hea

Ja, de gamla filmatiseringarna av "Mio min mio", "Bröderna Lejonhjärta" och "Karlsson på taket" är ju gulliga och man har växt upp med dem. Men det borde vara hög tid - nu när det finns en fantastisk datorteknik att använda - att ge sig i kast med dem igen. Och göra dem lite mer Harry Potter-gotiska och tuffare. Potterfilmerna är ju nästan som Universals gamla fina skräckfilmer i sitt uttryck. Ge Astrid en sådan behandling och det skulle kunna bli mycket bra och gångbart. Vore jag producent på SF skulle jag börja med en gång att starta detta projekt. Förstår inte vad man väntar på...

Arn i all ära man ska SF satsa på äktsvenska stories för internationell filmlansering så borde de förstås göra nyinspelningar av typ "Mio min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta" och kanske "Karlsson på taket" med den senaste cgi-tekniken. Det är läge för det. Hett tips liksom.

Arn-konceptet är ju inte bara något som handlar om böckler och film längre. Det är faktiskt en turistindustri som börjat dra in mycket pengar till Västergötland. Området har också pumpat in finansiering i filmerna. Jag tror Arn kommer att gå bra - bättre än norsk-danska "Jag är Dina" i alla fall, som väl på sin tid var skandinaviens dyraste film med en budget som nästan låg i klass med Arn. Men Arn är ju två filmer. Sofia Helin och Joakim Nätterkvist kommer att bli stars på allvar.

Äh, jag tycker vi skall vara snälla mot Arn-projektet. Böckerna är underhållande. Och utifrån trailer att döma kommer det att bli en framgång. Jag förutspår succé och att det blir en del i en våg av historiska kostymfilmer. Finns ju för tusan inget trevligare i filmväg än schyssat kostymfilmer...

Kollade på Arn-trailern på DN:s hemsida. Såg inte så pjåkigt ut. Ganska snyggt. Påminde utseendemässigt om "Kingdom of Heaven". Men Joakim Nätterqvist verkar hårdare än Orlando Bloom. Trailern till kommande Rambo-filmen var dock en stor och glad överraskning. Verkar bli en stenhård hämnarfilm. Härligt!

1) Det finns ingen svensk filmindustri 2) Att försöka jobba med film o.dyl. är att göra frustrationen till sin trognaste livspartner samt att balansera på randen till det mentala sammanbrottet och vansinnet varje dag. 3) Du kan lika gärna teleportera dig bakåt i tiden och försöka navigera dig i korruptionens och intrigernas Rom... 4) Dårhuset kan vara närmare än du tror...

De Palmas ”Blow Out” med John Travolta och ”Get Carter” (originalet) med Michael Cain har bra och skönt nihilistiska slut. Fulcis ”Beyond” och ”City of the Living dead” är trevliga också. Mörkt och tröstlöst…det får inte vara för gulligt och hoppfullt. Det känns så orealistiskt, liksom...life is shit and then you die, är mera sant!

