Munthe

Manuset till Taxidriver tog bara några nätter att skriva. Det finns många såna exempel. Och det finns två typer av författare. Dom som först skriver och sen skriver om och om som en del av arbetsprocessen. Och så finns det dom som går och tänker på ett manus tills dom kan se det och då går det snabbt att få ut det.

Nej. Jag har inte ändrat min inställning. Och jag har djuplodat mig riktigt rejält i det för att kunna hålla kurser i det. FCP X klarar inte långfilmslånga projekt eller långa projekt över huvud taget. Mediahanteringen är ett skämt. Singelanvändarparadigmen är så iögonfallande att programmet blir fullständigt obrukbart i ett något större produktionsbolagssammanhang. Som du själv skriver; buggarna är många. Den magnetiska "storylinen" är svår att älska. Visst fasen går det att klippa på den men magnetismen är klumpig. Själv gillar jag skimmingen och mycket saker i programmet. Men det ÄR ett leksaksprogram för ensamma användare. Det räcker liksom inte med att bara kunna exportera XML. Bara frustrationen med att det är extremt knepigt att rulla programmet på två skärmar. Eller den ostadiga referenssignalen ut. Lösningen med autospar måste bort. Jag kommer att fortsätta hålla workshops i FCP X för folk som verkligen behöver kunna det men jag skulle själv aldrig klippa ett betalt projekt i det. Sitter man på Windows och gillar GPU-accelererade effekter och redigering så tycker jag att motsvarigheten är det CUDA accelererade japansa programmet LoiloScope som är rätt ballt faktiskt. Super Loiloscope är ännu snabbare än FCP X på realtidsgrejer och skimmingliknande visningar.

Förlåt en hopplös gammal nerd: Macromedia "ratade" inte Randy Ubillos fortsättning av Premiere - dom sålde det svindyrt till Apple. Liksom Macromedia senare sålde sig svindyrt till Adobe. Macromedia har alltid gjort väldigt bra affärer. Avid etablerade sig som ett seriöst alternativ kring 93-94. Före dess var Avid absolut bleeding edge som inte många hade vågat prova. Och byggt på den intelektuella property som George Lucas hade sålt med EditDroid till The Avid Corporation. Avid xpress-mjukvaror gav däremot Avid så dåligt rykte för sin usla stabilitet (Avids första försök att skriva en software NLE) att i sviterna av den enorma marknadsförlusten så sas Avids VD upp så sent som förra året. Premiere var i mitten av nittiotalet en renodlad produkt för multimedia och den stora hitten multimedia CD-ROM. Det var Apples introduktion av IEEE1394 på marknaden som förändrade hela spelplanen. IEEE1394 (FireWire) gjorde det möjligt att klippa DV25 på Macintosh G3 - och där startade desktop video-revolutionen på allvar (det fanns lite analoga kort som var en mardröm att jobba med). Radius EditDV var den första NLE:n som funkade på riktigt med FireWire. Sedan fick Premiere stöd. Och till sist insåg Apple vad dom hade skapat och började shoppa runt efter en egen mjukvara för DV. = FCP Premiere Pro delar inte en rad kod med gamla Premiere. Jag har alltid tyckt at det är synd att dom behöll namnet på Adobe. Premiere är en lite för bra produkt för att associeras med gamla Premiere. Nu har iofs dom flesta börjat glömma hur det var men...

Orsaken till det ursprungliga snacket "för några år sen" om hårda regleringar har inte sina rötter i vad folk lägger upp på allmänna platser som YouTube utan vad som händer när en distributör köper din film för 100 000 euro och ger ut filmen på t ex DVD eller visar den på TV och det sedan visar sig att du inte har clearat alla musikrättigheter. Det kan bli en VÄLDIGT kostsam process för den som köpt din film och som står som ansvarig utgivare. Jag kollade lite försiktigt vad som skulle kunna hända om jag medvetet misskötte det där på min första långfilm och körde en liten fuling med en gammal men välkänd låt. Fullt pröjs utan rabatter från ägaren till verket är ju det man åker på. I det här fallet var det ca 600 000 kr för sju sekunder musik. När någon får ett sease or desist-brev från upphovsrättsägaren för någonting som en privatperson lagt upp på nätet utan att ta betalt är det ju bara att plocka ned filmen. Har man tjänat pengar och sålt filmen till olika distributionskalanaler blir det stämningsansökan. Därför får du alltid fylla i ett clearance-dokument när du säljer filmen till en distributör där du måste bevisa att du äger rätten att använda musiken. Ofta world wide.

