Zarakow

Lite undringar: - Varför känner han att det är så viktigt att rädda någon han inte ens känner? - HUR offrar han jaktlaget för denne anonymos? - Vad gör han för VAL? - VARFÖR gör han det valet? - VARFÖR skulle det vara det mest fruktansvärda att förlora jaktlaget som han känt i två dagar. Finns det inte andra som ligger närmare honom personligt sett? - Vilken genre har du tänkt dig? Varelser i en bunker känns som ett ett avbrott mot vad som kändes som ett drama om en man som brottas med skuldkänslor. Symboliserar varelserna huvudkaraktärens skuldkänslor som jagar honom? Funkar kanske om filmen genomgående är lite "arty" (à la David Lynch) - annars kan det bli en komisk konflikt... /H

Karaktärsbeskrivningar och karaktärsutveckling funkar riktigt bra, struktur hyfsat, men när jag läser mina dialoger (efter en viss tid har passerat) känner jag oftast bara - f_n vad krystat det låter... Framförallt gäller det "nyckelscener" - när jag känner att mycket information måste komma fram. Jag 'specar' upp vad som behöver komma fram i scenen och lyckas ofta få in det - men scenen blir slätstruken och fullkomligt livlös. "Dramatize exposition" - sure... Men hur? Några bra tips? Vilka är era starka resp. svaga sidor i manusarbetet? Idéer om varför ni tror att det är som det är? /H

Gomorra: 5 handlingar som alla hålls samman genom temat om en hård, korrumperad, Maffia-styrd värld. Tyvärr var filmen ganska seg. Indiana Jones 4: Stark öppning som tidigare, men mitten var seg och slutet lite för "space:igt"... /H

Senaste filmerna: Blindness Kung fu panda Waltz with Bashir Tyson /H

John Truby säger (ungefär) att det största misstaget man kan göra när man skapar huvudkaraktären är att man skapar honom/henne i ”isolation”, vilket inte fungerar. Enligt honom ska man bygga upp ett nätverk av karaktärer (character web) där alla hjälper till att definiera huvudkaraktären. Syd Field kallar samma sak ”the theory of illumination” där tankesättet är att karaktärerna ska belysa olika aspekter av huvudkaraktären. Robert McKee har ingen direkt benämning men hans tankesätt är att huvudkaraktären är stjärnan som genom gravitationen håller planeter (som i sin tur omsvävas av månar och satteliter) runt sig. Hans koncept går dock specifikt ut på att varje karaktär runt huvudkaraktären ska påvisa en viss sida av komplexitet hos huvudkaraktären. En karaktär frammanar huvudkaraktärens generositet, en annan hans snålhet. En karaktär belyser hans optimism, medan en annan visar hans cynism o.s.v. Gemensamt för de tre är att huvudkaraktären (hans sätt) definieras genom de andra karaktärerna. Robert McKee talar också om characterization och true character, där det förstnämnda är summan av alla saker man kan se hos huvudkaraktären. Det andra är vem han verkligen är – och det kan endast framgå genom val under press. Riskerar han sitt liv för att rädda kvinnan som sitter fast i bilen som kan explodera när som helst (som bilar som brinner alltid gör för eller senare i amerikanska filmer). Som med både tema och handling, brukar jag börja med att göra klart för mig hur jag vill ha huvudkaraktären i slutet av berättelsen. När väl det är definierat är det idé att bygga upp vägen dit. Passar det berättelsen att han ska vara en cynisk jävel i slutet, är det kanske lite trist om han är det i början också. I Gudfadern vill inte Michael ha något med maffian att göra (hans moral är för hög för det) – i slutet har han själv nått maffiatoppen, men moraliskt sjunkit till botten, utan att själv reflektera över det (men hans fru – och tittarna – gör det). /H

Klart du behöver ha med det - hur ska man annars veta? Ändrar han karaktär måste även det beskrivas. /H

Tycker inte jag skickar på sidospår för att jag rekommenderar andra böcker. Gillar inte strukturen i STORY som enligt mig är "plottrig". "The Gap" beskrivs bra och även det som rör karaktärer, annars giller jag den inte speciellt mycket måste jag säga. John Truby's bok är den som känns mest konsekvent. Det enda som stör mig är att "designing principle" inte förklaras speciellt tydligt - vilket man behöver förstå för att greppa resten av innehållet i boken. Syd Field kan tyckas "tjata" om vissa saker "film IS character" o.s.v., men bra saker ska väl präntas in... ;-) David Trottier's "screenwriting bible" är också den bättre än STORY - så det så. ;-) /Henrik

Jag skulle rekommendera dig att hellre lägga pengarna på: The anatomy of story (av John Truby) The definate guide to screenwriting (av Syd Field) How to make a good script great (Linda Seger) (bra grunder - bra att börja med) /Henrik

