Ny våg av svensk genrefilm

[gorse]

[citat=TomStac][citat=gorse]...Hänger ni med vad jag försöker säga?[/citat]

 

Nej jag hänger verkligen inte med! Bra skräckfilmer producerade innan 1960 kan ju räknas på ena handens fingrar: Nosferatu, Frankenstein, Bride of Frankenstein och The Thing That Came from Outer Space (The Thing).[/citat] Bra start. Jag gillar också Invation of the body snatchers, Them, Dr Jekyl & Mr Hyde (stum John Barrymore) Ringaren av Notre Dame (Lon Chaney) Metropolis (inte skräck kanske), King Kong med flera. Jag tror man får ta till båda händerna :-)

[citat=TomStac]Skräckfilmen togs ju till de riktigt höga höjderna efter 1959, i och med 'Psycho'. .... Herregud...har du missat att se det stora i alla dessa filmer?[/citat] Jag har sett en dem och de är bra. Alien är väl en riktig favorit (jag har en facehugger i 1:1 på väggen). Men ta inte mina ord för den absoluta sanningen för jag är också fan av Santo vilket kanske tar udden av mina åsikter om smak. http://www.google.com/search?hl=en&q=el+santo

I de filmer efter -59 som räknas upp kommer ju mäniskorna i centrum som jag gärna vill ha det, och man känner sympati för dem och det blir skitläskigt.

[Micke E]

Danmark är ju ett föregångsland, hrm - när det gäller film med internationell genomslagskraft iaf.

Där får filmindustrin betydligt mer än de svenska. De siffror jag hittade var från 2003, men säkert någorlunda giltiga än idag. Då fick danska proffs mer än dubbelt så mycket som de svenska.......... nudge, nudge?

 

Statligt stöd till filmen i Sverige, Norge och Danmark 2003

Land Totalt mkr varav produktionsstöd mkr

Danmark 525 varav 326

Norge 486 varav 268

Sverige 235 varav 125

[Micke E]

[citat=StenR][citat=Micke E]

För kalenderbitare kan jag rapportera att trots väldigt goda recensioner i våra största filmtidningar så har inte mer än ett hundratal sålts. Men de småpengarna tillfaller distributören som satsat (förlorat) pengar på dvdupptryckningen mm. På glimz.net har ett tiotal personer betalt typ 9 kr var för att se den. Ströexemplar har hamnat i Japan, USA, Korea, Rumänien, Polen, Frankrike,Tyskland,Tjekien, Ryssland. Men en tysk distributör ska ge ut den i Tyskland snart, ska bli intressant. Jag har bättrat på filmen litegrann till den utgåvan.

Cheers![/citat]

 

Kan du inte redovisa din budget för filmen i stora drag, Micke, så alla lättare förstår vad du pratar om?

 

Jag hoppas att det blir proppen ur snart på sajter som glimz.net och kanske först film på mobilsajter där det är enklare att ta betalt. Det senare gynnar iofs mest korta, väldigt förenkladt historieberättande men borde på sikt förbättra ekonomin genom att ge många men små inkomstkällor. Tror i allmänhet mer på direktvisningar till mobil/dator/hembio i framtiden för den typ/längd av film som de flesta här håller på med...[/citat]

 

 

På nätet är alla så vana vid att få allt gratis, så jag undrar om det kommer att funka... Men konstigare saker har hänt. Hoppas.

 

Zombie Psycho Sthlms budget.... genom vänner å kontakter kan jag få det mesta gratis eller till kompispriser. Sen fick jag betala en del småtjaffs, jag har förträngt alla småutgifter, men typ lite mat ibland, band, smink, blod =), squibs =P, nån taxi, whiskymutor m.m. - tillsammans åtskilliga tusenlappar...

[jonkanon]

[citat=TomStac]Det är klart att det är skillnad på manusförfattande och att designa eller bygga kulisser. Varför det? Jo, att vara regissör är att vara en "storyteller". På så vis står författande och regi varandra mycket nära till karaktären. Däremot är det stor skillnad, anser jag, på en regissör och snickare.

 

... borttaget lite här i mitten...

 

Denna totala kontroll anser jag är den stora fördelen i en independent B-filmsproduktion.[/citat]

 

Och här fick jag på tafsen för mina dåliga liknelser. :)

 

Visst har du rätt i det du säger. Men om jag ska försöka förtydliga.

 

Jag ser regissören på samma sätt som jag ser dirigenten för en orkester. Någon som styr och ställer så att alla instrument skapar ljuvlig musik tillsammans och jobbar med harmonier och disharmonier, fast harmoniska disharmonier. I vissa fall skriver han noterna själv, andra inte.

