Döden.....

[Tomtebo]

Jag tänkte att det är fan dags att vi disskuterar om döden. Döden kommer drabba oss alla, varken vi vill det eller inte. Vad tror ni händer? finns gud? Finns det något efter döden? Är ni rädd för döden och varför?

 

(skapade denna tråd av följande anledningar: Jag är rädd för döden men väldigt nyfiken om begreppet, det kändes som vi höll på få igång en bra disskution i en annan tråd om samma begrepp)

 

Jag kan börja lite lätt. Jag är svin rädd för döden. Jag brukar ha svårt ibland att somna, (speciellt på söndagar av okända anledningar, Antagligen för söndagar är tråkiga dagar) när jag tänker på det. Helt sjukt känns det som. Att helt plötsligt sluta existera. Först trodde jag att allt blir liksom svart när man dör, men de "svarta" är ju någoting.. Shit, vad djup man blir nu.. Har massa mer...

[Simon W]

Jag har inget emot mer "seriösa" diskussioner. Mitt första inlägg i denna blir en upprepning av vad jag skrivit förut...

 

Just eftersom döden är oundviklig, så lägger jag ingen kraft på att vara rädd för den. Inte än på några år iaf. Att frukta döden, är att bjuda in den litegrann...

 

Men det är klart - det ögonblick jag stirrar döden i vitögat kommer jag nog rygga tillbaks och jämra mig, men det är då det.

[Team_fagott]

Enligt enistein är ju all energi i universum konstant, så inget försvinner. Det är tillräckligt tillfredställande för min del.

Dumt att använda för mycket tankekraft på det enda man garanterat gör sist i livet. Bättre att lägga energi på allt det man gör före.

 

By the way. R.I.P Povel.

[Simon W]

Precis, energi kan inte förstöras, bara omvandlas. All materia är energi. Vi är materia. Men vårt väsen, vår personlighet, är det materia?

 

Att lägga tankekraft på film finns det folk som tycker är ett slöseri med tid. Så om finns det folk som har funderingar kring döden, fundera. Det är varken dumt eller bortkastat.

 

Jag personligen kan väl tycka det är synd att folk överlag är så rädda för döden, men jag respekterar det. Självklart kan folk vara rädda för döden, eftersom vår vilja och handlingar i grund och botten går ut på jagets överlevnad. Döden är liksom den definitiva käppen i hjulet för denna vilja. Men jag räds inte denna käpp än på många år.

 

Jepp. Povel vet hur det är på andra sidan nu, och jag tror nog att han just i detta nu filar på roliga textrader i ämnet.

[Team_fagott]

Precis, energi kan inte förstöras, bara omvandlas. All materia är energi. Vi är materia. Men vårt väsen, vår personlighet, är det materia?

 

Att lägga tankekraft på film finns det folk som tycker är ett slöseri med tid. Så om finns det folk som har funderingar kring döden, fundera. Det är varken dumt eller bortkastat.

 

Jag personligen kan väl tycka det är synd att folk överlag är så rädda för döden, men jag respekterar det. Självklart kan folk vara rädda för döden, eftersom vår vilja och handlingar i grund och botten går ut på att jagets överlevnad. Döden är liksom den definitiva käppen i hjulet för denna vilja. Men jag räds inte käppen

 

Jepp. Povel vet hur det är på andra sidan nu, och jag tror nog att han just i detta nu filar på roliga textrader i ämnet.

 

Kanske ska förtydliga mig lite. Naturligtvis är det inte nödvändigtvis bortkastad tid att filosofera över döden och livet. Jag menar bara att det är meningslös att gå runt och och oroa sig för den. Åtminstone till den grad att det påverkar livet negativt.

 

Jag har sådan huvudvärk att jag inte orklar skriva längre svar. Lever jag imorgon ska jag förska ge min syn på ditt inlägg. ;)

[Simon W]

Naturligtvis är det inte nödvändigtvis bortkastad tid att filosofera över döden och livet. Jag menar bara att det är meningslös att gå runt och och oroa sig för den. Åtminstone till den grad att det påverkar livet negativt.

 

Ok, självklart. Sorry. Då är vi på samma båt. Varför frukta något som är både oundvikligt, och troligtvis en bra bit bort i tiden?

 

Hoppas huvudvärken gick över.

