Gå till innehåll

Ny våg av svensk genrefilm


TomStac

Recommended Posts

Staten har såklart självklart aldrig stigit in och reglerat någon fri marknad utan bara sett till att stora delar av branschen subventioneras medan andra ignoreras. Det finns självklart ingen lagstiftning mot oebroende filmare med privat kapital i ryggen. Det är bara väldigt mycket dyrare att vara oberoende och producera "värdelös film".

 

Frågan är om svensk film blir värdefullare om samma producenter får hundra miljoner till?

Länk till kommentar
Share on other sites

Att vi delar situationen med resten av europa rättfärdigar ju inte saken bara

därfor.

Vad jag säger är att svenska filmmakare måste kanske lära sig att film i allra högsta grad är buissnies..men en sådan sanning behöver ingen av dessa kännas vid idag då du kan stuka-dyka gång efter annan och ändå erhålla fantasibelopp vid nästa förfrågan!

Sen är de ju föralldel trevligt att staten bidrar med medel,men om vi har en branch som inte skulle existera utan dessa så menar jag att nånting är seriöst galet.

Vidare är ju tyvärr sanningen den att dessa pengar till stor del är att betrakta

som nån slags "tjena-pengar"då dessa alltid tycks dra åt tidigare kända addresser,tyvärr

att sen beskylla givarna för att vara djärva i sitt givande vore att överdriva

grovt.

Två rätt färska exempel på vilda projekt som fått medel:

 

Colin nutleys heartbreakehotel(två kompisbrudar iförtioårsåldern,gillar ågå ut,lagom å sådär)

 

Ett exempel från min stad:tre!!kompisbrudar jobbar på verket,gillar å gå ut åsådär,lagom åsådär!(blackisland sisters)verksområdet heter svartöstaden.

 

betänk om jag hade glidit till filmpoolen undrat om dom hade varit

intreserade av att finansiera min nya zoombieslasher,2mille å jag hade varit home free!

Och nej,jag är inte bitter på nåt vis(prösar alltid mina grejjer med egna medel)

Men,ska det finnas statliga medel skall dessa även i stor utsträckning komma även unga filmare till del, kanske särskilt genrefilmare som har en riktig uppförsbacke idag.

 

Har man som många filmarbetare idag bänglat i 20-30 år utan att överleva

utan bidrag kanske andra skulle få prova lyckan.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe]Ja, visst var det meningen att stödja svensk film. "Värdefull film". Det resulterade i en stadig nedgång i besökststistiken sedan SFIs grundande trots att vi blivit nästan dubbelt så många i landet sedan dess. Visst, vi har fått TV som konkurrens om tittarnas uppmärksamhet men nedgången är stadig även nu och för varje år.

[/citat]

 

Att filmen var vanligare/större på 50-talet är ju direkt ingen hemlighet. Det var Hollywoods glada glansdagar och då det fanns en bio i varje kvarter i vårt land. Att besöksstatistiken har gått ner sen dess har varit en global trend vars främsta orsak heter TV. Sen är det så att besöksstatistiken har gått i cykler i årtionden. Biografbranschen är en cyklisk. Det är knappast så att stöd till svensk film = mindre biopublik. De senaste tio åren har besökarantalet gått upp med nästan tre miljoner.

Länk till kommentar
Share on other sites

Dessutom är svensk film en underdog på bio. Av 218 premiärsatta filmer 2004 var 22 svenska, 14 med utländsk samproducent. Siffrorna för 1963 är nästan identiska, förutom att det då var 31 miljoner besökare jämfört med nu ca 15 milj. Att "värdefull" svensk film skulle vara orsak till denna nedgång, det kallar jag att dra fel slutsatser. Faktiskt.

Länk till kommentar
Share on other sites

Det statliga filmstödet i sig är väl inte problemet, utan snarare den politik som ligger till grunden för dess beslut. Statliga pengar eller subventioner kan väl aldrig vara fel i sig; det är irrelevant vart pengarna kommer ifrån (från privata fickor eller från skattemedel), bara de genereras. Problemet är väl att skattepengarna används orättvist och ogenomtänkt. SFI behöver en förnyelse bland sina byråkrater. Konsulenterna måste få upp ögonen för andra genrer än relationsdramer, komedier och polisfilmer. En viss förändring kan förhoppningsfullt synas, med filmer som Strandvaskaren, Storm och Frostbiten.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Sen är det så att besöksstatistiken har gått i cykler i årtionden. Biografbranschen är en cyklisk. Det är knappast så att stöd till svensk film = mindre biopublik. De senaste tio åren har besökarantalet gått upp med nästan tre miljoner.[/citat]