 

Och då när det gäller independent så liknar jag det mer vid att sitta vid datorn och skapa det mesta själv. Eller om man har en porta... osv.... Men även här skadar det inte med lite input... fast inte alltid.

 

Är det rättvist jämfört?

 

Jag försöker tona ner mig själv nu och hoppas ni förstår vad jag har sagt, eller försökte säga.

[Micke E]

[citat=TomStac][citat=Micke E]Filmen gjorde att jag inte hade råd att åka på semester under 2 år, trots att alla jobbade gratis och mycket av utrustning och mat var gratis. MED pengar hade den såklart blivit mycket bättre. Pengar är ett bra glidmedel.[/citat]

 

Hade den verkligen blivit det? Bara för att du hade betalat ut löner och catering, etc? Jag tycker att filmen ser väldigt bra ut som den är, bortsett från någon digital effekt eller så. De personer som har varit inblandade i produktionen har uppenbart vetat vad de har gjort.[/citat]

 

Jag är helt övertygad om att ZPS blivit bättre, och den hade inte tagit tre (ja 3!!!) år att göra. Vi hade kunnat fokusera de typ 3 eftermiddagar och 4 kontorstidsdagar den är gjord på. Vi hade kunnat genomföra repetitioner på det sätt som jag brukar vilja innan inspelning osv... Jag hade inte behövt vänta i månader och år på att proffs ska ha tid över att göra mina SFXgrejjer... m.m.

[hea]

Hej alla - har läst igenom de intressanta inläggen om detta angelägna ämne och ville inflika lite egna allmänna lösryckta reflektioner, arbetar själv med lite manus och annat för några olika produktionsbolag och har blivit alltmer engagerad i problematiken:

 

Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen.

 

Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt.

Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten.

 

Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till.

 

Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det.

 

Jag läste för övrigt på en sida på nätet för en manusskola - där en känd svensk manusförfattare skrev en kolumn och eftersökte en svenska manusrevolution, vilket jag väl tycker är att börja lite i fel ända. Vad spelar det för roll vad det skrivs för manus i det här landet när det ändå bara är socialrealism, buskis och dessa till döden astråkiga polisfilmer om Beck, Wallander osv. som det satsas på. Det är väl en systemrevolution som behövs? Haken är att det tänks lite för mycket puttenuttiga tankar i det här landet.

[Munthe]

[citat=Micke E]Danmark är ju ett föregångsland, hrm - när det gäller film med internationell genomslagskraft iaf.

Där får filmindustrin betydligt mer än de svenska. De siffror jag hittade var från 2003, men säkert någorlunda giltiga än idag. Då fick danska proffs mer än dubbelt så mycket som de svenska.......... nudge, nudge?

 

Statligt stöd till filmen i Sverige, Norge och Danmark 2003

Land Totalt mkr varav produktionsstöd mkr

Danmark 525 varav 326

Norge 486 varav 268

Sverige 235 varav 125[/citat]

 

Det är självklart att danskarna lyfter in mer pengar eftersom dom både lyfter in bidrag från sitt eget insitut och vårt institut. Dubbla pengarna. Han är smart Aalbeck-Jensen. Att deras filmer har något annat genomslag än festival och credmässigt har jag extremt svårt att tro. Von Trier säljer ju ibland (verkligen inte alltid) men han är ju egentligen ganska ensam på tronen i Danmark. de dabnskar som har exporterats har misslyckats ganska rejält. Pusher 2 och 3 var en ren livräddningsinsats efter regissörens dunderflopp med John Turturro i USA. Och Vinterbergs flopp i nordnorge är ju nästan historiskt monumental.

[Munthe]

[citat=Micke E][citat=TomStac][citat=Micke E]Filmen gjorde att jag inte hade råd att åka på semester under 2 år, trots att alla jobbade gratis och mycket av utrustning och mat var gratis. MED pengar hade den såklart blivit mycket bättre. Pengar är ett bra glidmedel.[/citat]

 

Hade den verkligen blivit det? Bara för att du hade betalat ut löner och catering, etc? Jag tycker att filmen ser väldigt bra ut som den är, bortsett från någon digital effekt eller så. De personer som har varit inblandade i produktionen har uppenbart vetat vad de har gjort.[/citat]

 

Jag är helt övertygad om att ZPS blivit bättre, och den hade inte tagit tre (ja 3!!!) år att göra. Vi hade kunnat fokusera de typ 3 eftermiddagar och 4 kontorstidsdagar den är gjord på. Vi hade kunnat genomföra repetitioner på det sätt som jag brukar vilja innan inspelning osv... Jag hade inte behövt vänta i månader och år på att proffs ska ha tid över att göra mina SFXgrejjer... m.m.[/citat]

 

Varför skulle man inte kunnat få ihop proffs att göra en insats i fem och en halv dag? Väldigt mycket underligare saker har inträffat. Och för riktigt bra effekter på en kortare grej behöver man inte proffs. Det finns MASSOR med begåvningar som är vansinnigt intresserade av en bra merit på en kortfilm alla involverade verkligen tror på.

