Simon W

Okej... Så om jag skrev ett manus helt fritt från rim och reson... Bara diverse människor som säger saker rätt ut i luften (utan att någon replik kan kopplas till den tidigare). Sedan går de alla på toaletten samtidigt. Därefter följer ett skärskådande referat av Tomten från en fotbollsmatch ("Strykjärnen tokspöar Strykhjärnan med 1-0"), vilket leder till gogodansare i gorillakostym som dansar in våren bland lundasångarna. Därefter kan Kjell Lönnå, sittandes i en grötfåtölj, under trettio minuter avsluta det hela med att berätta hur filmen slutar - en text som främst berör banlon, gurkmajonäs, Joel och Tyrolen. Vad tror ni? Skulle det bli succé i nån krets?

The motorcycle diarreas

Okej... Men jag tror nog snarare att en sådan film inte finns, eftersom alla kända filmer har en väldigt medveten tanke och en plan. "Filma på måfå" är nog förbehållet apor... Men det skulle väl kunna bli en schysst film? Man minns väl apan som målade tavlor som vissa hyllade, ovetandes att det var en apa som målat tavlorna. Också lite symptomatiskt att det var en liten självutnämnd konstgrädda som "förstod" verket. :D edit: Pierre Brassau - the Artist

Liksom lite symptomatiskt att detta inlägg ännu inte bemötts.

Grattis, i efterskott! Det syns längst ner på startsidan när en medlem fyller år, och hur många år... Det syns under dagen man fyller år alltså.

Din trailer funkade inte längre, nemo. Men den här kanske.

Kjell Bergqvist som Haddock då?

Grattis Alfie!

Jernby. ;) Du tycker att alla manus som bygger på denna mall oavkortat och obönhörligen leder till ett filmmanus man sett förut. Och du vet väl att det är din uppfattning (om än du skriver med versaler)? Jag tycker inte som du. Denna mall är oändligt variabel i sig själv. Självklart vill jag skapa historier som nångång skulle kunna bli en framgångsrik film. Varför inte? Men det betyder inte att jag sitter och tänker på att en publik måste gilla det (i så fall skulle jag inte fundera ut de historier jag gör). Nej, de manus jag petar ihop - själva historien - ska i första hand tilltala mig när jag skriver, och en eventuell publik i andra hand. Konstfilm är något annat, det är vi alla överens om. Den står utanför mallarna. Det är dess uppgift. Och därigenom kan man självklart skapa extremt fritt, frikopplad från allt vad dramaturgi heter. Oj-vad-skönt-att-springa-naken-ute-i-regnet-bland-folk-känsla liksom. Ja, visst vore det kanske också själsligt berikande att "kasta sig ut" och skriva en "historia" utan varken mål eller mening, men det skulle inte ge mig nåt väsentligt. Jag kan släppa loss på andra sätt. Jag vill bemästra det svåra i att skriva en medryckande historia. Inte att bara associera fritt, se vad det blir, tota ihop något, och sen hoppas att någon annan får ut samma känsla av befrielse som man själv fick då man skapade verket. Och gärna förstå de underliggande meningar man försökte implementera.

Denna mall med "hjälten, hans mål och hinder", är nånting man verkligen bör ha i bakhuvudet när man skriver. Och om vi byter ut ordet "hjälten" mot "huvudkaraktären", vågar jag säga att varenda spelfilms grund består av "HK, dennes mål, och det som står i vägen för att uppnå detta mål". För att det ska kunna bli en någorlunda god historia bör man ha koll på detta när man skriver sitt manus. Och jag kan nog inte hålla med om att en film blir förutsägbar bara för att den följer denna mall. Till exempel är det ju inte alltid hk uppnår sitt mål... och ibland uppnår denne ett mål som denne inte tänkte på (nåt fin lärdom). Och vägen till uppfyllandet av målet kan vara väldigt vindlande och underhållande. Självklart fattar vi efter en kvart att John McClane ska rädda alla i skyskrapan (bortsett Takagi och Ellis), men hur ska det gå till? Intriguing!

Och Ian McKellen ska spela Gandalf igen. Dåså! Vore lite knäppt om Michael Gambon skulle överta rollen som Gandalf också. ;)

Så sant. Det är just det. I fallet In Ab blev dock allt helt fel för mig i första treatmentversionen, som du kanske minns. Vad ville huvudkaraktären? Beats me. Grundidén (hans förmåga) överskuggade storyn så pass att denna grundidé i stort sett blev det enda storyn handlade om. Inget egentligen. Vi får se vad det blir av den. Så Rabies. Vad har du på hjärtat när du skriver manus? :)

Du har rätt. Och tack för det. Och jag vet nu verkligen vad en synopsis är, och dess syfte. Och i det specifika fallet In Absurdum håller jag på att omarbeta storyn. Det är knepigt (jag började i fel ände), men jag vill inte ge upp... För mig är ofta ingången till en "historia" en ögonblicklig idé - "what if..." - som spinner vidare, och tar överhanden på förnuftet som nånstans i bakhuvudet säger "Du måste ha en grundstory innan du funderar ut alla dessa detaljer, pucko". Jag måste klargöra förpackningen innan jag fyller den, så att säga. Och snart har jag nog lärt mig det fullt ut.

