Désirée

Jag ville bara påtala att det du känner och tänker om kritiken kanske inte alltid kommer fram. Att ta kritik är svårt, och även om man verkligen vill ha feedback, så känner man ju ändå som författare att man har rätt - och har rätt att ha rätt. Jag kommenterade egentligen bara den kritik du fick om att ta kritik och ditt svar. Nej, jag har inte läst det. Men jag kan göra det, om du vill.

Du slänger dig med begrepp du inte riktigt är insatt i. "Deus ex machina" betyder Gud ur maskineriet och användes mycket i grekiska dramer där gudarna bokstavligen klev ner och rättade till allt när människorna trasslat till det för sig - ett sätt att lösa oöverstigliga problem på som vi inte vill se idag (men som ändå förekommer i t ex Disneys Askungen när hennes trollkunniga gudmor uppenbarar sig). Att det finns en karaktär som är otydligt beskriven har ingenting med gamla grekiska dramer eller gud ur maskineriet att göra. "Om nu din antagonist har såpass mycket problem varför har du då inte gjort en bra beskrivning?" ??? Du får gärna utveckla lite hur du menar här. Det är en kamera vi ser. Var och i vilket sammanhang skulle jag beskriva Bob? Särskilt som du klagade över min användning av dialogen. Du verkar utgå ifrån dig själv och dina reaktioner, men kan inte tänka dig hur en människa med annan form av logik fungerar. Det verkar som att jag får tydliggöra och formulera om lite grand. Men å andra sidan finns det säkert människor som inte anser att Anders Breivik Breivik agerade fullt logiskt utifrån hans världsbild sett, även om de läser en tjock lunta från en psykolog. Jag får försökta hitta några nyckelbegrepp som går fram till så många som möjligt, helt enkelt. Jag är ledsen att göra dig besviken, men jag är utbildad första hjälpare och har varit aktiv i Röda korsets första hjälpen grupp och har faktiskt egen erfarenhet av ur människor i chock uppträder. Dessutom gör hon faktiskt mer än börjar gråta. Gråta är det sista hon gör i sitt chockstadium. Givetvis varar chock längre än i detta manus, men det är allmänt känt faktum att känslomässiga förändringar går fortare i film än i verkligheten. Jag uppskattar konstruktiv feedback, men din andra omgång av kritik baserade sig inte direkt på mina försök till förklaringar eller gav några förslag på hur den infon skulle kunna utnyttjas på något bra sätt i manuset, utan ägnade sig mest åt att upprepa vad som redan var sagt och såga lite till. Jag gillade din första omgång med synpunkter. Utifrån vad du skrivit andra gången känner jag att feedbacken inte kommer att leda vidare. Tack för att du tagit dig tid.

Att lyssna utan att argumentera, behöver inte betyda att man tar det för fakta. Att ha taggarna utåt kan uppfattas som du inte lyssnar, vilket kan leda till att du tillslut inte får någon feedback. Att ha taggarna utåt kan också leda till att du själv inte tar till dig andras funderingar, även om du har intentionen.