 

Du har väl inte bblivit lat Micke? ;)

[jakethesnake]

man kanske ska sattsa mer på själva historian. Tag en känd bok som har fått bra kritik och som har gått hem hos folk och gör om den till film. T.ex. Ondskan

[Munthe]

[citat=Micke E]Martin du antyder ofta korruption, mygel och orimliga betalningar när det gäller svenska filmbudgetar, som förespråkare för en betydligt billigare sorts film.

Du skrev tidigare i den här tråden att t.ex. Fucking Åmål skulle kunna göras för 4 miljoner. I stället för de 20-40(?) den kostade. Hur skulle den budgeten se ut? Hur räknar du då?

 

[citat=Munthe] Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.[/citat][/citat]

 

Jag orkar inte göra en komplett budgetuträkning och jag har ingen färdig mall men jag vet vad saker och ting kostar och hur man kan effektivisera produktioner.

 

Men här kommer en väldigt enkel överslagsräkning på ett vettigt lågbudgetscenario (baserade på mellan tummen och pekfingretsiffror som är realistiska):

 

HD-kit med ljus 4 veckor 160 000 kr

2 stjärnor á 200 000 var (sammanhållna inspelningsdagar)

Skådis och statistgager 500 000 kr

Inspelningsledare 80 000 kr

A-foto 50 000 kr

B-foto 30 000 kr

A-ljud 30 000 kr

B-ljud 22 000 kr

Elektriker 30 000 kr

El-ass 22 000 kr

Smink/Kostym 25 000 kr

On-line HD-redigering 120 000 kr

Digitala effekter och grafik 250 000 kr

Kompositör och inspelning 250 000 kr

Ljudläggning och mix 400 000 kr

Print till film 300 000 kr

 

= ca 2 600 000 kr

 

Restrerande kostnader är transporter, eventuellt fysiska effekter och attributhyror, location, kostnad för ett litet produktionskontor och telefoner + catering för fyra veckor. Det får man LÄTT in under 2 miljoner. Jag lovar. Även regi och manus går in under det om dom posterna väljer bort del av intäkter. Kjell Sundvall valde lön framför del av intäkt när han gjorde Jägarna. Enligt honom själv bland det dummaste han gjort.

 

Producentens jobb är sedan att dra ned alla kostnader genom fiffiga lösningar. Du var själv inne på mut-Whiskey. Sponsring är verkligen ingen ovanlig lösning.

[Munthe]

[citat=hea]Det är väl en systemrevolution som behövs? Haken är att det tänks lite för mycket puttenuttiga tankar i det här landet.[/citat]

 

Otroligt bra skrivet. Instämmer till hundra procent.

[StenR]

[citat=Munthe]

Varför skulle man inte kunnat få ihop proffs att göra en insats i fem och en halv dag? Väldigt mycket underligare saker har inträffat. Och för riktigt bra effekter på en kortare grej behöver man inte proffs. Det finns MASSOR med begåvningar som är vansinnigt intresserade av en bra merit på en kortfilm alla involverade verkligen tror på.

[/citat]

 

Håller med, vad gäller digital effekter och musik så skadar det inte att söka begåvningar utomlands också. Filmen Revelations (en Star Wars fan-film) producerades med hjälp av folk från ett stort antal länder över internet.

[Clown]

Hur kommer det sig att annan Europeisk icke engelsktalande film (t ex från Franskrike, Tyskland, Italien och Ryssland) klarar sig så mycket bättre på den internationella marknaden. Då får man inte heller glömma Asiatisk film! Har det bara att göra med att det i stort sett alltid (i alla fall efter Bergman) skapas bättre film i dessa länder eller har det mycket att göra med distributionsbolag? Är produktionsbolagen bättre på internationell distribution och sätter in mer pengar på detta? När man gör film vill man väl ändå att så många som möjligt ska ta del av den - både inom och utanför Sveriges gränser.

[Munthe]

Bättre filmer. Punkt. När såg du senast en film i Dark Waters kaliber på svenska?