[Tomtebo]

Jag tror vi fruktar det bara för att allt "okänt" är något skrämmade för oss. Det ligger ju i grund och botten i våra hjärnor sen vi var neadertalare. Då gällde det att överleva, när mörkret föll så var man sårbar. Allt okänt fruktade man. (Där kanske gudar och sådant kommit till vem vet?) Men egentligen är det ju inget att frukta. Vi alla möter det till slut. Om vi inte skulle se bakom hörnet, hur ska vi då veta vad som finns där? Jag ser det som ett "nytt" kapitell i ens liv. Man föds, lever och dör så är det bara och kommer alltid vara det. Om inte döden fanns hur skulle det då sluta? Universum och allting måste ha en motpol. svart - vitt, döden - livet, ljuset - mörkret. Det är så det funkar.

 

Angående att inget materia försvinner utan omvandlas:

frågan är då ifall man har en "själ" och att den överlever medans kroppen blir till energi igen. Enligt Einstiens teori så är allting en själ om allt är energi. Så när vi dör så blir vi allt.

[Simon W]

Men egentligen är det ju inget att frukta. Vi alla möter det till slut. Om vi inte skulle se bakom hörnet, hur ska vi då veta vad som finns där? Jag ser det som ett "nytt" kapitell i ens liv. Man föds, lever och dör så är det bara och kommer alltid vara det. Om inte döden fanns hur skulle det då sluta? Universum och allting måste ha en motpol. svart - vitt, döden - livet, ljuset - mörkret. Det är så det funkar.

 

Men denna sanning erbjuder dig ingen tröst, eller hur?

 

Enligt Einstiens teori så är allting en själ om allt är energi. Så när vi dör så blir vi allt.

 

När jämställer Einstein själ och energi? Själens natur tror jag nog ingen fysiker har behandlat.

[gorse]

Vad var det han sa, Karl-Oskars yngre bror? "Döden kan inte komma åt mig" och med det menade att han hade funnit sig i sitt öde. I och med det, var inte döden skrämmande längre och på så sätt kunde inte komma åt honom.

 

Jag tror att man när man är ung så är slutet av livet så långt borta att det knappas är något bekymmer för ögonblicket. Skulle inte förvåna mig att det finns nått testorsteron eller hormon som till och med stöder vildhjärnepåhitt som att flyga fort, hoppa högt eller på andra sätt riskera liv och lem. Kanske är det rent av en bra imponansfaktor för den kvinliga grottmäniskan? Man är ju odödlig och inget kan stoppa en.

 

Någonstans i mitten av livet upptäcker man att döden inte längre är så avlägset. Kanske rent av kan livet förkortas oavsikligt genom en vildhjärneaktivitet eller en olycka (eller fiende?). Man har ju mycket kvar att uträtta så det är bäst att vara lite mer försiktig i livet, särkillt om man har en avkomma att ta hand om.

 

Om man lyckas bli ca dubbelt så gammal än första stycket i detta inlägg är man inte lika övertygad om sin odödlighet. Nu är det inte längre intressant att slå hastighetsrekort utan nu tar man det riktigt lugnt. En del drabbas av ålderspanik och vill lämna avtryck till eftervärlden som permanenta storverk.

 

Till sist tycker man nog att man gjort sitt och nu är inte döden längre skrämmande. Därmed har jag en hyptes om att din rädsla för döden går över med tiden.

[Tomtebo]

 

Jag tror att man när man är ung så är slutet av livet så långt borta att det knappas är något bekymmer för ögonblicket. Skulle inte förvåna mig att det finns nått testorsteron eller hormon som till och med stöder vildhjärnepåhitt som att flyga fort, hoppa högt eller på andra sätt riskera liv och lem. Kanske är det rent av en bra imponansfaktor för den kvinliga grottmäniskan? Man är ju odödlig och inget kan stoppa en.

 

Någonstans i mitten av livet upptäcker man att döden inte längre är så avlägset. Kanske rent av kan livet förkortas oavsikligt genom en vildhjärneaktivitet eller en olycka (eller fiende?). Man har ju mycket kvar att uträtta så det är bäst att vara lite mer försiktig i livet, särkillt om man har en avkomma att ta hand om.

 

 

Jag känner igen det där. Jag trodde som liten, att jag aldrig skulle princip bli vuxen. Det var så avlägset och långt borta att jag aldrig behövde oroa mig för varken vuxen livet eller döden. Men nu är jag här, 20år snart och vad har man åstakommat? inget vettigt iallafall. Jag känner att det är dags för min tid att sätta ett "stor"verk på denna planet, att lämna ett avtryck, redan nu vid 20års åldern. Jag har insett redan förlänge sedan att man inte är odödlig, att livet är rätt skört.