 

Det stämmer säkert internationellt att det går i cykler. men svensk film har stadigt gått nedåt varje år i en jämn och osyklisk takt. SFI publicerade statistiken på sin hemsida strax innan jul.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Dessutom är svensk film en underdog på bio. Av 218 premiärsatta filmer 2004 var 22 svenska, 14 med utländsk samproducent. Siffrorna för 1963 är nästan identiska, förutom att det då var 31 miljoner besökare jämfört med nu ca 15 milj. Att "värdefull" svensk film skulle vara orsak till denna nedgång, det kallar jag att dra fel slutsatser. Faktiskt.[/citat]

 

2004, ja. 2005 premiärsattes 44 svenska filmer. 2006 beräknas ännu fler gå upp. Den svenske biobesökaren förväntas gå och se en ny svensk 17 000 000-produktion i veckan (om man räknar bort semestern). Det är filmer i ungefär samma genre som förväntas tävla om besökarna. Ett dumhuvud kan räkna ut att få filmer kommer att tjäna en enda krona och att de flesta kommer att förlora åtskilliga miljoner.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=TomStac]Det statliga filmstödet i sig är väl inte problemet, utan snarare den politik som ligger till grunden för dess beslut. Statliga pengar eller subventioner kan väl aldrig vara fel i sig; det är irrelevant vart pengarna kommer ifrån (från privata fickor eller från skattemedel), bara de genereras. Problemet är väl att skattepengarna används orättvist och ogenomtänkt. SFI behöver en förnyelse bland sina byråkrater. Konsulenterna måste få upp ögonen för andra genrer än relationsdramer, komedier och polisfilmer. En viss förändring kan förhoppningsfullt synas, med filmer som Strandvaskaren, Storm och Frostbiten.[/citat]

 

Jag skulle gärna se utrymme för smalare film också. Med tanke på att vi har en stat som satsar på filmkonsten så görs det väldigt lite experimentella grejer. Det är en annan skandal.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe]

Det stämmer säkert internationellt att det går i cykler. men svensk film har stadigt gått nedåt varje år i en jämn och osyklisk takt. SFI publicerade statistiken på sin hemsida strax innan jul.

 

2004, ja. 2005 premiärsattes 44 svenska filmer. 2006 beräknas ännu fler gå upp. Den svenske biobesökaren förväntas gå och se en ny svensk 17 000 000-produktion i veckan (om man räknar bort semestern). Det är filmer i ungefär samma genre som förväntas tävla om besökarna. Ett dumhuvud kan räkna ut att få filmer kommer att tjäna en enda krona och att de flesta kommer att förlora åtskilliga miljoner.[/citat]

 

Ja det har gått ner i samklang med de globala trenderna som bland annat orsakades av TV. Detta gjorde att biopubliken föll från 30 miljoner 1963 till runt 16 miljoner i början av 80-talet. Därefter har biopubliken rört sig mellan 13-16 miljoner fram tills nu.

 

Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe]Det är filmer i ungefär samma genre som förväntas tävla om besökarna. Ett dumhuvud kan räkna ut att få filmer kommer att tjäna en enda krona och att de flesta kommer att förlora åtskilliga miljoner.[/citat]

 

En enkel fråga: Varför produceras inte dessa filmer direkt för teve eller DVD istället? Jag antar att den marknaden inte mättas lika lätt som biopubliken...?

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.[/citat]

 

Och varför skulle inte långfilmsdokumentärer räknas in? Farenheit 9/11, Grizzly Man, Armbryterskan från Ensamheten...dokumentärer går bättre än många spelfilmer just nu.

 

Varför tycker du att det görs för mycket svensk film? Är inte problemet att det bara görs svenska filmer som inte kan nå en större internationell publik? Måste man anpassa produktionsmängden efter ankdammen? Jag tror att det finns få saker som ger mig mer lappsjuka än regionalfilmstänkandet.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe][citat=playtime]Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.[/citat]

 

Och varför skulle inte långfilmsdokumentärer räknas in? Farenheit 9/11, Grizzly Man, Armbryterskan från Ensamheten...dokumentärer går bättre än många spelfilmer just nu.

 

Varför tycker du att det görs för mycket svensk film? Är inte problemet att det bara görs svenska filmer som inte kan nå en större internationell publik? Måste man anpassa produktionsmängden efter ankdammen? Jag tror att det finns få saker som ger mig mer lappsjuka än regionalfilmstänkandet.[/citat]

 

DAv de filmer du nämner är egentligen bara Farenheit 9/11 som har gått bra i långfilmsklass. Armbryterskan från ensamheten är den mest sedda svenska dokumentär på länge med drygt 10 000 besökare.

