Jump to content

Zarakow

Members
  • Posts

    147
  • Joined

  • Days Won

    1

Everything posted by Zarakow

  1. Depressioner och förfall är intressanta teman tycker jag, men berättar-stil á la "radio-teatern-ger" är inget jag går igång på. En film som visar depression på ett sätt jag går igång på är "Repulsion" (av Roman Polanski). Kan vara ett tips att kika på den. //H
  2. Tänker direkt på Långben och den sällsamma fisken som jag har läst för mina barn några gånger, där Långben lever ett lugnt men strävsamt liv som fiskare. Han får upp en förtrollad fisk som talar och berättar att han smakar rysligt illa och vill blir tillbakasläppt, vilket Långben gör och får då önska sig vad han vill. Han önskar sig att bli bonde, så att han kan ha det lugnt och skönt på en egen gård. Det börjar förstås bra, men han inser snart att det var mer jobb än han trodde, ...så han ger sig ut på havet igen och ropar efter fisken som ger honom en ny önskning och han väljer något nytt baserat på sin förväntan av vad som komma ska ...och naturligtvis blir inte resultatet vad långben förväntade. Sensmoralen är väl lite att man endast kan skapa sin egen lycka och förmodligen har det rätt bra med den man är, men poängen här är att ha en förväntan som på ett eller annat sätt inte infrias. För att funka tror jag att det äldre parets förväntningar måste komma fram tydligt, vad är deras mål med att köpa gården ...och sedan hitta sätt att sätta käppar i hjulet för dem. Ser nog mest potential för detta som en komedi, storstadsbor i de finare kretsarna som jobbat hårt, men inte har en susning om vad lantbruk handlar om utom en vag (falsk) fin bild av det. Vilken rik 70-åring (om än så frisk och pigg) skulle ge sig på att starta ett jordbruk? ? //H
  3. Intressant skrivet, vill läsa mer, veta om ARIEL. Skulle dock undvika att låta karaktärer säga precis vad de känner, speciellt när man tydligt inser det på hur de agerar och reagerar. Började skruva på mig när jag läste "I was going to stab you" och "I'm sorry". Bra dynamik fram tills dess. //H
  4. Hej! Är lite sugen på att köpa DJI Phantom 2 då stabilisatorn är bra mycket bättre än på den billigare Phantom 1... - Är det någon som vet hur kameran fungerar när det blir lite mörkare (skymning/kväll)? - Är det någon som känner till en motsvarighet till Phantom 2 men till en lägre kostnad? //Henrik
  5. Mörklägger de vad de gör är det ju inte allmänt känt och då kan väl lika gärna organisationen ha ett "trevligt" namn - kontrasten mellan den trevliga ytan som allmänheten känner till ...och de ondskefulla (hemliga) handlingar som pågår där är väl det intressanta att upptäcka? //H
  6. En fråga går ju att ställa: - Vad ska hända? Är hennes plan att glida runt i baddräkt i sin King Cab hela sommaren ...och det är precis vad som händer (med lite småkonflikter med familjen) blir det inte mycket till story. Vad som än händer måste bör det krocka med hennes planer. Bilen kanske havererar, eller blir stulen, eller först havererar och måste servas för hennes sommarbesparingar ...och blir sedan stulen... Hon kanske rymmer hemifrån också - trött på sin överbeskyddande familj - för att bli bestulen på sin bil och utnyttjad av killar - för att i slutet inse att familjen kanske inte är så dum ändå... /H
  7. Finns lite olika definitioner på det där med scener och vad de ska åstadkomma. Syd Field säger bl.a. om scener ..."get in as late as possible and get out as early as possible", med andemeningen att endast det som behöver etableras innan "poängen" med scenen inträffar ska tas med - och när väl "poängen" har inträffat ska man inte hänga kvar i scenen då intresse/dramatik snabbt klingar av (endast manusförfattaren måste ha koll på vad händer innan och efter, utan att de behöver finnas med i manuset). Robert McKee anser att i princip varje scen ska förändra (minst) ett värde från negativt till positivt, eller positivt till negativt (typ första scenen i "Django" - slavery to freedom). Tycker dock att den senare definitionen/aspekten endast fungerar på vissa scener, men bör alltid funka för sekvenser. /H
  8. Har en karaktär i tankarna som går från att alltid sätta sig själv först till att agera självuppoffrande i slutet. Hur skulle ni skapa en sådan karaktär, vad tycker ni är viktigt att tänka på och vilka filmer kommer ni på där sådan karaktär finns med? /H
