Désirée

Här finns lite fler tips: http://forum.voodoofilm.org/filmmanus/461-svenska-filmers-manus.html Amerikanska hittar du bland annat här: Drew's Script-O-Rama: free movie scripts and screenplays, baby!

Nu kan det ju ha hänt en del sedan jag var aktiv animerare och även sedan de båda programmen fick samma ägare, men för fem-sex år sedan var den stora skillnaden mellan Maya och 3DS Max vilken grund de använde för modellerna. 3DS Max utgick ifrån trianglar medan Maya alltid gick på kurvor. En triangel är alltid en platt yta, medan en kurva ger en mer organisk form. så det är klart att modellen är avgörande för hur fotorealistisk den blir när den börjar röra sig. Dessutom hade Maya grundidén att man gav alla objekt grundförutsättningar som vikt och elastisitet och sådant och sedan räknades mycket utav "effektrörelserna" ut av programmet. 3DS Max började introducera den idén som en klumpig plugin. Men det har som sagt säkert hänt en hel del sedan dess. Det är dock fortfarande två dyra program som man inte bara köper för att testa på lite. Använder man olika program för att sätta texturer och ljussättning? Är det inte bara olika personer som gör det? Det går ju att göra allt det i Maya.

Maya är ett mycket avancerat animationsprogram som kostar åtskilliga pengar. Jag vet inte om de har kvar sin studentlicens längre, men de hade ett tag en gratisversion med vattenstämpel på resultatet, avset för att lära sig programmet. 3DS Max är också avancerat, men lite lättare att ta till sig. Det kostar också mycket pengar, men inte lika mycket som Maya. Det skiljer väl en nolla bakom ungefär. Maya används framförallt av filmindustrin när man ska skapa fotorealistiska miljöer och karaktärer som går att kombinera med filmat material. 3DS Max används mest av spelindustrin och av dem som vill göra animationer utan samma krav på fotorealism. Numer ägs båda av samma företag. Blender fungerar alldeles utmärkt för att lära sig grunderna i. Och det är gratis (senast jag kollade).

I ditt fall skulle jag ha valt: ------------------------------------------------------------------------------------- [scrippet] EXT. DAG. GATA Lisa tar upp sin telefon och ringer. KAJSA (Genom telefonen) Ja, det är Kajsa. LISA Hej Kajsa, det är Lisa. [/scrippet] ------------------------------------------------------------------------------------- Rätt och fel är ett så luddigt begrepp i sammanhang som dessa. Det viktiga är att det blir lättläst och att vi tolkar texten som det är tänkt. Om vi plötsligt tror att Kajsa går bredvid Lisa eller att Kajsa gör en voice over, då har författaren varit otydlig. Om läsningen inte flyter bra för att det finns för mycket "bôs" (som att det skulle stå "genom telefonen", på varje Kajsa-rad) så blir upplevelsen av manuset sämre. Och det är lika viktigt att läsupplevelsen blir bra, som att vi förstår vad som händer.

Om du vill göra en dvd av hd-material kommer du oundvikligen att förlora i kvallitet. DVD är sämre än HD, och det finns ingen magi runt det. Nu är det ju troligt att dina kollegor blir nöjda ändå.

Bilderna och färgerna var nog bra, men håll kameran stilla - med stativ - eller rör den långsammare. Åtminstonne om du vill ge ett hamoniskt intryck. Nu fick jag mer känslan av början på en thriller. Det är snabba bildbyten och alla bilder rör sig ganska snabbt. Du hinner med inte mindre än sex bildbyten på 20 sekunder. Sen tittade jag i femton sekunder till och sen bröt jag. Mitt tips är sätta kameran på stativ och ta längre sekvenser. Ta gärna några närbilder på blad eller gräs med frost. Få med rörelse i bilden genom att det i bilden rör sig lite, som t ex någon som går en bit bort eller vinden som får grenarna att röra sig. Generellt sett så tycker jag mig oftast ha sett grenverk filmat underifrån i sammanhang som har drömmar eller död att göra - det är vyn om man ligger på gräsmattan och drömmer eller ligger på marken och håller på att dö.

Man fungerar ju olika, men för mig fungerar det faktiskt som en stor inspirationskälla att sätta mig ner och skriva ner idéer. Det blir lite krystat i början, men efter ett tag så släpper spänningen och man skriver lite järvare, lite galnare. Först är huvudet helt blankt och man undrar vad man ska skriva och så skriver man nått banalt som "Bonde möter stadsbo". Nästa kanske blir "Svinaherde möter Kungen" och så vandrar man vidare och försöker skriva ner så galna möten som möjligt (jag utgår ofta från två personer som möts, men det är ju olika). Förr eller senare brukar något poppa ut som man gillar. En stor del av knepet att skriva är att hitta sätt att kicka igång inspirationen på kommando istället för att vänta på den. Det är ju trots allt ens egen hjärna, så det går att lära sig hur den funkar.

