Désirée

Jag skulle säga att namnet är det det man sätter sist, när man vet vad det är för person man ska sätta namnet på. Det är mycket bättre, tycker jag, att jobba med karaktärer utan namn och jobba fram dem utifrån de behov som historien har, och sen när man vet vem man har, sätter man ett passande namn. Att sätta namn tidigt tycker jag är väldigt begränsande.

Det beror ju på vad det är för film man vill göra. Jag är mycket för lyckliga slut, men nu är det inte jag som ska göra filmen. Det som du beskrev lät inte som en film med lyckligt slut.

Det är svårt att ha en karaktär som växer i en film. Det är lättare att ha ett barn som sedan blir vuxet, än en som växer från barn till vuxen. Jag tycker att du ska satsa på att visa en pojke i nedre tonåren. Hans livssituation - misshandel, oönskad, droger osv i hemmet, som du beskrev. Om du vill underlätta skådespelarinsatsen så kan pojken vara utan dialog. Sen slutar filmen med att han tar droger själv.

Formateringen har jag inga klagomål på alls. Strukturen kändes bra: början, mitten och slut med god balans. Språket såg jag inga stavfel eller grammatiska problem i spontant. Det var kärnfullt och målande beskrivet. Så, så långt allt tipp-topp. Jag tycker att äckelfaktorn tar lite för mycket utav storyn. Det vänder sig i magen på mig. Jag tycker ändå att jag hållit hinkar åt kräkande barn, tvättat golv, lakan och tapeter med spyor och borde vara rätt så härdad. Om hon hade varit sjuk och spottat blod hade det varit mycket mindre EEEGH! och storyn hade fortfarande haft sin poäng. Nu känns det inte bara äckligt utan snudd på osannolikt att hon skulle fortsätta köra - man brukar ju må illa först och inte vara alltför förvånad när man kräks. Din idé om att hon skulle vara gravid ger storyn en alldeles för allvarsam och tragisk ton än vad jag tror du strävar efter.

Jag är en idiot vad det gäller bokföring och sånt, men jag satsade ändå på en pappersbok och penna för att lära mig från grunden. Tänk på också att pengarna som rör företaget ska vara på ett eget konto. Varför vara diskret? VistaPrint har mycket billigt. Helt klart prisvärt.

Japp, det ser ut som det var den. Jag såg inte klart den av någon anledning.

Mmmm! Den tanken gillar jag.

Både ja, och nej, skulle jag säga. Det kan vara viktigt att visa en persons ekonomi, status, behov, intressen och så vidare, men alla är inte intresserade av bilar och vet vad olika bilar kostar. Lika lite som klädmärken, märken på klockor m.m. är självklart vad det innebär för läsaren. Det är bättre att skriva "dyr sportbil", "välvårdad familjebil" eller liknande för att vara säker på att få fram det man vill ha sagt.

lan party -> lanparty, nätverksparty dem spelar så bra -> de spelar så bra på spelen dem spelar -> på spelen de spelar spelar. Så början -> spelar, så börjar torrent sida -> torrentsida måste dem spela -> måste de spela Språket, min vän, språket. Skilj på "de" och "dem" och särskriv inte. Förutom det ovan är det väldigt många "spelar", "spel", "spelen" och två "börjar" tätt på varandra. Vad jag vet laddar man inte ner spel från torrentsidor, utan torrentar, som med hjälp av fildelning mellan olika datorer plockar ner helheten. Det finns egentligen inget skäl att ladda hem just en torrent. Det viktiga är att hen laddar ner ett okänt spel. Är det viktigt att några av dem är kända för att de spelar så bra? Det är lite tråkigt när du inte berättar något om personerna utan benämnder alla som "personer" eller "ungdomar". Det du beskriver blir mer ett fenomen, än en historia. Jag tänkte faktiskt också på Jumanji. Sen tänker jag på en annan film som jag såg i datorspelens gryning om en kille som trodde att han spelade ett spel, men i själva verket fick det att se ut som ryssarna höll på att bomba Usa med kärnvapen och höll på att utlösa ett kärnvapenkrig, men jag minns inte vad den hette. På vad sätt blir det farligt? Utsätter de andra för fara? Skulle gärna vilja få någon hint om vad som gör dataspelet farligt.