  9. Låter som det kan bli ganska intressant! Jag håller med dem som anser att flashbacks i möjligaste mån ska undvikas i filmer, men det kanske mest beror på att det oftast görs på ett dåligt sätt. Lägg inte in en flashback innan du skapat behovet och intresset hos tittarna att veta vad som har hänt tidigare. Har hänt ett flertal gånger i flashbacks i filmer att jag undrat "varför visas detta, det känns helt ointressant". I "ditt" fall känns det nästan som du kan börja inleda filmen med slutet - göra en intressant scen där en person förbereder sig för att ta sitt eget liv (kanske ändå full av tvivel). När scenen sedan är väl uppbyggd, personen står inför det slutgiltiga valet, och tittarna undrar "Varför, ...varför ska han/hon göra detta...?" ...då fortsätter filmen som en lång flashback ...för att sedan återkomma till slutet igen ...och då får tittarna själva "döma" mördaren. Vad ska han/hon göra? /H
  10. Tycker scenen är ganska bra. Frank kommer in i scenen med förhoppning att få med sig Lucy till Hawaii och kickas ut ur den som en dumpad looser. Det är värdeförändring det. Kan kanske tycka att dialogen är lite för "förklarande" i mittendelen av scenen. /H
  11. ...men om det enda man förväntar sig är konkreta tips, så... ;-) http://guru.bafta.org/charlie-kaufma...-lecture-video /H
  12. För mig gäller samma sak som för Désirée. Det funkar ett tag att bara sätta igång och skriva, men sedan kör jag fast (oftast ganska snabbt en bit in i andra akten). Har hänt flera gånger, så nu gör jag inte misstaget att "bara börja skriva" fler gånger (hoppas jag). Man kan skriva scener som man "blir kär i" och när man inser att de inte längre passar in i helheten försöker man göra om helheten för att scenerna ska passa in. Ett riktigt skitupplägg som aldrig fungerar. De tekniker som har fungerat för mig är: 1. "Know your ending" (Syd Field tjatar om detta): Man måste ha en destination för att inte "famla i mörkret". Vad ska allt leda fram till - vad ska huvudkaraktären uppnå, vem är han/hon i slutet (som kontrast till i början). 2. "Backstory": Att lära känna mina karaktärer bättre (även långt innan själva historien börjar) genom att skriva "biografier" om dem har gett mycket. Utvecklar ofta detta område om jag kör fast i indexkorten. 3. "Indexkort": Skriv varje (tilltänkt) scen mkt kortfattat på en post-it-lapp och sätt upp på en stor tavla. Överlägset sätt att få en översiktlig bild av berättelsen och lätt att se vilka scener som inte passar in eller kommer fel i ordning. 4. "Motstånd": Huvudkaraktären har ett mål och gör allt för att uppnå detta mål. Sker inget motstånd, blir det ingen konflikt, utan konflikt dör berättelsen. Bena ut allt som kan sätta käppar i hjulen för huvudkaraktärens att nå sitt mål. Det viktiga för strukturen här är att motståndet successivt ska öka. Huvudkaraktären vidar åtgärder för att nå sitt mål, men stöter på motstånd och inser att han/hon behöver agera på annat sätt, vidtar en ny åtgärd, men stöter på större motstånd o.s.v. Börja därför på en hyfsat låg nivå och trappa successivt upp motståndet. /H
  13. Hej! Håller med Shelly. Börja inte skriva i manusform för tidigt. Risken är stor att man blir "kär" i sina scener vilket gör det mycket svårt att ändra senare. Då försöker man istället ändra annat så att favoritscenerna fortfarande ska kunna "passa in". Resultatet blir sällan bra. Skulle rekomendera att jobba med indexkort att sätta upp på en vägg och sedan flytta runt scenerna där. På indexkorten skriver man något mycket kort som beskriver den tilltänkta scenen (mest som en egen "minnesanteckning"). Märker man efterhand att en tilltänkt scen helt enkelt inte passar in, så är det lättare att skrota indexkortet än en scen som man lagt ner många timmar, kanske dagar, på. Försök även att ganska snabbt forma slutet av berättelsen - vad allt ska leda fram till. Det underlättar att skapa scener när man har en tydlig slutpunkt. Att läsa andra manus är ett bra tips och även att läsa manuslitteratur (finns en hel uppsjö sådan). Hur manuset formatteras, manusprogram, mm, tycker jag personligen du kan vänta med lite. /H
