playtime

Den här disskusionen var ju väldigt givande för alla inblandande.

Fem favoriter va de.

Fem favoriter: The good, the bad, the ugly Playtime Midnight Cowboy Modern Times Körkarlen

Det är ju bra att folk här på forumet vet vad dom pratar om. Eller rättare sagt, det hade varit jättebra.

Och här kommer nu de rätta svaren: The Office The Sopranos Simma lugnt, Larry Futurama

Jag kan ge dig en liten guide här som jag kom på nu. 1. Starta ett bolag. 2. Få någon/några att investera pengar, minst 100 000kr behövs. Peka på en massa förvridna siffror om biobesökens uppgång, om en "bioexplosion" och visa siffror på nybyggda/renoverade biografer. 3. Bila ner till filmfestivaler i Europa. Bo på vandrarhem, ät gröt. Se en jävla massa film. 4. Köp den film du tror kommer slå. Köp den billigt, säg att det ändå är skräp. 5. Marknadsför den. Starta lite anonyma rykten på bloggar som du gjort själv. Döm om filmen till "Snakes on a plane" eller något liknande. 6. Gör filmkopior. Detta är svindyrt. 7. Få biografer att boka filmen. Finns en massa metoder för detta. Är den inte tillräckligt bra kan du "uppmuntra" lite chefer etc. 8. Sälj den till TV och dvddistributörer.

Håller med dig helt och hållet. Ännu värre blir det i "proffesionella" filmer som JallaJalla där Fares bara var TVUNGEN att slänga in lite elgitarrer och någon som slänger sig över ett motorhuvud. (Du ska veta att min åsikt väger jävligt tungt!)

Läste om en snubbe som hade springit på Quentin Tarantino en gråmulen vinterdag i Stockholm förra året. Tänk vad konstigt det kan bli ibland.

[citat=kingen]Tror nog Munthe har koll på mängden kunskap han läcker,var f-n är han förresten?produktion eller?[/citat] Och varför hålla på med produktion när man kan sitta på voodoo film forum och snacka om produktion? Kanske kanske pluggar han på lite om biostatistiken.

[citat=Uppsala BildTeknik] Vad handlar frågan om som du inte har fått svar på än då? Den enda frågan jag ser som är obesvarad (sorry, missade den) är upplösningen på filerna. Upplösningen är 720x576 om du inte vill scanna till HD eller någon annan sjukt hög upplösning, men där kan vi återigen prata om redigt höga kostnader, allt som är högre än 720x576 är både svårare att redigera och dyrt.[/citat] Äh jag har fått lite annan information innan vilket rörde till det helt. Men varför skulle man redigera i HD? Vad är fördelen med det? Men tack för svaret.

[citat=Uppsala BildTeknik][citat=mattsand][citat=playtime]betalar orimliga summor för att föra över den digitalt[/citat] varför? det finns ju massor med lågprisalternativ, plus att de som tar det du kallar orimliga summor gör ett sjukt bra jobb vilket inte gör priserna orimliga längre. eller vad menar du? /mattias[/citat] LOL, undrar om Uppsala BildTeknik AB klassas som ett lågprisalternativ, eller som en av de som gör ett sjukt bra jobb? :D Förresten Playtime, visst går det att få ut något man har redigerat digitalt till film igen, men där kan du nog räkna med orimliga summor. Det är inte att tänka på om man tycker att scanningen är dyr i sig. ;)[/citat] Jag menar att det är upp till den enskilde att själv bedöma om huruvida man tycker kostnader är orimliga eller inte. Men detta var inte ens vad min fråga handlade om.

Hej och hallå Jga har inte riktigt uppfattat hur detta går till. Exempel: Först filmar jag Super 8, sen framkallar jag filmen, och sedan betalar orimliga summor för att föra över den digitalt och får den alltså på skiva/dvd. Filmen läggs sen över till datorn där jag redigerar den lämplig programvara(?). Men vad händer sen? Jag förstår ju att jag inte kan få klippningen tillbaka till själva filmen. Vad är upplösningen på de digitala filerna? Går det att bara mastra ner detta på en dvd/video sedan?

[citat=High1ander] Är bara USC eller UCLA man kan gå på och "anta" att man kan få ett jobb efteråt.[/citat] Nja. Det är ju inte riktigt sant. Beror ju också på vilken sorts utbildning du går.

[citat=jbergman]Skall vi vara petiga så skrev inte Elvis sina egna låtar, så Elvis dödsbo får inga pengar av att man göra Elvis-covers. Okej, och varför är detta intressant? Jo, därför att det innebär att det lär gå att komma över rättigheterna bra mycket billigare än annars. Så är det. /Jakob[/citat] Varför blir det billigare?

Tjenna! Jag har hört att Stor Britanien ska va skitbra! Känner en som har varit där.