Jag läste inte hela, måste jag erkänna, för det var inget som fångade mig, tyvärr. Försvara dig inte att du skriver på engelska. Vill du nå ut utanför Sverige, så är det nödvändigt. Men då måste du också lägga ner tid på att lära dig skriva bra på engelska också och där känner jag att du har en bit kvar. Det är lite "Hur mår du? Jag mår bra"-stuk över ditt språk, lite barnsligt så att säga. Det säger ju ingenting om hur historien är, men du måste fånga läsaren med ditt språk. Det är med det som du målar upp filmen i läsarens huvud. För mig tog det många år innan jag kunde lämna ifrån mig ett manus där engelskan inte var det första som kommenterades. Sen vill jag bara gallskrika när jag ser en film där hela personen och premissen presenteras i en Voice Over. Det är film, inte radioteater. Visa oss, berätta det inte med ord. En voiceover på det sättet skriker bara dålig film. Och nånstans där tappade du mig. Det finns producerade filmer som börjar med en voice over, ja. En del av dem är kass. Några få är bra. De som är bra, har en voiceover som säger mer än vad som sägs, som visar på karaktär eller miljö "mellan raderna". Börja utan. Förlita dig inte på att du alltid kan berätta det som saknas med en voice over. Försök *visa* oss det som vi behöver veta. Det du skrev i ditt inlägg att "storyline och sånt skriver jag ihop när jag kommit lite längre fram" tycker jag verkar vara en väldigt konstig strategi. Vet du inte vad du vill berätta? Vet du inte hur det ska gå? Visst, det finns dom som sätter sig ner och skriver och ser vad som kommer ut, men för att det ska bli ett bra manus behövs struktur, så jag skulle starkt rekommendera att du tittar på vad filmen ska handla om innan du skriver. Om du bara låter det flöda utan en plan, kommer det innebära otaliga omskrivningar och en massa merjobb.

Ja, den känns för lång, precis som du säger, men du skulle kunna lätta upp den lite med kommatering i början. Jag skulle stryka det första "as". Sen känns kanske "the staging ground for a secret invasion on planet Earth" lite överflödigt. Det är klart att den är hemlig och den är klart att det är Jorden de invaderar. Skippa "fucking". Det är ingen idé att göra en logline barnförbjuden :-) Lite nedskalat enligt ovan blir det: "Four teenagers find out that their high school has become invaded by aliens, who have compromised and replaced the school's staff, and they must learn to overcome their differences and work together in order to save our planet by killing the whole faculty." "they must learn to overcome their differences and work together" känns lite lamt som det överhängande problemet, men eftersom jag inte känner karaktärerna och storyn så är det svårt för mig att klämma till något annat. Sen skulle jag vilja vända på ordningen lite grand. Typ såhär: Four teenagers must kill the whole staff at their school, since they have been replaced by aliens, who are about to take over the planet.

Jag stör mig på felöversättningar i textningen. Och dåliga repliker i svenska filmer - väldigt vanligt. Men annars är jag inte så mycket för att störa mig, utan njuter mest. Sällan har jag chansen att se en film i ett svep, så då roar jag mig med att försöka fundera ut vad som ska hända. Ibland, efteråt, när man sett hela filmen, kan jag fundera på vad som funkade och vad som inte funkade, och varför.

Jo, så var det, men det skedde i fullt samförstånd. -- 40 nya medlemmar!!! Wow!

En voice over kan fungera bra om text och bild funkar väl ihop. Bilden måste tala för sig själv och samtidigt passa med texten. Jag tycker är ett lyckat exempel på just detta. Fundera på vad du tycker skulle kunna symbolisera det du vill säga i bild - kanske spädbarn till gammal människa? - och gör en film baserad på det, kompletterad med voiceovern.

