Kensai

Om jag ska vara ärlig så kändes det som ett bedrövligt förutsägbart pekoral från början till slut, MEN att du faktiskt skriver rätt bra i vissa scener i den första halvan av manuset. Men i stort sett saknas det "överraskningar", twists and turns, som öppnar upp för alternativa möjligheter, vilket gör att det känns ganska... trist. Dialogen är också stundtals rätt valhänt, liksom, pratar människor verkligen såhär? Sen har tomgrejs redan tagit upp bra grejer om t.ex fokuseringen på läraren som inte behöver upprepas.

Borde man vara överraskad, egentligen? Jag tycker de här återkommande trådarna är hysteriskt underhållande och ser fram emot nästa snarstuckna alias som fiskar efter beröm baserat på inbillade meriter.

Vad handlar manuset om? Det måste du väl kunna "röja", om du redan skrivit färdigt manuset...

Verkligen. Satt och läste på lite om JTR igår också, och helt ärligt är det svårt att öht säga att det fanns en "seriemördare" som vi tänker oss idag. Om breven till tidningarna verkligen skrevs av "Jack" verkar inte ens vara säkerställt.

Jag skulle läsa på lite om Jack The Ripper för uppslag. Tyvärr känns intrigen lite väl vag i nuläget. Varför skulle "Jack" bryta sig in i ett hus och hugga någon i bröstet för att sen springa iväg? Nu är jag ingen expert på JTR men var inte hans seriemördar-modus operandi att han gav sig på kvinnor som ingen skulle sakna, eftersom han ville skära och avlägsna delar av deras kroppar? OM det nu var så att det var samma dåre, och att JTR existerade så var han garanterat någon snubbe med seriösa issues med kvinnor och det kvinnliga könet. Sen tror jag seriöst inte att poliserna som skötte mordutredningarna på 1880-talet i en av Londons fattigaste stadsdelar kunde identifiera "vapnet som använts vid mordet" och knyta det till ett mord "månaderna (sic) tidigare". ;) Ska man skriva ett manus om JTR så borde man fokusera på de sociala problemen i Whitechapel och kvinnosynen. Sen är det så svårt med perspektivet - vem följer man i storyn egentligen? Med vems ögon skildras världen? En polis kommer att ha ett perspektiv. Kanske är han en outsider, några snäpp över the regular bobby of the streets. Någon som ser ner på "slöddret" och är benägen att misstänka varje orakad jävel som raglar förbi. Mördaren kommer att ha ett annat perspektiv och är väl lite för gjort nu. Hitta en karaktär utanför den uppenbara kretsen är min spontana tanke. Kanske en manlig släkting som rest till London för att leta reda på sin kusin, som visar sig ha blivit offer för "Jack". Hursomhelst bör det vara någon som går att göra sympatisk men också komplex. Skapa spänning genom att utsätta honom för fara och sprid ut villospår.

An Englishman, an Irishman and a Scotsman walk into a bar. The bartender turns to them, takes one look, and says: - What is this - some kind of joke?

Det där var väl inte riktigt det som efterfrågades? Här har du en hygglig lista, de flesta brukar bli förvånade att notera att USA fortfarande har 50 000+ soldater stationerade i Tyskland (!), 20 år efter Kalla kriget tog slut: http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_armed_forces#Personnel_stationing

http://www.fasthorseinc.com/blog/wp-content/uploads/2009/09/Gary-Coleman.jpg

Sant! Men jag jobbar faktiskt på en grej, så, ja, håll ut!

Undrade lite, har du publicerat något manus här på Voodoofilm som går att kika på? Vore kanske intressant att få läsa något av dig, om du nu lyckats sälja långfilmsmanus till Hollywood, och inte bara lösryckta idéer.

Har du inget annat? Tyvärr föll just denna sketch rätt platt, vet inte om det är för att den är för lång eller lite för pajjig, men kom igen, writing is rewriting eller hur! Man skriver och skriver och så slänger man ut 90% och gör något av de 10% som är bra.

Ähh så jäkla långt behöver man nog inte sträcka sig. Pentium 2-maskiner som klockar ett par hundra MHz och klarar av Windows 98 ska man nog finna. Hittade t.ex detta http://www.blocket.se/stockholm/Billiga_Gammla_barbara_datorer_25169645.htm?ca=11&w=3 486 hittar du inte ens i grovsoprum längre... Har du eluttag så spelar batteritiden ingen roll. Kör på nätagget hela tiden.