 

Simon W: Nej, det skänker än ingen direkt tröst, men sanningen svider kanske? vem vet. Jag önskade ibland att man var mer religös eller något liknande. De tror ju att de hamnar i himmelen när det dör, jag själv är inte så speciellt säker på det. Skulle dock vara skönt att tro på något så hårt att man var så säker att man hamnade där när man dog. Då behöver man inte oroa sig så speciellt mycket.

 

Jag kan citera min lärare.

"Det finns enbart tid, tid och åter tid. Inget annat. Det vi kan göra att komma på något att göra med tiden som vi har här på jorden." (något sådant var det hon sa, själva meningen med citatet fick jag med iallafall)

[gorse]

...men nu är jag här, 20år snart och vad har man åstakommat? inget vettigt iallafall. Jag känner att det är dags för min tid att sätta ett "stor"verk på denna planet...

Hm, jag skulle tro att din rädsla kommer att gå över av sig själv när du finner din plats i livet. Du har nog en "bli-vuxen-kris" och såna olika kriser drabbar oss alla förr eller senare i livet, lite beroende på vilket stadium i livet man befinner sig i. Det konstiga är att det är mest bara 40-årskriser man läser om i aftonbladet, men vi dras med diverse olika faser i livet och en del av dem kan upplevas rätt jobbigt.

Det finns böcker i ämnet "kriser i livet" och finns på biblan. De behandlar allt från traumat att lära sig sitta på pottan till ålderskomplex att känna att man inte längre presterar lika bra som när man var ung. Dessa böcker är inte bara riktigt bra utan rent av riktigt underhållande. Rena läroböckerna även för karaktärsbeskrivingar i filmmanus.

[jernby film]

Gorse har rätt om kriser med hur du finner din plats i livet. Många människor är religiösa mer eller mindre och tror sej veta. Vissa tror man blir en avgudad riddare när man har dödat. Har man sett verkligheten i vitögat som jag och andra mycket mer, jag känner. Då har man ingen skräck för döden. Hatar religioner och tron på gud, är ateist. Känner ingen filmare som är rädd för döden.

Du utvecklas med tiden av livserfarenheter. Försök resa mycket. Om du förväntar dej bli framgångsrik inom film....gasa på...."du lever bara en gång"....

/nils

[Bonecrusher]

Jag tror att människors rädsla för döden grundar sig i att döden har blivit så förskjuten i dagens samhälle. Döden är inte längre en naturlig del av livet som för 100 år sen. Vården blir bättre, livskvaliétn höjs vilket i sin tur höjer människors medellivslängd. Döden har blivit lite insopad i ett hörn, inget man gärna pratar om, därför tror jag många räds döden. Tror oxå att man inte ska vara rädd för döden, inga gamla människor jag vet räds döden. När man kommit upp i åldern å kan se tillbaka på ett liv faller det sig nog naturligt, många tycker nog till och med att döden ska bli en befrielse.

Om gud finns är han dum! Med den Gudens mentalitet hade följande scenario utspelats: Hade jag haft för avsikt att avfyra en Magnum rakt upp i luften för att döda Gud hade den bara trillat ner igen å träffat någon liten oskyldig unge! (Anton LaVey) Ska inte börja prata religion, det är det värsta som finns.

Rädsla för döden hindrar en från att leva tror jag.

[Java ex Machina]

Ska inte börja prata religion, det är det värsta som finns.

Jo det är nog en bra idé att hålla diskussionen till just döden och inte gå in på gud eller religion.

[policy]

bra tråd filosofisk och så;)

 

Jag är inte rädd för döden eller är jag?

 

Jag kommer att dö det är säkert, men det kanske är det jag är rädd för. Det är oundvikligt. Jag kan inte på något sätt påverka det, detta skrämmer mig. Jag avskyr att inte kunna påverka en situation. Men samtidigt har jag vant mig vid mitt öde att jag kommer att dö. Men kommer jag att hinna med allt jag vill göra? Det är den stora frågan. Eller varför ska jag göra en massa saker? eftersom jag tillslut ändå kommer att dö? varför inte bara dö nu? så slipper jag allt skit som kommer att drabba mig genom åren? Men då missar jag allt det roliga? Varför ska jag skaffa mig bra jobb och spara pengar? om ett x antal år kommer jag knappast behöva dom...

 

Jag tror att när man väl hittat sin plats och sitt öde på jorden så kommer man acceptera att man tillslut förvandlas till en jordhög.

 

Men om man hittat sin livsuppgift och fullföljer den, vad ska man göra sen? vänta på bårbäraren?

 

blev förvirrad:)

[Swe__]

Dumt att använda för mycket tankekraft på det enda man garanterat gör sist i livet. Bättre att lägga energi på allt det man gör före.