  14. Att få fram hur en karaktär känner sig i ett manus är lika riskfyllt som det är viktigt. Riskfyllt i att det är väldigt lätt att skriva emotionella klichéer (som skapar motsatt effekt än den tilltänkta) – och viktigt i att det är genom karaktärerna (i synnerhet huvudkaraktären) som tittarna ska följa berättelsen. Tittarna måste kunna känna med karaktärerna – annars blir det väldigt svårt att ta till sig berättelsen, hur bra själva handlingen än är. Först och främst måste något hos karaktärerna skapa igenkänning (”just sådär kan jag också känna mig ibland”). Men ”igenkänning” är bara en förutsättning. Man måste även veta vad karaktärerna vill ha, och vilja att de ska få det också. Lycka, kärlek, en dräglig vardag, trygghet, pengar, etc. (En karaktär som inte vill något, utan bara reagerar på saker som inträffar honom/henne, blir ointressant att följa. ”Gör nåt då för f_n” tänker man tillslut.) Sist, men inte minst, måste man förstå vilka värden som står på spel i karaktären liv. Vill en karaktär bli rik - men redan har det ekonomisk gott ställt, inte är i skuld, eller riskerar något ekonomisk - är det ett ”icke-värde”. Lever han/hon i ekonomisk misär och tillvaron är på väg att rasa ihop p.g.a. detta är det ett ”sant värde”. Tänk om en film som börjar med en man, Anders, sitter vid ett roulettebord. Han fingrar på sin sista marker medan de övriga spelarna placerar ut sina och kulan snurrar runt, runt. Tillslut lägger Anders sin marker mitt på ruta 7. Kulan rullar runt, runt, långsammare och långsammare …och trillar tillslut ner i fack 7. Han pustar ut, ler och en vän klappar honom på axeln och skrattar. Croupieren för en stor hög med marker till honom. Hur känner vi som tittare då? ”Jäkla tursnubbe…?”, ”Vilken gambler…?”, …”Skönt, …han lyckades…”??? …och vad tror vi ska hända sen. Bjuder han sin vän på en runda bärs för att fira? Fortsätter han kanske att spela? Tänk istället att vi redan har fått följa Anders under filmen ända tills han hamnar vid roulettebordet. Hans familj har svag ekonomi. Han blir av med jobbet, gör allt för att få ett nytt utan framgång. Hans sexåriga dotter önskar sig en present till sin stundande sjuårsdag, men de kan inte ens betala hyran. Hans fru hotar att lämna honom och ta dottern med till sina föräldrar. Tillslut blir han utskickad och lyckas tillslut övertala en gammal vän att få bo hos honom. Hans vän är ”tät”, men ändå inte särskilt generös, förutom när han blir onykter en kväll på en pub och bjuder Anders på en öl på en pub när han tycker Anders sippat på sin isvatten för länge och är tråkig. Han tar med Anders till roulettebordet där han ska ”bränna lite stålar” och han vill att Anders ska bevittna hans spelgeni. Han växlar in en tusenlapp i hudrakronorsmarker (om nu sådana finns) och under viss munterhet spelar han snabbt bort alla utom tre, medan Anders försöker upprätthålla ett leende som någon form av bifall. Under spelet ringer Anders dotter och undrar om han inte kan komma på hennes sjuårsdag i morgon. Efter samtalet får han tre marker tryckta i sin hand: ”Varsågod, de är dina. Du kan ju alltid växla in dem, …eller…” Han reser sig upp och visar med en gest att Anders kan ta över hans plats vid spelbordet. Anders väger markerna i sin hand och tittar mot baren innan han sätter sig vid spelbordet. Han spelar bort de två första markerna och hans vän sjunger ”ole, dole, doff” bakom honom, innan han glatt undrar ”Vem var det som ringde förresten – nån ny på G?” Anders fingrar på sin sista marker… En känsla infinner sig under det att en karaktär genomgår en förändring i värden – från positivt till negativt, eller i det här fallet – från negativt till positivt. (3600 kr räcker inte långt, men presenten till dottern kan nog införskaffas i alla fall…) När värdeförändringen väl är genomgången är känslan över – och en ny värdeförändring krävs. Anders kanske blir rånad på väg hem från puben? Den efterföljande värdeförändring kan inte vara likadan som den första. Sätter han sig vid ”Blackjacken” och vinner igen börjar vi skruva på oss …och skulle han i ytterligare en scen sitta vid en enarmad bandit där tiokronorna rinner över skålkanten skrattar vi ett ansträngt – förmodligen cyniskt - skratt och undrar just vad det är för mystisk film vi tittar på. Skådespelare vill sällan ha exakta beskrivningar för hur de ska föra sig, känna och bete sig. De vill förstå det genom vad som händer i berättelsen och hur det formar karaktärerna. /H
  15. De riktigt intressanta frågorna tycker jag är "vad gör er kreativa?" och "när kommer de kreativa idéerna?" Förr kunde jag spy ut mängder av kreativa idéer - både hyfsat bra och även riktigt usla. Har blivit oerhört självkritiskt, vilket kanske har lett till att jag nog pulvriserar vissa idéer innan de knappt har hunnit ta form. Har både heltidjobb och barn nu, så tyvärr finns inte tiden att spåna. De bästa idéerna kommer nästan alltid om jag lägger mig tidigt, är "oträtt" och ostörd, och bara ligger och funderar intensivt över något ämne. En lyx jag inte kan unna mig så ofta längre tyvärr. :-|
  16. Här är en som börjar med slutet: http://www.imdb.com/title/tt0043014/ /H
  17. Zarakow