Tack för dina synpunkter. Intressant med totalsågningar. Svar på frågorna först: Point of view är Isabels. Det är hon som gör valen, handlar och klarar alla proven. Vad jag vill säga med historien? Att det är ditt liv, du som styr och dina val, och var och en av oss har makt att handla stället för att vara ett offer. Kommentarer till de övriga kommentarerna: Eftersom jag i huvudsak skriver långfilm, så såg jag min idé som en långfilm från början, men om du läser tidigare inlägg så tycker åtminstone jag att det framgår att jag la den idén åt sidan för jag kände att det inte funkade att ha henne inlåst i ett rum så lång tid som behövdes och skrev en kortfilm istället. Det var andra läsare som tog upp funderingarna kring långfilm och jag svarade på dessa funderingar. Vad det gäller hur du uppfattade manuset, så har du självklart rätt till dina åsikter och om jag inte har fått fram karaktärerna på ett trovärdigt sätt, så har jag skrivit otydligt. Det handlar inte om att inte få ett ligg, utan om att hela ens person och uppenbarelse inte duger för den man eftertraktar och "älskar". Män och kvinnor som blivit försmådda gjort de mest horribla och bissara saker, i alla tider. Det är alltifrån att försökt sabotera ett nytt förhållande till att döda olika inblandade personer. Det är väl inte direkt vad som är att kalla normalt beteende, men det förekommer ändå i levande livet. Bob är försmådd. Han ville vinna hennes hjärta, men misslyckades. Så dels vill han imponera på henne, dels döda henne. Vi pratar inte om dödshot och människorov. Vi pratar inte om en tonåring som tänder eld på en moppe som fjuttar på huset den står bredvid och ett "oj, jag tänkte inte på det". Han tänker verkligen döda henne. Visst, det finns ett sätt att avaktivera bomben, men om det inte fanns, så skulle han ju inte vinna, eftersom det då inte fanns någon chans att han skulle visa sig smartare än hon. Genom att ha en kod att avvaktivera, som han räknar med att hon inte kommer att räkna ut, så har han visat sig smartare och "vunnit". Om han bara velat döda henne, skulle han ha gjort det direkt, men då skulle han ju inte fått visa sig smartare först. Jag tycker verkligen att hon hamnar i chock när hon inser att det är en riktig bomb. Att hon skulle hamna i chock en gång till när hon faktiskt får ett kvitto på att hon gissat rätt, känns konstigt, tycker jag. Hon har ju redan gissat vem det är som ligger bakom långt innan och blir chockad och handlingsförlamad när hon inser att han faktiskt riggat ett bomb som skulle kunna döda henne. Men som sagt, det står dig fritt att tycka annorlunda. Hur skulle du föreslå att jag visualiserar hennes chock? Det är en tolkningsfråga om hon har besegrat antagonisten eller ej. Hon har bevisat sig smartare än han, hon har vunnit över honom. Hon vet vem han är så det är bara att ringa polisen och låta dem ta över. Här är det ju inte bara en fråga om symbolik utan även om budget. Visst, det skulle vara "kul" att se grabben ledas ut till en polisbil i handbojor, men det är inte värt den kostnaden. Redan detta att man måste bygga upp ett rum i en studio kan vara avskräckande, budgetmässigt. Tack än en gång för dina synpunkter.

1. Generellt sett inte. Men det beror lite grand på. Som manusförfattare förväntas ni inte planera och producera hela projektet. Om ni vill vara mer än manusförfattare och mer söker pengar för att producera själva, bör ni absolut ha med det. 2. Som manusförfattare: absolut inte! Om ni ska producera själva: ja, det borde underlätta.

Kul att du vågar pröva på något du aldrig gjort förut. Lycka till, och ha tålamod. En historia ska ha en början, en mitten och ett slut - trivialt kan tyckas, men det är lätt att glömma. En början som ger oss en bild av situationen, och ett slut som visar vad som blev resultatet. I mitten sker förändringen, debatten, valen och tvivlen. Det "ska" ske någon form av förändring. Tänk dig en vändpunkt i ditt eller någon annans liv, ett avgörande val för framtiden. Var också visuellt tydlig, dvs tankar och likande går inte att ha med.

Jag gillar din idé att göra film av en dikt. Manuset var i det stora hela välskrivet. Jag personligen är ingen vän av "vi ser" men det är ju en smaksak. "Människor är ute och letar efter ekipaget som aldrig kom hem." är en svår scen, eftersom det inte står skrivet i pannan på dem vad de letar efter, kanske inte ens att de letar. Filmen skulle kunna fungera utan den scenen. Då slipper vi dessutom skuldkänslorna hos de som letar att de kom försent. Men "Don't drink and drive" förstörde det hela. Visst, karln var ju full, men dels framgår det inte att det var hans fylla som orsakade att han ramlade av - vi ser ju inte hur han hamnade där, och dels är ju barnet det stora offret för hans fylla. Jag tycker inte att man klämkäckt ska trycka på tittarna ett budskap i klartext om det inte är en reklamkampanj eller liknande.

Det här har jag snappat upp på etablerade manussajter i USA: Beskriv huvudpersonen Beskriv dennes mål Beskriv problemet. Who - Goal - Hook. Och i en mening, för flytet, för att då delarna att hänga ihop. "Ung svensk man vill spendera resten av sitt liv med Anastasiya, men den vitryska maffian är henne i hälarna och sätter båda deras liv på spel." Nu skrev jag ihop den här på några minuter utan att veta hela historien. Det kan ta timmar eller dagar att tota ihop något bra. Sen en annan sak som jag tänkte på: Är mannen eller kvinnan den aktiva parten? Vem tar besluten som ändrar historiens gång? Den aktiva parten kan vara den bästa huvudpersonen. Huvudpersonen är den som tar de aktiva besluten. Han/hon får inte vara en passiv person som bara drabbas.