Ibland blir man nyfiken på att läsa av konstiga skäl. I det här fallet för att presentionen och manuset verkade vara väldigt långt ifrån varandra. Så här är mina funderingar kring manuset. Första sidan: skippa alla inspirationskällor. Det som ska stå är titel, författare och kontaktuppgifter. Nästa sida: Numrera inte scenerna. "Text" är ingen person som pratar - då ska det inte står som dialog. Ge karaktärerna namn eller åtminstone någon form av särdrag än nummer, typ Lång Forskare, Forskare med skägg eller liknande. När du skrev att kameran flyger iväg så såg jag framför mig en kamera som flög iväg, när det i själva verket är VI som flyger iväg. Beskriv vad vi ser och hör, inte hur kameran ska hanteras. Personligen ser jag rött när det står "vi ser", men det är en smaksak. Dialog: "I was sent by Trexx to repair the communication on Titan station T1. They have been without communication for thirteen hours now." Det är lite på näsan att berätta att de varit utan kommunikation i 13 timmar. För "ground control" är det ointressant information. Dialogerna känns överlag som lite för långa. De driver inte historien framåt eller bidrar särdeles mycket till att måla karaktären som pratar, utan levererar mest information. Engelskan lämnar MYCKET att önska. Bitvis är den faktiskt oläslig. Språket: Stavningen, har redan nämnts i tidigare inlägg. Inte särdeles målande. Lite platt. Man får ingen känsla för karaktärerna eller miljöerna alls. Ibland har jag t o m svårt att förstå vad som händer. "ett förfallet nerblodad ansikte"??? "Han tänker på sin familj" - Det kan vi inte se eller höra. Stryk. Formatering: Scenhuvudena är felformaterade. De ska innehålla information om int/ext, PLATS och tid på dagen. Storyn: Jag får ingen känsla av att detta kommer att bli någon originell eller ens spännande historia när jag börjar läsa. Du lyckas inte fånga mig. Manuset är långsamt. Från den första explosionen tills det verkligen händer något igen är det lååååång tid. Sitter David kvar på Jorden? Det är inte tekniskt möjligt att ha kommunikation mellan Jorden och Saturnus utan en stor tidsdifference. Har de lyckats lösa det när denna story utspelar sig så får du förklara det på något sätt. T o m i 2001 så är det en tidsdiff (som dessutom är avgörande för storyn). Och sen slutet. . . Jag är ingen vän av oförklarliga slut. Sorry. Jag tycker att det är underbart att du skriver fast du har dyselexi, för det har ju ingenting med ens förmåga att berätta historier att göra. Men du måste ha förståelse för att ditt manus måste kunna stå på egna ben, utan dig, och då blir stavfel förödande.

Jag brukar gå på egenskaper som karaktären har och välja namn därefter. Behind the Name: Meaning of Names, Baby Name Meanings har sökning på betydelser, så väl som ursprung. Personligen tycker att det är värt att lägga lite tid på att hitta namn som passar och smakar bra i munnen. Det ger lite extra åt karaktären, även om det bara är jag som vet om det. Tänk på att det sällan är slumpvalda namn i Hollywoods storfilmer.

"Fanfiction", tack så mycket! Det var ordet jag sökte efter. Respektlöst vet jag inte om jag skulle tycka att det var om jag var en storsäljande författare. George Lucas verkar tycka att det är smickrande och kul med fan-projects, så länge ingen tjänar pengar på dem. Men det är upp till var och en. "Kreativt meningslöst" var hårt sagt av Rowling. Jag började en gång i världen som tonåring att skriva avsnitt för en favoritserie. De blev inte bra (pinsamma skulle jag säga idag), men det var så att säga inte poängen. Jag tycker mer att det handlar om att komma igång att skriva, hitta sina former och karaktärer och teman som är viktiga för en själv. Sen blir det ju lite konstigt när man höjer ett sådant manus till skyarna eller lägger ner hela sitt hjärta och sin själ i det. Som övning betraktat tycker jag att det är helt okej. Men man ska ju vara medveten om att det är inte mer än övning. Grunden för den typen av arbete är trots allt någon annans. Förutom avsaknad av rättigheterna till det, så är ju dessutom ens egen tankeverksamhet i sammanhanget, betydligt mindre än om man hade skrivit allt själv.

Det finns något "fan script" begrepp i USA som jag inte kommer ihåg vad det heter just nu, men det finns tydligen forum som är väldigt stora där man kan skriva manus till egna avsnitt av favoritserien eller nya sequels för filmer. Bara man vet att det är det man skriver så kan det bli väl så kul och lärorikt (dock inte säljbart).

Det verkar inte som om du har gjort någon vidare research om du inte vet om det heter polismän eller poliskonstaplar. Hur vet du att Per kommer att spelas av dig själv? Det är inte så bra att skriva ett manus med utgångspunkt att du själv ska spela rollen. Dels för att sannolikheten är liten och dels för att karakären lätt blir du, eller för att karaktären blir för "duktig". Poliser tjänstgör inte dygnet runt. Sluta tänk på din favoritserie utan skriv din egen story. Du har fått en massa reaktioner. Bland annat saknar det helt och hållet någon form av karaktärsbeskrivning på Per, någon form av handling mer än att "det händer en massa". Alla serier har en röd tråd och de flesta har någon form av framåtskridande (åtminstone de som görs idag). Men det känns inte som att du intresserar dig för att ta till dig av de svar du får. Ta dig en funderare på de svar du har fått och vad det är du vill berätta med historien.