Jag gissar att du med det menar att jag inte behöver kommentera dem :-) Jag gillar storyn och dynamiken mellan dem är lysande. Jag upplevde det inte som "raskt". Tvärtom ser jag inte riktigt vart dialogen skulle leda om de fortsatte att prata längre. Det som behöver sägas är sagt, som jag upplever det. Ibland är dialogen lite väl prydlig och informativ och kanske lite lång, men i det stora hela fungerar den bra. Det behövs ingen annan hantlangare som kommer in. Det räcker bra med Simon. Några saker jag reagerade på var "Afrika" och den ensamma glödlampan. "Afrika" är en stor kontinent med allt från medelhavsklimat, öken och regnskog. Välj heldre ut ett land i Afrika med passande klimat och läs på lite om det. Historien som sådan skulle kunna utspela sig i vilken ödslig trakt som helst - en bergsby i Nepal t ex. Angående glödlampan är jag kanske okunnig med fördomar, men jag tror inte att en ensam bysha i ödemarken har tillgång till elektrisitet. Desto mer känsla av lokalkännedom man får, desto mer äkta känns manuset. Finns det någonstans där du har varit som skulle kunna fungera som miljö? På slutet när de "bekänt" för varandra, skulle jag gärna sett att de förstår att det faktiskt fungerar mellan dem, men att de båda sett sig blinda på det andra paret. Så att det i någon mån slutar lyckligt och även att det hela har lett till någon form av förändring mellan dem.

1:a till 3:e pris får div hjälp med representation plus lite prenumerationer på några tidningar och lite sånt. Det är ju representationen som är intressant. Men annars händer nog inte så mycket mer än att det sätter en liten guldstjärna i kanten på mitt CV. De som gör kortfilmer är i regel aspirerande regissörer som vill bli uppmärksammande, och ett sätt att bli det är att deras filmer vinner pris på festivaler. Ett sätt att öka de chanserna är att börja med ett manus som vunnit pris. Mest stärker det nog min egen självkänsla när jag försöker marknadsföra mig som manusförfattare. Helt plötsligt skulle jag ju vara "Awardwinning". Amerikanarna är snabba med att lägga in sånna "titlar" framför alla namn för att ge dem tyngd. Vet man inte vem det är så vet man iallfalla att de vunnit prisför någonting någonstans i världen.

Tänkte att det skulle vara kul för mina underbara kritiker att veta att manuset - den version som är uppladdad i denna tråd - har nått finalplats i The Writer's Place årliga internationella teleplay/short script tävling. Vinnaren presenteras den 1:e januari. Skulle gärna byta ut versionen mot en med ett lite mer stressat slut där man verkligen känner tidspressen och hennes nervositet (och "upon" är utbytt mot "on"), men det går givetvis inte. Jag skickar alltid iväg manus till tävlingar för fort, så jag har bara mig själv att skylla. Men en finalplats är inte fy skam.

Magin i bra film ligger till väldigt liten del i kameran.

Jag kan ingenting om pingis, men om du vill göra en instruktionsfilm, så skulle jag sponant säga att det är en fördel att visa rörelserna långsammare och peka ut vad man ska tänka på i de olika momenten. Ljud är ett måste enligt mitt tycke.

Jag gillar stilen, men får inget grepp om vad den kan handla om - hur skuld kommer in i sammanhanget. Den känns surrealistisk och lite skrämmande - rätt eller fel i sitt sammahang vet jag förståss inte, men det var mitt intryck. Vacker också. Ger en känsla av att vara välgjord.

Upptrappad konflikt är alltid en fördel i historieberättande. Han kan t ex vräka anklagelse över henne - hjärnspöket alltså - som egentligen berättar varför han stack, men som blir absurda om man ser ur föräldra-barn-perspektiv. Att en förälder skulle anklaga sin barn för att ta för mycket tid t ex. Jag tror att det skulle vara en fördel att göra nallen tydligare. Hjärnspöket kan ju be att få tillbaka sin nalle t ex.

Du ska givetvis skriva manuset och historien på det sätt som du trivis bäst med och känner att du står för. Jag har en gång sabbat ett manus fullständigt för att jag inte bara lyssnade på kritiken utan försökte justera efter feedback-givarens idéer. Han såg nått annat än jag i manuset och det blev pannkaka av alltihop. Svårt val. Å andra sidan, det är väl skådespelartalang att bara vara närvarande på rätt sätt? Jag skulle nog struntat i val av skådis och bara kört på, men så har en del av mina kortfilmsmanus fallit pga budget eller andra praktiska problem. Manuset blir betydligt mer begripligare och bättre när du har förklarat det.

