Zarakow

Ja, skuggan och Lisa måste givetvis kopplas samman i slutet (eller någon gång under filmen för avsedd effekt). När regissören väl har läst igenom hela manuset fattar han/hon ju... /H

Läsaren ska upptäcka saker i samma ordning som tittarna. Det funkar därför inte att nämna att "skuggan tillhör Lisa", eftersom du vill hålla på detta till slutet. Det är i slutet som skuggan ska kopplas till namnet. I sådanna här fall är oftast scenen såpass stark att tittarna kommer ihåg det och det blir därför inga problem. Sen är det ju bra om Lisa är med i fler än en scen fram till slutet... ;-) /H

Som tidigare nämnts: Ge dem mål, och ska helst en situation där målen står emot varandra så att båda inte kan nå sina mål. Målen kan vara samma (typ. Båda tjuvarna vill ha pengarna), eller olika (typ. tjuven vill ha pengarna - polisen vill att de stannar på banken). Så länge karaktärernas strävan att nå sitt mål skapar konflikter, så funkar det. Har du en konflikt är det lättare att skriva dialoger. Vill du ha mycket dialoger, så se till att karaktärerna får något att göra medan de pratar. Action behöver inte betyda att man behöver spränga saker i luften. Har karaktärerna inget att göra utan bara sitter i en bänkrad på var sina sida om mittengången och gafflar kommer dialogen per automatik att bli stel, ointressant och odynamisk. På tal om dynamik så försök även få till lite visuell dynamik. Går du från INT. till INT. till INT. o.s.v. blir resultatet lätt ganska platt. Ett lätt sätt är att försöka få lite variation mellan INT. och EXT. Tänk också på att hellre visa det som går att visa - än att berätta det. Att en karaktär t.ex. säger "Det där som du nyss sade om Nisses död fick mig faktiskt att må fruktansvärt dåligt" funkar inte alls på film. /H

Några nämnde slutduellen i den onde den gode den fule, så varför inte nämna slutduellen i "once upon a time in the west" - t.om. kanske ännu bättre. Ähh, varenda scen i den filmen får jag gåshud av. Christopher Walken vs. Dennis Hopper i True Romance är riktigt grym... /H

Jag tycker faktiskt inte att du behöver fler motfrågor ännu. Du får själv presentera lite mer för att få lite mer tillbaka. Skriver du ett treatment / en outline på några sidor, så lovar jag dig min respons, men än så länge är det för mycket oklart för att kunna ge konstruktiv kritik. Att ett meddelande från tjejen finns på killens mobilsvar är förstås lysande för att få publiken/läsaren att ana vilka hemskheter han själv kan komma att få... Bra är sedan om du även i manuset visar att han inte kan lämna stugan. Att någonting inom honom säger honom att hjälpa flickan kan nog bli extremt svårt att visa i ett manus. Du har ju många bra uppslag för ett spännande manus, så det skulle vara intressant att läsa något lite mer utförligt. /H

Även om handlingen känns klassikt gillar jag idén. Främst beroende på gravstenarna, vilket gör att du enkelt kan få en fungerande struktur för berättelsen. Det är främst det ”bakomliggande” som jag hänger upp mig – alltså anledningen till att allt händer. Kommer det först fram i tredje akten? Några frågeställningar: - Vad fyller hans förhoppning om att bli författare för funktion i berättelsen? ”Jack is a dull boy”?) - Vad finns det för anledningar till att han inte kan lämna stugan? Är det för att tjejen försvunnit med bilen (kan inte ta sig någonstans)? Letar han efter henne? - Vad är idén med tuberkuloshistorien? Känns inte så spännande och verkar inte vara kopplad till killen på något sätt, vilket det ”bakomliggande” borde vara. Vem var mannen i stugan t.ex.? En släkting till killen? Borde finnas en koppling mellan killen och det ”bakomliggande”. Det stora avslöjandet kring det ”bakomliggande” måste ha byggts upp under filmens gång för att det ska kännas som ett stort uppdagande – en ”aha-upplevelse” (Typ ”sjätte sinnet” eller ”de misstänkta”). Pusselbitarna ska falla på plats i slutet och det ska helst inte komma en massa ny information som man inte är bekant med sedan tidigare (eller ytterst knapphändigt), typ Villmark (”grindvakten”) eller Storm (DD’s förflutna). - Varför tar flickan ut sin hämnd på dessa personer? För att de besöker stugan? I så fall ska det väl vara för att de hittar (eller hon förser dem (på något sätt)) information om hennes fruktansvärda öde, men de bryr sig inte om det. Då finns det ett motiv för ”hämnd”. Hoppas att du skriver ihop ett treatment på detta – skulle gärna läsa det. /H