 

Sedan är det nog högst individuella förklaringar varför länderna gör bättre film. Japanerna har helt andra traditioner än Fransmän men båda nationerna kan SciFi på alla sina fingrar. Möjligtvis skulle en förklaring kunna vara att populärkultur inte ses ned på i många av dom länder som är bra på att göra genrefilm. Här hemma lider vi ju av oerhörda kulturkomplex och det tar lång tid för oss att ta till oss nya saker (och när vi väl gör det tror vi nästan alltid att vi är först och betraktar oss själva som någonslags förort till New York, SoHo - så är det iallafall här i Stockholm).

[Micke E]

[citat=Munthe][citat=Micke E]Danmark är ju ett föregångsland, hrm - när det gäller film med internationell genomslagskraft iaf.

Där får filmindustrin betydligt mer än de svenska. De siffror jag hittade var från 2003, men säkert någorlunda giltiga än idag. Då fick danska proffs mer än dubbelt så mycket som de svenska.......... nudge, nudge?

 

Statligt stöd till filmen i Sverige, Norge och Danmark 2003

Land Totalt mkr varav produktionsstöd mkr

Danmark 525 varav 326

Norge 486 varav 268

Sverige 235 varav 125[/citat]

 

Det är självklart att danskarna lyfter in mer pengar eftersom dom både lyfter in bidrag från sitt eget insitut och vårt institut. Dubbla pengarna. Han är smart Aalbeck-Jensen. Att deras filmer har något annat genomslag än festival och credmässigt har jag extremt svårt att tro. Von Trier säljer ju ibland (verkligen inte alltid) men han är ju egentligen ganska ensam på tronen i Danmark. de dabnskar som har exporterats har misslyckats ganska rejält. Pusher 2 och 3 var en ren livräddningsinsats efter regissörens dunderflopp med John Turturro i USA. Och Vinterbergs flopp i nordnorge är ju nästan historiskt monumental.[/citat]

 

Njae, som jag förstår det har lilla Danmark med 5,5 miljoner invånare valt att satsa MER ÄN DUBBELT (nästan 3 ggr) så många skattepengar på filmproduktion, jämfört med stora Sverige (som har 9 miljoner)... Att de dessutom norpar bidrag i Trollhättan e ju driftigt :)

 

Jag påstår inte att det BARA är pengarna som gör att de fått stort genomslag i hela filmvärlden... Deras förmåga att ta hjälp av varandra brukar åxå omnämnas i svenska artiklar om det danska undret.

[Micke E]

[citat=Munthe][citat=Micke E]Jag är helt övertygad om att ZPS blivit bättre, och den hade inte tagit tre (ja 3!!!) år att göra. Vi hade kunnat fokusera de typ 3 eftermiddagar och 4 kontorstidsdagar den är gjord på. Vi hade kunnat genomföra repetitioner på det sätt som jag brukar vilja innan inspelning osv... Jag hade inte behövt vänta i månader och år på att proffs ska ha tid över att göra mina SFXgrejjer... m.m.[/citat]

 

Varför skulle man inte kunnat få ihop proffs att göra en insats i fem och en halv dag? Väldigt mycket underligare saker har inträffat. Och för riktigt bra effekter på en kortare grej behöver man inte proffs. Det finns MASSOR med begåvningar som är vansinnigt intresserade av en bra merit på en kortfilm alla involverade verkligen tror på.

 

Du har väl inte bblivit lat Micke? ;)[/citat]

 

M-men jag fick ju ihop dem. Till slut. Inte alltför underligt. :-)

 

Jag vet att det finns massor av unga begåvningar som gärna jobbar gratis. En del av effekterna är gjorda som examensarbete på en högskola - det gick INTE fortare för det... Men: den som väntar på nåt gott...

 

Jo, jag har bblivit lat. Jag fjantar inte (gärna) omkring i onödan längre. ;)

[Micke E]

[citat=jakethesnake]man kanske ska sattsa mer på själva historian. Tag en känd bok som har fått bra kritik och som har gått hem hos folk och gör om den till film. T.ex. Ondskan[/citat]

 

Kändabokprylen har nog den svenska filmindustrin förstått sedan typ 1920-talet med filmatiseringar av bl.a. Hjalmar Bergman å framförallt Selma Lagerlöf. Kostar säkert en hel del att köpa filmningsoption på en bestseller? Kul att Ajde Lindqvists skräckböcker köpts upp för filmning... vore kul om det blev nåt... BRA...

[Micke E]

[citat=Munthe][citat=Micke E]Martin du antyder ofta korruption, mygel och orimliga betalningar när det gäller svenska filmbudgetar, som förespråkare för en betydligt billigare sorts film.

Du skrev tidigare i den här tråden att t.ex. Fucking Åmål skulle kunna göras för 4 miljoner. I stället för de 20-40(?) den kostade. Hur skulle den budgeten se ut? Hur räknar du då?