Ja om man inte vet vad man håller på med är det såklart dumt att kasta bort manuset. Du kan ju tänka dig den totala katastrofen som det skulle innebära om en opersonlig filmare som Michael Bay plötsligt skulle få hjärnsläpp och kasta bort manuset. Men när nån som Malick gör det så är det förmodligen av en anledning. Malick har gjort fyra filmer i sin karriär. Han är ingen golden boy som drar in feta fula Ferraris åt agenter och producenter. Han gör film och han bryr sig om det han gör. Därför tar det så lång tid mellan varven. Det är ingen livsstil för honom som det förmodligen är för Bay som gillar karavaner av trailers, logistiken kring stora stunts, massiv postproduktion och allt det där som följer med den gamla baseball-kepsen. Finns gott om hantverkare jag respekterar men jag har med åldern mer och mer börjat tycka att Hollywood representerar någonting som är så sjukt tomt och ointressant. Inte för att jag blivit gammal och gubbig utan för att jag stör mig på att unga filmare har så jävla lite guts och nybyggaranda. Det tjatas om den där jävla dramaturgiformulan och det dröms om blingigt liv med mycket resurser och jag hittar så jävla få exempel på nån som tänker tanken "Vad är det här med film? Har vi verkligen upptäckt allting klart nu? Ska vi verkligen rapa upp samma storys, twists and turns för alltid i jakten på bredast möjliga publik?" För mig är livet för kort för den där skiten. Hollywood kommer att självimplodera så småningom precis som alla andra uttrycksformer som stagnerar och till slut bara handlar om förpackningen. Jag trodde i min barnsliga naivitet att Bladerunner var avstampet på en typ av framtida film jag skulle få vara del av att göra som vuxen 1982 när jag såg den som tolvåring och drömde om att bli filmare. Icke sa nicke. Åren efter 1982 är sammantaget en period som dominerats av stora, dumma, korrekta familjefilmer. Det finns några få undantag som strävat i rätt riktning men på det hela taget är Bladerunner fortfarande den enda Hollywood-filmen som tagit sciencefictiongenren på allvar fullt ut. Före den finns flera bra exempel. THX-1138, Alien, 2001 för att nämna de mest kända. Efter Bladerunner har Hollywood drabbats av nåt slags jävla Howard The Duck-stigmata. Oerhört lite Hollywood-film besitter någon form av intellektuell skärpa (INTE en motsättning till underhållning). Matrix-triologin är ju skitsnygg rent actionmässigt och så men herregud vilken tunn pseudosoppa dom filmerna är. För mycket meta-film. Rodriguez drog hem till Austin, Texas för att det är USA:s skönaste stad och Hollywood består av en massa filmhatare. Texas över huvud taget är en väldigt spännande filmregion just nu. Oerhört rebelliskt sinnade.

Intressant. Det där visste jag inte om Wexler. Och jag tycker att det är asmodigt av Malick att kasta bort manuset. Det är förmodligen mycket det som gör filmen till det bästa skådespelarna gjort. Michael Bay är inte modig. Han är ambitiös och kåt på pengar och lever ett liv som passar som handen i handsken i Tinseltown. Och så har han en naturbegåvning och enorma kunskaper hur man filmar sekbvenser av bilder som funkar för ändamålet men som är helt berövade all personlighet. Och jag säger inte fuck you till Hollywood för att dom inte vill ha mig. Jag har tackat nej till kanske 20 Hollywood-manus för att jag har noll och ingen lockelse. Jag skulle passa så sjukt illa in. Jag passar illa in här också men det ger ingen anledning att åka nån annanstans och passa illa in. :) Jag är extremt medveten om vad Hollywood är. Det är en stad full av ganska sorgliga typer som trivs som fiskar i vatten och intelligenta människor som längtar nån annanstans men stannar för att dom vant sig vid levnadsstandarden. Jag har aldrig träffat några undantag från den regeln. Dom bästa och smartaste människorna som jag träffat (som Robert Rodriguez) har dragit från Hollywood så fort dom haft chansen. Jag kommer ihåg en story en kompis till mig i San Francisco berättade om en kompis till honom, Ron Perlman, om hur han så jävla gärna ville bort från Hollywood till någonting annat och bättre men att det inte gick för han var fast i livsstilen. När man till slut bor i den där villan och har de två barnen i den där skolan, har dom där fem bilarna i garaget och en stab av mexikanska arbetare i trädgården och en agent som hela tiden jobbar för dig och pengarna och omkostnaderna växer så är det svårt att plötsligt bryta upp. Gena Rowlands och hennes man kämpade med det där i hela sina liv också.

