För lite mer än ett år sedan satt jag bänkad framför en webcast i samband med NAB. Apple skulle visa framtiden och den nya versionen av Final Cut Pro. Förväntningarna var minst sagt höga.
Det som sedan hände är redigeringshistoria. Apple visade en helt ny progravara, som inte var bakåtkomaptibel med tidigare versioner. Redigerare som spenderat 10 år på att bli otroligt vassa och snabba, hade under 45 minuters demonstration fått klart för sig att de är tillbaka på ruta ett beträffande interaktion och upparbetad hastighet med sina verktyg.
Själv har jag haft en ca 5-6 år lång relation med FCP, och innan dess både Premiere och vintageredigeringar så som exempelvis Media 100, och nu stod jag inför ett val. Jag bestämde mig för att det inte finns någonting att vinna på att sura till, och valde att gå in i det hela med öppna ögon. Jag skulle ge programvaran en ärlig chans.
Det visade sig att jag skulle behöva ge FCPX tre st ärliga chanser.
Efter det första försöket var mitt förtroende för Apple borta, och min plan var att fortsätta med gamla FCP ända fram tills att det inte längre var hållbart, och sedan byta till Premiere eller Lightworks. Det var precis så som Larry Jordan sa. FCPX var inte redo för professionellt arbete, och jag var osäker på om Apple ämnade att ta programmet till en professionell nivå.
Det som saknades var möjlighet till gradingverktyg som var värdiga, multicam editing, import och exportfunktioner. Jag behövde ha en plattform som jag kan använda till allt. Jag kan inte inte redigera 75% av jobben på en plattform, för att sedan behöva välja en annan om jag ska kunna göra bra grading, eller klippa en flerkameraproduktion.
Månaderna gick, och Apple släppte en uppdatering. Jag vägrade att redan 36 år gammal bli en gammal surgubbe som inte kan ta till sig ny teknik. Någonstans innerst inne så visste jag ju också att Apple faktiskt vet vad de gör. Ett nytt försök allså. Jag spenderade ungefär en arbetsvecka med att lära mig programmet med hjälp av bland annat Larry Jordan och hans kurser. Slutligen så redigerade jag ett första skarpt jobb på FCPX.
Efter detta så var jag kluven. Nu kände jag att det fanns mer att hämta en bara ett fåtal genialiska nya funktioner, och fram för allt så trillade poletten ned och jag fick en förståelse för hur överlägset sorteringen av material via keywords och metadata är. Jag kände mig dock fortfarande lite tveksam till den magnetiska tidslinjen. En del saker var bra, andra saker förstod jag inte. Jag hade dock en liten tanke om att jag inte riktigt använde tidslinjen på rätt sätt. Apple hade nu även hållt ett par av sina löften och implementerat multiklippsredigering samt import och exportfunktioner.
Ytterligare ett par månder gick. Jag gjorde ett eller annat mindre jobb med FCPX, men kritiska uppdrag där ingenting fick gå fel gjorde jag i mitt gamla trygga FCP. Jag kännde att jag inte kom så mycket längre med FCPX, men jag var tveksamt till att jag verkligen maxade potentialen i programmet, så åter igen var det dags för ett tredje försök att verkligen förstå Final Cut Pro X. Jag inhandlade dels en ny utbildningsbok, samt satte av ytterligare ett par dagar av tid för självstudier.
Boom....
Jag blev såld. Jag är såld. FCPX är framtiden. FCP7 är vintage. Att lära en gammal hund att sitta är svårare. För mig så tog det i princip tre arbetsveckor med 100% fokus på instudering och utprovning av FCPX för att jag skulle förstå, lära mig och kunna dra nytta av en redigering som är värdig 2012.
Andra kanske förstår och lär sig på ett par dagar, vissa kanske aldrig lär sig. Själv så är jag idag väldigt glad att jag tog mig över tröskeln och inte gav upp efter första försöket. Tiden jag lagt ned på att lära mig FCPX tjänar jag nu in successivt. Jag är nu effektivare med FCPX än vad jag var med FCP7. I varje projekt jag gör så vinner jag tillbaka lite av den tid jag var tvungen att sätta av till egenutbildning. Och jag redigerar idag med glädje i FCPX, och har även fått tillbaka mitt förtroende för Apple.
Givetvis finns det fortfarande stort utrymme för förbättringar. Sättet att color correcta i FCPX känns yxigt, men nu går det ju att skicka filen vidare till extern grading. GUI´t har ett gäng irriterande och oförklarliga buggar. Ett exempel på detta är buggen som gör att man två av tre gånger inte kan ändra storleksförhållanden på de olika fönstrena, och det skapar frågor om varför de inte lyckats åtgärdat en så uppenbar bugg. Men det som är viktigast är inriktningen, och känslan av var Apple är på väg med FCPX. För ett år sedan kändes det inte bra.
Nu känns det bra....
Så...
Någon annan som idag har ändrat sin inställning till FCPX?