jbergman

Clown: Frågan om vilket format du skall rita i beror naturligtvis i slutändan på vilket format den skall visas i. Vad betyder "mycket stor bild"? En dvd har sina begränsningar, en projektor har sina, och en hdtv har sina. Sjävfallet kan du skapa göra din animation i ett större format och sedan skala ned den så länge du håller dig över slutnivån. 720(p) innebär 720*1280, och 1080(p) innebär 1080*1920. /Jakob

OT till tusen. Så cp är tabu, men inte damp? Var går gränsen, är det redan vid adhd eller kan man sträcka sig ända till aspbergers syndrom? Och hur är det med mongo? /Jakob

Ja, översättningen är upphovsrättsskyddad. Du får se till att göra din egen översättning om du vill komma undan. /Jakob

Jo, något annat har jag väl aldrig sagt? För att citera mig själv: "Dpi-värdet är ett mått på upplösning". Hur som helst, det blev en jäkla röra, men jag hoppas att Clown lyckades plocka upp lite kunskap längs vägen och inte helt tappade bort sig i vår upplösningsdiskussion. /Jakob

Först en rak fråga: vad betyder t ex 1000*1000 i ditt exempel? Är det pixlar eller är det ett längdmått (mm, cm, tum etc)? Om det är pixlar så är du ute och cyklar, och om det är ett längdmått så är idén rätt, fast du räknar fortfarande fel. Vänta nu, sa jag inte just det i ett tidigare svar? Låt oss anta att du menar ett längdmått, så kan jag förklara varför det är felräknat. Låt oss för enkelhetens skull säga att längdenheten är tum. 1000*1000 tum med 72 dpi innebär 72 000*72 000 pixlar, medan 500*500 tum med 288 dpi innebär 144 000*144 000 pixlar. Uppenbarligen inte samma sak. Om du istället hade sagt 500*500 tum med med 144 dpi så hade det stämt i den bemärkelse att det blivit lika många pixlar. Just i ditt räkneexempel ovan är förvisso inte en siffra rätt (eftersom upplösning inte definieras utifrån arean, utan ifrån längden), men principen hade stämt. Jag läste artikeln och stötte inte på något som jag inte redan visste. Och definitivt inget som ändrar min uppfattning. Som sagt, om dina mått anger pixlar så har du fel, och om du menar ett längdmått så är idén korrekt men felräknad. Ett dpi-värde på 0 är naturligtvis omöjligt (eftersom man inte kan dividera med 0), men om man gör bilder för webben eller för video så kan man mycket väl ställa in ett värde på 1, eftersom dpi-värdet bara är en instruktion till skrivaren/tryckeriet, och varken video eller webb bryr sig. Så i slutändan kan man säga att den springande punkten är vad du menar med dina måttenheter. Om det är längdmått så är det delvis vettigt för resonemanget, men å andra sidan är det orimligt att utgå från längdmått (mm, cm, tum etc) när man arbetar med video. Se även http://www.faktoider.nu/dpi.html /Jakob

Ehm. Nej? Inte om dina siffror handlar om pixlar i alla fall. Om de hänvisar till millimeter (i tryck alltså), så är idén korrekt, fast räkneexemplet är då felaktigt (eftersom upplösningen räknas på längden, och inte på arean). 1000*1000 pixlar är 1 000 000 pixlar, 500*500 pixlar är 250 000 pixlar. Hur kan det senare vara lika mycket som det förra? Enda sättet på vilket jag finna någon logik i ditt resonemang är att anta att du talar om inskanningsupplösning, och även då blir det långsökt. Diskussionen är inte ny på detta forum. Missuppfattningarna rörande begreppen dpi och ppi tycks vara legio bland filmentusiaster, men det är väl inte så konstigt när begreppen inte har något som helst med film att göra. Och förresten använder du ordet "upplösning" fel. Dpi-värdet är ett mått på upplösning, men jag antar att du menar "bilddimensioner", t ex 720*576 etc. (Inte för att märka ord, utan bara för att få klarhet i debatten.) /Jakob /Jakob

Nja, det känns som att det har gjorts tusen gånger förr. En typisk Bullens brevfilm (fast de flesta här är nog för unga för att minnas Bullen...). Men faktiskt, redan när jag gick på högstadiet (för sisådär en 13-14 år sedan), gjorde några polare till mig en film på samma tema (med ett dödsföraktande stunt på slutet!), och redan då kändes det gammalt som gatan. Vidare så är huvudpersonen (såsam han beskrivs i synopsiset) en ganska tråkig figur rent dramatiskt. En huvudperson bör fatta någon slags val och begå någon slags aktiva handlingar för att vara intressant, inte bara bli utsatt för andras val och andras handlingar. Jonas är en mycket mer intressant figur än Magnus. Dessutom är jag ganska skeptisk till olyckliga slut, inte minst eftersom de oftast är en så billig lösning i och med att man som författare då slipper reda ut historien. /Jakob