Mr. M Night Shymanlan’s senaste filmer har fått mig att undra om sjätte sinnet var en ”one hit wonder” – eller, ska vi säga, ”the one hit twist wonder”, eftersom det som gjorde filmen till det den blev var en oerhört effektiv twist, där väl endast ”the usual suspects” kan mäta sig. Sedan har han försökt få till effekten så många gånger att tittarna börjar leta efter ”vad ska det bli för vändningen den här gången då”? Han har målat in sig i ett hörn helt enkelt. Gör han en ”annorlunda Shymanlan-film” kanske fansen blir besvikna och han är bränd som regissör och då skulle heller ingen regissör vilja ta sig an hans manus. Lady in the water är ett ofokuserat pekoral med de ständiga referenserna till berättarteknik som inte skapar någon större mening och The village rymmer övertydliga referenser till hjältens resa. Men, men, man vill väl ändå se vad han har att dra fram ur rockärmen den här gången… /H

Det kan visst fungera, men det finns en stor risk att saken i sig endast blir konfliktladdad som "katastrofsituation". Människa emot naturkrafterna. Hålet växer och solen bränner allt starkare. Handlar då endast filmen om hur man bäst ska laga hålet, blir det nog töntigare än Armageddon. Det går dock att lägga till personliga konflikter på olika nivåer. Folk behöver flytta ifrån områden nära polerna, som dessutom smälter, vilket skapar poliktiska spänningar. Det finns inte bostäder till alla, så folk behöver dela, vilket inte är så populärt för dem som behöver ta emot "gäster", o.s.v. Det känns dock som om filmens budget blir mer amerikansk blockbuster än svenskt relationsdrama, vilket inte gör idén till ett bra uppslag för ett nybörjarmanus kanske. /H

Skulle någon komma på ett sådant recept finns det nog köpare som skulle betala närmast oändligt mycket mer än 20 miljoner. Jag tror 20 miljarder skulle vara närmare sanningen i så fall om inte själva tillverkningen var svindyr vill säga. Jag tycker spänningen skulle komma fram bättre om det i början visades att han lämnat ett kriminellt förflutet bakom sig och hade kämpat sig fram till en ny karriär (och därigenom kan väcka tittarnas sympati). Han kommer sedan på detta "ozonfix" och vill sälja receptet, men blir blåst av en jättekoncern, som begår ett brott, men som inte straffas. Han tar strid mot dem, men de har bra advokater som gräver i hans kriminella bakgrund och han har små möjligheter att vinna mot dem. Sen finns det många intressanta möjligheter till avslut på berättelsen. /H

Har inte sett There will be blood (but I will a.s.a.p.), men tycker att "no country for old men" var fullkomligt lysande och en värdig vinnare. /H

Hej! Någon som vet om det finns ett diskussionsforum, liknande detta, men där forumets inriktning är jobb/karriär. Får endast upp rekryteringsfirmor när jag söker... /H

Hej! Det som börjar så intressant - vad händer sen? Hur känner vi sympati när vi inte vet vad som drabbat dem? Jag kände mig helt blåst på konfekten. Drabbas de av samma sak, men de tacklar det olika? ”F_n” v.s. ”Jaha”. Tycker Simons reaktion kommer för snabbt. Han bör inte acceptera det helt enkelt – vad det nu än är…? Han kan avvakta med att plocka upp det också. Skapar mer kontrast mot Göran, vars acceptans verkar ganska stor. Cyckelekrar och busshjul som går runt. Antar att du försöker få fram att allt rullar på trots livets missöden, eller nåt. Förstår inte postbudets roll riktigt. Vad är hans funktion i berättelsen förutom att vara budbärare i en gråtrist vardag? Skriv aldrig att något är intetsägande i ett manus. Det säger just ingenting. Allt som nämnts ska beskriva något. Vad är det t.ex. som gör att Göra verkar äldre än 63 år? Undvik att skriva ”Vi…” – vilka är vi? ”En brevbärare cyklar genom ett bostadsområde…” går väl lika bra. /H

-Tsunami -Sandslottet rasar -Trampbåtshaveri -Malignt melanom -Hajar -Kallsup vid algblomning /H

Exorsisten III: Minns jag rätt om en scen med en gammal dam som får "djävulskrafter" och mördar någon med en häcksax? I så fall minns jag filmen som oerhört otäck och måste se om den. Lysande scen Nemo! ...liksom citatet från Mr. Seagal - kan han liksom bara glömma... ;-) /H