NÅGOT ÄR RUTTET I SFI-STATEN SVERIGE Spelet kan börja: HORATIO: What art thou that usurp'st this time of night, Together with that fair and warlike form In which the majesty of buried Denmark Did sometimes march? by heaven I charge thee, speak! På taket till Filmhuset vandrar en sliten och trött vålnad – kanske i Bengt Ekerots bleksminkade skepnad (döden i ”Det sjunde inseglet”) – som söker förtälja att något är fel, mycket fel med det svenska bidragssystemet för filmskapande. Ja, till och med ruttet… Det har nu utsetts en ny VD för svenska filminstitutet – Cissi Elwin med en svindlande produktion av ”Bullen-filmer” i tv bakom sig. Som ny långfilmskonsulent har tillsatts en herre vid namn Peter ”Piodor” Gustafsson som säger sig vilja ha mer ”djärva” svenska filmer i stil med ”Billy Elliot”. (Man kan stillsamt undra vad stackars Billy gjort för att förtjäna detta öde…?) Konsulenten ifråga har anmärkningsvärt nog en bakgrund inom animationen, vilket ytterligare gör gåtan större kring hans brist på animerade visioner…hepp… Och i kulisserna smyger - likt den intrigerande och maktfullkomlige Claudius i Hamlet - den aldrig avgående Peter Hald, vice vd och avdelningschef för produktionsstöd. (Man kan godmodigt undra vad det tjänar för storartat kreativa och utvecklande syften att ha kvar den besuttne Hald tid efter tid?) Och likt det hov fyllt med dimridåer och lömska ränksmidare som vår prins Hamlet tvingades orientera sig i, är Svenska Filminstitutet en statlig institution ordnad som en stiftelse - vilket innebär att saker och ting inte behöver genomlysas särskilt väl om man inte vill. Något som kan vara mycket behändigt när det blåser kalla vindar runt Kronoborgs slott (läs Filmhuset på Gärdet). Men kommer någon att lystra till den svenska filmens hemsökande vålnad? Och kommer någon vidare att ta detta olycksbådande varsel på allvar? Dock, låt oss nu för ett ögonblick få lite comic relief i sann shakspeareansk anda: Det har tidigare gjorts den mycket underhållande och pedagogiskt geniala jämförelsen mellan korvproduktion och filmproduktion, den s.k. ”Korvmodellen”: Tänk Er att vi har en bransch med korvfabrikörer. Plötsligt får några av dessa korvfabrikörer stöd av staten för att göra sina korvar. Medan de övriga bara kan se på hur några av konkurrenterna kan brassa på sin korvproduktion. Man kan då, helt rationellt, undra: Varför fick några av dessa korvfabrikörer stöd och inte de andra? Gjorde de utvalda korvfabrikörerna bättre korv? Men vem bestämde i så fall att dessa korvfabrikörer gjorde bättre korv än de andra korvfabrikörerna? Utifrån vilka kriterier gjorde dessa korvfabrikörer bättre korv? Vidare kan man undra: Tänk om de som blivit utvalda bara gör en typ eller några fåtal typer av korv – låt säga wienerkorv och prinskorv, hur går det då för de korvälskare som vill ha andra korvar? Tänk om staten inte uppmuntrar produktion av Chorizo, hur gör jag då för att få min svenska chorizo? Det hela blir ännu mer underhållande om man tänker sig premisserna att det bara får vara två speciellt tillsatta personer som får bestämma över vilka korvar som får produceras. Då gäller det minsann att man har en väldig tur om man inte får sina korvar brända… Åter till prins Hamlets plågade huvud, dessa frågor skulle förmodligen radas upp i hans hjärnas vindlingar om han tvingades att försöka förnuftigt reda i den degenererade filmmaktapparaten: # Är det överhuvudtaget försvarbart att tillämpa ett stödsystem vars absurditet och närmast Kafka-liknande väsen tydliggörs i ”Korvmodellen”? # Vore det inte väldigt på tiden att man började diskutera begrepp som ”utvärdering” och ”utveckling” på mycket bredare front när man talar om Svenska Filminstitutet och dess roll för främjandet av svensk filmproduktion. Och vore det inte ytterst önskvärt om SFI själva hade en mycket mera drivande roll i någon form av utvärdering och självrannsakan av den egna verksamheten. # Vilken roll spelar media i debatten kring utvecklingen av svensk film. Media har en tendens att gärna gotta sig i och tjäna stålar på den mera ”glamorösa” sidan av filmens värld. Men rapporterar media verkligen på ett tydligt och initierat sätt till den läsande allmänheten hur det svenska filmsystemet är uppbyggt och i praktiken fungerar? # SFI finansieras av skattepengar. Dvs. de som får stöd att göra film får lite av Dina egna pengar. Då kan man ju fråga sig: Om du själv vill göra film, kan inte Du få lite av Dina egna pengar? # Är det helt uppåt väggarna att börja fundera i lite andra banor - om det inte går att skapa ett annat system som skulle kunna vara mer kreativt främjande och som öppnade upp för en mycket mer blomstrande filmproduktion där inte allt behövde dras i en slowmotion-artad långbänk hela tiden? # Har politikerna någon skyldighet att förstå att egenproducerad film främjar sitt land och skapar ett mervärde på alla möjlig plan och områden och att det inte går att underskatta? Ja, hur länge skall Sveriges filmskapare likt Hamlet genomgå dessa kval av grubblande över det ruttna i filmstaten ? Och frågan är: kommer man gå till handling mot detta usla system eller skall man förgås av frustrerade tankar, drivas till vansinne eller bara tyna bort? Och slutligen, innan ridå: PRINCE FORTINBRAS: Let four captains Bear Hamlet, like a soldier, to the stage; For he was likely, had he been put on, To have proved most royally: and, for his passage, The soldiers' music and the rites of war Speak loudly for him. Take up the bodies: such a sight as this Becomes the field, but here shows much amiss. Go, bid the soldiers shoot. A dead march. Exeunt, bearing off the dead bodies; after which a peal of ordnance is shot off.