 

[citat=Munthe] Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.[/citat][/citat]

 

Jag orkar inte göra en komplett budgetuträkning och jag har ingen färdig mall men jag vet vad saker och ting kostar och hur man kan effektivisera produktioner.

 

Men här kommer en väldigt enkel överslagsräkning på ett vettigt lågbudgetscenario (baserade på mellan tummen och pekfingretsiffror som är realistiska):

 

HD-kit med ljus 4 veckor 160 000 kr

2 stjärnor á 200 000 var (sammanhållna inspelningsdagar)

Skådis och statistgager 500 000 kr

Inspelningsledare 80 000 kr

A-foto 50 000 kr

B-foto 30 000 kr

A-ljud 30 000 kr

B-ljud 22 000 kr

Elektriker 30 000 kr

El-ass 22 000 kr

Smink/Kostym 25 000 kr

On-line HD-redigering 120 000 kr

Digitala effekter och grafik 250 000 kr

Kompositör och inspelning 250 000 kr

Ljudläggning och mix 400 000 kr

Print till film 300 000 kr

 

= ca 2 600 000 kr

 

Restrerande kostnader är transporter, eventuellt fysiska effekter och attributhyror, location, kostnad för ett litet produktionskontor och telefoner + catering för fyra veckor. Det får man LÄTT in under 2 miljoner. Jag lovar. Även regi och manus går in under det om dom posterna väljer bort del av intäkter. Kjell Sundvall valde lön framför del av intäkt när han gjorde Jägarna. Enligt honom själv bland det dummaste han gjort.

 

Producentens jobb är sedan att dra ned alla kostnader genom fiffiga lösningar. Du var själv inne på mut-Whiskey. Sponsring är verkligen ingen ovanlig lösning.[/citat]

 

SHHITT! Jag blir sugen på att sälja lyan, ta ett banklån å få tummen ur!!!!!!!!!

Jag kan inte mycket om budgetar å måste säga att det ser rimligt ut.

Det enda mitt okunniga öga saknar är en veckas reptid. En "lyx" som man tjänar på i slutändan.

Att jag sen tycker att ALLA filmer inte måste vara minimibudget är en annan sak. SEN är ju frågan om lönsamheten... om det kostar typ 5 miljoner att producera en film, hur stor e chansen att nå breakeven eller mer? Hur mycket folk måste hyra köpa dvd:n osv... Räcker svenska marknaden?

[jakethesnake]

å andra sidan, om vi skulle lägga in mer budget i filmerna kanske våra enda stjärnor: Stellan Skarsgård, Dolph Lundgren, Mr Stormare och han som gjorde Ciderhusreglerna känt sig lockade att stanna kvar i Sverige. Vem vill stanna här och tjäna 200 000 om man har talang istället för att åka till hollywood och tjäna bokstavligt 1000 gånger så mycket. Det är precis som Svensk fotboll. Pengar = talanger = bra film.

[Micke E]

Historielöshet är nåt jag kände när jag käbblade med Martin om Filmreformen. Här är Fakta.

Hårdvinklade å Kalla, hämtade från statens Propaganda-abteilung ;-)

 

 

 

"Runt 1920 står den svenska filmen på en samtidigt konstnärlig och kommersiell topp. Med Ivar Kreuger och tre storbanker i ryggen föds giganten Svensk Filmindustri (SF) som installerar sig i den nyuppförda och hypermoderna Filmstaden i Råsunda utanför Stockholm. Efterkrigsdepressionen och amerikaniseringen under 1920-talet punkterar dock den fortsatta svenska expansionen. Hollywood vinner snabbt mark och kväver nästan den inhemska produktionen. När stumfilmen ”börjar tala” mot slutet av 1920-talet bidrar det ytterligare till att svensk film provinsialiseras – men talet skapar samtidigt en större inhemsk publik. Under 1930- och 40-talen sker en successiv återhämtning i filmbranschen. SF:s monopol får konkurrens både inom produktionen och på biografsidan. Anders Sandrews nya privata biografkedja expanderar snabbt. I mitten av 40-talet premiärsätts drygt en svensk film i veckan och närmare varannan film som ses på bio är svensk. Biografbeståndet ökar med 50% och publiken med den. Som svar på de kommersiella framgångarna fördubblar staten nöjesskatten på film samtidigt som produktionskostnaderna rakar i höjden. Föreningen Sveriges Filmproducenter iscensätter i protest ett produktionsstopp 1951. Detta resulterar i att finansminister Per Edvin Sköld tillsätter en statlig utredning som leder fram till Sveriges första filmstöd i form av en skatteåterbäring till producenterna.