Ja, naturligtvis, men frågan är hur ofta det görs. Jag tror att de flesta som köper en elements-version är personer som vill kunna sitta hemma och klippa sina semesterfilmer eller redigera bilderna från julafton. Elements-versionerna vänder sig just till folk som inte förväntas använda dem kommersiellt, även om de faktiskt får det. Hm, jag ser att lilla_farbrorn väsentligen redan skrivit samma sak... /Jakob

Det skulle konkurrera med Elements-versionerna. Det finns nog en hel del pengar att klämma ur folk som köper en digitalkamera på Expert och som vill ha ett enkelt bildredigeringsprogram på köpet. En annan kundkrets alltså. Det bästa för Adobe är helt enkelt att folk kopierar, men att det fortfarande är olagligt. En intressant situation, onekligen. /Jakob

Nej, du har uppfattat mig rätt. Kika på tråden om piratkopiering där jag lägger ut texten mer. Hur som helst, nu vill jag inte att den här tråden skall börja handla om kopiering, utan om det nyskapande som exempelvis fan-edits är. Har du sett den där faketrailern där The Shining framställs som en komedi? Tokrolig. Och absurt nog olaglig... Egentligen borde jag inte ha kallat dig för bakåtsträvare, utan framåtsträvare, men mot en framtid jag ogillar. Inom litteraturen har vi citaträtt, rätten att infoga snuttar av tidigare skrivna verk, och mig veterligen har ingen någonsin klagat på detta (ålrajt, någon finns det säkert). Men att ens nämna möjligheten att infoga en snutt av en film i sin egen leder till höga skrik hos filmbolagen och hos alla som anser att lagstiftning är helig och alltid rätt. T ex strider det mot voodoofilms regelverk... Varför är film så speciell? Vari ligger den fundamentala skillnaden mellan ord och bild? Diskussionen kommer igen ifråga om samplingar, när det handlar om att ta någon annans musik och infoga den i sin egen. När det som skulle bli hiphop ännu var en ung och progressiv musikgenre var detta ett vanligt inslag, men arga upphovsmän som ville kräma ut varenda liten femtioöring ur sina gamla slagdängor satte stopp för saken. Ett annat exempel är den diskussion som blossade upp angående rätten att fotografera konst, och då handlade det ändå om publik konst, i det här fallet en staty i en park. Skulptören ville helt enkelt förbjuda folk att fotografera den. Varför inte, om jag gör en skulptur som Stockholms stad köper in och placerar den i Tantolunden, inte vill väl jag att ett sunkigt lågupplöst fotografi av den skall ligga på en japansk turists hemsida? Eller? Själv anser jag att konst som uppstår ur ny konst är sin egen konst. Jag gillar collageformen; att ta en bunt fotografier, texter etc. och sätta ihop dem på ett nytt och oväntat sätt tycker jag är jätteintressant. Synd att det är förbjudet... Naturligtvis kan jag acceptera idén att man delar med sig av vinsten till de ursprungliga upphovsmännen om man säljer sitt verk, men jag har svårt att se varför man inte skall få sprida det gratis. Frågeställningar som dessa förekommer ymnigt dessa dagar när starka krafter vill begränsa det fria spridandet av idéer och utropa äganderätt över det mesta. I USA har vi redan sett det första exemplet på en patenterad intrig(!), och vem vet vad som komma skall härnäst? /Jakob

http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=1155 /Jakob

Just dpi/ppi är förstås helt irrelevanta begrepp i sammanhanget. Om man vill kunna göra en zoom till 200% så krävs det helt enkelt att bilden är dubbelt så stor (i höjd och i bredd). /Jakob

Vad sägs om en FireWire-kabel? /Jakob

Jaha, så hur löste det sig då? /Jakob

Ja, det ser så ut. Folk har i alla tider ägnat sig åt parodi, satir och utveckling, och det är en del av det fria idéutbytet. Om jag skriver en bok eller gör en film så vill jag naturligtvis att mina idéer skall spridas vidare, och jag får inse att det inte är säkert att mina idéer kommer att spridas i sin helhet i den kontext jag ursprungligen gav dem. De kan citeras till höger och vänster, folk kan både förstå mig och missuppfatta mig, folk kan bygga vidare på mina idéer med nya böcker och filmer, etc. Det är vad det fria idéutbytet innebär. Som upphovsman är man kanske inte alltid nöjd med hur ens arv förvaltas, men det spelar ingen roll. När idéerna släppts lösa tillhör de alla. Om man inte vill bli kopierad skall man ingenting skapa. Punkt. Kul värld ni lever i. /Jakob