"Som man bäddar..." "Prima jordkoka" "Fan också!"

Nä, jag vet. Det är just det. Premissidéer har jag ganska lätt för. Man kan säga att jag har lite talang för det. Men själva hantverket - att få till en komplett historia med allt vad det innebär - det kräver timmar vid tangentbordet, nötning, omskrivningar, lägga om hela storyn, raspa, fila... tills... man... blir... färdig... färdig!...nä nu... FÄRDIG! Jag läser manus, manusböcker, tittar på film - allt för att få grepp om själva manushantverket (och bli underhållen). Att det ska vara så svårt! Har kommit på mig själv att komma på historier i fel ände en massa gånger. Fått ett skeende som engagerat mig, gett upphov till nya scener, skrivit och skrivit... för att sen märka (mha andra ibland) att det inte funkar. Det finns ingen story. I alla fall är storyn vag. Måste bättra mig!

Dåså. Kan vi släppa det nu? Också jag tycker frågeställningen är intressant. Så kan vi kanske prata kring detta istället?

Hittills har jag babblat om vad jag vill med mitt manusharvande, att idéerna gärna ska vara en smula nya, unika. Självklart är varenda manus unikt, men många storylines är inte sällan "den gamla vanliga, som ofta starkt påminner om den eller den filmen, som vi sett så många gånger förut". Kjell Sundstedt nämner i sin bok Att skriva för film att det finns totalt 36 grundsituationer i filmer. Alla filmer handlar om någon eller några av dem. Situationerna är ganska allmänna, i stil med Förföljelse; hemsökelse; revolt; att offra sig för ett ideal; oberättigad svartsjuka, osv. Tex grundsituationen Revolt. Alltså tex tonårsrevolt, fängelserevolt, samhällsrevolt, kvinnorevolt (-frigörelse), osv. Visst, ganska bekanta filmteman. Men det går att ta storyn bort från "det gamla vanliga", det går att variera oändligt, om än grundtemat blir flyktigt bekant. Det går att skruva det, hitta nya infallsvinklar, udda karaktärer. Bara man vill. Jag vill, och försöker efter bästa förmåga göra något "nytt". Hitta nya situationer. Blir oftast både kul och nyttigt. Exempelvis... Föräldrar revolterar mot sina yviga tonårsbarn (kan bli intressanta frågeställningar). En nattstädare (invandrad banktjänsteman) på Burger King revolterar mot städfirman på ett väldigt snyggt sätt. En bedårande vacker tjej får nog av alla fula människor hon ser (satir). Osv, osv. Kanske inte så "bra" idéer, men ganska inspirerande för mig! ;) (Jag har förstås inte sett all film i världen, så jag kan självklart ha råkat nämna premissen till en befintlig film). Tycker historier är väldigt fascinerande. De tar aldrig slut! :D EDIT: George Polti hette han som benade ut de 36 grundsituationerna.

Yes indeed! Rabies, Munthe. Kan ni ta den fortsatta diskussionen via pm?

Håller med. En i mitt tycke bra film är en film som jag gillar, på grund av den jag är. 100% subjektivitet. "I min smak" En bra film är dessutom en film som också tjänar sitt syfte - alltså uppskattas av en stor publik, oavsett orsak. Detta oavsett om jag gillar den eller inte. Den är bra, funktionell. En dålig film, för mig, uppfyller inget av dessa. Tycker jag. Igår var det på Mtv "The best songs of the 90's" (Vh1). På plats typ 85 var ett band vid namn Nelson - två söta, blonda, långhåriga bröder (söner till Willie Nelson) som sjöng en låt som hette typ "(Can't get enough of your) Love and Affection". Det skulle föreställa nån sorts rockballad i halvtempo. Schysst hook, men fy tusan vad "usch" det lät! En nutida musiker av något slag som log, tog mod till sig, och sa att han tyckte låten dock var "den bästa kommersiella rocklåt som finns". Han upprepade det, och uttalade "kommersiella" extra tydligt. Jag antar att han menade "i relation till dess usch-kvalitet" (det finns ju rocklåtar som sålt mer än denna).

Skönt att höra! ;)

Visst, jag kan alltid gratulera honom dubbelt! :) Grattis!! ... eller börjar det kännas tragiskt att fylla år?

Då kan Rabies och Munthe komma här då och... skaka hand... Seså... Dåså. Vad bra! Nu tycker jag vi kan litegrann styra tillbaka denna tråd till vad den handlar om - innehållet i de manus och filmer som postas här. Vad har vi på hjärtat egentligen? Vad vill vi ha sagt? Vad är syftet och inspirationen med det vi skriver och filmar?

Angående vilken story det blir: Enligt rykte (imdb) ska Eric Stoltz kanske spela dr Krospell. Jag kan bara komma på att en Dr Krollspell var med i "Plan 714 till Sydney". Kan det vara samma?... Är det den dom ska filma??

Kanske i ett pm?

Hänger med vad?