Yaaay. Hollywoods största jättebebis med fria tyglar. Ser så mycket fram emot det! Fuck Hollywood. Det har inte gjorts nåt originellt där sedan "Tar min skateboard backen ner" var en radiohit. Dom största talangerna associerade med Hollywood kämpar i marginalen av systemet och kan åka ut när som helst (om dom inte som Mike Figgis drar på eget bevåg för att dom tröttnar på skiten). Kolla Darius Khondji t ex. Jag skulle placera honom i topp fem av filmfotografer någonsin i hela världshistorien. Killen får KÄMPA för att hitta vettiga filmer att jobba på (skit som Transformers tackar han förmodligen nej till på löpande band). Jag tycker desutom att Hollywood har blivit dålig på "Hollywoodfoto". En generation av reklamfilmsfotografer har tagit över som är extremt grunda i uttrycket. Varje bild ska se reklamigt "krispig" ut istället för att bilderna skapar en helhet och en story med utveckling. När Hollywoodfoto är som bäst för mig så ser det ut så här: Nestor Alemendros plåtade den här filmen 1978 till stor del under "magic hour". Ni som har försökt er på det vet hur jävla svårt det är. Days of Heaven är så filmfotografiskt vacker på duk att man sitter med hakan i knät. Inte ens om Michael Bay sålde sin mor en gång till skulle han kunna snudda vid Days of Heavens storhet som film.

Hm...ser ut som att det eventuellt blir en stor skandinavisk återförsäljare på min lilla guerillaräls. Skojjigt. REDIGERING: Efter snack med flera distributörer kan jag konstatera precis samma sak som när det gäller film. Distributörer kostar mest en massa pengar för upphovsmakaren. Och dom kostar mer än det smakar - så jag fimpade den idén. Istället ringde jag min underleverantör och dealade så nu sänker jag priset på rälsen och kommer enbart att sälja den online från martinmunthe.com. Fortfarande gäller rabatten för Voodoos medlemmar. PM:a mig om det så styr vi upp nåt.

Eller med nån som hör skillnad på verkligheten och 48kHz genom ett par hörlurar.

Jag hade en praktikant en gång som missade att spela in ljud trots hörlurar. Han hörde ingen skillnad på det som spillde in genom lurarna och lurnas egna ljud. Mänskliga faktorn...

Ett tredje alternativ är att du låter skådespelarna spela undertexten och antingen skiter helt i dialog eller dialog som. Hon: Vad är klockan. Han: Kvart över fem. Ställer större krav på regissör och skådespelare men en film som t ex Gudfadern är full av sån dialog. John Ford var expert på det där. Och Kurosawa. Och andra. Tyvärr måste man ju brodera ut dialogen om man ska söka pengar med manuset eftersom lektörer sällan förstår sånt där och väldigt många skiter i att läsa nåt annat än dialogen (eftersom dom tror att handlingen finns i dialogen). Man kan egentligen ta vilken klassisk filmscen som helst och snabbt märka att det är skådespelarnas spel av undertexten som gör scenen - inte dialogen. Som den här scenen ur Psycho: http://www.youtube.com/watch?v=aw6n3Hqm2zY

Show don't tell är en bra devis. Finns ett old school Holywoodtrick också (bortglömt av de flesta av dagens muikvideokids) och det är att se den färdigklippta filmen utan ljud och se om man fortfarande förstår exakt vad som händer i filmen och om man förstår karaktärerna. Så brukade klippare och regissörer jobba förr. Det kan vara en bra utmaning för manusförfattare som inte behöver bry sig om konsulenter som inte har förstått den där old school-principen. Visst, svensk film har blivit bättre, men t o m en förhållandevis tät thriller som Snabba Cash håller inte för "ljudlösa testet". Men du kan se Gudfadern, Taxidriver, Psycho så och förstå precis allt. Utan att höra ett enda ord dialog. Storyn finns där förmedlad i kamerainställningar, ljussättning, vinklar, åkningar, färgval osv.

http://store03.prostores.com/servlet/rebellab/StoreFront Utpriset är ca 7 200 kr (omräknat från dollarkurs) ex moms. Voodoofilmmedlemmar kan PM:a mig och på så vid få 1 000 kr rabatt rakt av. Dvs 6 200 kr ex moms. :) Min ambition är att ligga prismässigt en bit under alla konkurrenter i den här kvalitetsklassen. Rebel Railen i sin nuvarande form (nya material och svarteloxerad) är i princip outslitlig.