Först kan man konstatera att det är lite sorgligt när någon hoppar in i en diskussion ett antal sidor in i debatten för att sedan medge att han inte brytt sig om vad som har skrivits tidigare, för att sedan rabbla ett gäng argument som redan framförts och bemötts tidigare i tråden. Ungdomens lättja, kan man tänka sig. I övrigt kan jag bara säga: "stackars dig". Din moraliska måttstock tycks inte sträcka sig längre än till svea rikes lag. Du tycker som lagboken säger åt dig att tycka. Och alla som kritiserar en given lag är enligt dig onda. Vakna upp ur fårskocksmentaliteten! Oavsett om det handlar om spridandet av upphovrättsskyddat material eller något annat lagbrott så är det inte lagen som säger vad som är rätt och fel. Lagen är godtycklig liksom mycket annat. Du kan själv göra ett moraliskt övervägande (förhoppningsvis på goda grunder) och komma fram till vad som är rätt och vad som är fel, och jag är villig att lyssna på dina argument, men att hänvisa till lagboken är ett logiskt felslut. Det jag och andra argumenterar för är en reformerad upphovsrätt, och att då klänga sig fast vid nuvarande lag som enda försvar är inget annat än imbecillt. Ärligt talat, jag tycker synd om dig, för du är inte annat än en halv människa om du så villigt låter någon annan bestämma åt dig vad du skall tycka. /Jakob

Ack, se ungdomen... När jag var i din ålder var jag också å¨väg nedåt, men jag såg i alla fall 24 filmer på festivalen (fast jag somnade under en av dem). Bäst det året var de japanska filmerna Go och Blue Spring, men även rysarna Dark Water och The Eye var uppskattade. Åh, det var tider det! I år har jag bara hunnit se City of Violence och Them, och ingen av dem var fantastisk. Them var rent av riktigt tråkig. /Jakob

Jag är ju en gammal Lovecraft-fan, men det här var faktiskt inte så bra. Det märks att du inte har någon erfarenhet av filmmanus, för även om det på ytan _ser ut_ som ett filmmanus så _är_ det inget filmmanus. Det är radioteater. Du har massor av berättarröst, dialog och monolog, men inte mycket annat. I flera scener händer det absolut ingenting förutom berättarrösten. Du måste låta mer hända! Du måste berätta med bilder! Jag hoppas verkligen att du kan göra något bra av det här manuset, för det är alltid kul när folk tar sig an "ofilmbara" historier och försöker göra dem filmbara, men ännu har du långt kvar dit. Lycka till! /Jakob

Självklart, men det där var väl inte så intensivt? När jag var ung och ambitiös festivalbesökare kunde jag se i snitt fem filmer per dag. Nu är jag äldre, har mer att göra och är mycket latare... /Jakob

De flesta filmer är inte särskilt politiska, så jag vet inte om jag håller med dig där. Visst, "Rambo 3" utmålar talibanerna som hjältar, men jag ser den å andra sidan inte som stor filmkonst. "First blood" däremot, den ställer alla möjliga intressanta politiska och mänskliga frågor, utan att någonsin bli enkelspårig. Den pekar på ett problem, men utan att ha en enkel lösning. För det första är det inte speciellt intressant att se en person engagera sig i djurrättsrörelsen för att han tycker synd om djuren. Det blir mer intressant om hans intresse härrör sig från en vilja att bevisa något för sig själv, eller till och med bara för att kunna ragga på den söta anarkisttjejen. Då behöver man inte längre dela den politiska uppfattningen för att intressera sig för honom. Kom ihåg att det är skillnad på synbar motivation och underliggande motivation. "12 fördömda män" hade blivit en ganska tråkig film om dessa tolv i första hand drevs av en motvilja mot nazisterna. Som sagt, fokusera på huvudkaraktären och hur hans öde skall bli som mest spännande. Ponera att han vägrade vara med på en aktion för att han börjat inse att våld kanske är en ganska dålig lösning trots allt. Likväl blir han inplockad av snuten efter att de andra åkt fast. Då kan plötsligt alla identifiera sig i hans situation, att vara anklagad för något som man faktiskt är oskyldig till. Det väcker även frågor om var den civila olydnadens gränser går. Då har vi en spännande grå-zon att utforska. (Okej, det var bara en snabb tanke, men ett förslag i alla fall.) /Jakob

