Jump to content

Varför är svensk film urkass?


PepeLogu

Recommended Posts

Snapphanar är beställt av svt och är tänkt för tv och de hade ingen stor budget. Personligen tycker jag att Snapphanar är bra med tanke på att den är tänt för tv. Göta Kanal 2 förstår jag däremot inte hur de kunde lägga så mycket pengar på. De hade 35 mille i budget, vad jag förstår. Långt över vad en svensk långfilm har i budget annars. Det är nog den sämsta svenska filmen som jag har sett faktiskt. Vill du se en bra svensk film så kan du hyra "kådisbellan", "Om jag vänder mig om" , "den bästa sommaren". Visst har vi alla olika smak så vad som man anser som dålig eller bra film är smaksak.

Link to comment
Share on other sites

Jag antar att vi snackar nutid och jag kan hålla med om att det mesta svenskproducerat är skit. Det känns som att det mest handlar om kärlek och erektionsproblem i pinsamma blandningar. Nånstans mittemellan kom Storm och Tredje vågen och båda filmerna är pinsamma.

 

Såg dock en favorit i repris igår - Den osynlige med G. Skarsgård och Tuva Novotny - den är fan inte dålig.

 

Sen har vi ju Josef Fares och hans filmer är bra tycker jag. Poppis utomlands också vad jag vet.

 

Jag vill också tillägga att serien Tusenbröder är det bästa svenskproducerade jag sett och det kan lätt mäta sig med mina favoritfilmer.

Link to comment
Share on other sites

Jag avskyr Beck & Bergman, men som jag ser det så dog svensk film generellt först på 90-talet & framåt.

Svenska filmer fram tills slutet av 80-talet hade fortfarande, om än lite grovt, schysst bild, bra komposition & hyggligt ljud, men senare produktioner känns alldeles för genomhastade.

Ska man nämna några nyare produktioner jag verkligen gillar, så ligger Tomten är far till alla barnen & Yrrol jävligt högt! :-D

Även Vittula, Disco Kung Fu & Storm ser jag som schyssta exempel på att svensk film kan vara bra.

Ofta verkar det som mycket av den skumma produktionen här beror på dåliga kommunikationer.

Folk lyssnar helst på beröm & tar kritik personligt. Kommentaren "Men så gjorde dom ju i den-o-den rullen! Då måste det ju funka!" Eller "Men så har vi ju alltid gjort!" är ständigt återkommande kommentarer.

Svinsvårt att argumentera emot sånt utan att trampa på en massa tår, & det är just det jag tror ibland kan vara felet.

Man MÅSTE trampa på tår ibland för att kunna göra sitt jobb. Man ska däremot kanske ge fan i att stampa på dom. Den är en sak att kämpa för att göra något rätt, en annan att bete sig som en självgod idiot.

Utan respekt för varandra dör arbetet.

Mycket problem finns eftersom vissa regissörer inte gillar att bli emotsagda, men då hänger det ännu mer på en som tekniker & konstnär att kunna rättfärdiga vad man håller på med.

Om någon som arbetar under mig kommer med ett förslag jag inte håller med om & samtidigt inte verkar ha någon annan grund än att få inflika idéer till varje pris så lyssnar jag inte ens själv vidare uppmärksamt.

Ska man jobba med kreativa arbeten så måste man veta vad man gör & varför. Utan att kunna säga varför man måste göra som man gör & vad det får för effekt på produktionen så är det svårt att rättfärdiga sig.

Omvänt så måste även många regissörer lära sig lyssna mer, & otillräckliga förberedelser gör absolut sitt till. Genom att noggrant gå igenom alla förberedelser med alla inblandade parter så sparar man en hel del tid, & det blir mindre stess på settet vilket ger mycket bättre film.

Sen har vi alla som helt enkelt inte är speciellt bra på det dom gör.

Gott om sånna åsså, tyvärr.

 

Nu menar jag inte att alla beter sig så i sverige, men det finns på tok för många exempel i den svenska filmindustrin, & det ställer till problem.

Det är förmodligen många som kommer ta det här personligt, men för att kunna utveckla filmen igen & göra den mer internationellt gångbar så måste man även lyssna på den negativa kritiken & utveckla dom punkter som brister, för det finns en hel del talang här. Det gäller bara att utnyttja den rätt.

Link to comment
Share on other sites

Josef Fares filmer är faktiskt bra och skiljer sig från andra svenska filmer som vi är vana vid. Tyvärr är det sällan som man släpper fram nytänkande förmågor så det är inte så konstigt att de flesta helst väljer bort svenska filmer.... Nästa år regi debuterar Daniel Wallentin som enligt min tyckte är lika unik som Fares så ….