"Themes" är lite luddigt begrepp, men det är temat (eller teman) som du vill ska vara genomgående i filmen, som "kärleken övervinner allt", "droger är inte bra" eller liknande. "Logline" är historien formulerad i en mening. Det är förvånansvärt viktigt att lyckas med det för att man själv ska känna att man har fokus. Det är också något som är väldigt bra att ha när man ska presentera sin idé för en framtida producent. Så inte bara ska den vara kort, den ska vara säljade också ;-) Det finns många sätt att jobba med strukturen. Jag har funnit att tankekartor fungerar för mig. Många andra jobbar med indexkort och "beat sheets". Och det finns dom som struntar i att jobba med strukturen och börjar skriva direkt. Man måste hitta det som funkar för en själv. Lycka till!

Det beror nog på vad du lägger i begreppet "personligt". George Lucas Star Wars projekt är i allra högsta grad personligt för honom. Många andra manusförfattare, regissörer och skådespelare pratar om hur nära historien ligger deras hjärtan - och jag tror de menar det. För en som är mer kännare av foto skulle nog kunna koppla en viss typ av teknik till en viss regissör eller kameraman. Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" fick ju en puff ut i rampljuset för den blev uppmärksammad i media tillsammans med att Roy själv var känd sedan tidigare. Det är klart att du ska vara personlig i ditt berättande. Samtidigt tror jag att du måste veta vad den stora massan förväntar sig att se, och veta om när du avviker och kunna hantera det. Vill du nå ut så måste du nog spela på strängar som de flesta lystrar till. -Och inte att förglömma, du måste marknadsföra projektet. Men om du ska göra animationen själv, kanske du inte behöver skriva ett manus som "funkar" utan beskriva din historia på annat sätt, eller bara se till resultatet?

Jag tror att en del av problematiken består i just att du inte "förstår dig på" manusskrivandet tillräckligt väl. Det är klart att en bild säger mer än tusen ord. Men själva historien måste kunna berättas i ord. Till varje bild kan man sätta en beskrivning. Den beskrivningen kan ge mig en annan bild än den ger dig, men exakt den bilden du har i ditt huvud, den kommer aldrig någon annan att få se. En del av konsten att skriva filmmanus ligger i att hitta vad som är viktigt att beskriva av bilden, och acceptera att bilden blir olika hos alla läsare, men att man ändå får fram sin historia. Att nå ut till den stora massan och vara personlig i sitt berättande behöver inte vara en konflikt. Tvärtom så måste alla filmer vara personliga på något plan för att nå ut. Men experimentella filmer når sällan den stora massan.

Du fångade mig direkt. Kärlekshistorier med udda par är väl inte direkt det mest originella, men samtidigt så är kärlek en av de mest fundamentala och grundläggande mänskliga känslorna, och en bra film måste slå an grottmänniskan i oss - alltså nå de där universella, fundamentala känslorna i oss. Ett synopsis ska innehålla början, mitten och slut. De ska inte vara ett lockande reklamblad, utan ge oss hela historien. Personligen tycker jag att skriva längd och målgrupp och syfte är bortkastat. Det är inte manusförfattaren som bestämmer sånt. Vill producenten göra en tecknad barnfilm av historien, så är det upp till dom så att säga. Hur du ska gå vidare? Filmbolag är inte intresserade av synopsis. De är intresserade av färdiga manus. Du kan visa ditt synopis för dem, och bli uppmuntrad att skriva manus, men för att historien ska bli film så måste du komma med ett manus. Du säger att du skrivit förr, så du tycker du inte att det i sig är en pina, vilket är en bra start för att skriva manus själv. Här finns en lista med tidigare artiklar och tips på hur man skriver manus http://forum.voodoofilm.org/filmmanus/1686-faq-om-filmmanus-artiklar-tips-pa.html. Jag rekommenderar gratisprogrammet Celtx för att skriva filmmanus. Sedan är det en god idé att läsa filmmanus. Det är svårt att hitta svenska sådana på Nätet, men det finns gott om engelskspråkiga. Formatering och sätt att skriva är samma oavsett språk. Själv brukar jag jobba mycket med strukturen innan jag börjar skriva och då börjar jag med denna Free download movie script structure template | Me, a writer of movie scripts. Du skriver att historien är baserad på en personlig händelse och det är suveränt att ha egna erfarenheter av det man skriver, men du måste samtidigt tänka på att hålla distans till det du skriver och tänka på att huvudpersonen inte är du längre. Jag hoppas att du fortsätter jobba med denna idé.