Du skojar? Det gick mig helt förbi. Jag tog förgivet att han berättade på tunnelbanan om bakgrunden och att mamman nu dött och han fått vårdnaden om dottern. Jag tolkade hans sång som att han lämnat barnet i en mycket spädare ålder. (Och jag skulle nog inte säga att Alexander var skyldig till styvfaderns död. Det var ju hans mamma som hälde sömnmedel i koppen.) Det känns inte så subtilt att hojta ut bakgrunden på tunnelbanan. Jag tycker bättre om de mer diskreta hintarna om vad som har hänt som tillsammans bildar en helhet. Jag gillar stämningen han utstrålar på tunnelbanan när hans står och sjunger, men jag tycker det han sjunger om är för tydligt. Hon är ju ett hjärnspöke. . . Oj, det är uppenbart att jag tog för givet att det var en riktigt flicka, för jag trodde inte att det var bokstavligt att hon försvann i tomma intet. Jag assosierade det jag läste mer med att hon sprang ut. Och jag trodde att han gnydde för att han hade ont i näsan och för att han hade en dålig relation till sin dotter. Nej, nej. Jag vill bara ha mer luft, för att ge rytm åt bilderna så att säga. Beskriv inte mer än vad som behövs för historien. Jo, det kan nog stämma, men man kan ge en hint av hur fort man vill att bilderna ska virvla förbi genom att skriva tätt eller glest. Nu när du sagt att hon är ett hjärnspöke så skulle jag nog säga att om han vet om det, så borde han inte öppna en konservburk till henne och när hon kniper om hans näsa så borde om gå upp i rök och vi se honom sitta och knipa sig om näsan själv. Lite anklagelser och skuldbeläggande från hennes sida skulle inte heller vara fel. Och sen göra det tydligt att tonårsflickan är hans dotter och är riktig. Jag förstod inte riktigt vad han gjorde i huset. . . Funderade på om det var ett hjärnspöke. Eller om han skulle antasta tjejen. Det blev lite bakvänt. Jag gjorde hans hjärnspöken till verkliget och hans verklighet till hjärnspöken. Hon skulle kanske komma in i hans lägenhet på slutet och fråga efter pappa? Jag gillar fortfarande historien. Kanske lite mer nu när det faktiskt inte är något barn som far så illa som hon skulle gjort om hon bott hos pappan. Samtidigt kan man ju säga att det nog skulle vara ett manus med större konflikt och framåtrörelse, om hon var riktig.

Jag ser ett barn som far illa när jag läser den här historien. Och det gör mig beklämd att flickans situation inte blir bättre i den här historien. Inferno är en intressant kille, men det känns inte som det finns något som för historien framåt. Han är samma i början och i slutet. De situationer han hamnar i leder ingenstans, och förändrar ingenting. Jag skulle gärna sett att han verkligen försöker vara en bra pappa och hittar ett sätt att vara det mot slutet. Det är kul att han ställer sig att vrålsjunga på tunnelbanan, men jag skulle inte säga att det är ett bra sätt att berätta bakgrunden. Jag skulle föreslå en dialog med dottern: han frågar om hon saknar mamma, hon undrar om hon måste bo med honom nu. Jag skulle gärna se ett större fokus på relationen mellan honom och dottern. Barn generellt älskar, skyddar och tar hand om sina föräldrar, även om de är busar. Jag känner ingen sån kärlek från dottern. Känner honom honom alls? Är det en främmande person hon fått flytta till, som hon inte kan relatera till som sin pappa? Du har ett bra och beskrivande språk som målar upp bilderna bra. Dina stycken är väldigt kompakta, vilket dels kan göra dem svårlästa, men framförallt missar gentemot filmens tempo. Om du tänker dig att en sida ska motsvara en minut, så kommer vissa bitar av filmen att gå så fort att man knappt kommer att hinna uppfatta vad som visas, som det är skrivet nu. Genom att radbryta, visar man på tempot i filmen, ger bilderna lite tid att hinna visas. Jag trycker manuset har potential att kunna bli något bra, så du ska absolut fortsätta jobba på det.

Kanske du kan finna lite inspiration i varför logan ser ut som den gör och företaget heter som det heter?

Det är de små - bokstavligen små - som jag tycker är mest spännande, för där får man så lite information, vilket är fantasieggande tycker jag.