Andra världskrigets fasor har gjort publiken främmande för den tidigare populära s k pilsnerfilmen och en mer konstnärligt anspråksfull film vinner mark. Det är nu Ingmar Bergman gör sina första försök. När han senare 1956 vinner Guldpalmen vid Cannesfestivalen för sin film Sommarnattens leende står åter Sverige i centrum för filmvärldens blickar. Samma år avläggs hela 80 milj svenska biobesök – fler hade det aldrig varit, fler ska det säkerligen aldrig bli. 50-talets satsningar på färgfilm, vidfilm, tredimensionell film et c kan inte stoppa televisionens framfart. I början av 1960-talet halveras biobesöken till 40 milj. Filmbranschen vänder åter sitt hopp till statsmakterna men det dröjer till 1963 innan

filmen på riktigt blir del av den statliga kulturpolitiken. Den karismatiske Harry Schein förmår nye finansministern Gunnar Sträng att avskaffa nöjesskatten i utbyte mot att biografägarna avsätter 10% av sina intäkter till en stiftelse som ska stödja produktionen av ny svensk film. Svenska Filminstitutet (SFI) är fött och det offentliga blir i ett kast den mäktigaste aktören i svensk film. Den svenska filmpolitiken regleras sedan dess i ett

s k filmavtal mellan staten och filmbranschen. SFI reformerar det mesta i svenskt filmliv. Förutom att fördela produktionsstöd startar

man en filmskola (senare Dramatiska Institutet), Cinematek och filmarkiv, egna studior, instiftar filmpriset Guldbaggen med mera. 1970 invigs Filmhuset på Gärdet som ett monument över den starka filmbyråkratin. Men inte ens SFI kan vända på det sjunkande intresset att gå på bio eller näringslivets växande ovilja att satsa på film. 1973 får endast nio svenska filmer premiär – det lägsta antalet sedan ljudfilmens genombrott. Svensk films marknadsandel på biograferna är nere i 10%. För att det över huvud taget ska ske någon filmproduktion börjar SFI självt att agera producent. Och för första gången tvingas staten skjuta till kulturpengar för att täcka de sjunkande intäkterna från biografavgiften. På 1980-talet tar video och kabel-tv plats i svenskarnas hem. Men det man först tror är en ny dödsstöt visar sig i stället öppna nya marknader för filmen. Den växande videobranschen blir en ny part i filmavtalet och stärker avsevärt Filminstitutets sinande kassa. I och med 1993 års filmavtal förändras Filminstitutet till att blir mer av en traditionell myndighet som stimulerar andra aktörer. Nuvarande system med filmkonsulenter som fördelar pengar till utomstående producenter introduceras. Detta får bl a den effekten att allt fler mindre och ”oberoende” produktionsbolag växer fram under 90-talet. Ett sådant bolag är Memfis Film. I slutet av decenniet producerar man Lukas Moodysons debutfilm Fucking Åmål och slår publik och kritiker med häpnad – i Sverige såväl som ytterligare närmare ett 50-tal länder världen över. Liksom danskarna redan har visat går det att erövra världen med egensinnig, uppkäftig och provinsiell film. Året därpå drabbas Film-Sverige av ett rejält bakslag då videobranschen beslutar sig för att hoppa av filmavtalet vilket lämnar ett djupt hål som ännu inte riktigt har kunnat fyllas igen. Filmavtalets parter utgörs idag av staten, Sveriges Biografägareförbund, SVT, TV4, Riksföreningen Våra Gårdar, Folkets Hus och Parker, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Sveriges Filmuthyrareförening samt Svenska Filmdistributörers förening.

Under 1990-talet sker också den kanske viktigaste förändringen i svensk film sedan införandet av filmreformen 1963: filmlandskapet regionaliseras. I varje län i Sverige utvecklas regionala verksamheter för att stimulera filmkulturen. Vilket snart leder till att vissa regioner även blir avgörande finansiärer av långfilm.

På väg mot en ny guldålder?