Jag håller med Tolin. Int/Ext Bil -dag är det tydligaste. Det är ju i princip samma scen. Jag har lärt mig det något flummiga att Int/Ext ska användas när det som är "utomhus" måste spelas in utomhus. En vy genom ett fönster kan ju vara en kuliss. Men med dagens möjligheter med bluescreens får man kanske mer gå på känsla när det är lämpligast med "Int/Ext".

Ursäkta om jag lät hård. Jag har läst såpass mycket av dig för att veta att du kan skriva, men min kritik blev kanske onödigt bryskt.

Jag förseslår att du skriver i t ex Celtx och exporterar ut till en PDF när du här klar med ett avsnitt. Den filen kan du lägga upp här. Under http://forum.voodoofilm.org/filmmanus/1686-faq-om-filmmanus-artiklar-tips-pa.html kan du hitta hjälp för att lära dig mer om formatering och liknande. Det är ingen god idé att du fortsätter att lägga in material som du gör nu. Det är svårt att läsa när det inte är korrekt formaterat och det kommer väldigt snabbt att bli mycket och oöverskådligt. Ge dina läsare en fil istället och låt foruminläggen innehålla diskussion om filens innehåll.

Den här versionen är bättre men fortfarande lite stämningslös. En sak jag reagerade på var tiden som påstås ha gått. Han trycker på nödknappen och förväntar sig att det ska vara hjälp på plats efter tio sekunder? Jag har stått och tryckt på nödknappen i en minut innan någon reagerade och undrade vad det var som lät. Och sen säger de att de suttit fast i en halvtimma? Det går inte ihop. Vi har ju följt dem hela vägen i hissen och vet precis hur lång tid som har gått. Man skulle kunna ladda upp stämningen mellan karaktärerna betydligt. Nu händer det inte så mycket mellan dem. Dra upp alla snaska händelser och rykten och påhopp och låt det kulminera här. Det behöver inte betyda att de ska börja gräla. Det kan komma smygande, giftigt. Nu är det tre personer utan bakgrund och relation till varandra som hamnar i en hiss. Och sen öppnas hissdörrarna av någon som säger "visste ni inte att hissen är trasig?" Trasiga hissar är inte i drift. Slutet var ett stort anticlimax. Det är ungefär som att vakna ur drömmen istället för att lösa problemet.

Som Like A Virgin redan påpekat så är det svårt att bilda sig en uppfattning innan det finns ett manus. Det du har skrivit är brottstycken från två scener. Det jag kan säga utifrån det du har skrivit är att du måste jobba på dialogen. Den är alldeles för opersonlig, okänslig och platt. Den säger exakt var personen ifråga tänker och tycker och så pratar aldrig människor. Som Adam som svarar "Jag har sökt stöd hos Anna och känt att det är en bra trygghet, men jag förstår att det blivit mycket" när han blir direkt påhoppad och attackerad av Eva, när det kanske skulle vara naturligare att han svarar "Vad har du med det att göra?" eller "Nej, det har jag inte. Har du?" eller kanske lite mer ödmjukt "det kanske har blivit lite mycket på sistone" Sedan undrar jag vad syftet med din serie är. Är det att vara negativ eller positiv till kyrkligt arbete? Vill du visa på effekterna i en liten isolerad grupp människor eller en grupp i förhållande till omvärlden?

Jag tror inte speltiden behöver ökas. Jag tycker redan nu att det är lite för mycket repetitioner. Det är inte längden som är problemet känner jag, utan slutet och den svarta lådan (tänkte inte på det i min förra kommentar). Vem är det som går in och tar hennes TV och sprättar upp ekorren? Är det någon som vill att hon ska återvända till verkligheten? Är det hennes undermedvetna? Eller grannen? Varför får hon för sig att sprätta upp ekorren själv och tömma honom på innehåll? Och varför så hastigt och skoningslöst krossa den svarta bollen i honom? Istället för att öka längden på historien, skulle du kunna komma snabbare till att hon försöker hitta gåtans lösning och dröja dig kvar där lite. Nu går det väldigt fort. Borde hon inte undra vad det är för en boll inne i skallen på gosedjuret? Vad gör den där? På vad sätt påverkar gosedjuret henne? Lever han? Varför stannar världen när klotet krossas? Du behöver inte vara övertydlig, men historien behöver leda fram till svar istället för fler frågor. Åskådaren behöver kunna knyta ihop säcken i slutändan. Och historien behöver ha sin logik.