[citat=tuco][citat=Micke E] FilmSverige verkar titta dregglande över sundet på det internationellt mer framgångsrika Danmark. De har ju en ännu mindre nationell publik, men gör ofta så bra å intressanta filmer att de uppmärksammas internationellt å därmed drar in xtra deg. [/citat] Det verkar som danskarna är mer intresserade av att se dansk film än svenskarna av att se svensk film. Men samma debatt som i Sverige om att det görs förmycket film är även här med. Just nu finns det även endast en långfilms konsulent och det är svenska Lena Hansson. [/citat] My god! Är Lena Hansson i Danmark och ställer till det nu! Även danskstackarna är härmed rökta...He, he...

[citat=paulakoski]Dra åt helvete jävla wannabees!!! pretto kvinnor "kvinnor gillar stockholmare o säga, jag säger jänter", jag är bästast och focus på kameran vill max ha. Den som inte vill vara med i bild borde ducka!!!:) Do it... do it now!! Final Cut kommer ta över jävla världen. Alla som skriver på voodoofilm är jävla snusmumrikar, de flesta av er iaf. Förutom Munthe o alla andra trevliga. Fuck off, eat my dust. Fuckheads! /Ola[/citat] Så kallat "fyllesnack"?

Jaha, så är det klart att det blir en filmatisering av Richard Mathesons utsökta (och i Sverige rätt förbisedda) lilla SF-skräckroman ”I am Legend” från 1954 – en sk. ”minor classic”. På svenska har boken titeln ”Varulvarnas natt” – vilket är lite skönt goddagyxskaft-aktigt eftersom det handlar om ett slags vampyrer…Det gjordes en mindre lyckad filmatisering 1971 med titeln ”The Omega Man” och med Charlton Heston i huvudrollen. Men nu är det alltså på gång en ny film. Det har varit snack om det här projektet i många år och namn som Ridley Scott, Arnold Schwarznegger och Mel Gibson har varit inblandade i olika skeden. Jag höll tummarna på Gibson. Nu är det så att det blir Will Smith i huvudrollen så jag räknar stenkallt med att det blir samma sorts massaker på denna bok som man skoningslöst lyckades genomföra med Asimovs ”I, Robot”-samling. Suck. Lustigt nog tänkte jag i mitt stilla sinne när jag såg ”I, Robot” att sedan blir det väl ”I am Legend” som går den här vägen. Tänka sig! Ett gott råd till er som inte läst boken ifråga. Läs innan det är för sent...

[citat=Micke E][citat=hea]Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen. Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt. Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten. Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till. Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det. [/citat] Ett problem med genrefilm är just den tradition vi i Sverige har av Nyttig och Funktionell Konst som ska spisa Medborgarna andligen. Både Kristen tradition, men också Konservativ Borgerlig och Socialistisk Folkuppfostrartradition. Folket behöver bildas för att de ska uppföra sig ordentligt. När vi kommer med exempelvis våra blodpölar å pubertala monster passar de inte in i FilmSverige... Ingen Konsulent vill slösa skattepengar på moraliskt förkastlig eller konstnärligt tveksam film. Nästan ingen Etablerad Kulturnisse törs tycka om genren offentligt... Inget företag vill gärna associeras med blod osv... Dessutom är ju ofta sensmoralen eller moraliteten åtminstone i amerikansk skräckfilm ofta absurt ålderdomlig, gammaltestamentlig. GUD/monstret straffar tonårsparet som har (tänker ha) sexuellt umgänge med Döden... Monstret dödar killen som rökt på cigaretten innehållande marijuana osv... Problematiskt? Bara förnamnet.[/citat] Men är inte allt detta väldigt skojigt egentligen. Det är ju lite som Adolf och hans tankar om det bara skulle få hänga typ pekoralistiska alptoppsmålningar på museerna. När det gäller det pubertala hade jag ett samtal med en kvinnliga filmkonsulent en gång där hon lite försiktigt insinuerade att jag skulle vara ”barnslig”. Vilket jag tog som en komplimang. Gud vad tråkig och ointressant tillvaron skulle vara annars. En annan aspekt när det gäller det gammaltestamentliga – och det som kanske är det allra skojigast i det hela - är att moralpanikens företrädare med kristna förtecken alltid glömmer bort att de själva sitter på en av urkällorna till skräckgenren. Men Mel Gibson fattade ju det där och se…det blev en gotisk splatterfilm. Det är ju mycket skojigt!

Apropå genrefilm kan jag väl tycka att det ändå också är lite snålt med uppbackning för dem som ju gör bra grejor och faktiskt utvecklar. Anders Nilssons trilogi om Johan Falk är mycket bra och för en intressant diskussion om samhället av idag. Filmerna håller att kolla på varje gång – man fastnar när de körs på tv. Underhållande! Spännade. Jakob Eklund är lysande. Jag väntar nyfiket på Nilssons "När mörkret faller". Men det vore ju skoj om han gjorde något ännu brutalare också igen - som hans "ungdomssynd" - "War Dog".