Tänk på ditt - eller någon annans - liv och leta efter en vändpunkt, ett val, som varit avgörande. Leta efter något som väcker känslor - gymnasievalet är förvisso avgörande, men knappast exalterande för andra. Förlust av förälder, syskon, vän, käresta. Finnande av förälder, syskon, vän, käresta. Val att gå med eller lämna en grupp, sekt, gäng

Det är klart att det skiljer hur man agerar i olika åldrar, men jag vidhåller att det inte har någon betydelse för den grundläggande historien i detta manus. Jag anser att det är ett val av hur historien ska tolkas som bör och ska göras av regisören, inte av mig. Ett manus ska egga fantasin och kreativiteten, inte stänga in den. Att som manusförfattare sträva efter total kontroll och enbart acceptera sin egen bild av hur historien ska tolkas begränsar på alla plan.

Tackar.

Nämen nu beter du dig väl ändå lite väl korkat, om du ursäktar att jag säger det. "Isabel sits down on the sofa. She stares at the timer counting down, hands shaking. The camera turns, looking down at her. Isabel just stares, passive, at the countdown." ... "Isabel cries." ... "Isabel takes a deep breath." Hon blir handlingsförlamad -> Hon bryter ihop -> Hon tar sig samman. Man varken behöver eller ska skriva överdrivet mycket om hur skådespelaren ska agera. Det man ska ta med är det som är av betydelse för historien och jag anser att jag har fått med det. Du håller inte med, det har jag förstått, men att påstå att jag lämnar till skådespelaren att gissa vad som ska hända, då strävar du uppenbarligen efter helt andra manus än jag. Det är ett vanligt "nybörjarfel" att haka upp sig på en karaktärs ålder. Det har faktiskt inte betydelse för den här historien. Det som är viktigt är att Isabel är en kvinna som har en snygg, kurvig kropp. Sen framgår det av historiens gång att hon är gammal nog att vara lärare och ung nog för att vara yrkesaktiv. Om hon är tjugo eller fyrtio spelar faktiktiskt ingen roll för den här historien. När castingen görs har faktiskt regisören läst hela manuset och inte bara karaktärsbeskrivningen. Om han eller hon hittar rätt kropp och charm hos en kvinna som är femtio så skulle det fungera lika bra som om skådespelaren var tjugo. Edit: Dessutom skriver jag faktiskt åldern på henne: "in her twenties". Men jag gissar att du letar efter den klassiska och i mitt tycke avskyvärda "(26)" efter hennes namn.

Jag har skrivit filmmanus alldeles för länge för att ta det personligt. Och det är inget krig. Jag bara kände att första kritiken bidrog, men inte nästa omgång. Då känns det inte som att det kommer att utvecklas. Och då talar jag om det. Det är klart att allt som görs måste vara underbyggt i karaktären. Om du inte förstår varför en karaktär inte gör som han gör, så har jag visat karaktären på fel sätt. Jag vet vem Bob är och varför han gör som han gör. För mig är det alldeles självklart. Men jag har inte fått igenom det på pappret, baserat på vad du säger. Deus ex machina - Wikipedia har dock ingenting med situationen att göra. Det har ingenting med en illa presenterad karaktär att göra. Här är ett litet problem. Du förutsätter att du är den som vet mest om hur man skapar karaktärer. Du skriver till mig som om jag var en nybörjare. Det är jag inte. Jag påstår inte att jag kan allt eller är ofelbar, men jag har sannolikt skrivit filmmanus längre än vad du har. Nej, det är inget utkast. Då skulle jag inte lagt upp det. Jag begär aldrig att få kritik på material som jag inte står för. Då har vi olika erfarenheter av vad chock är, eller så har jag lärt mig att lämna den typen av agerande till skådespelaren. Jag ansåg att en utförliga beskrivning av agerandet inte bidrog till historien, utan kunde lämnas till skådespelare och regisör. Kanske tog jag bort för mycket. Har du spelat ett Escape Room Game någongång? Jo, det är tänkbart att han kan berätta för oss om hur djupt sårad han blev. Men dialogen förs mellan två människor som båda vet vad det handlar om, så det gäller att det blir något som inte berättas för tittarna. Ska fundera på det. Jo, det håller jag med om, men det finns också en psykologisk effekt här. När du pratar med en vägg så blir det lätt att du pratar extra mycket för att fylla ut för de svar du inte får. Det skulle kännas mindre naturligt om hon höll tyst och inte pratade med kameran och inte kommenterade saker som att möblerna sitter fast eller att det är femte boken på tredje raden. Det gör jag. Jag jobbar på ett långfilmsmanus just nu. Um? Negativ kritik tar väl också tid att skriva? Det är klart att den är negativ, vad är det för larv att försöka få det till något annat? Du gillade inte manuset och talade om varför. Det behöver ju inte betyda att den inte är konstruktiv. Du har påtalat ett antal brister i manuset och jag ska fundera på dem. Och jag har tackat för att du tagit dig tid.