Lite OT, men eftersom det inte finns någon bättre tråd/forum.. ;) Hoppas Andreas har lust att ge lite input, för det jag tänkte på är just Jesus och vi andra verkar ju sälla oss till de gudlösa hedningarna. Men man säger att "han dog för våra synder" - men vad menas egentligen med det? Hittade denna sida, men begriper ungefär lika lite: http://www.neverthirsty.org/pp/corner/read1/r00454.html 1) "In order to rescue us from the penalty of our sin, a sinless individual had to die for us. Someone who did not deserve to physically die had to choose to die for us. Jesus did that for us." -- Men på vilket sätt "valde" Jesus att dö? Judas gör mer av en uppoffring i mina ögon; om man accepterar premissen så är ju Jesus = Gud och således är det bara lite fysisk smärta i döden Jesus behöver oroa sig för. Judas axlar rollen som förrädare, och Jesus säger att det är som det ska, right? Men Judas måste förkasta hela sitt liv, lämna sina vänner och leva vidare, bespottad som en "förrädarnas förrädare". Men han gör det. Fucking aye om det inte är ett tecken på sann storhet, sann uppoffring! 2) "Conclusion:When Jesus died He earned the right to "rescue" or "save" individuals. He was sinless. He did not deserve to die." -- Men varför skulle Jesus, som ÄR en manifestation av Gud, behöva tjäna credits för nåt sånt? Kan inte Gud bara förlåta oss för våra synder? Dude can afford it. 3) "It was His choice. Now He can forgive the sins of anyone who wants his/her sins forgiven. It is our personal choice and He has left that decision to each of us." -- Kunde han inte förlåta människors synder utan allt piskande? Han är ju trots allt den allsmäktige GUDEN. Det är en märklig allegori, men kanske har jag missat nåt?

Ännu bättre är kanske att spara allt till ett Dropbox-konto, om det finns Wifi dvs. Då har du "arbetsfiler" färskt uppdaterade på både stationära datorn hemma, på nätet och i laptopen.

Försök ropa in en OLPC på eBay för $100 kanske? Eller en gammal PC på Blocket? Spela roll om man måste köra 10 år gammalt OS om man bara behöver en ordbehandlare. En skrivlaptop för en femhunka låter optimistiskt...

Som sagt, att x antal miljoner biljetter sålts är ju helt oväsentligt och i min mening ingen diskussion för ett filmforum. Vi borde väl diskutera filmens beståndsdelar istället för att posta siffror från boxoffice-statistiken? Eller är liksom "Wild Hogs" ($168 miljoner grossat) bättre än "25th Hour" ($13 miljoner grossat)? Dessutom validerar inte biljettköpet en films kvalité, jag vet ju inte hur bra filmen är när jag köper min biobiljett. Det enda man kan säga baserat på biljettintäkter är 1) att James Cameron är en populär regissör och 2) att marknadsföringen, både den konventionella och virala, var mycket effektiv.

Kritik kan aldrig "bevisa" något, däremot kan bra eller dålig kritik vara mer eller mindre underbyggd med argument. Och jag skulle vilja påstå att väl underbyggd kritik trumfar över oneliners och kommentarer i stil med "det var den bästa film jag nånsin sett för att jag gillar sideboobs och saker som exploderar". Men oftast går det inte att "vinna" en diskussion; det är själva diskussionen och olika aspekter som belyses som gör utbytet intressant. Att massor av människor gillar något är ju helt oväsentligt. Är 400 000 biobesökare som ser "Göta Kanal 3" ett bevis för något? För mig är det precis tvärtom. Den "känslomässiga beröringen" (vilket låter allvarligt) är liksom att "öppna dörren" till en fantastisk upplevelse. Det kan vara världens bästa upplevelse där inne, men om dörren är låst så spelar det ingen roll. Det måste finnas där, som ett fundament och för att man ska släppa taget och acceptera premissen (suspension of disbelief). Well skillnaden där är väl att dinosaurierna i "JP" inte spelade karaktärer, det hade varit lite väl optimistiskt att vi människor skulle investera emotionellt i varelser från kritaperioden. Jag går efter den tiogradiga skalan på IMDB när jag bedömer filmer, men visst är det lite svårt. För komedier väger inte story t.ex lika tungt som i drama. Men "Avatar" fick t.ex 5/10, vilket är ungefär "bristerna överskuggar det positiva". 6/10 är "brister men med intressanta delar". Ex: "Snatch". 7/10 är "normalbra", liksom ett gediget hantverk, bra skit helt enkelt. Ex: "American History X". 8/10 är "mycket bra", som en sjua fast där flera aspekter gör summan av upplevelsen till något minnesvärt. Ex: "Dog Day Afternoon", "Dead Mans Shoes", "This Is England". 9/10 och 10/10 - ja, där är vi uppe och nosar i perfektion. Jag ger inte många filmer 9 eller 10, eftersom jag anser att det ska reserveras för närapå tekniskt sett perfekta filmer som kommer att hålla i 20-30 år framåt. Ex: "The Godfather". (En 4/10 och under är svårare att bedöma.)