 

 

Väldigt bra sagt.

 

 

Jag är inte rädd för döden, däremot kan det väl hända att man blir rädd för att andra ska dö. Den rädslan är i alla fall större för mig än den att jag själv kommer dö en dag.

[Team_fagott]

Precis, energi kan inte förstöras, bara omvandlas. All materia är energi. Vi är materia. Men vårt väsen, vår personlighet, är det materia?

 

Att lägga tankekraft på film finns det folk som tycker är ett slöseri med tid. Så om finns det folk som har funderingar kring döden, fundera. Det är varken dumt eller bortkastat.

 

Jag personligen kan väl tycka det är synd att folk överlag är så rädda för döden, men jag respekterar det. Självklart kan folk vara rädda för döden, eftersom vår vilja och handlingar i grund och botten går ut på jagets överlevnad. Döden är liksom den definitiva käppen i hjulet för denna vilja. Men jag räds inte denna käpp än på många år.

 

Jepp. Povel vet hur det är på andra sidan nu, och jag tror nog att han just i detta nu filar på roliga textrader i ämnet.

 

 

Vår personlighet är en kombination av elektriska impulser och materia.

 

Döden är ju faktiskt det enda som man garanterat har gemensamt med alla andra levande väsen. Skuylle vi leva för evigt skulle mänskligheten inte gå framåt. Man skulle inte bry sig om att uträtta någonting. Finns forskare som menar att om vi inte hade haft t.ex dubbelt så lång medelivslängd så skulle samhälls utvecklingen och den tekniska utveckligen ligga flera hundra år bakåt än vad deb gör, vi tar helt enklet vara på tiuden bättre.

[Tomtebo]

Jag känner inte att jag är i någon speciell kris. Jag tycker jag har hanterat "jag slutar skolan och börja vuxna livet" situationen rätt bra. Jag känner dock lite ångest att jag inte kommer hinna uträtta de saker jag vill göra innan döden tar mig.

 

Bonecrusher: Jag håller med vad du säger. Döden är inte lika "centrum" längre i våra liv. Det är ju väldigt få personer som har sett någon dö eller död för den delen i hela ens liv. Förr var det vanligt, man tog hand om de gamla och de sjuka tills de stilla somnade in. Nu förtiden sköter vårdpersonalen,sjukhus osv de problemet så vi slipper det. I andra länder är det betydligare fler som sett "döden", när deras käraste dör. Det är kanske därför vi i de nordliga länderna kan sjukskriva sig för lite allt möjligt, som deppighet osv. (inget fel i de, men ni förstår vad jag menar) för vi stöter inte på saker som döden lika ofta m.m

Om någon har sett "Sverige, världens modernaste land" förstår vad jag pratar om.

 

Team_fagott: Jag vet inte riktigt vad jag tror på, kan inte säga att jag är icke religiös men kan däremot inte säga att jag är det heller. Jag önskade att jag kunde tro på något men det känns ändå så helt dumt. Döden håller jag med om, det har vi gemensamt. varken vi vill det eller inte. Rika som fattiga, människor som djur. Om man ska vara en tråkig jävel, så är det ju faktiskt så att vi finns här för att föra vidare släktet, föra vidare de goda generna tills nästa generation, inget mer eller mindre. Resten av tiden är bara slöseri.

[_nemo_]

Döden är det enda som är rättvist här i världen.

[carbe]

Vad tror ni händer? finns gud? Finns det något efter döden?

 

Det kommer du garanterat att få veta i alla fall, så kanske du har något att glädjas åt.

[e93mw]

Min lillebror sa en gång: "Man saknade inte livet innan man föddes, så varför skulle man sakna det när man har dött?"

[carbe]

Min lillebror sa en gång: "Man saknade inte livet innan man föddes, så varför skulle man sakna det när man har dött?"

Mycket smart sagt. Hur gammal var han?

[gorse]

Jag känner inte att jag är i någon speciell kris....

I facklitteraturen brukar det stå "kris" men det behöver inte betyda att det är en traumatisk katastrof. Kris betyder tydligen också utveckling på nått språk. Kanske drömmer jag.

[carbe]

Ett lugnande sätt som brukar fungera om man har ångest inför döden är att tänka på äckligt det hade varit om man istället hade varit tvungen att leva för evigt.

[jepser]

Min lillebror sa en gång: "Man saknade inte livet innan man föddes, så varför skulle man sakna det när man har dött?"

 

stämmer precis;) Men det är ju så det är... Anledningen till att man inte saknade det innan man föddes var ju för att man inte viste något om livet;)