Har inte sett den, men blev lite sugen nu... /H

En annan sak vampyrer ogillar är speglar då de inte syns i dessa. Säg att huvudkaraktären blir biten, vaknar senare upp och ska dricka lite juice. Spottar ut det - smakar pest. Drar sedan upp persiennen och kastar sig bakåt av solljuset som faller in. Han/hon går och tittar sig i spegeln - ingen där. Vilken chock. Skär sig i fingret av misstag och blir, till sin fasa, sugen på att ta sig en slurk. Kan bli en effektfull första vändpunkt. /H

tackar för detta! Jag vill få scenen så spännande som möjligt, men samtidigt trovärdig. Ska fila på lite fler frågor framöver. /H

Hej! Skriver ett manus som inkluderar en presskonferens som rör ett mord. Hur går en sådan till? Vilka blir kallade - t.ex. hur många från varje tidning får generellt komma? Finns någon kontaktperson för presskonferensen? Vem är en sån? Någon med insikt - delge gärna! /Henrik

Något som har fungerat för mig är att börja med slutet - vad ska berättelsen leda fram till? Hur ser upplösningen ut? Vad har huvudkaraktären uppnått i slutet? När du väl har forumulerat slutet har du ju inriktningen och du vet hela tiden var du är på väg. Därför blir det också lättare att selektera bort de scener som inte leder fram mot upplösningen. Det blir också lättare att visa karaktärens "resa" när man vet slutet. Vem vill du att han/hon ska vara i slutet? Har han/hon kommit till någon insikt om något kanske? Något som är viktigt för upplösningen? I så fall är det ju smidigt om han/hon har en helt annan inställning i början av filmen. Förändringen blir därigenom tydligare. /H

Midnight cowboy: Fantastisk - en av de filmer jag tyckt mest om utan att egentligen förstå varför den var så bra. /H

Först ett litet tips – undvik ”vi ser”, ”vi hör” o.s.v. Vilka vi? Det stör som läsare och skapar en distans till det som händer i manuset. ”Vi” som läsare vill vara så ”inne” i händelserna som möjligt – så liten distans som möjligt. ”Vi hör en gren knäckas på höger sida om oss.” Kan väl skrivas: ”En gren knäcks i närheten” (spelar det ngn roll varifrån ljudet kommer?) ”Vi ser Karl vrida sig om och se sig om åt alla håll och kanter.” Kan väl skrivas: ”Karl ser sig runtomkring med skräckslagen blick” ”Ett par korpar flyger iväg ifrån ett par träd som vi skådar ifrån marken.” Kan väl skrivas: ”Med ett dovt kraxande lyfter två korpar från varsitt träd” (eftersom det är ur Karls POV så bör det ju vara från marken – dock en lysande idé med (olycks-)korparna!) Sen några spänningstips: Varför börjar inte berättelsen hos Karl istället? Samma inledning hos honom och det knarrar från vinden och speldosan spelar svagt? Han skulle t.o.m. kunna verka höra något. Tror det skulle skapa mer spänning inför ”vindenscenen”. Vindenscenen tycker jag innehåller för mycket dialog som bara avdramatiserar. Varför behöver Karl ursäkta sig för (o)ordningen? Låt dem istället gå längre och längre in i den mörka vinden och stöta emot lådan med speldosan i och sedan undersöka den och upptäcka saker i den som ökar spänningen när de väl är ute i skogen för grillningen. De (och tittarna) kan inse att han var en enstöring och att han spelade schack. Det kan framgå att båda blir lite skraja av det som de upptäcker, men inte vilja visa det för varandra och kastar sedan bort kartongen. När kartongen landar i containern ramlar ett fotografi ur som får tittarna att inse att grillningen förmodligen kommer att sluta i annat än korvar och folköl… /H

Försöker läsa ett par manus i månaden. Det går lite upp och ner, men landar väl på ca 25 per år. Bland de som nämns flitigast i manusböcker är ju de flesta bra: - Chinatown (har väl läst det 7-8 gånger kanske :-)) - The african queen - Witness - Casablanca - Three days of the condor - Hajen - North by northwest - Tillbaka till framtiden - Gudfadern - Network - Nashville - Jagad - Citizen Kane - Thelma and Louise Gillar även - Truman Show - Go - Big Fish (senaste läsningen) - Alien - Se7en - Sjätte sinnet - Nyckeln till frihet - The Big Lebowski ...dock inte Hämndens pris, men tack för tipset om nordicscript (även om jag inte kom in på sidan). Vill gärna läsa manuset till "no country for old men" för att se hur de skulle kunna ha undvikit att sabba slutet av, den annars lysande, filmen. /H

Sicko var betydligt roligare och lättare att ta till sig än jag trodde att den skulle bli. Var lite rädd att behöva sitta och må dåligt i två timmar, men Moore blandade komik och tragik vilket gjorde att man kunde ta till sig och smälta allt. /H