För att vara ett litet land och ett begränsat språkområde har Sverige en ovanligt framgångsrik och stolt filmhistoria. Under två perioder har den svenska filmen varit världsledande och idag talas det allt oftare om en förestående tredje guldålder för svensk film. Perioden 2000-2004 långfilmsdebuterar hela 40 mer eller mindre unga regissörer. Under 2004 får hela 34 svenska filmer biopremiär och svensk film har åter en stadig marknadsandel på 20% på bio och video. I skrivande stund (slutet av oktober 2004) ligger hela sex svenska filmer på biografernas tio-i-topp-lista. Framgångarna har även ökat internationellt. Lukas Moodysons filmer säljs till 40-50 länder världen över, Om jag vänder mig om vinner priser vid Berlins filmfestival, Ondskan nomineras för Oscar för bästa utländska film och svensk kortfilm tävlar i Cannes. Inspirerade av den talang och kreativitet som spirar i olika delar av riket har den enade svenska filmbranschen ställt sig bakom målsättningen att filmproduktionen måste öka för att säkra och stärka den position svensk film har hemma och utomlands. För detta behövs en starkare filmpolitik. Man sneglar avundsjukt på grannarna i Norge och Danmark där det statliga åtagandet för filmen är dubbelt respektive nästan tredubbelt så stort – trots att befolkningsmängden är mindre."

http://www.filmstockholm.se/pdf/Rapport_Sthlm-Malardalen.pdf

[Munthe]

[citat=Micke E][citat=Munthe][citat=Micke E]Martin du antyder ofta korruption, mygel och orimliga betalningar när det gäller svenska filmbudgetar, som förespråkare för en betydligt billigare sorts film.

Du skrev tidigare i den här tråden att t.ex. Fucking Åmål skulle kunna göras för 4 miljoner. I stället för de 20-40(?) den kostade. Hur skulle den budgeten se ut? Hur räknar du då?

 

[citat=Munthe] Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.[/citat][/citat]

 

Jag orkar inte göra en komplett budgetuträkning och jag har ingen färdig mall men jag vet vad saker och ting kostar och hur man kan effektivisera produktioner.

 

Men här kommer en väldigt enkel överslagsräkning på ett vettigt lågbudgetscenario (baserade på mellan tummen och pekfingretsiffror som är realistiska):

 

HD-kit med ljus 4 veckor 160 000 kr

2 stjärnor á 200 000 var (sammanhållna inspelningsdagar)

Skådis och statistgager 500 000 kr

Inspelningsledare 80 000 kr

A-foto 50 000 kr

B-foto 30 000 kr

A-ljud 30 000 kr

B-ljud 22 000 kr

Elektriker 30 000 kr

El-ass 22 000 kr

Smink/Kostym 25 000 kr

On-line HD-redigering 120 000 kr

Digitala effekter och grafik 250 000 kr

Kompositör och inspelning 250 000 kr

Ljudläggning och mix 400 000 kr

Print till film 300 000 kr

 

= ca 2 600 000 kr

 

Restrerande kostnader är transporter, eventuellt fysiska effekter och attributhyror, location, kostnad för ett litet produktionskontor och telefoner + catering för fyra veckor. Det får man LÄTT in under 2 miljoner. Jag lovar. Även regi och manus går in under det om dom posterna väljer bort del av intäkter. Kjell Sundvall valde lön framför del av intäkt när han gjorde Jägarna. Enligt honom själv bland det dummaste han gjort.

 

Producentens jobb är sedan att dra ned alla kostnader genom fiffiga lösningar. Du var själv inne på mut-Whiskey. Sponsring är verkligen ingen ovanlig lösning.[/citat]

 

SHHITT! Jag blir sugen på att sälja lyan, ta ett banklån å få tummen ur!!!!!!!!!

Jag kan inte mycket om budgetar å måste säga att det ser rimligt ut.

Det enda mitt okunniga öga saknar är en veckas reptid. En "lyx" som man tjänar på i slutändan.

Att jag sen tycker att ALLA filmer inte måste vara minimibudget är en annan sak. SEN är ju frågan om lönsamheten... om det kostar typ 5 miljoner att producera en film, hur stor e chansen att nå breakeven eller mer? Hur mycket folk måste hyra köpa dvd:n osv... Räcker svenska marknaden?[/citat]

 

Reptid kan man säkert förhandla sig till. Det är ju en sån där bonusgrej som alla tjänar på. Spelet blir bättre. Ligger ju i regissörens och skådespelarnas intresse. Håller helt med dig. Jag kommer inte göra några framtida filmer utan rejäla rep.

 

Robert Rodriguez hade ju sänkt den där budgeten rejält eftersom han producerar, skriver manus, klipper, komponerar musiken, gör specialeffekter, ljudlägger och mixar, fotograferar och regisserar. Annars skulle det ju inte bli "A Robert Rodriguez Flick". jag saknar lite fler såna där galna "one man shows" i svensk film. Alla är så snälla och lydiga här. Ingen tar för sig. Alla står artigt i kö.

