Simon W

Pilates of the Carbine...

Alltid kul att höra, nemo. Jag hoppas fortsättningen inte sänker omdömet...

Låt den rätte komma in goes Matt Reeves

Det blev uppskjutet till i vår, på grund av ett omfattande heliumläckage. Tänk vad roligt alla professorer och forskare pratar där nu.

Vid 0.48... Rambo? ;)

Arn är väl ett gott exempel på att dyra filmer inte blir bra filmer per automatik. De stora filmproducenterna i Sverige kan inget annat än att satsa fegt, på uppenbara "publikdragare". Svensk biopublik är dessutom generellt sett så pass dumma att de också dansar efter den pipan ("alla andra har ju sett den"; "alla andra säger ju den är bra"; "man måste ju hänga med..."). Det vet filmproducenterna. "De stora elefanterna" alltså. Jag tycker svensk film har få glädjeämnen. "Låt den rätte komma in" är dock ett av dem. Jag längtar så det knakar, och det har jag inte gjort efter en svensk film sedan...? :/

Då var det dags! In Absurdum Step outline? Scriptment? 46 sidor. 35-årige Jack lever i en stat med liten frihet för medborgarna. Han hankar sig fram på usla småjobb, är snart föräldralös, och en tjej har han inte heller. Ja, Jack har det tufft... Men det är inget som en marijuanacigg inte kan råda bot på! Man kan ju alltid rikta bort blicken från jobbiga saker. Det gör Jack. Han känner sig rent av nöjd med livet. Visst, det är tufft just nu, men det vänder nog snart... Och det vänder. På alla sätt. Jack får se saker ingen nånsin sett. En kort bakgrund... Detta är en historia som bygger på In Absurdum som jag lade ut för ett bra tag sedan. Nu har dock historien tagit många vändningar och formats till något helt annat än den vaga storyn jag hade då. Därav en ny tråd. För ett tag sedan började jag skriva på en ny outline. Men det räckte tydligen inte... Det svällde. Jag blev fett inspirerad och ville mer tydligt beskriva det jag såg inför min inre blick. Outlinen blev mer och mer visuell och konkretiserad, med detaljer och specifika händelser, repliker med tonfall, osv... Detta är vad det blev till slut. Jag har skrivit ”filmiskt”, så som jag tänker mig att det ska se ut på duken, med ”scener”, lite fade outs och sånt. Lite ”regi” också. Hoppas ni står ut. (Nej, inga kameravinklar är inskrivna.) Men nej, jag kallar det inte för manus, för det är det inte. Kanske ett manus i prosaform. ... Så varför skrev jag inte manus på en gång? Tja, nu blev det så här istället. Shit happens. Det blev till slut 46 sidor, enkelt radavstånd (vill ni ha dubbelt blir det fler sidor ;)) Vissa sidor är luftigare än andra (alltså replikskiften). Det är sidnumrerat, så kommentarer kan enkelt kopplas typ ”angående det som händer på sid 21, andra stycket nerifrån... ” Scennumrering blir aktuell först i manusstadiet. Jag har nog tänkt snickra ihop en synopsis också. Så ni som inte har möjlighet att läsa detta 46-sidiga epos, ni kommer få ta del av en mer kortfattad version, om ett tag. Nåja. Jag hoppas att inte samtliga här skräms bort av sidantalet och att det är prosa, utan jag ber ödmjukast att någon tar sig tid att läsa. Jag skulle uppskatta tankar och infall. Har jag missat nåt? Går något lösa bättre? Är något oklart? (Spoilertaggen kan kanske vara en idé att använda, i alla fall i de första kommentarerna) Dåså. Koka er en stor kopp te eller kaffe, eller vad ni vill. Därefter önskar jag er en trevlig lässtund! :) EDIT: Jag ser nu att jag strulat till lite åldrar på karaktärerna. Ska fixa det till manuset.

No country for old men

Rätt tänkt. Precis. :D

Nja, jag gillar nog trädet bättre. Mycket mer konkret och snyggt visuellt och skrämmande med ett mäktigt träd.

Ok, det var inte riktigt klart för mig. Agnes sa det, indirekt. Självklart. Ursäkta. :)

Hmm. Varför ska Saga "i den riktiga" världen döda trädet? Hur och varför kommer hon fram till det? Håller med - en flicka framför ett brinnande träd blir riktigt häftigt. Gnistor som yr, rök som omsluter. Kan bli riktigt snyggt. ;) Jag förstår tanken med miljötemat. Fint så. Det gäller bara att det inte känns krystat. Kanske är trädet nedhugget (men då pajar det ju din bild på trädbranden...) Kanske är trädet utsatt för skadegörelse av några "tuffa" killar som vet att hon brukar sitta där. Bara för att jävlas. Men då måste man väl plantera dom ganska tidigt, och du hade nog kanske inte tänkt ta steget in i vår värld så tidigt? Dom kan dra av bark, dom rista in djupa spår i trädet, dom kan hälla ut en dunk motorolja (mopedkillar kanske). Killar kan vara väldigt fantasifulla när det gäller skadegörelse. Kan bli starkt om man gör träden i drömvärlden riktigt sympatiska och mysiga. Inte lite skrämmande som enterna och huornerna, utan riktigt goa gubbar och gummor. Så att man verkligen känner för dem och gillar dem.