Link to comment
Share on other sites

Min teori (och det här kommer att sväva ut lite) är att:

Dels så har vi inte de summor som vissa andra länder har rent ekonomiskt. Vilket leder till att det inte kan göras lika grandiosa produktioner som i utlandet.

 

Många skådespelare som vi har, tycker jag, spelar teater framför kameran och känns därför onaturliga. Det finns dessutom inte lika stor "bank" att hämta nya ansikten ur vilket leder till att allt börjar kännas som ett stort släktkalas. Det finns plats för en av varje, och inte tre eller fyra som i till exempel USA.

 

På grund av tidigare nämda ekonomiska resurser så kanske de som håller i pengarna inte riktigt vågar chansa på nytt blod. Vilket startar en effekt av att de inte chansar och de som vill leva av det chansar mindre eftersom de vill ses som säkra kort eftersom de behöver pengar till produktionerna.

 

Det finns ingen större konkurens i Sverige, saker har stelnat och allt känns grått och trist.

 

Det som händer är rätt lika och repetetivt. Beck, Wallander, Van Vetereen...det är mer som rätt schyssta TV-produktioner men det är inget som känns "wow det här måste ses på en stor bioduk". En och annan film av Hobert, Nutley, Sundvall, Fares (som jag tycker är den enda av dem jag nämt som känns som han har något annat att komma med), Moodysson (hoppas på en stor comeback nu). Men de flesta av dem känns väldigt samma samma samma. Ulf Malmros är, åtminstone vad jag tycker, någon som känns som att han vågar sticka ut bara liiiite mer.

 

Man vet vad man får liksom, och det känns som att stora delar av den svenska befolkningen nöjer sig med det. Vi har det rätt tryggt, många andra länder har saker som gör att det brinner lite mer under ytan, terrorism, krigsaktiviteter, lite mer uppror i blodet och därtill kommer nog konsten att kännas mer intressant.

 

Fast jag skulle vilja ändra på frågeställningen lite eftersom vi alla här vill göra film.

 

Vad skulle göra svensk film bättre?

Vilka sätt skulle kunna få fram fler orginella filmskapare?

Hur får man folk att inte välja att bara hänge sig Beck, Wallander och Van Vetereen och kanske försöka se något nytt?

Behöver svensk film helt enkelt börja om ifrån början och dessutom skaffa sig vassare armbågar?

Kan vi lyckas göra film som rör sig i de olika riktningarna tyngd och underhållning på samma gång?

 

Vad skulle du tillföra?

 

Ska tilläggas att allt detta är egna tyckanden om svensk film.

Link to comment
Share on other sites

Måste hålla med. Sen tror jag också att man är dålig på att utnyttja vissa aspekter som t.ex effekter!

 

Science fiction filmer, animerade filmer, samt äventyr och råtunga actionfilmer är det väldigt ont om i svensk filmindustri.

 

Det är ju numera gratis att göra effekter. Vi som amatörfilmare har ju fördelar då vi kan lära oss svåra/lätta men samtidigt väldigt bra animeringsprogram och skapa filmer det..gratis! För dessa proffsiga regissörer vill man inte lägga fler tusenlappar på att få en 3d-scen redigerat. Då tänker man oftast om och skriver ett litet "enklare" manus. Det är rätt trisst!

 

Många långfilmer gjorda av amatörfilmare är skitbra i och med det att man utnyttjar ALLT så att säga.

 

Hoppas någon fattar vad jag menar..

Link to comment
Share on other sites

Jag tror svenskar är rädda för att göra en film ingen kommer förstå. Eller en film som inte är realistisk..(om det stavas så):P

Det måste nästan vara helt värkligt för att svenskarna ska tycka om filmen.... så tror jag att det är.. och det är åthelvete...film behöver ju inte vara värkligt... det är ju de som är kul med film att man kan leka med det ovärkliga... jävla svenskar:P

Link to comment
Share on other sites

Jag tror svenskar är rädda för att göra en film ingen kommer förstå. Eller en film som inte är realistisk..(om det stavas så):P

Det måste nästan vara helt värkligt för att svenskarna ska tycka om filmen.... så tror jag att det är.. och det är åthelvete...film behöver ju inte vara värkligt... det är ju de som är kul med film att man kan leka med det ovärkliga... jävla svenskar:P

 

Nej, film måste inte vara verkligt men det måste finnas en bra och trovärdig historia. Ta filmer som Godzilla - knappast verkligt men det är en trovärdig historia - eller Sky Captain and the world of tomorrow - samma sak där.

(Nej, jag beskrev inte dessa filmer eftersom de är mina favvofilmer utan för att de var bra exempel) :)

Sen gäller samma sak kanske inte komedifilmer även om någon historia måste finnas så att filmen inte bara blir skämt på skämt på skämt.

 

Här tycker jag Måns Mårlind och Björn Stein har gjort ett bra jobb med filmen Storm. Skiljer sig från svensk film och ändå lyckas historien hålla även om man kanske inte fattade allt första gången man såg filmen...