[citat=jean]Jag vet att det är inte bara betyg som man kommer in, men det jag undrar är OM dem kollar mycket på betyget, och ungefär vilket snitt man ska ha när man går ut gymnasiet och då menar jag i Sverige och utlandet, som USA t ex. Jag går i Naturvetarprogrammet. Spelar det någon roll när det gäller att komma in i en filmutbildning, dvs prioriterar skolorna elever som har redan gått en mediautbildning(?) i gymnasiet?[/citat] Dom flesta skiter väl fullständigt om du har gått media eller inte. Det som spelar roll är det du gjort. Sen kan det ju vara bland skolor utomlands att dom får in 75 000 ansökningar och då sorterar dom efter betyg på vissa skolor. Vad vet jag.

Hejhå. Jag har länge funderat på en jobbig grej angående utländska utbildningar. Personligen tycker jag att svensk film har vissa homogena tendenser och att utländska influenser behövs på alla plan av hantverket. Här i Sverige är det samma gamla lärare som går i årtionden på gamla institutioner som DI, och vägarna dit känns också rätt huggna i sten. Problemet som jag ser det är att konstnärliga utbildningar inte direkt lämpar sig att betala multisummor för. Det finns ingen ”vanlig” människa i Sverige som kan åka till Italien och studera oljemålning i två år och sen komma tillbaka hit och börja betala till CSN genom att sälja tavlor. Dyra utbildningar är väldigt bra inom branscher som exempelvis teknik, ekonomi, läkemedel etc. Där är så att ju dyrare utbildning man har, desto bättre jobb får man. Då kan man lätt åka till staterna i tre år och läsa teknisk fysik och komma tillbaka (i högkonjuktur förhoppningsvis) och kamma hem ett toppjobb och betala av sina studieskulder med sin regelbundna månadslön på sådär minst 25 000 papp i månaden. Eller göra detta genom skolornas utbytessystem. Inom film är det ju dock annorlunda. Tänk er själva att åka iväg till Los Angeles och läsa filmproduktion och komma hem med 300 000 i skulder. Inte fan hittar du som regissör ett jobb med en regelbunden lön den 25e varje månad. Speciellt inte i ett land där den absoluta majoriteten av filmer inte ens går ihop ekonomiskt. Som producent, regissör eller filmarbetare arbetar man nästan uteslutet inom eget företag eller i projektform. Man tar jobb när det finns. Förhoppningsvis får man statligt stöd. Visst, läser man en lång utbildning här i Sverige får man ju oftast också ta lån, men det är ju en stor skillnad. Levnadskostnaderna här är försvinnande låga jämfört med att bo utomlands där man inte kan jobba vid sidan på samma sett etc. Eller, har jag tänkt helt fel!?

...........

[citat=Munthe] Titta på Bergman och Kurosawa. Kolla klippen, kolla hur skådespelarna rör sig i bilderna och var kameran står för att poängtera och förstärka eller dölja för att trigga fantasin. Kolla på Polanskis filmer. Det är filmer berättade genom en lins - inte bara skådespelare som ställer sig framför en kamera och sedan blockas scenen i tvåbild och halvbilder på det mest TV-mässiga sättet. Så ser nästan all svensk film ut och därför är den osäljbar. I en film som saknar bildberättande är ju också bra skådespelare chanslösa eftersom kameran är skådespelarens verktyg (om han kan sitt jobb). Riktigt bra skådespelare kan massor om kamerateknik. Inte på det sättet att dom kan saker om filmsorter och exponeringar utan dom har kunskap om hur kameror rör sig och vad kamerorna ser och registrerar med givna brännvidder från givna avstånd. Många amerikanska skådespelare har helt enorma kunskaper om det där. Svenska skådisar som inte jobbat med Bergman har i regel nollkoll på den fronten (dvs filmskådespeleri).[/citat] Alltså, det finns ju ett filmhantverk från regissörernas sida som jag tycker har försummats de senaste 15 åren, men inte bara i Sverige. Och jag menar, amerikansk high-concept ligger för det mesta långt från koreografisk och cinematografisk skicklighet (det finns dock rätt många exempel på motsatsen där). Om man är tokteoretisk kan man läsa David Bordwells senaste bok som handlar om hur filmhantverket delvis har gått förlorat. Man brukar ju säga att "its easier to recognize than to define". Jag har precis nu sett Boogie Nights i eftermiddag (två gånger faktiskt) och där kan jag säga på direkten, det berättandet och det kamerarbetet - visst- det hittar man inte i Sverige.