Nu så! Har läst den ett par varv. Gillade den starkt. Du fångar verkligen sagokänslan, om än det här bara är en kortfattad outline. Gillar temat mycket, det här med att drömvärlden är en drömsk spegelbild till våran. Gillar storyn i stort. Men en grej blev lite ologisk, tyckte jag. Där i tredje akten, att det var så jäkla skräpigt vid hennes "eget" träd, och att hon till stor del var skyldig till denna nedskräpning... Ett träd som hon brukade sitta vid och fundera när hon kände sig ensam... Känns inte logiskt att man skräpar så mycket kring ett sånt träd, särskilt inte en tjej, särskilt inte en massa batterier..(?) Om ett ganska stort träd ska förgiftas i "vår" värld så krävs det nog ett fat diesel. Vill bara klargöra. Varför sätter hon eld på trädet? Säger den osaliga tanten åt henne att göra det, eller känner Saga så dåligt samvete för sin nedskräpning att hon vill "avliva" trädet (som en skadad häst)? Jag tycker inte historien behöver så mycket mer än det här. Ska det vara subplottar, måste dom vara direkt kopplade till huvudhistorien. Alltså tex att hunden och katten hjälper Saga utan att hon bett om det, kanske mot hennes vilja. Riskerar sina liv för henne, och lillebrorn. Vilken längd har du tänkt att filmen ska få till slut, ungefär?

Det du beskriver i denna passage passar bra in på episoder i mitt liv. Min lilla personliga liknelse var att jag var ute till havs och trampade vatten, alltså rent bokstavligt gjorde benspark så att man höll sig uppe vid ytan, framförallt huvudet... Ibland hamnade man under ytan. Då gällde det att sparka på. Ibland gick det lättare, ibland gick det tyngre. Ibland såg man fast land i fjärran. Ibland hamnade fastlandet så pass nära att man kände botten under fötterna, och man fick vila... Men så försvann fastlandet, och man trampade återigen vatten, vatten, vatten. Nu står jag på stranden. Vad jag vill säga är - TRO på att fastlandet finns. Vänd blicken ditåt. Sikta ditåt. Trampa och trampa. Rätt som det är känner du sjögräs. Rätt som det är står du på sandbottnen. Tro på ett liv bortom nuet. Det finns. (Jag ber om ursäkt om jag svamlar, missar din poäng och är fel ute.)

Hejhopp, det blev ända till idag! Det har varit en underlig stugvistelse. Det har varit så extremt fritt från distraktioner, så jag har skrivit på en outline som en blådåre! Har vaknat typ fem på morgonen några mornar... inte kunnat somna om (eftersom outlinen surrat omkring i skallen). "Lika bra att stiga upp och skriva av sig". Puh. Och jag är INTE en morgonmänniska vanligtvis! Ska lägga upp den snart. :)

Jag och Emma ska åka ut till stugan i morgon måndag, och bo där till fredag, ensamma. Ska bli så fantastiskt lugnt, skönt och härligt! Men inte ledigt. Jag tar med mig laptopen. ;)

Jag har nog aldrig skrivit "vi följer" i mina manus, och hittills är det ingen som sagt att dom haft problem med att förstå. Skippa "vi följer". Är det viktigt att tittarens uppmärksamhet fokuseras på något speciellt, kan man väl alltid beskriva detta mer i detalj. Därmed är tittaren per automatik fokuserad på denna person, objekt eller händelse.

Very nice, Eibon. Hm, nu är det ju manus jag håller på med... Får jag posta vilka sekvenser, eller filmer, som inspirerat mig manusmässigt?

Precis. Och att tänka på det jag nämnde är en bra tumregel för att nå dit. Han bad ju om hjälp. Det är en ganska allmängiltig "regel" (tex Syd Field pratar om den i sin bok "Screenplay - the foundations of screenwriting"). Det handlar om att skala bort onödig dialog som tynger och bromsar en scen (alltså inte tillför något). Kan gärna appliceras på såpamanus också. ;) Tumregeln med geväret är också en enkel hjälp vad gäller planteringar. Ingen lag. Vill man ha ett vapenskåp med förtio gevär i bakgrunden i början av filmen, måste inte samtliga avfyras i slutet... Men har man visat vapen, bör detta ha någon relevans i filmen. Annars bör man fundera om det är nödvändigt att nånsin visa vapnet. Ett vapen har en kraftfull symbolik som bör handskas varsamt med. Obs: Ingen tumregel är en absolut lag, utan en hjälp. Det är ju liksom lite dumt att uppfinna hjulet igen.

Inte riktig toppenkvalité här heller...

Håller verkligen med! Frågeställningen gällde dock varianter på tortyr, så jag bredde på med lite tips. "Show don't tell", som det heter. Då smäller ju kanske "Show without showing" ännu högre, iaf i dessa sammanhang.

Du har nog inte haft en syster som övat denna på piano dagarna i ända. ;)

Vad gör ont/är obehagligt för dig? Det är ju bara att spåna. Dra fiskkrokar genom ögonlocken Stoppa tabasco i näsan Busa runt ett par kattungar över en bar överkropp (liggande) Klyva naglarna med stämjärn Spela techno flera dygn i sträck ("Für Elise" funkar också) Stoppa in dammsugarröret i rumpan Tjugo meter stubin till bensinpölen personen ligger i Visa mat Ett strykjärn under fotsulorna Släppa lös en kåt gorillahanne And so on.

Once a skater, always a skater... Guess who

Tack jmalmsten!!!! Har letat med ljus och lykta efter det där klippet med ståupparen från Jay Leno Show!! Såg det "live" när det begav sig, och skrattade käken ur led! "Get down again!" Kanon!!! :D För övrigt - synd han dog, farbrorn. :( Ännu mer övrigt: ;)