    Fast?

    Du är nog inte ensam om att "fastna någonstans i mitten". Det finns mycket skrivet om "second act problems" o.s.v. Två saker har hjälpt mig: 1. Se till att du har slutet av berättelsen helt klar för dig. Det är lätt att berättelsen kan sticka iväg åt alla möjliga håll om inte slutet är väl definierat. 2. Använd indexkort och en bra outline eller treatment. Vänta med att utveckla scenerna. Jag vet inte hur många "favoritscener" jag utvecklat som till slut visar sig "hänga löst" och måste skrotas eller omarbetas helt. Genom att jobba med indexkort och hålla en outline uppdaterad är det lättare att tänka på scenernas funktion innan man skriver/utvecklar dem. Tycker själv inte att det är lika kul - men det är inte kul att skrota scener heller. /H
  18. Hej! Tänkte återuppta lite videoredigering samtidigt som jag är på jakt efter en ny bärbar dator som då bör fungera smärtfritt vid sådan. Har tyvärr usla erfarenheter av HP, men det kan ju bero mer på just den modellen jag hade. Dell har jag dock bra erfarenheter av (lite strul), men vet inte om de fungerar bra för videoredigering. Står mellan Dell Studio (som de själva rekommenderar) och Dell Vostro (utan de högblanka skärmarna som man kan reta sig på ibland (utomhus t.ex.). Vill dock inte låsa fast mig vid Dell. Vad har ni för erfarenheter av bra datorer för videoredigering? Några bra erfarenheter att dela med sig av? (Hade det bara varit för videoredigering hade jag valt en Mac men kan inte göra det p.g.a. andra orsaker...) /H
  19. Om syftet (eller ett av syftena) är att: "öka sin empati för huvudpersonens karaktärsdrag"... ...och det i filmen framkommer att huvudkaraktären Göran vill "Knulla dom i arslet tills dom börjar blöda näsblod"... ...hur hade du då tänkt dig att lyckas uppfylla syftet? Det är ju en utmaning och säkert inte omöjligt, men det skulle vara intressant att höra hur du tänkt dig upplägget för att lyckas. Snart ta studenten och oskuld. Skulle Göran vara så speciellt ensam om det? Eller tror han bara det? /H
  20. Ett tips som bör funka generellt är att utgå från slutet av handlingen. Hur behöver din karaktär vara i slutet av handlingen för att berättelsen ska få fullt genomslag? När väl det är definierat bör karaktären i inledningen vara motsatsen till vad han/hon är i slutet. Bestämmer sig karaktären för att skänka nästan hela sin förmögenhet till välgörande ändamål i slutet av filmen, blir det fånigt om han/hon redan pytsar in 10% av sin lön till cancerfonden, rädda barnen eller ngt annat. Då sker ingen karaktärsutveckling. Bättre om han/hon är egocentrisk och bara ser till sig själv i början av filmen. Det som hjälpt mig mest är dock att utveckla en backstory (det som händer karaktären innan filmen börjar). Det är oftast ointressant var han/hon gick i skolan, hade för vänner, sjöng i för kör o.s.v. Det intressanta är att hitta någonting som har skett i det förflutna som fortfarande gäckar karaktären när filmen börjar (kallas av vissa ibland "spöke" just därför...). Det förflutna hämmar karaktären att uppnå det han/hon (oftast omedvetet) behöver uppnå för att få ett bättre liv. Backstoryn bör oftast inte visas i filmen - den utvecklas för att förstå sin karaktär bättre och göra honom/henne mer intressant. Sen gäller det ju att framhäva karaktärsdragen i berättelsen (annars sker ju ingen "pay-off" på uppbyggnaden). Det som kanske tydligast visar vem karaktären egentligen är sker genom "val under press" (okej, jag snodde det direkt från Robert McKee). Ju större press, desto tydligare och mer sann karaktär. Ett lysande exempel är i filmen Crash när den rasistiske (en sida som vi dittills sett i alla fall) polisen (Matt Dillon) med risk för sitt eget liv räddar den svarta kvinnan (som han tidigare antastat) ur en brinnande bil på väg att explodera. Karaktärer som bara säger vem han/hon är, gör, står för, kan o.s.v. blir sällan trovärdiga eller intressanta (om de inte gör motsatsen till vad de säger). Ett annat sätt är att undvika att karaktärerna framstår som stereotyper. En karaktär i hela filmen framhävs som genomond, genomgod, stendum, översmart blir inte så intressant att följa. Karaktären får mer djup där man hittar motsägelser i handlandet (Matt Dillon beter sig fullständigt respektlöst mot den svarta kvinnan - för att sedan rädda henne med risk för sitt eget liv). Ytterligare ett sätt att framhäva de olika sidor hos karaktären som man har byggt upp är att låta andra karaktärer belysa dessa. Vem hade Maveric varit utan Ice? Eller utan Charlie? Vem hade Lester varit utan Carolyn, Jane, Ricky Fitts, Frank Fitts, Angela? Ett nät av karaktärer som alla belyser olika sidor hos karaktären Lester... /H