Link to comment
Share on other sites

Beck och wallander filmerna är väl bra?

 

I viss mån men det finns för många av dom. Om det skulle komma en polisfilm var femte år som mest skulle de uppskattas mycket mer...

 

 

 

Enda bra svenska filmerna från 90-talet och framåt är i princip:

Jägarna

Lust och Fägring Stor

Smalla Sussie

 

Jägarna är ganska bra, ja men inte toppklass,

Lust och Fägring Stor har jag inte sett

och Smala Sussie - är den verkligen så bra :S

 

Nä, till de bästa filmerna hör

Storm (bara jag som tycker den filmen är bra? Hör mest negativa saker om den)

Noll Tolerans

Tredje vågen

Drömkåken (iaf sist jag såg den och det var några år sedan) :)

Link to comment
Share on other sites

Många skådespelare som vi har, tycker jag, spelar teater framför kameran och känns därför onaturliga.
Det här tror jag är anledningen till att jag tycker att framförallt svenska genrefilmer blir för livlösa. Jag hade svårt att ta Snapphanar på allvar för det lät som skådespelarna mest spelade rollerna och läste upp replikerna istället för att vara rollerna och mena replikerna.
Link to comment
Share on other sites

Jag håller med, det görs bra film i Sverige, Fucking Åmål, Änglagård, Så som i himmelen, de tidiga Jönssonliganfilmerna, Sällskapsresan 1 o 2...

 

Men de senaste 5-6 åren känns det som vi helt tappat stinget, med något undantag då. Trots allt produceras ju en ganska stor mängd filmer, cirka 35 per år varav endast en handfull ens kommer ut på bio, ett par går direkt till videohyllan och resten? Är de så dåliga att de ses som en hälsofara och bränns på bål?

 

...och sen alla Beck, Wallander... de är ju inte dåliga på nåt sätt rent hantverksmässigt men har man sett en har man sett alla. Jag håller med om att de känns mer som tv-serieavsnitt än som biofilmer dessutom.

 

En positiv sak med Göta Kanal 2 är ju att den är den första helt kommersiellt sponsrade filmen. Hoppas på flera, vi behöver nog en blandning av statligt sponsrade filmer och genomkomersiella diton för bredd och variation.

Link to comment
Share on other sites

marknaden kanske styr lite vad som händer innom storbudgetfilmerna i sverige. investerare vill få tillbaka pengar och då görs det enda säkra kortet. kriminalare. känns det som.

och då blir det ganska snabbt väldigt förutsägbart och tråkigt. (läs; beck och alla andra kriminalfilmer) däremot finns ju undantag som nämnts här. jönssonligan, sällskapsresan. en hel del barnfilmer och ungdomsfilmer. men lätt plats för mer kvalitetsfilm.

Link to comment
Share on other sites

Det finns ju många faktorer som göra att svensk film ser ut som den gör.

Dels har vi ju SFI med sina konsulenter som styr mer eller mindre vad för film som görs. Deras smak avgör. Det har visserligen börjat göras film utanför "systemet" men det är fortfarande relativt få.

Att finansiera film i Sverige är inte helt enkelt. Producenterna sitter liksom inte på pengar så det ska skrapas ihop från en massa olika håll. Dels SFI stöd, distrubitör, tv kanaler osv... Alla ska ju såklart lägga sig i manuset och det hela slutar med en massa trista kompromisser.

Sen är en hel del producenter ganska fega, de försöker ofta vilja anpassa sig till vad dom tror konsulenterna vill ha. Kanterna och de skeva i manus tas bort. Kvar får man något som smakar vanilj hela tiden - inget sticker ut. Udden försvinner. Sen får ju filmare inte hålla igång med att göra film. Manus ska tas fram, utvecklas - sen ska alla pissa på det tills där inte är nåt kvar som kan sticka i ögonen på folk. Då har det gått ett par år. Lyckas det sedan få finansiering så har man typ 5-7 veckor att filma (kan ju såklart variera). Såklart är Sverige ett litet land som såklart inte har samma resurser som Hollywood och man får anpassa sig till det men därför är det ju självklart inte så lätt att göra "hollywood" filmer utan resurserna.

Sen verkar ju tyvärr svenska filmare inte våga kritisera systemet. Har man kommit in i det så är man tyst för man vill ju inte stöta sig med dom. Här i Danmark är det tvärtom. Lars Von Trier har en pansarvagn på sin parkering på Zentropa. Den är alltid riktad mot nåt "fiende". Just nu står den riktad mot Danska Filminstitutet :)

 

Men sitt inte här och klaga på svensk film - gå ut och gör film istället!

Det är ju ni som är Sverige´s film framtid. Visa var skåpet ska stå!

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...