Jag tycker denna version är bättre än den förra. Värden är visuellt bättre och detta att hon ser världen genom teven är tydligare. Jag håller dock med Daniel om att det är otydligt vad det handlar om. Framför allt saknar jag någon form av känslomässig koppling. Huvudpersonen är något av en knäppgök och alla människor runt omkring beter sig mer eller mindre skumt. Jag känner mig inte delaktig på något plan och undrar väl lite varför jag ska bry mig. Det behövs en karaktär eller en miljö som åskådaren av filmen kan knyta an till och känna igen sig i och skapa ett känslomässigt band till. Historien är visuellt häftig, och det är väldigt tydligt bildspråk att hon inte kan ta till sig vad som händer runt omkring henne. Det jag saknar är någon form av uppvaknade hos henne om att teven inte är den verkliga världen. Som det är nu undrar jag om hon drömmer, ligger i koma, är drogad eller något liknande, eftersom människorna svarar henne som om hon styr världen - vilket man gör i drömmar. Men vi kommer aldrig fram till vad som egentligen händer. Hon vaknar inte, eller inser vad livet är, utan det blir bara vansinningare hela tiden. Lycka till.

Tack för dina funderingar. En helt annan historia än jag hade i åtanke när jag försökte få till det som långfilmsmanus. Men det gör ju inte idén sämre. (Särskilt som jag inte fick det att fungera som långfilm.) Jag lagrar idén i den grå fettklumpen på toppen och ser vad den hittar på att göra med materialet.

Grattis! Vad kul för dig. Du får nog vänta åtminstone två veckor innan du hör av dig och frågar om de har läst manuset. Vad man kan förvänta sig för svar? Tja, det beror ju på hur bra manuset är och hur bra det passar in med den bild de fick av din idé. Det möjligt att du har lyckats skriva ett långfilmsmanus på en månad, men de tider jag har hört att man får på sig om man får en beställning på att skriva ett långfilmsmanus är tre månader - och då förväntas du jobba heltid på det. Jag blir genast oroligt för att du har haft för bråttom och att manuset inte är redo att möta tänkbara köpare. Men det lär väl svaret utvisa. Jag håller tummarna för dig.

Tackar så hjärtligt! Kul att höra. Ja, tanken är att det är lärare och elev. Jag började skriva det som ett långfilmsmanus, men det som hände utanför rummet blev intressantare än tankenötterna inne i rummet :-) Det kändes som att det var svårt att få en fungerande plot. Att titta på hur en ensam person löste mysterier inne i ett rum blev liksom lite för enahanda för en långfilm, även om hon inte skulle sitta inne i rummet under hela filmen. Och så kommer praktiska saker som mat och toalett in i bilden om man pratar längre tid. Men visst skulle det vara kul att få veta vad som hände innan och efter? Kanske jag får till det nån gång.

Om du söker på LAJV - levande rollspel - hittar du en hel del intressanta länkar, eftersom dessa rollspelsvärldar ofta utspelar sig på medeltiden. Det finns butiker som har specialiserat sig på material och mönster som passar målgruppen, så det finns grejer att hitta om man börjar söka på just LAJV.

I regel har manusförfattaren inget att säga till om utöver manuset. När manuset är klart och levererat så upphör manusförfattarens kontroll över något, t o m sitt egen manus. Rent teoretiskt så skulle köparen av manuset ge det till en annan manusförfattare för att skriva om det. Nu behöver inte förlorad kontroll vara något negativt. Ett välskrivet manus väcker mycket kreativitet hos de som ska producera filmen och filmen kan bli mycket bättre än vad manusförfattaren tänkt sig. Att kräva kontroll och var med hela processen kan krasst sett vara hämmande - det finns ju de som inte tycker att det är så kul att jobba med vissa stora regissörer för att de ska ha kontroll på, och bestämma, allt.

Om det är "fel forum" du avser med kommentaren, så beror det på att när Max_H svarade så låg denna tråd på fel ämnesforum och är nu flyttad till rätt ställe.