Du kommer säkert att få mer handgripliga råd av andra som jobbat med detta mer än jag, men jag har ändå en del erfarenhet som kan vara till nytta. Det finns inget sätt att trolla fram bättre kvallitet ur en DVD än formatet faktiskt klarar av. Du har filmat i HD och gör du en DVD av det, kommer du alltid att få en kvalitetsförlust, det är oundvikligt. Jag skulle rekommendera dig att göra en BluRay utav filmen istället. Då tappar du inte i kvalitet (om du väljer samma inställningar som du filmat i). En del filmfestivaler kräver att man skickar in just en DVD, men då är de medvetna om att filmen rent tekniskt har tappat i kvalitet och om filmen blir nominerad begär de att få in en visningskopia i BluRay eller liknande.

En brinnande teddybjörn väckte intressant nog starka känslor hos mig. Leksaker - särksilt gosedjur - har ett starkt symbolvärde. Inspelad i Arizona? Sen var jag väl inte med på riktigt var dörrar, trappor och pusselbitar passade in i förhållande till sångtexten, men musiken var kanske inte riktigt min smak, så jag kanske missade något. Snygg och välgjord tyckte jag i allafall att den var. Skulle gärna ha sett något mer av en röd tråd, en "story" så att säga, men det var väl utanför din påverkan?

Det fanns två saker som jag reagerade negativt på med en gång. Det ena var att första scenrubriken var felstavad (saknas ett "D") och det andra var den generöst överdrivna beskrivningen av första scenen. Du behöver ettablera karaktärerna och var de är, det är sant, men vi behöver bara veta vad som behövs för att historien ska funka. Vi behöver inte veta utsikten, inte vilka kläder de har på sig och inte vilket material möblerna är gjorda av. Dessutom sitter de ner, så det är svårt att se att hon är ett huvud kortare (en detalj som också är ointressant). Trots den målande beskrivningen av de två, fick jag inget intryck alls av vad de var för några. Min farfar var lång och smal och hade beiga byxor och kunde sitta och titta i fjärran, men var klar i huvudet hela livet. Försök att heldre beskriva intryck än detaljer. Är han välvårdad? Har han blöja? Har han knäppt stjortan fel? Historien var rörande och fin. Du kan göra något väldigt vackert med den. Nackdelen är att den är berättad och inte visad, så jag tycker nog att det är bra att den inte är längre. Som den är nu kan den funka, trots att vi bara ser Karin och Henry prata. Dessto större skäl att vi får ett ordentligt intryck av dem, att vi känner med dem. Skippa rubriken på artikeln. Det framgår ändå vad som hänt med Henry och om det är senildemens eller Alzheimers är ointressant. Det skulle vara en bättre start om du kunde ettablera Henrys mentala tillstånd. Istället för att Karin sitter och läser tidningen, kan det ju framgå att han inte känner igen henne.

Någon som har några goda råd att ge mig, nu när jag berättat lite mer om vad det handlar om?

Det jag var inne på var att på en eller två minuter "fånga" en plats. I det här fallet en slottsruin. Behovet är för en websida, och inget som jag behöver sälja. Jag hittade ett tips som baserade sig på stillbilder som gick ut på att först ta en översiktsbild över så stor del av platsen som möjligt och sen gå in på närbilder. Jag tänkte jag skulle testa detta koncept fast med film. Ett av del bästa "reportage" jag har sett i den still jag vill ha är Sven Hörnells bildspel av "Hotell Frys Ihjäl". Men jag gillar rörliga bilder bättre. Jag tror inte att det är detsamma hur man återspeglar faktan, men du gav mig en bra idé med att kanske ta med historiska bilder också. Min ambitionsnivå är inte att bli regissör, men jag har historiskt gjort ett antal riktigt bra bildspel till musik, och jag tänkte jag skulle jobba vidare med den talangen och utveckla mig lite.

Är det någon som har tips på böcker, websidor eller kortare kurser om hur man gör resereportage (filmat sådant)?