 

Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?

Länk till kommentar
Share on other sites

vänta nulite playtime..inte gjorde till exempel bergman "amerikansk film"eller?

Dagens ankdamsrullar röner svalt intresse redan här så förutsättningarna att nå nåt större intresse utomlands för dessa rullar borde vara små.

Fel projekt får stöd!

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=kingen]vänta nulite playtime..inte gjorde till exempel bergman "amerikansk film"eller?

Dagens ankdamsrullar röner svalt intresse redan här så förutsättningarna att nå nåt större intresse utomlands för dessa rullar borde vara små.

Fel projekt får stöd![/citat]

 

Just Bergman är väl extremt synonymt med den smutskastade värdefulla sfi-kvalitetsfilm som disskusionen berör. Han om någon representerar väl den svenska nationella filmen. Sen var det lite annorlunda på den tiden. I mitten av 70-talet var Gökboet den mest sedda film i USA. I dag är det Sagan om Ringen och King Kong.

 

Alltså, ska man producera kvalitetsmedveten Bergman-film eller amerikansk film? Eller varför inte amerikansk independentfilm, dvs all svensk film som produceras idag?

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?[/citat]

 

Nej. Absolut inte. Amerikansk film kan amerikaner producera själva. Jag skulle aldrig kunnat göra Stinger utan ett amerikanskt bolag i ryggen. Jag vet helt enkelt inte med min svenska bakgrund vad som krävs för att göra en amerikansk film som går att sälja.

 

Internationellt slagkraftig film gör man genom att berätta historier med bilder. Det gör inte svenska filmer och därför går dom inte att exportera. Svenska filmer är avfilmad teater som förlitar sig på ord på ett språk som bara åtta miljoner människor förstår.

 

All framgångsrik film från mindre filmnationer utanför USA som någonsin har fungerat internationellt har haft det gemensamt att filmerna i första hand förlitat sig på bildspråket. I andra hand att dom har förstått vilka myter som berör oss alla på jorden. George Miller blev t ex helt chockad när han gjorde filmen Mad Max för inga pengar och den slog rekord över hela världen. (Filmen dubbades i USA för att publiken inte förstår australiensisk engelska). Miller kunde inte fatta hur hans lilla film kunde slå så stort överallt. Han tog sabbatsår och tackade nej till mängder av glassiga Hollywood-jobb och åkte runt i världen istället. Efter ett tag insåg han att han hade gjort en film om en mytisk gestalt som finna i alla kulturer. Därför kunde alla kulturer relatera till filmen och döärför blev den en av dom mest inkomstbringande filmerna i förhållande till sin budget som gjorts. Ska vi ta lärdom av det så bör vi fundera på vad en stor berättelse är och hur man berättar den. Traditionen har vi ju utan tvekan med Astrid Lindgren, Bergman, Frans G Bengtsson, Selma Lagerlöf, Strindberg osv som alla var stora mytberättare. Vi måste inte bara göra extremt regionala myspyskomedier om världens minsta bagateller bara för att vi råkar vara svenskar och staten anser att bagateller är "värdefull film".

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Alltså, ska man producera kvalitetsmedveten Bergman-film eller amerikansk film? Eller varför inte amerikansk independentfilm, dvs all svensk film som produceras idag?[/citat]

 

Visst får Bergman representera svensk film utåt. Men att han gjorde film har ingenting med SFI att göra. Han började i studiosystemet och gjorde sina bästa och mest exporterade filmer långt innan SFI var ens en liten ryckning av maktlystnad i Harry Scheins kalsong. Under 70-talet förföljdes t o m Bergman med den beryktade Pomperipossa skatten (mer än 100% skatt) under några år och han flydde landet. Sedan bönade och bad man Bergman att fortsätta (särskilt eftersom Widerberg vid det laget hatade SFI och svensk film) och det inte fanns någon bra Posterboy för svensk film. Han har ju själv också bidragit mycket till att utnyttja det där. Synd tycker jag. han skulle ha bidragiot med sina kunskaper till en ny generation istället och inte spelat helig ko. För han är grymt skicklig, Bergman.