Jag har redan pekat på en sak, karaktärerna, men visst: Story/manus är i det tunnaste laget. Originellt? Nej. Tempo? Bedrövligt. Minimal karaktärsutveckling, ändå klockar bioversionen typ 2 timmar och 41 minuter. Men manus är inte det viktigaste - en seg story kan förbises om filmen får oss att tycka om karaktärerna. Och det enda sättet att göra karaktärer mänskliga, "runda" och intressanta är att ge dom en viss personlighet. Han Solo är en bra karaktär - han har charm och lojalitet till sina vänner, men är samtidigt lite av en opportunist och förstås smugglare (och något en scruffy-looking nerfherder). Det är en intressant inneboende konflikt. Ett bra manus slår mynt av karaktärsdrag, som att låta den girige opportunisten välja mellan sina vänner och rikedom. Återigen, kan någon redogöra för Jake Sullys personlighet? Eller någon mänsklig karaktärs eller na'vis för den delen? Generalen och företagsledningen är bara giriga och/eller onda. Forskarna är förståndiga och na'vi-folket är bara genomgoda. De lallar runt och plockar blommor och är i balans med naturen mest hela tiden. Grinar när de ska äta hotdogs. Deras "unika" biotop är typ allt vi har här, plus ett öga eller ett par ben, och så har alla en USB-kontakt, för att den fåraktiga publiken ska förstå "KOPPLINGEN TILL NATUREN". Det är för övrigt min andra invändning mot denna films story: den berättar inte i bilder, den *predikar*. Den interna logiken haltar också lite; na'vi är tydligt uppdelat i en hierarki av kaster likt många mänskliga ursamhällen, med t.ex band av krigare, men varför skulle något sådant existera, om de aldrig är småaktigt rivaliserande som vi människor? Det är kanske nitpicking, men filmen igenom ökar aldrig förståelsen för dessa "humanoider" och deras samhälle, vilket gör att de som "mänskliga karaktärer" aldrig får nån tyngd. De är och förblir ett gäng stenplatta seriefigurer, vars roll i skådespelet ändå är att bära mänskliga egenskaper. Epic fail. Jag gillade franska "Un Prophéte". Får jag godkänt nu magistern? --- I övrigt hade du rätt dock, och jag fel. Skulle ha formulerat mitt ursprungliga omdöme bättre än att den var en "polerad bajskorv", men jag antar att jag bara var chockad över att folk höjde en i mitt tycke högst medioker rulle till skyarna.

Ja, mysko som fan, eller idiotiskt. Runda karaktärer skulle jag nog vilja påstå är en förutsättning för en "bra" film, men vem kan egentligen säga att någon Avatar-karaktär hade nån personlighet och inte bara var hysteriska karikatyrer? Kan någon ärligt talat beskriva Jake Sullys personlighet med andra ord än "livstrött soldat i rullstol"? (Och btw, hur kan en film som "[saknar] ett känslomässigt djup" få ett veritabelt toppbetyg som 4/5?) Se mer film.

Min favorit-recension av Avatar so far. :D

Måste ändå säga "District 9". Originell, spännande och en intressant regissörs-debut.

Det betyder att det är en dålig film vars enda värde ligger på det visuella planet. Som att titta på en polare som spelar ett dataspel i singleplayer; helt oengagerande.

Avatar är en jävla polerad bajskorv.

Vi har ju redan diplomater. Det är liksom deras uppgift, deras jobb, att representera Sverige utomlands. Att vi tillskriver kungen såna uppgifter är egentligen bara ett sätt försöka bevisa regentens existensberättigande 2009. För alla officiella sammanhang har vi alltså diplomater, statsråd och faktiskt valda representanter med reell makt, som när läget kräver det kan "representera" i viktiga sammanhang. "Parlamentarisk demokrati utan statschef" lät som en schysst idé. Att kungahuset dock är populärt är ganska intressant men föga förvånande, om man ser till den relation det svenska kungahuset haft med ofrälset genom historien. Stark kungamakt innebar för många en garanti för en svag svensk aristokrati, som rätt länge åtnjöt skattebefrielse och andra privilegier i lag. På många sätt är det den sista resten av det "gamla" Sverige.

Nicolas Cage i The Weather Man (2005), sjukt underskattad (bortglömd?) levererar följande pärla: "I remember once imagining what my life would be like, what I'd be like. I pictured having all these qualities, strong positive qualities that people could pick up on from across the room. But as time passed, few ever became any qualities that I actually had. And all the possibilities I faced and the sorts of people I could be, all of them got reduced every year to fewer and fewer. Until finally they got reduced to one, to who I am. And that's who I am, the weather man." Okej så det är kanske ingen "cool filmreplik" i era ögon, men jag gillar sånt här. Det är inte många sekunder långt, men som en slice av en hel film sammanfattad är den stark. Säger så mycket om en karaktärs liv, egenskaper och sinnesstämning.