Låter inte som det kommer från en sjuk hjärna för då har många manusskribenter sjuka hjärnor. Känns som jag sett liknande filmer många gånger, men det är ju tydligen ett fungernade koncept och jag tror att det kan bli riktigt spännande. Gravarna där namnen framkommer är riktigt bra. Dock riskerar det att bli repetetivt om även huvudkaraktärens namn skulle framträda på den tredje gravstenen. Kanske framträder ett namn som han känner igen, men inte kommer på vem det kan vara och han blir tvungen att komma på vem detta kan vara innan det är för sent (då bör också tidsaspekten vara klar - alltså hur lång tid mellan framträdandet av namnet och när personen dör). /H

Tänk på vilken målgrupp produkten/tjänsten har. Är det blöjor är målgruppen småbarnsföräldrar och då brukar det finnas med ett sött, joddlande spädbarn som kryper omkring och stormtrivs. Bra uppsugningsförmåga och smidigt att sätta på blöjan brukar visas. Är det tandkräm för dåliga tandhalsar visas först någon som äter glass och får fruktansvärt ont i tanden - därefter samma sak men efter att ha använt den nya tandkrämen och då kan han/hon njuta av glassen. Vissa produkter har en mindre tydlig målgrupp som t.ex. mat/dryck-produkter där det handlar mest om att få känslan av att kunna njuta av produkten - "reta" sinnena helt enkelt. För kläder/assessoarer handlar det mycket om attityd. Allt från t.ex. coolt för de yngre till makt för de äldre. /H

"...det får ändå inte vara överdrivet, men skulle vara ett plus om det är något smaskigt mord eller liknande." Du svänger våldsamt mellan ytterligheter - ...inte överdrivet, men gärna smaskigt mord... Jag vet inte hur du vill utmåla flickan - som ond, eller felbehandlad. Vill du ha med något bibliskt kan det ju handla om "hedersmord" eller liknande. I Iran kan en flicka bli stenad om hon blir av med oskulden innan äktenskapet. Blir hon våldtagen spelar det ingen roll - det är ändå hon som har begått en synd. Först våldtagen, sedan kränkt och stenad. Det kanske kan vara något att skriva något om, även om det kan riskera att bli "farligt" politiskt. /H

Senast sedda film: The lost angel. Fruktansvärt dålig film - ett mysterium att den hamnat på duken. Vi gjorde bättre filmer i "student-tv". Nästan så jag skulle klassa "den utvalde" högre än detta miserabla antiklimax ...och då förstår ni hur fruktansvärt kass filmen är... Undvik denna film om ni inte vill se den ur rent studiesyfte ur aspekten "gör inte så här"... /H