 

Filmreformen (som har enormt mycket med det här ämnet att göra) skickade ju ut ett stort antal oerhört skickliga yrkesmän i kylan. Hasse Ekman gick i förtidspension och lämnade landet för Spanien, Arne Mattsson drog till Kanada där han tragglade sig fram i det tuffa frilansträsket, Alf Sjöberg slutade göra film eftersom han inte ansågs vara på modet längre och under dom en mängd väldigt duktiga regissörer, fotografer, scenografer och manusförfattare som i princip förvandlades till kulturell paria genom reformen. Nu skulle film handla om politik och samhälle på regional nivå. Det gamla gänget kunde inte sånt och var inte intresserade. En väldig massa kunskap försvann de där åren och det har kostat oss bristen på internationellt anseende.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe][citat=playtime]Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?[/citat]

 

Nej. Absolut inte. Amerikansk film kan amerikaner producera själva. Jag skulle aldrig kunnat göra Stinger utan ett amerikanskt bolag i ryggen. Jag vet helt enkelt inte med min svenska bakgrund vad som krävs för att göra en amerikansk film som går att sälja.

 

Internationellt slagkraftig film gör man genom att berätta historier med bilder. Det gör inte svenska filmer och därför går dom inte att exportera. Svenska filmer är avfilmad teater som förlitar sig på ord på ett språk som bara åtta miljoner människor förstår.

[/citat]

 

Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm?

 

Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=playtime]Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. [/citat]

 

Jag pratar inte om teatralt spel utan det faktum att filmkameran har sekundär position. I länder som exporterar film är kameran nummer ett.

 

[citat=playtime]Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm? [/citat]

 

I princip allt jag såg förra året. Storm var ett försök att låta bli att filma "talking heads" och dom lyckades ganska bra men den är fortfarande nedlastad av tunga dialogscener med klipp mellan huvuden och actionscenerna är inte särskilt visuella om man ser till kameraplacering och klipp. Däremot är filmen väldigt snyggt ljussatt. Men ljussättningen har ganska lite med bildspråk att göra.

 

[citat=playtime]Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.[/citat]

 

Visst, SFI applåderar Bergman men det finns också en känsla i svensk film att Bergman är ouppnåelig - vilket är rent trams och typiskt svenskt. Och Bergman är verkligen inte teatral. Han är intensivt bildmässig. En av dom bästa i filmhistorien på att berätta kammarspel med bild. Vill man se riktigt bra bildberättelser ska man närstudera Bergman. Det är en regissör med hundraprocentig koll på och förståelse för kameran. Många av hans filmer rymmer dessutom de stora myterna. Det Sjunde Inseglet, Smultronstället (jäklar vilken visuell film!) och Jungfrukällan är bara några exempel.

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe][citat=playtime]Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. [/citat]

 

Jag pratar inte om teatralt spel utan det faktum att filmkameran har sekundär position. I länder som exporterar film är kameran nummer ett.

 

[citat=playtime]Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm? [/citat]

 

I princip allt jag såg förra året. Storm var ett försök att låta bli att filma "talking heads" och dom lyckades ganska bra men den är fortfarande nedlastad av tunga dialogscener med klipp mellan huvuden och actionscenerna är inte särskilt visuella om man ser till kameraplacering och klipp. Däremot är filmen väldigt snyggt ljussatt. Men ljussättningen har ganska lite med bildspråk att göra.

 

[citat=playtime]Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.[/citat]

 

Visst, SFI applåderar Bergman men det finns också en känsla i svensk film att Bergman är ouppnåelig - vilket är rent trams och typiskt svenskt. Och Bergman är verkligen inte teatral. Han är intensivt bildmässig. En av dom bästa i filmhistorien på att berätta kammarspel med bild. Vill man se riktigt bra bildberättelser ska man närstudera Bergman. Det är en regissör med hundraprocentig koll på och förståelse för kameran. Många av hans filmer rymmer dessutom de stora myterna. Det Sjunde Inseglet, Smultronstället (jäklar vilken visuell film!) och Jungfrukällan är bara några exempel.[/citat]

 

Att Bergman inte skulle vara ett dugg teatral håller jag absolut inte med om. Men du menar alltså att svensk filmfotografi skiljer sig nämnvärt från amerikansk, fransk, engelsk eller dansk, i den meningen att det är en sämre filmupplevelse? Jag har svårt att tro att svensk film inte funkar internationell på grund av just detta. Dessutom så tycker jag faktiskt att svensk film faktiskt lyckats hyffat bra utomlands. Ondskan, Fucking Åmål, Så som i himmelen etc är exempel på väldigt svenska filmer utan förståelse för filmkamerans utryck, och som iaf de första två haft framgångsrik internationell distribution. Kanske inte jättemånga, men filmer som kommit till under de förutsättningar du beskriver.

 

Och sen detta med språket. Tycker du att det är fel att spela in svensk film på svenska!?