Därför att du presenterar en politisk fråga samtidigt som du uttryckligen beskriver vilken åsikt det är meningen att publiken skall anta. Då är det per definition propaganda, och det blir sällan spännande film. Grejen är väl snarare att jag inte anser att mobbningen är något som förklarar han fortsatta handlingar. Det vore en annan sak om filmen handlade om hans hämnd på sina skolkamrater, men det gör den ju inte. Min poäng är att det absolut viktigaste i en film är huvudpersonen, och honom får man inget grepp om i synopsiset. Vad Christina Jutterström har att säga om en tidningsartikel är ungefär lika viktigt som hur förtexterna skall se ut, om man jämför med hur viktig huvudkaraktären är. "Fröken Sverige" är inte en särskilt bra film, men den är fast centrerad runt huvudkaraktären, och den tidiga scenen där hon blir retad av sin chef för att hon är vegan är bara en mycket liten del av vad som får oss att intressera oss för henne. Och tro mig, sånt här bör man tänka på redan på synopsisstadiet. Det är klart att man inte kan få med allt i synopsisen, men det är ju det enda jag har att läsa, och det är onekligen en fördel om andra än redan frälsta djurrättsförespråkare gillar det. Tja, lycka till med vidareutvecklingen av synopsisen då! /Jakob

Mycket hollywoodaction bygger på den modellen ja. Det mesta är inte särskilt bra heller... Kanske i ditt huvud, men jag kan bara utgå från vad du har skrivit, och i synopsiset är det en väldig tydlig indelning i vilka som är "goda" och vilka som är "onda". Det beskrivs ju uttryckligen att man skall sympatisera med djurrättsaktivisterna, och det är där jag tycker att det blir ointressant. Som publik vill jag inte bli skriven på näsan. Ta "Bron över floden Kwai" som exempel. Hur kul hade den filmen varit om engelsmännen utmålats som goda och japanerna som onda? Eller ta "Gudfadern". Vem är god och vem är ond? Och hur uppenbart är det? Det låter bra, men det borde stå i ditt synopsis varför. Den kända motsatsen till flerspråkiga. ;) Återigen, kanske i ditt huvud, men inte som det står beskrivet i din synopsis. Inga probs. Lycka till med manuset! /Jakob

Ålrajt, då är vi åtminstone på samma våglängd. Det blir som "På farlig mark" fast med djurrättsaktvister mot slakteriägare istället för eskimåer mot miljöförstörare (eller hur det nu var...). Well, jag tycker inte att moraliserande hollywoodaction modell A1 är särskilt spännande, och av samma anledning tycker jag inte att ditt synopsis låter speciellt spännande. Det handlar bara om en fajt mellan de "goda" och de "onda". Med "det universella dramat", menar jag dramat som alla kan känna igen sig i. En kärlekshistoria med förhinder är kanske det tydligaste exemplet, även om det inte alltid är så spännande. Men det är universellt i att alla människor kan känna igen sig i en sådan situation. Men det behöver inte vara så enkelspårigt. Många moraliska dilemman fungerar som universella draman. I din synopsis finns inget moraliskt dilemma. Om man är djurrättspåhejare gillar man det, och om inte så tycker man kanske att det är moraliskt förkastligt att glorifiera våldsförhärligande medelklassungdomar som borde ha något bättre för sig. Speciellt politisk vet jag inte om jag skulle kalla den. Visst, det är en politisk falang som är filmens protagonister, men åsikterna är minst sagt enkelspåriga och problematiseras aldrig. Okej, jag kan ge dig att filmen är kontroversiell i den mån att den tar förövarnas parti, men djurrättsaktivisterna är redan rätt högljudda som det är, så i den bemärkelsen kommer inte filmen med något nytt, och därför blir den i slutändan inte särskilt kontroversiell trots allt. Vad som i slutändan händer med djurrättsaktivisterna är egentligen inte så spännande. Vad som är intressant är var huvudpersonen befinner vid slutet. Hur har han förändrats? Vilka insikter har han fått? Vilka mål har han uppnått? Fokusera på huvudkaraktären, så kanske du finner ett intressant drama dessutom. /Jakob

Subjektiv kamera är en väldigt vanlig teknik och skrämseleffekter är ju bara ett av många användningsområden. Att diskutera subjektiv kamera i största allmänhet känns lite poänglöst; lite som att diskutera grodperspektiv, bra eller dåligt? Eller var det just skrämseleffekten som skulle diskuteras? /Jakob

Jag får instämma i gratulationskören. Bra jobbat, vilcans! Bra film. Enda invändningen är väl att jag tycker att du alltför lättsinnigt kopplar samma pedofili och hebefili. Det är trots allt helt olika saker, oavsett vad lagen säger. Vinnaren gillade jag också, men trean tyckte jag var ganska dålig. Och specialpriset förstod jag inte... Jag var faktiskt på plats på Sture för prisutdelningen trots att vår film inte var nominerad till något pris, men som arrangemang betraktat var det inget vidare. Det talades dock om att det skulle anordnas en videomaratonfestival på kulturhuset där alla bidrag skulle visas. Återstår väl att se om det faktiskt blir av... /Jakob