[citat=Munthe][citat=playtime]Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. [/citat] Jag pratar inte om teatralt spel utan det faktum att filmkameran har sekundär position. I länder som exporterar film är kameran nummer ett. [citat=playtime]Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm? [/citat] I princip allt jag såg förra året. Storm var ett försök att låta bli att filma "talking heads" och dom lyckades ganska bra men den är fortfarande nedlastad av tunga dialogscener med klipp mellan huvuden och actionscenerna är inte särskilt visuella om man ser till kameraplacering och klipp. Däremot är filmen väldigt snyggt ljussatt. Men ljussättningen har ganska lite med bildspråk att göra. [citat=playtime]Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.[/citat] Visst, SFI applåderar Bergman men det finns också en känsla i svensk film att Bergman är ouppnåelig - vilket är rent trams och typiskt svenskt. Och Bergman är verkligen inte teatral. Han är intensivt bildmässig. En av dom bästa i filmhistorien på att berätta kammarspel med bild. Vill man se riktigt bra bildberättelser ska man närstudera Bergman. Det är en regissör med hundraprocentig koll på och förståelse för kameran. Många av hans filmer rymmer dessutom de stora myterna. Det Sjunde Inseglet, Smultronstället (jäklar vilken visuell film!) och Jungfrukällan är bara några exempel.[/citat] Att Bergman inte skulle vara ett dugg teatral håller jag absolut inte med om. Men du menar alltså att svensk filmfotografi skiljer sig nämnvärt från amerikansk, fransk, engelsk eller dansk, i den meningen att det är en sämre filmupplevelse? Jag har svårt att tro att svensk film inte funkar internationell på grund av just detta. Dessutom så tycker jag faktiskt att svensk film faktiskt lyckats hyffat bra utomlands. Ondskan, Fucking Åmål, Så som i himmelen etc är exempel på väldigt svenska filmer utan förståelse för filmkamerans utryck, och som iaf de första två haft framgångsrik internationell distribution. Kanske inte jättemånga, men filmer som kommit till under de förutsättningar du beskriver. Och sen detta med språket. Tycker du att det är fel att spela in svensk film på svenska!?

[citat=Munthe][citat=playtime]Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?[/citat] Nej. Absolut inte. Amerikansk film kan amerikaner producera själva. Jag skulle aldrig kunnat göra Stinger utan ett amerikanskt bolag i ryggen. Jag vet helt enkelt inte med min svenska bakgrund vad som krävs för att göra en amerikansk film som går att sälja. Internationellt slagkraftig film gör man genom att berätta historier med bilder. Det gör inte svenska filmer och därför går dom inte att exportera. Svenska filmer är avfilmad teater som förlitar sig på ord på ett språk som bara åtta miljoner människor förstår. [/citat] Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm? Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.

[citat=kingen]vänta nulite playtime..inte gjorde till exempel bergman "amerikansk film"eller? Dagens ankdamsrullar röner svalt intresse redan här så förutsättningarna att nå nåt större intresse utomlands för dessa rullar borde vara små. Fel projekt får stöd![/citat] Just Bergman är väl extremt synonymt med den smutskastade värdefulla sfi-kvalitetsfilm som disskusionen berör. Han om någon representerar väl den svenska nationella filmen. Sen var det lite annorlunda på den tiden. I mitten av 70-talet var Gökboet den mest sedda film i USA. I dag är det Sagan om Ringen och King Kong. Alltså, ska man producera kvalitetsmedveten Bergman-film eller amerikansk film? Eller varför inte amerikansk independentfilm, dvs all svensk film som produceras idag?

[citat=Munthe][citat=playtime]Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.[/citat] Och varför skulle inte långfilmsdokumentärer räknas in? Farenheit 9/11, Grizzly Man, Armbryterskan från Ensamheten...dokumentärer går bättre än många spelfilmer just nu. Varför tycker du att det görs för mycket svensk film? Är inte problemet att det bara görs svenska filmer som inte kan nå en större internationell publik? Måste man anpassa produktionsmängden efter ankdammen? Jag tror att det finns få saker som ger mig mer lappsjuka än regionalfilmstänkandet.[/citat] DAv de filmer du nämner är egentligen bara Farenheit 9/11 som har gått bra i långfilmsklass. Armbryterskan från ensamheten är den mest sedda svenska dokumentär på länge med drygt 10 000 besökare. Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?

[citat=Munthe] Det stämmer säkert internationellt att det går i cykler. men svensk film har stadigt gått nedåt varje år i en jämn och osyklisk takt. SFI publicerade statistiken på sin hemsida strax innan jul. 2004, ja. 2005 premiärsattes 44 svenska filmer. 2006 beräknas ännu fler gå upp. Den svenske biobesökaren förväntas gå och se en ny svensk 17 000 000-produktion i veckan (om man räknar bort semestern). Det är filmer i ungefär samma genre som förväntas tävla om besökarna. Ett dumhuvud kan räkna ut att få filmer kommer att tjäna en enda krona och att de flesta kommer att förlora åtskilliga miljoner.[/citat] Ja det har gått ner i samklang med de globala trenderna som bland annat orsakades av TV. Detta gjorde att biopubliken föll från 30 miljoner 1963 till runt 16 miljoner i början av 80-talet. Därefter har biopubliken rört sig mellan 13-16 miljoner fram tills nu. Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.

Dessutom är svensk film en underdog på bio. Av 218 premiärsatta filmer 2004 var 22 svenska, 14 med utländsk samproducent. Siffrorna för 1963 är nästan identiska, förutom att det då var 31 miljoner besökare jämfört med nu ca 15 milj. Att "värdefull" svensk film skulle vara orsak till denna nedgång, det kallar jag att dra fel slutsatser. Faktiskt.