för att förstärka de viktiga figurerna. Tjockisens uppgift var nästan obefintlig utom när det gällde att trigga igång Gabriellas frigörelse från conny. Och jag gillade alla personerna. De var både goda och onda, som folk är i allmänhet.