Länk till kommentar
Share on other sites

Vad som är teatralt spel eller inte är ju svårt att säga och beskriva vad man menar. Teater kan ju se så olika ut. Jag menar inte att filmfotot skiljer sig. Jag menar att regin skiljer sig. Svenska regissörer kan väldigt lite om det som är film; att berätta en historia med en sekvens av bilder. Det är amerikaner väldigt bra på. Filmfoto är någonting annat - det är att berätta historiens stämningar med ljus. Har egentligen väldigt lite med själva bildberättandet - montaget - att göra.

 

Titta på Bergman och Kurosawa. Kolla klippen, kolla hur skådespelarna rör sig i bilderna och var kameran står för att poängtera och förstärka eller dölja för att trigga fantasin. Kolla på Polanskis filmer. Det är filmer berättade genom en lins - inte bara skådespelare som ställer sig framför en kamera och sedan blockas scenen i tvåbild och halvbilder på det mest TV-mässiga sättet. Så ser nästan all svensk film ut och därför är den osäljbar. I en film som saknar bildberättande är ju också bra skådespelare chanslösa eftersom kameran är skådespelarens verktyg (om han kan sitt jobb). Riktigt bra skådespelare kan massor om kamerateknik. Inte på det sättet att dom kan saker om filmsorter och exponeringar utan dom har kunskap om hur kameror rör sig och vad kamerorna ser och registrerar med givna brännvidder från givna avstånd. Många amerikanska skådespelare har helt enorma kunskaper om det där. Svenska skådisar som inte jobbat med Bergman har i regel nollkoll på den fronten (dvs filmskådespeleri).

Länk till kommentar
Share on other sites

[citat=Munthe]

Titta på Bergman och Kurosawa. Kolla klippen, kolla hur skådespelarna rör sig i bilderna och var kameran står för att poängtera och förstärka eller dölja för att trigga fantasin. Kolla på Polanskis filmer. Det är filmer berättade genom en lins - inte bara skådespelare som ställer sig framför en kamera och sedan blockas scenen i tvåbild och halvbilder på det mest TV-mässiga sättet. Så ser nästan all svensk film ut och därför är den osäljbar. I en film som saknar bildberättande är ju också bra skådespelare chanslösa eftersom kameran är skådespelarens verktyg (om han kan sitt jobb). Riktigt bra skådespelare kan massor om kamerateknik. Inte på det sättet att dom kan saker om filmsorter och exponeringar utan dom har kunskap om hur kameror rör sig och vad kamerorna ser och registrerar med givna brännvidder från givna avstånd. Många amerikanska skådespelare har helt enorma kunskaper om det där. Svenska skådisar som inte jobbat med Bergman har i regel nollkoll på den fronten (dvs filmskådespeleri).[/citat]

 

Alltså, det finns ju ett filmhantverk från regissörernas sida som jag tycker har försummats de senaste 15 åren, men inte bara i Sverige. Och jag menar, amerikansk high-concept ligger för det mesta långt från koreografisk och cinematografisk skicklighet (det finns dock rätt många exempel på motsatsen där). Om man är tokteoretisk kan man läsa David Bordwells senaste bok som handlar om hur filmhantverket delvis har gått förlorat.

 

Man brukar ju säga att "its easier to recognize than to define". Jag har precis nu sett Boogie Nights i eftermiddag (två gånger faktiskt) och där kan jag säga på direkten, det berättandet och det kamerarbetet - visst- det hittar man inte i Sverige.

Länk till kommentar
Share on other sites

Även små amerikanska b-filmer är förhållandevis visuella ställda mot svenska filmer. Dom är ofta inte "snygga" och lider av budgetbegränsningar och casting (men så har en amerikansk dramaproduktion i regel lägre budget än en svensk film) men dom har ändå ett visuellt driv som vi saknar. Jag tittade på skräpfilmerna Frankenfish och Pterodactyl igår. Den senare led av en oerhört pressad budget och riktigt rejält kackiga effekter men det visuella finns ändå där i första hand. Kameran styr genom regissörens försorg vad publiken tittar på. Och det är den enkla försklaringen till att amerikansk film säljer överallt. En utarbetad Kantones som inte kan ett ord engelska hänger fortfarande med eftersom det är bilderna som berättar storyn - inte ljudspårets upptagning av skådespelarnas röster.

Länk till kommentar
Share on other sites

Delta i konversationen

Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.

Gäst
Skriv ett svar...

×   Klistras in som rik text.   Återställ formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.


×
×
  • Skapa nytt...