[hea]

Apropå genrefilm kan jag väl tycka att det ändå också är lite snålt med uppbackning för dem som ju gör bra grejor och faktiskt utvecklar. Anders Nilssons trilogi om Johan Falk är mycket bra och för en intressant diskussion om samhället av idag. Filmerna håller att kolla på varje gång – man fastnar när de körs på tv. Underhållande! Spännade. Jakob Eklund är lysande. Jag väntar nyfiket på Nilssons "När mörkret faller". Men det vore ju skoj om han gjorde något ännu brutalare också igen - som hans "ungdomssynd" - "War Dog".

[Micke E]

[citat=hea]Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen.

 

Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt.

Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten.

 

Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till.

 

Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det.

[/citat]

 

Ett problem med genrefilm är just den tradition vi i Sverige har av Nyttig och Funktionell Konst som ska spisa Medborgarna andligen. Både Kristen tradition, men också Konservativ Borgerlig och Socialistisk Folkuppfostrartradition. Folket behöver bildas för att de ska uppföra sig ordentligt.

 

När vi kommer med exempelvis våra blodpölar å pubertala monster passar de inte in i FilmSverige... Ingen Konsulent vill slösa skattepengar på moraliskt förkastlig eller konstnärligt tveksam film. Nästan ingen Etablerad Kulturnisse törs tycka om genren offentligt... Inget företag vill gärna associeras med blod osv...

 

Dessutom är ju ofta sensmoralen eller moraliteten åtminstone i amerikansk skräckfilm ofta absurt ålderdomlig, gammaltestamentlig. GUD/monstret straffar tonårsparet som har (tänker ha) sexuellt umgänge med Döden... Monstret dödar killen som rökt på cigaretten innehållande marijuana osv...

 

Problematiskt? Bara förnamnet.

[Micke E]

[citat=Munthe]Robert Rodriguez hade ju sänkt den där budgeten rejält eftersom han producerar, skriver manus, klipper, komponerar musiken, gör specialeffekter, ljudlägger och mixar, fotograferar och regisserar. Annars skulle det ju inte bli "A Robert Rodriguez Flick". jag saknar lite fler såna där galna "one man shows" i svensk film. Alla är så snälla och lydiga här. Ingen tar för sig. Alla står artigt i kö.[/citat]

 

Jag gillar flera av RRs filmer å skulle åxå vilja se fler såna enmansteam i Sverige.

MEN

det florerar onödigt mycket disrespect mot de kunniga filmhantverkare och filmkonstnärer som finns i Sverige. Med hjälp av dem, genom att samarbeta, kan filmen lyfta mot nya höjder.

Hitlermethod-regissören kan stå där å vifta tvärsäkert å kommandobestämma å skrika sig trött men kommer aldrig att förstå vilka möjligheter å kvaliteter han missar...

[hea]

[citat=Micke E][citat=hea]Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen.

 

Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt.

Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten.

 

Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till.

 

Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det.

[/citat]

 

Ett problem med genrefilm är just den tradition vi i Sverige har av Nyttig och Funktionell Konst som ska spisa Medborgarna andligen. Både Kristen tradition, men också Konservativ Borgerlig och Socialistisk Folkuppfostrartradition. Folket behöver bildas för att de ska uppföra sig ordentligt.

 

När vi kommer med exempelvis våra blodpölar å pubertala monster passar de inte in i FilmSverige... Ingen Konsulent vill slösa skattepengar på moraliskt förkastlig eller konstnärligt tveksam film. Nästan ingen Etablerad Kulturnisse törs tycka om genren offentligt... Inget företag vill gärna associeras med blod osv...

 

Dessutom är ju ofta sensmoralen eller moraliteten åtminstone i amerikansk skräckfilm ofta absurt ålderdomlig, gammaltestamentlig. GUD/monstret straffar tonårsparet som har (tänker ha) sexuellt umgänge med Döden... Monstret dödar killen som rökt på cigaretten innehållande marijuana osv...

 

Problematiskt? Bara förnamnet.[/citat]

 

 

 

Men är inte allt detta väldigt skojigt egentligen. Det är ju lite som Adolf och hans tankar om det bara skulle få hänga typ pekoralistiska alptoppsmålningar på museerna.

 

När det gäller det pubertala hade jag ett samtal med en kvinnliga filmkonsulent en gång där hon lite försiktigt insinuerade att jag skulle vara ”barnslig”. Vilket jag tog som en komplimang. Gud vad tråkig och ointressant tillvaron skulle vara annars.

 

En annan aspekt när det gäller det gammaltestamentliga – och det som kanske är det allra skojigast i det hela - är att moralpanikens företrädare med kristna förtecken alltid glömmer bort att de själva sitter på en av urkällorna till skräckgenren.

 

Men Mel Gibson fattade ju det där och se…det blev en gotisk splatterfilm.

 

Det är ju mycket skojigt!