  21. Varför är svensk film så dålig? Bra fråga! Har själv funderat och sökt svar, men mest funnit svar som bara ”skrapat lite på ytan”… …”kass dramaturgi”, ”…dålig storys”, ”tråkiga ”spänningsscener”, ”pratar teater istället för vardagsprat” …o.s.v. Några har också dragit paralleller med dansk film och hur mycket bättre och mer intressant den är. Tycker det skulle vara intressant att läsa en gedigen analys av svensk kontra dansk film. Finns någon? En klassiker i svensk film är teatralisk tal och agerande. Vet inte om det är för att många skådespelare är skolade genom teatern, p.g.a. dålig personregi, dåliga manus – eller en kombination. Vad det gäller manusen så är i alla fall konflikterna dåligt uppbyggda (ingen grund och ingen upptrappning) – och ”konflikthärdarna” känns ofta komma helt ”out of the blue”. När de skriker åt varandra och river sitt hår så …känns det inte så trovärdigt och man distanserar sig istället för att involveras (eller lockas till skratt där avsedd effekt förmodligen är en helt annan). En anledning kan ju vara att svenskar generellt sett är ganska ”bra” på att hålla sitt temperament i schack tills det väl brister, men i film är det ju svårare att läsa en karaktärs tankar …än t.ex. i böcker. Ytterligare en vanlig företeelse är att ”prata fram handlingen”… typ… XXX öppnar dörren till YYY’s kontor. XXX Fan, öhh, jag har precis fått in rapporter …öhh, en bomb har precis smällt på centralen YYY Några döda? XXX Det verkar så… YYY Kontakta ZZZ och ÅÅÅ. Bege er dit omedelbart! …. Du, XXX – se till att ÄÄÄ åker med också. …På centralen senare… (EXT.) Kort intro av centralen – ambulanser, brandbilar, polisbilar, skrik och lätt rökridå. …därefter … (INT.) Poliserna i diskussion YYY Har vi några spår ZZZ Ja du, allt jag har hittills är Åke… YYY Åke? ZZZ Åke Härbärgsson, 67, pensionerad alkis med extraknäck som vindruteputsare på Vasagatan… Förmodligen helt svart… ÄÄÄ, du kan anteckna det. YYY …och? ZZZ Ja, tydligen har han försökt putsa rutorna på en svart Mercedes Benz de senaste dagarna vid ett flertal tillfällen utan att lyckas …lackade tillslut ur tydligen… YYY Jaha? ZZZ (slår pennan på anteckningsblocket) Tog regnummret… Dock inget signalement… Tonade rutor… YYY Är det allt vi har? ÄÄÄ Jag har just fått information från Lab. Ett ANFO-sprängämne har används. Basen är gödningsmedel som ju är lätt att få tag på vilket kommer göra det mycket svårt… ZZZ Spekulationerna kan du lämna till andra. Koncentrera dig på fakta och sköt anteckningarna så växer du nog i den där uniformen innan inlandsisen… YYY Nu är du tyst ZZZ! XXX, kontakta ÖÖÖ och kolla om du kan koppla det där anfu till bilens ägare. Senare… XXX meddelar att ägaren inte gick att spåra men att stora mängder gödningsmedel stulits och att skoavtryck i storlek 51 har hittats på platsen… o.s.v… … Intressant? Spännande? Trovärdigt? Knappast… Tänk om de istället visat att hot om bombdåd mot centralen föreligger, men att det inte tas på allvar trotts att flera poliser anser att det borde göras det. Tänk om bilen visas cirkulera runt centralen. Till och med scenariot med Åke kanske skulle funka om han nästan blev påkört av bilen, tog regnumret, ringde polarna med en gammal NMT-telefon och bad dem repa rutorna (eller kanske bättre polisanmälde och lämnade regnumret med bortprioriterades). Kanske olika karaktärer ytligt kunde etableras på tåg eller tunnelbana i scener som parallellklipps med polisen som av högre instanser tvingas fokusera på betydelselösa uppdrag. Sen visas explosionen (och då ska inga poliser se på och titta upp som yra ugglor i mossen som i ”den utvalde” tack) och verkningarna av den. Sen kan det bli konflikter mellan polis och högre instans, poliserna lyder inte order, går egna vägar, blir ertappade, men lyckas ändå lösa fallet. Oj, blev visst sent …får ta resterande 17 punkter nån annan gång. /H
  22. Zarakow