Hej alla - har läst igenom de intressanta inläggen om detta angelägna ämne och ville inflika lite egna allmänna lösryckta reflektioner, arbetar själv med lite manus och annat för några olika produktionsbolag och har blivit alltmer engagerad i problematiken: Vi har i Sverige – eller i Norden överhuvudtaget – aldrig haft någon stark genretradition vare sig inom litteraturen eller filmen. Varför - är nog kanske ett ämne för en vetenskaplig avhandling. Det kulturella etablissemanget – vad det nu är? – har i stort inte uppmuntrat den här typen av skapande. Kanske har det något att göra med vårt lutherska arv, vår bondekultur och vårt socialistiska samhälle? Förmodligen har det också att göra med marknad och produktionsmöjligheter. Intressant och lustigt är dock att våra kanske tre största internationella storheter inom litteratur eller film: Lagerlöf, Lindgren och Bergman – har struntat i det här. De har på olika sätt använt sig av populärkulturella myter och skapat något mästerligt som talat till människor över hela världen. Kruxet när det gäller genrefilm är ju för övrigt detta att filmetablissemanget - dvs politiker, konsulenter, producenter, regissörer osv inte kan genrefilm, inte förstår genrefilm – och framförallt inte har någon passion och kärlek till den. Med andra ord sitter genrefilmen löst redan från scratch. Man få liksom inga poäng från det här hållet om man säger sig vilja utveckla ”genrefilmen”. Och man får sällan några statliga stödpengar. Och då är man rökt. Därför är det förstås så att många som jobbar professionellt med film i Sverige böjer sig inför övermakten. Grejen är också denna att Sverige är en för liten marknad för att det skall finnas utrymme att utveckla genrefilmen på ett önskvärt sätt. Eftersom man inte får några stöd att tala om måste man tänka mycket kommersiellt för att kunna producera större saker och då räcker inte Sverige till. Jag tror dock på analogin man kan dra med det svenska musiklivet; inom populärmusiken har Sverige faktiskt varit ganska bra på att ta till sig utländsk genremusik, lärt sig bemästra den och samtidigt göra något litet eget av det och sedan exportera utåt. Inte minst tung svensk metal-musik och svenskt musikproducerande fungerar bra nu. Nu är det förstås billigare att producera en skiva än film, men jag tror man kan göra likadant med svensk film om man är tillräckligt kreativ och ger sig fan på det. Jag läste för övrigt på en sida på nätet för en manusskola - där en känd svensk manusförfattare skrev en kolumn och eftersökte en svenska manusrevolution, vilket jag väl tycker är att börja lite i fel ända. Vad spelar det för roll vad det skrivs för manus i det här landet när det ändå bara är socialrealism, buskis och dessa till döden astråkiga polisfilmer om Beck, Wallander osv. som det satsas på. Det är väl en systemrevolution som behövs? Haken är att det tänks lite för mycket puttenuttiga tankar i det här landet.