Har aldrig uppskattat varken genomgoda huvudkaraktärer / oslagbara hjältar - eller genomonda/oslagbara skurkar. Många Segalfilmer innehåller sådant och det finns ingen "gråskala" alls - svart eller vitt. Inte speciellt intressant. I "Under belägring 2" förväntar man sig en fight mellan storskurken och Segal, men turligt nog för honom har de ju kommit in i restaurangsvagnens kök - och där är han ju oövervinnerlig. Segal vinner med sin "flexibel-som-ett-spett-stil" (rätt långt ifrån Bruce Lee, Tony Jaa eller Jet Li). Men, han vinner ju och har förmodligen någon stående klausul om att han aldrig får åka på däng i sina filmer. Intressantare blir när skurkarna har förståeliga skäl/motiv för vad de nu gör - helst personliga - och inte endast utmålas som ondskefulla. Det innebär ju inte att man behöver sympatisera med skurken. Commodus i Gladiator funkar bra som skurk tycker jag. Även helt oövervinneliga skurkar är ganska ointressanta - då ser man ju inga sätt att besegra dem på. Dracula vore nog inte lika intressant om han tålde vitlök, dagsljus, vigvatten, silverkulor, kors, och pålar genom hjärtat. Genomgoda superhjältar är heller ingen höjdare - svårt att känna igen sig (;-)). Möjligtvis kan de utgöra någon form av ideal/utopi som man själv transformerar sig in i under filmen, men det förhöjer knappast dramat. /H

Jag fliker gärna in gällande manusteknik - eller snarare manuslitteratur, eftersom det har hjälp mig oerhört mycket. I det manus som jag har mest fokus på just nu har jag haft problem med huvudkaraktärens mål under första akten. I samband med första vändpunkten ändras målet och blir mycket tydligt. Första akten är ju främst "avsedd" för att presentera karaktärerna och dra upp förutsättningarna för andra akten. Jag ville dock inte att huvudkaraktären skulle flyta omkring planlöst i storyn under första akten, men jag såg samtidigt inget tydligt mål för honom. Då läste jag om karaktärens motivation och att motivationen ofta kan komma från hans/hennes bakgrundshistoria. Sedan tidigare var bakgrundshistorien att hans mamma dog i en olycka som han skulle kunna förhindrat (när han var 6-7 år gammal). Han har under hela livet beskyllt sig själv för detta och fått utstå fysiskt och psykisk misshandel från sin far under alla år. Den bakgrundshistorien hade som funktion att förklara varför han är en sån "pain in the ass" för de flesta i hans omgivning. Senare i filmen tar han "strid" med sin far och blir av med sin "förbannelse". Hursomhelst, huvudstoryn är att huvudkaraktären intresserar sig för skumma mord (som journalist) och jag ville ha en tydlig motivation för hans intresse (innan han själv blir "drabbad") under första akten. Så, istället för att låta hans mamma råka ut för en olycka låter jag henne nu bli mördad. Ett mord som han skulle kunna ha förhindrat. Hans intresse för morden kommer av att det inträffar en mord som påminner väldigt mycket om hur hans mamma blir mördad. Därav en mer logisk motivation för honom. /H

De flesta idéer brukar jag komma på när jag har lagt mig för att sova. Tidigare tände jag lampan och skrev ner idéerna i en anteckningsbok vid sängen, men min fru gillade inte att lampan kunde tändas klockan 02:45, så nu slänger jag mina strumpor på något underligt ställe och sen när jag vaknar undrar jag för varför strumporna ligger där innan pusselbitarna faller på plats. Funkar skapligt. Prata in på mobilen brukar funka rätt bra också. De flesta idéer kring intressanta karaktärer dyker upp på jobbet, medan idéer för berättelser mest kommer genom böcker eller i vissa fall filmer. Känner jag att idén är värd att spinna vidare på skriver jag ner den. De flesta idéer kommer i anslutning till de manus jag håller på med, men de allra flesta av dem får jag skrota eftersom det visar sig att de inte fungerar när jag väl utvecklat dem lite mer... /H

