Munthe

Testa deras trial och se vad du tycker. Jag har inte lyckats hitta någon mjukvaru Standard Converter som håller måttet. Canopus Procoder är långt ifrån bra (dock bra på väldigt mycket annat).

Din beskrivning av kvalitetsfilm stämmer in exakt och till punkt och pricka på Pretty Woman. Pretty Woman är oerhört genomarbetad. Originalmanus bearbetades i åratal till närmast oigenkännlighet, den är producerad med stora resurser av rutinerade branschproffs som levererat sin yttersta hantverksmässiga kvalitet och jag tycker inte att den är ett dugg underhållande.

Bettingen gäller bara svensk publik. :)

Jag förutspår 750 000 biobesök. Kanske dags att starta betting? 450 000 besök i mellandagarna. Det ger producenterna tillbaka ca 15 miljoner av dom 200 miljonerna satsade (om jag inte räknat fel).

Det ligger mycket i det du säger, Stefan.

Det beror helt på vilka filmer du väljer samma titel som. Väljer du titeln "Jurassic Park" kan det vara värt att investera det mesta av budgeten i bra advokater för Universal kommer att driva process. Filmdistribution handlar väldigt mycket om juridiska muskler. Ett amerikanskt bolag med mer pengar än jag stal min titel "Camp Slaughter". Det kunde jag inte göra ett skit åt eftersom jag inte har tid, råd eller ork att driva process mot dom. Jag skulle förmodligen vinna - men det skulle kosta mig minst en miljon i amerikanska advokatarvoden.

Nej, jag skrev rollen för en specifik skådespelare. Mycket av dansk-krocken hade med honom att göra och jag kände inte att någon annan hade kunnat göra hans roll så då kunde jag lika gärna försöka skriva om manuset för en svensk skådespelare. Planen var att produktionen skulle ta ett år. Jag sökte inga pengar för Stinger. Ett amerikanskt bolag såg Camp Slaughter, stoppade ett manus i näven på mig och frågade om jag ville göra filmen åt dom på rekordkort tid. Jag sa ja.

Nej. Med bidragspengar är det så att när man väl jobbat med att försöka få igenom det i många år så måste man köra när pengarna väl kommer. SFI sitter inte på några pengar. Varje år har konsulenterna en kassa som ska göras slut på. Tar man inte ut pengarna man blivit lovad får någon annan pengarna. Problemet är att skådespelare och filmarbetare kanske inte kan stå stand by i åratal innan SFI får tummen ur. I mitt fall skrev jag flera rewrites och producerade en ganska omfattande pilot med pengar från SFI innan vi fick förhandsstöd. I mitt fall handlade det mycket om att jag hade ambitionen att bränna av en snabb lågbudgetfilm och gå snabbt till premiär men hamnade i "osynk" med producenter och SFI-finansieringen. En del av pitchen för att göra filmen och för att få med mig producenterna var just att filmen skulle göras snabbt. Men då menade jag också att finansieringen skulle lösas snabbt. Där brast det och en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Riskkapital är mycket mer beroende av att man smider på en gång. Där kan det å andra sidan vara tvärtom. Det kan vara så korta puckar att det är löjligt. När jag gjorde Stingar med pengar från en investorgrupp i Las Vegas så hade jag manuset i min hand i maj, greenlight i juli och i oktober skulle filmen levereras färdig. Någon som försökt casta sju stora amerikansktalande roller mitt i industrisemestern i Sverige? Ha ha.

Till att börja med är man såklart aldrig nöjd med någonting. Det hör väl till på nåt sätt. Sedan när det gäller Hjärta av Sten så är det en lång rad av saker som skulle gjort en bättre film. Till att börja med (och detta utan att kritisera någon i den slutgiltiga ensemblen) så skrev jag från början filmen för en dansk skådespelare (känd från Pusher) och mycket av filmens relief byggde på kulturkrocken med en dansk polis i Stockholm. Nu blev det inte så eftersom produktionen drog ut på tiden och när det till slut var dags så var den skådespelare jag skrev manuset för upptagen och en snabb rewrite blev nödvändig. Sedan hade filmen behövt en betydligt mer driven producent och över huvud taget en bättre producentkonstellation. Där är jag själv mycket skyldig eftersom jag jobbade i en jäkligt klantig företagskonstellation just då. Och helt klart hade filmen behövt mer resurser. Ljudet blev lidande vilket är bland det värsta som kan hända. Och jag själv saknade på den tiden helt rutin att försöka styra allt som gick fel själv. På det stora hela så kan man också lätt påstå att produktionen drabbades av en del missöden. Ilja Jakerson som spelar den ryska torpeden hoppade på filmen en vecka innan vi spelade in (efter att originalskådespelaren hoppat av rollen pga gnissel med min producent). En hjältebragd av honom men med så lite förberedelse kommer man aldrig att kunna prestera optimalt. En lyckad film i det här sammanhanget hade varit en film gjord på manusversionen innan den som sköts, den planerade skådespelarensemblen, en vettig producent som inte skapade rutten stämning bland mina medarbetare och ett orkestralt soundtrack. Och naturligtvis en lite mer rutinerad Martin Munthe bakom rodret. Rent ekonomiskt är Hjärta av Sten ingen flopp. Den sålde en hel del till TV och funkade ok på video. Och med tanke på att totalbudgeten var 3,5 miljoner för en film på 35mm med Allan Svensson, Brasse Brännström och Micke Nyqvist så var det inte pengar som var svåra att få tillbaka. Utan att skryta på nåt sätt så får jag ändå säga att jag aldrig gjort en musikvideo eller en långfilm som inte gett finansiären pengarna tillbaka eller genererat en hel del vinst.