Manusskrivandet är ett hantverk som kräver respekt i sig. Och utan bra manus, inga bra filmer. Förstås. Själv tycker jag att genrefilmen som produceras idag i Sverige i stort är stel, tråkig, fantasilös och räddhågsen. Det behövs djärvare manus. Och folk som kan och vågar skriva dessa manus. Och förstås också folk som vågar och förstår att satsa på dessa manus. Jag funderar på varför det har varit accepterat att vi i Sverige anammat rock-och popmusikens uttryck till den grad att vi till och med varit 3:a i världen när det gäller internationell musikexport, med bara USA och England framför oss – men att ett liknande tillvägagångssätt när det gäller filmskapande väl närmast ansetts som något fult och något som icke skall befrämjas. Nej, det behövs mer rock’n’roll och Sturm und Drang i det svenska filmklimatet! Jag har själv börjat att skriva filmmanus på senare år och vill försöka bli delaktig i att utveckla den svenska genrefilmen. Genrefilm – som jag älskar, som jag har vuxit upp med sedan späda barnsben och som har blivit en del av mitt eget livsblod. Jag har hittills rört mig lite i utkanten av branschen, med minst sagt blandade känslor. Men jag känner att mitt behov att skapa och uttrycka mig gör att jag strävar vidare, trots många stunder av svår frustration och tungsint desillusion. Hösten 2000 började jag skriva på manuset till en gotisk skräckfilm i svensk 1600-talsmiljö. Våren 2001 erhöll jag manusstöd av filmkonsulenten Niklas Rådström på Svenska Filminstitutet för att utveckla detta manus. Sommaren 2001 skrev jag sedan första manusversionen. (När jag var mitt uppe i skrivandet gick Jan Guillou ut i Aftonbladet och berättade att han efter sviten med böcker om korsriddaren Arn, ämnade skriva en roman - som byggde på en likartad idé som mitt manus. Det blev en märklig situation för mig. Jag tog kontakt med Dramatikerförbundet angående det hela och fick råd av deras jurister. Det blev dock ingen roman i slutändan för Guillou. Han skrev istället reportageboken ”Häxornas försvarare” som kom ut i augusti 2002.) Våren 2002 började jag söka intressenter, kontaktade ett antal produktionsbolag och fick också producent till projektet. Ett mindre svenskt produktionsbolag, som då hade producerat några filmer som gått på bio, nappade. Man började leta regissör och ett par kända reginamn läste manus och var också inkopplade på olika sätt under den här processen. Samtidigt lades fram synpunkter på att min story var alldeles för mörk, att den innehöll för mycket skräckgotik, exploitation och så vidare. Jag tog mig an detta med stor frenesi i anpassningens heliga namn. Till slut hade jag i princip skalat bort alla skräckgotiska inslag i manuset samt den mest intressanta av huvudkaraktärerna. Kvar blev ett ganska konventionellt historiskt drama, en typ av berättelse som man sett många gånger förr. Dock rann det här projektet slutligen ut i sanden, då bolagets filmproduktion plötsligt avvecklades. Och nu var det våren 2004. Jag var alltså tillbaka till ruta ett igen, så att säga. Jag började känna en alltmer växande kreativ utmattning och handlingsförlamning. Skulle jag bränna upp manuset i trädgården och helt lägga skrivandet på hyllan? Eller skulle jag bli ännu mer drastisk och kanske till och med plocka ned den gamla dammiga ryttarpistolen från vinden, försöka skaffa kulor och krut och ta mig ett skott för pannan? Båda alternativen kändes faktiskt lite lockande vid några svaga ögonblick, måste jag erkänna. Men jag lyckades sedan på något sätt ta mig själv i kragen, fick en kick av några uppfriskande filmer jag såg och började kom in i en slags andra andning. Jag skickade iväg manuset igen åt några andra håll. Två nya intressenter uppenbarade sig. Varav jag nu valt vilken av dessa jag vill samarbeta vidare med. En ny ljusglimt, sålunda. Och jag ser med spänning fram emot vad det kan bli av det hela. Men från det att jag fick manusidén till att det eventuellt börjat röra på sig lite igen har det alltså gått fem år. Och man vet förstås ännu inte vad det blir i slutändan heller. Filmproduktion innebär långsiktiga projekt, många lösa samtal och brustna förhoppningar. För mig har det varit en smått smärtsam erfarenhet att till fullo inse detta. Man lägger upp sitt hjärta på ett fat och så känns det som det någonstans på vägen, i yran, hamnar i slasken. Ja, de här fem åren som gått har varit kreativt paralyserande för mig, när det gäller att skriva. Jag blev så väldigt känslomässigt påverkad av alla turer, och hade så svårt att hålla distansen, att jag alltså tappade mycket av lusten och förmågan under perioder. Jag förlorade nästan tron på mina egna drömmar, mitt uppe i allt. Vad jag vill säga, är att Sverige är ett litet land med en på vissa sätt outvecklad filmindustri. Jag önskar att det fanns större utrymmen att röra sig på, flera vägar att gå, när det gäller att nå ut med sådana berättelser jag vill skriva i filmmanusväg. En större kontaktyta och ett större urval med potentiella intressenter skulle verkligen inte skada. Så man kunde hålla igång flera projekt samtidigt och kanske till och med få in lite i kassan. Glädjande nog har jag dock nu i alla fall fått en nytändning i mitt manusskrivande. Jag känner också att jag fått nya erfarenheter och utvecklats en del som människa de här fem åren, vilket faktiskt gjort mig till en bättre manusförfattare. Nu har jag börjat att skriva på ett nytt långfilmsmanus. Men även om detta mitt nya manusprojekt skulle bli lysande finns det ändå inte många potentiella intressenter i landet som seriöst förstår vad jag vill uppnå eller har möjligheten att kunna ta tag i det. Även om så slutprodukten blev helt kommersiellt gångbar - bara man vidgade vyerna och breddade marknaderna. Men man skriver ändå. För det är något man måste göra. För att det är magi. Jag skriver så att säga för livet. För att orka leva. För att få liv i livet. För att förtjusa mig själv. För att göra livet till vad det borde