    Manusidé!

    ...de öppnar kistan och där ligger ett fördömt kinderägg med tre djävulusiska överaskninar... /H
  23. Tycker båda känns intressanta (för utveckling) och att du ska välja den som du brinner mest för att berätta. En fråga - är det tänkt som kortfilm eller långfilm? Är svaret det senare, riskerar första filmen att bli en "episodisk moralisk pekpinne" och andra en tunn story utan egentlig poäng. Varför vill du inte ha en protagonist i "Den lilla staden vid Nissan"? (Du kan iofs ha Halmstad som protagonist...). Är du orolig för att du med protagonisten därmed kommer agera moralisk pekpinne? Använd i så fall en protagonist som inte ser problemen (ser endast sin egen fina vardag), men efterhand kommer till "insikt" och därmed måste välja bort sitt tidigare liv mot något nytt. Idé #2 känns lite "Josef Fritzl" och kan väl vara intressant för en kortfilm, men vad ska allt leda fram till? Vad blir slutklämmen? Är det bara att "man ser sällan det som finns 'under ytan'"? Känner själv att det i en sådan här film skulle vara intressant att veta "hur blir en person så makaber"? - även om orsakerna/anledningarna till en karaktärs beteenden sällan blir särskilt dramatiska att visa i film. /H
  24. Råkade för andra gången på ett par månader börja titta på serien "Criminal minds", men tröttnade lika snabbt denna gången som första. Någon som gillar serien? Var finns spänningen? Känner inte att det finns något i berättandet som väcker intresset för vad som kommer hända - ingen upptäckarglädje helt enkelt. Konstant matande av information framfört totalt utan känsla.
  25. Tycker själv dialog är det svåraste att skriva - och för mig blir lätt dialogen lite krystad i "nyckelscener" - viktiga scener, där jag upplever att mycket information behöver komma fram. Det (o)lustiga är att det ofast är när det är de viktigare karaktärerna som för en dialog, som problemen infinner sig. Det som fungerat bäst för mig är att tänka: - Vad vill karaktär A, B, C o.s.v. få ut av scenen? De måste ha olika "agendor"! - Hur känner sig karaktärerna i scenen? - Vad känner karaktärerna till innan scenen börjar? Utan att ha gått igenom detta, blir scenen ett platt, odramatiskt informationsutbyte... /H
×
×
  • Create New...