Peace, man. Shoot. :)

Alla som heter Munthe är släkt. Vi tillhör en familj som uppstod med en riddare i Flandern på 1100-talet. Fast Syd-Korea är inte direkt ynkligt från början. Jag gillade Koreansk anime redan i början av 80-talet. Mer fantasybetonad än den japanska. Men det var en helt annan tid. Videobranschen var som guldrushen i Klondike på den tiden. Massor av oberoende aktörer och enorma summor i försäljning. Det där existerar inte längre. Tyvärr. Därför att svenska filmer som försöker vara amerikanska alltid har misslyckats. De enda svenska filmer som fungerar är det enormt folkliga helyllesvenska komedierna. Sverige är enormt dyrt att filma i. Det är en viktig faktor. Kronan är urstark. När jag var i USA strax innan 9/11 var dollarn uppe i 14 kr. Vad ligger den i nu? 6 kr? På det sättet är sverige värdelöst att investera i. Lägg sedan till det att det är komplicerat och förenat med ett av världens högsta skattetryck. Under de mörka åren i sveriges historia när Kyrkan tvingade folket på knä med "Tiondet" (10% skatt) led människorna svårt. Undrar vad dom skulle tycka om våra dagars 60% i skatt och avgifter?

Men stopp! Det är inget rykte. Det är artikelförfattaren som önskar att Spurlock skulle ha whippat ut en 45:a och blåst skallen av Bin Laden - förmodligen för att artikelförfattaren är den typen av amerikan. Med lite sensibilitét för det amerikanska språket är det inga problem att förstå det. ;)

Skam på mig. Jag skyller på att Ninja Mission är så självklar för mig att jag glömde bort den. Några andra av Mats Helges filmer ska naturligtvis räknas in där också.

Nu vill jag bara gnälla lite på det där. Små och trånga miljöer får man att kännas större genom att filma med korta brännvidder. Stora och pampiga miljöer får man att kännas små och ointressanta med korta brännvidder. Kolla John Ford. 600 mm i Monument Valley är det första vi tänker på när vi tänker episkt bildspråk. Men andra filmare har använt långa brännvidder otroligt effektivt. Kolla bara hur enormt dramatisk Machu Pichu är i öppningssekvensen i Herzogs Aguirre - Guds Vrede. I "My Best Fiend" kan du höra Herzog berätta själv om varför han valde så lång optik för öppningen. Vill man få någonting att kännas makalöst och stort ska man springa en kilometer bort och sätta det längsta man kan få tag i på kameran. Men en lång brännvid är såklart ingen garanti för pampighet om man inte har känsla för var man pekar den. I Arn tror jag mer om att det handlar om att lägga bakgrunder ur fokus i närbilder och halvbilder för att slippa redovisa bristen på storslagna sets och en miljon statister i tidsenlig kostym.

He he. Vilken intressant läs-teknik du har. Det där med att Spurlock skulle ha skjutit Bin Laden är ju bara ett önsketänkande i rubriken. Det står absolut ingenting om det i texten.

Jag tycker att kvalitétsfilm är det jag tycker om. Problemet är bara att om jag satt som beslutsfattare på en statlig institution eller myndighet så skulle min egen smak styra hur skattepengarna fördelades och det kanske inte alltid skulle vara det bästa för dom flesta. Gillar jag t ex bara väldigt smal film som ofta vinner prestigefulla priser men aldrig har någon direkt publik kommer min smak att begränsa dom som jobbar med nåt annat än just det. När det gäller filmrecensenter tycker jag att det är jätteviktigt att man är så personlig och subjektiv man kan vara. Då blir det bra recensioner. man behöver inte dela recensentens åsikter men det kan ändå vara insiktsfull läsning. Men är man filmpolitiskt tillsatt är det livsfarligt att börja röra sig med kvalitétsfilmsbegreppet helt enkelt för att man i grunden faktiskt representerar folket som folkvald. Och folkets smak är väldigt farlig att försöka kontrollera.