Såg samtliga filmer i SVT’s skräcknatt. Exorcisten känns som det starkaste kortet och den enda som fortfarande kan skrämma lite. A nightmare on Elm street bygger på ett mycket intressant koncept – att utstå psykisk och fysisk tortyr i sina drömmar. Alla måste ju sova, så det blir svårt att slippa undan. Det borde kunna utnyttjas bättre. MEN, Freddy kommer fram alldeles för tidigt i filmen. Det skulle nog bli ännu mer ”nervigt” om man bara fick se ”verkningarna” av det han gör i början. I scenen när Tina blir mördad skulle det har varit effektivare om man aldrig så Freddy när i drömmen smög ut (i det ”kåkstadslandskap” som lyxområdet förvandlades till i drömmarna). Drömscenen skulle kunna avslutats med att hon vände sig om och man såg skräcken i hennes ansikte. Sedan skulle hon kunna fara upp i taken precis som det visades i filmen. Som det görs i filmen får man alldeles för mycket grepp om Freddy från början – han ”avmytologiseras” för tidigt. Vidare är det fullständigt ologiskt att barnen i området inte bättre känner till att en barnamördare härjade i området för 20 år sedan (eller vad det nu var). Mördade 20 barn – skulle ju vara en av de värsta seriemördarna i USA:s historia. Vidare är det ett mysterium att inte Nancy’s mamma (eller de på sjukhuset) handlade direkt när Nancy i sömnen fick skärsår och drog med Freddy’s hatt under sömnregistreringen. Hur kunde detta passera så ”obemärkt”? Det som var bra i filmen var att Nancy gjorde något åt situationen och jag gillade slutet med bilens rödgrönrandiga tak. /H

Obegripligt att "The Shining" skulle vara den läskigaste skräckfilmen. Möjligtvis hade jag gått med på "den snyggaste" eller "den bästa", men läskig? ...nja.

Fast det är ju en dödssynd att skriva beskriva hur en karaktär "känner sig" i ett manus. Jag har dock börjat att göra det för att vara "friare" och snabbare få scener nedskrivna. Blir mer flyt då än att sitta och vara "smart" första gången man skriver en scen. Senare kan man ju alltid fixa till scenen. En av klassikerna i manuslitteraturen gällande "subtext" är ju från "Dirty Harry - filmerna". "Yeah, come on, go for that gun of yours and I'll be the happiest man on earth to put a bullet in your face" blir... "Go ahead, make my day" Funkar bra ...less is more. ...det gäller bara att komma på det... ;-) /H

Skräck har varit otroligt stort de senaste åren på Cannesfestivalens Marché du film (filmmarknaden). Det kändes som nästan hälften av montrarna hade skräckaffischer - framförallt i de asiatiska sektorerna (föga oväntat iofs). Skräck funkar nog ganska bra för lågbudgetproduktioner, så det kanske är något att satsa på. Är du nybörjare och vill vara med på en festival så satsa på en kortfilm, så funkar nog vilken genre du vill. /H

Hej! En av mina svagheter i skrivandet har länge varit dialoger. Framförallt har jag haft problem med att få fram dialogens undertext på ett bra sätt. Antingen har det blivit för mycket "rakt på sak" och karaktären säger precis vad han/hon känner/tycker, eller också har dialogen bara känts konstlad när jag försökt få in en intressant undertext i dialogen. Nyligen provade jag dock att skriva exakt vad karaktärerna tyckte och kände för att sedan banta ner dialogen i olika omgångar samt skrev om en hel del av den. Det fungerade faktiskt ganska bra, men det kändes svårt att veta om det skulle framgå tillräckligt tydligt vad karaktärerna avsåg. Hur arbetar ni med dialogens undertext och när i processen börjar ni "fila" extra mycket på den? /H