Ja här är första demo-klippet av Rebel Rail:

Återkommer med priset nu i veckan. Den är inte dyrare än den gamla. "Mliften" som jag snackat om kommer att bli ett tillbehör till Rebel Railen. Man kommer att kunna skruva på två grejer så kan Rebel Railen ställas upp och kameran "jibba" upp och ned. Det tillbehöret kommer senare under våren. Rebel Railen kommer jag att börja sälja den här veckan. Jag har några i lager. Jag återkommer med pris när jag vet vilken rabatt jag ska erbjuda Voodoofilms medlemmar. Voodoomedlemmar kan köpa genom att PMa mig här. Annars kommer jag att ha en eBay ProStore mot slutet av veckan.

Tadaaa! Teaser för Voodoo-folket (två år senare - jag har varit hemskt upptagen :)). Mrail MKII, som jag snackat om i lite olika sammanhang är nu klar, och har bytt namn till Rebel Rail. Här kan ni se den: http://munthe.biz/?page_id=62 Nu lättare, kompaktare, gjord för något mindre kameror (HDSLR är huvudfokus för den nya designen). Jag kommer att skjuta en långfilm med den ganska snart. Jag har försökt optimera designen efter någonslags Zen-princip. Längden är nu 120 cm (den var 150). Definitinen för Rebel Railen är att det är det där ultimata verktyget för tagningar som är för korta för dolly-räls och för bökiga för steadicam. Tänk trånga hissar, kök, garderober, närbilder osv. För oss som gillar att åka med kameran i alla miljöer. Jag jobbar på ett demoklipp just nu. Lägger förhoppningsvis upp det imorgon.

Aha! Som CS4 med Stream för ATI då? Ligger ju på ungefär 10x hastigheten säger dom som kör det (jag gör det inte...ännu...men är lite sugen eftersom ATIs GPUer för laptops är lite sexigare just nu).

Måste vara helt andra orsaker än 3D-tekniken och glasögonen. Att ha på sig polariserande glas i två timmar kan omöjligt orsaka synskador. Det är lika logiskt som att du skulle kunna skada ögonen genom att ha på dig ett par vanliga solglasögon när du tittar på TV. Jag vet inte om det hjälper så mycket att höra av sig till SF. Jag skulle gå till en optiker istället om du är oroad.

Det har att göra med att Nvidias pluggar inte stödjer GeForce-arkitekturen och egentligen inte så mycket med just CUDA att göra. Det är inte alla Quadro som stöds heller. Har för mig att det börjar nånstans på 1800.

ATI har släppt betor av några pluggar som ska accelerera bl a encoding till h.264 i Premiere Pro. Jag har tyvärr inget ATI-kort jag kan testa med. http://forums.amd.com/forum/messageview.cfm?catid=366&threadid=114667

Ha ha! Bra comp och du har fått ihop ljuset väldigt bra.

Vilket är en övertygelse som iofs inte har ett skvatt med logik och vetenskap att göra. Men det är alltid kul när människor har en övertygelse om någonting.

Machinima är ju ett begrepp som inte har med specifika spelmotorer att göra. Jag gjorde skulle jag tro förmodligen världens första musikvideo med Machinima kring 2000. Då hette ju inte Machinima alls Machinima. Jag kommer ihåg att vi som höll på med det då kallade det "demo scenes". Då spelade man inte ens in skämbilden med sånt som FRAPS utan en del spelutvecklare tillät att man sparade små lätta kommandofiler som mindes rörelser och kamerapositioner. Machinima är en förkortning av "Machine Cinema". Här är videon jag gjorde då: http://www.youtube.com/watch?v=alccoLNHees

Fast vad definierar du som animation? Uppslagsböckernas beskrivning av animation är tekniken att få orörliga saker att röra sig. Det står ingenting om exakt hur. Machinima är bara ett av många sätt att animera orörliga saker. Med tiden kommer datorer att vara så kraftfulla att gränsen mellan klassisk animation och realtidsanimation (Machinima) kommer att suddas ut. Precis som gränsen mellan klassiskt dockspel och CG kommer att suddas ut. En kul grej med Machinima är alla hobbyexperiment att bygga kontroller för realtidsstyrning av karaktärer och kameror. Jag har sett alla möjliga märkliga lösningar. Alltifrån isärskruvade vajer-sensorer till rena optiska trackers och gyrosensorer. Hackade Wii-kontroller är stort bland de liten mer pionjärsinnade. Här är ett bra exempel på kreativ Machinima gjort med Moviestorm (jag har varit delaktig i utvecklingen av Moviestorm): http://www.youtube.com/watch?v=jtE2CDFZNDo Moviestorm är framtaget just för att det ska vara lätt att modda egna miljöer och figurer och för att man ska slippa bry sig om upphovsrättsliga grejer som att man inte äger det man producerar för att man använd Microsofts eller Blizzards teknik och innehåll.

Ja, Machinima är ett steg i animeringsvärlden.