Jag tror inte att man kommer att kunna beskriva Arn som en actionfilm. Får jag gissa så är det ett drama med actionscener (i det här fallet stridsscener). men det gör ingen actionfilm. En actionfilm är en story uppbyggd kring ett antal actionscener och där actionscenerna står i fokus. Action måste vara filmens "pay off" för att filmen ska kunna klassas som action. Die Hard handlar t ex om en frånkild snut som råkar hamna på fel plats vid fel ögonblick och blir instängd i en skyskrapa med ett gäng bankvalvsrånare och han måste rädda dagen. Det är "storyn". Men det Die Hard HANDLAR om är: John McLane fightas mot tyska badguys barfota bland glasplitter. John McLane klättrar i hisschakt och lufttrummor medan folk skjuter på honom. John McLane kastar sig utför en exploderande skyskrapa med en brandslang som livlina. John McLane knytnävsfightas mot arga tyska goons osv osv... Storyn är det som gör att vi lever oss in i actionscenerna men actionscenerna är filmens huvudsakliga fokus. Jag skulle bli otroligt förvånad om Arn berättas på det sättet. Och enligt det sättet att se på en actionfilm så kan jag bara komma på två svenska filmer som kan beteckna sig som action och det är Mannen på Taket och Thriller. Båda dom filmerna handlar om sina actionscener. Allting leder upp mot helikoptern som kraschar på Odenplan eller skurkarna som får käka bly i super slomo i Thriller. Jag har själv misslyckats med att göra en svensk actionfilm på grund av budget/tid/resurser osv. Min första film är centralt konstruerad kring tre actionscener (för få för en actionfilm - jag skulle tro att målet borde vara mellan 12-15). Om någon råkar ha sett den så är det mordet i början, jakten i tunnelbanan och skottlossningen i biljardhallen (den sista innehåll förutom skottlossning en väldigt svår fallstuntscen av Svenska Stuntgruppen där Seth Eriksson dök igenom en glasruta som sprängs med squibbar någon centimeter innan han går igenom och sedan faller han två och en halv våning ned på en gård). Hade jag gjort den filmen idag hade det blivit minst två stora actionscener till och mycket mer fokus på actionscenerna och BETYDLIGT mindre fokus på dialog. Jag får nöja mig med att jag fortfarande har det inofficiella rekordet på antal avlossade lösa ammunitionshylsor under en svensk inspelningsdag på den filmen. Vapenkillen Anders Lexne satt hela dagen och svettades och laddade ny ammunition. Tagning efter tagning. 75 inställningar på en dag blev det (35mm). Men det räcker inte för att göra en riktig actionfilm.

Det finns några få riktigt bra actionregissörer i sverige eller med kopplingar till sverige. Den jag tänker på främst får inte göra film här. Rent allmänt tror jag att svensk film kommer att dö med SFI. Det som är sabbat kommer inte att gå att reparera. Och om det går så kommer det att ta väldigt lång tid eftersom dom som kan göra kommersiell film är alldeles för få och inte räcker till för att bygga upp en hel infrastruktur för film igen. Jag brukar normalt sett vara ganska positiv när det gäller den är frågan men tyvärr är det så att lite inblick i hur det hela har fungerat faktiskt är skrämmande. Det är inte ett litet hål i skrovet på filmbåten. Det är ett stort jävla isberg som slitit upp hela sidan och vi är på väg ned nu. Alla som har någon form av begåvning gör bäst i att sticka utomlands nu på en gång. Det finns massor med jobb i andra länder för oprövade begåvningar. Lycka till! Action är en svår konst. Förutom regibegåvning så krävs en oerhörd rutin, skickliga koordinatorer och en ganska stor apparat för att det ska bli riktigt bra. Lyckas någon göra en "El Mariachi" så är det bra men det kommer att vara undantaget som bekräftar regeln.

Vi får trösta oss med att Cameron har varit allt annat än frustrerad över att inte göra långfilm (jag känner lite folk som jobbar nära honom). Undervattendokumentärerna är förmodligen hans största drömmar som gått i uppfyllelse. Bismarck och Aliens From The Deep är nog det han egentligen vill göra mest eftersom han är så tekniskt besatt av dykning. Hans brorsa bygger ju alla fiberoptiska HD-rovers och jag kan tänka mig att det var där någonstans som iden på att bygga en egen kamera föddes. Bismarck-kamerorna är modifierade Sony-kameror från början. Titanic gav honom den ekonomiska möjligheten att hålla på med alla dom där pojkdrömmarna.