Det är fortfarande alldeles för mycket teater över svensk film, men det kanske hänger mer på skådespelarna/regissörerna än på manusförfattarna. Såg på en dansk film igår, "Bröder", och kan bara konstatera att vi har mycket att lära av dem. Som någon nämnde i ett tidigare inlägg så är det alldeles för mycket snack i svensk film. Istället för att skådisarna, t.ex., ska TALA känslor "jag måste bara säga att det här får mig att må så FRUKTANSVÄRT dåligt - jag vet helt enkelt inte hur jag ska klara detta", så borde de få VISA känslor ":-(". Ofta blir det väldigt melodramiskt i svensk film och där det är meningen att man ska känna med karaktären blir man istället mest irriterad på honom/henne. /H

Mycket är ju redan nämnt som att "inte ha kontroll över 'monstret'": Se "Hide and seek" för detta. Spänningen byggs upp rätt hyfsat till dess att 'monstret' avslöjas (genom en usel twist). Där dör spänningen fullständigt och det blir istället skrattretande. En annan sak som skrämmer mig är kontrasten mellan något (som ska vara) naturligt/ofarligt och något som är övernaturligt/skrämmande. Ett barn som blir en mördare "Wanna play with me daddy?" eller en gammal dam som får övernaturliga krafter. Ett ganska vanligt knep, som dock funkar bra nästan varje gång (det görs bra...) ;-) Att ens tryggaste plats blir platsen för den värsta terrorn är så vanligt förekommande att det inte är värt att ta upp... /H

12 minuter. Jag brukar ge en tolerans på +- 30 sekunder, så är filmen riktigt intressant så, säg, 12m30s. /H

Varför är detta så intressant då? Att han är desperat efter pengar - är det ett fokusämne i filmen? Varför inte ett uppdragsmord istället? Det kan ju leda vidare någonstans... /H

Tänk på vad karaktären symboliserar. I Witness spelar Harrisson Ford en nitisk polis som heter John Book, vilket säkerligen inte är någon slump. En nitisk polis som "goes by the book". Skurkar brukar ha intressanta namn. Mason Storm, Frank Liamores, Tony Montana ...Push Dakota... Skojar bara. Titta på film så får du massor av inspiration - dock inte svenska där de heter "Johan Andersson" eller något liknande föga upplyftande... /H

"Men hur skriver man ett manus till ett program som inte har några bestämda dialoger?" Det kanske inte är så konstigt att du inte hittar vad du eftersöker om du tänker till en stund. Ett manus för en intervju kan bli lite knepig. Titta på ett avsnitt av "Vetenskapens Värld". De lyckas ofta bygga upp spänning och förväntan i sina program. Oftast är det man ser i trailern för ett sådant program de sista tio minuterna i själva programmet. Sen gäller det bara att hålla kvar tittarna så länge. /H

Jag har aldrig funnit någon nytta i att skriva ner långa listor över fysiska attribut hos karaktärerna. Det kanske kan vara intressant att få med muskulös om du skriver en ”Herkules i New York”, men ska filmen i huvudsak leva på karaktärerna gör du väl knappast det. Det jag har fått ut mest av är att skriva berättelser om karaktärernas bakgrund. Om jag känner till deras historia vet jag bättre hur de fungerar i nuläget. Däremot är det ingen idé att börja skriva dessa på ett för tidigt stadium, eftersom handlingen sätter ramarna för karaktärerna och inte tvärtom. I vissa filmer är en karaktärs bakgrund viktigare än i andra. I ”A history of violence” spelar den minst sagt en stor roll! Vidare är det viktigt att veta vad din karaktär ska uppnå i slutet av filmen. Ska han lyckas, dö, bli hjälte? Hur ser då hans väg dit ut? Vilken är hans/hennes karaktärsförändring under filmen? Ta Frodo i ”Sagan om ringen” t.ex. Var han världens räddare i början? Knappast! Successivt genomgick han dock en förändring. En förändring som behövdes för att slutet skulle kännas trovärdigt. ”Masjävlar” innehåller många färgstarka karaktärer, men dålig karaktärsutveckling. Mia ändras ju inte speciellt mycket under filmen och den lilla ändringen kommer för sent in i andra akten, vilket gör henne lite osympatisk. /H