Cameron har redan testat Red och självklart snackas det inte så mycket om hans slutsats i olika Red-hysteri-forum. Han ville inte använda Red eftersom han tycker att bilden känns för vass och skarp. Motiveringen var att han inte vill utsätta skådespelare för Reds närbilder. Cameron och Peter Jackson var några av dom första som Red uppvaktade med prototyper. Peter Jackson var tydligen nöjd. Bortsett från det så finns det idag ingen standardiserat workflow för red. Pace/Fusion är helt proprietary vilket garanterat underlättar för Cameron.

Marknadsföringen har varit talanglös från dag ett. Nu är det MYCKET möjligt att publiken kommer i tillräckligt stort antal. Jag skulle vilja jämföra Mark Twains citat "You can always trust an idiot to be an idiot" med den svenska publikens otroligt trogna publikstatistik när det gäller natiopnalklenoderna (Lasse Åberg, Guillou, Göta Kanal osv) men jag låter bli med det. J Malmsten: Angående din kritik av att svenska låter "opampigt" så skulle jag vilja inflika att en galet laddad replik som "I have bad news to report...Saladin is here" kan låta jävulusikt platt också. Som i Arn-trailern. Det låter som att dom fått problem med stopp i badrummet eller nåt. Inte som att den tidens främste härförare med en jättearmé bakom sig just gjort entré för att göra köttfärs av varenda kristen i Jerusalem. Min poäng; vad man säger och på vilket språk spelar liten roll mot hur man säger det. Det låter jävligt mäktigt när Barrabas får frågan -"Är det du Barrabas? Var har du varit hela ditt liv?" precis innan figuren i filmen med samma namn i regi av Alf Sjöberg korsfästs och vi har fått följa Barrabas extremt hårda och tunga liv och repliken laddas av allt vi sett. Inte så konstigt att filmen blev en amerikansk remake med Anthony Quinn. Dramatiskt stoff.

Ha ha. Det händer att jag letar efter mina brallor stressiga mornar och då brukar jag alltid muttra; -"Utan mina brallor är jag värdelös". Bevingat utttyck. Fantastisk film.

Vill du verkligen jobba med 3D (modellering, texturering, ljussättning, animation osv) så tycker jag att du ska lära dig ett program och sätta igång själv. Utbildning är kalas men jag skulle satsa på en klassisk konstnärlig utbildning. Det har du MYCKET mer tillbaka på i din framtida 3D-karriär. Det kan jag lova dig. Hur man jobbar med 3D och hur programmen funkar förändras hela tiden. En tio år gammal 3D-utbildning skulle inte vara värd nåt idag. Men kunskaper om färg, komposition, klassisk animation osv är väldigt bra att ha i ryggsäcken. Nej. Det finns bra utbildningar utomlands men då pratar vi om riktigt avancerade saker lite bortom stadiet att "göra gubbar i Maya". Sikta isåfall på en PhD på MIT. Ja, jag har haft många praktikanter från dom olika utbildningarna hos mig. Få har haft särskilt avancerade kunskaper efter två/tre-års utbildning. Och ingen har legat i kunskaps/begåvningsmässig paritet med dom som är helt självlärda som jag jobbat med. Dom självlärda jag jobbat med jobbar i England eller USA nu. Andreas som modellerade bakgrunder i min film Year One har gjort samma sak fast på nya Batman-filmen.

Jag illustrarade Nisse Gulliksens Mutant (några moduler och Mutant-grejer i Sinkadus) på 80-talet (Nisse och Tomas Arfert var huvudillustratörer). Kul att det blir film. Conan har, vad jag hört, frusit fast i development hell.

"dollycam"? Den var ny. ;) Ska du åka rakt framåt så åker du på hjul direkt på underlaget. Är underlaget för ojämt för vanliga lufthjul så kan man testa om vinkel och åkningens längd ändå tillåter räls. Går inte det kan man testa jib/kran på dolly för att komma framför rälsen. Jag vill bara igen påpeka att Steadicam i olika form inte är en ersättare för dolly på något sätt. Steadicam är en handkamerastabilisator. Det finns mig veterligen bara en operatör i världen som kan operera Steadicam så att det ser ut som dolly. David Crone heter han. Han kan kliva upp på en stol, sätta foten på ryggen och tippa omkull stolen (med sig själv ovanpå stolen) och gå vidare med Stedicams fullriggare i 35+ kilosklassen utan att bilden rubbar horizonten eller skakar det minsta. han gör också start/stop som om det vore på tyngre dolly. Sånt är omöjligt för oss dödliga. Och det ironiska är att han verkar lägga Steadicam-opererandet på hyllan för att enbart jobba som A-operatör.