vilcans

Nja, det är inte bara fel på programvaran. I Windows finns ett standardiserat sätt (i operativsystemet) för att styra program med tangentbordet. Fokusskiftningen med tab-tangenten funkar ofta bra, man kan trycka alt+bokstav för att få ner en meny eller välja en knapp etc. På Mac finns det inte alls samma stöd för sånt. Och det är synd att man måste köpa ny mus och tangentbord för de som följer med en Mac är riktigt usla. För övrigt gillar jag Mac. Framför allt det att den är stabilare och över huvud taget känns både mer robust och mer lättanvänd än en Windows-burk. Att det är en Unix-variant i botten som går att styra med command line är suveränt.

Jag kom att tänka på detta när jag diskuterade kvällstidningsjournalistik med en bekant, och att det är så trist att de skriver om kändisars privatliv istället för deras jobb. Det vore ju jätteintressant att höra hur en skådespelare eller rockstjärna jobbar. I vanliga reportage får man sällan veta särskilt mycket om sånt. Så jag som älskar att lära mig saker skulle vilja se dokumentärer om människor som utövar olika yrken. Alltså inte något ytligt som man kan se i ett kort tv-reportage, utan en djupdykning i vad det är för problem de löser på daglig basis i sitt jobb. Detta vore jätteintressant för de flesta har nog dålig koll på alla yrken utom sitt eget. Jag antar att alla yrken, inte bara de glassiga som skådis eller rockstjärna, skulle vara intressanta.

jmalmsten, du har om inte fel så i alla fall andra erfarenheter än mig. Jag skaffade mac för ett par år sen för att jag var så oändligt trött på Windows (och Linux är inget bra alternativ om man sysslar med video). Förändringen är till det bättre. Jag har inte haft sådana problem som du haft. Största problemet jag har med MacOS är att systemet inte är designat för att gå att styra med enbart tangentbord, utan jag måste använda musen till mycket som jag skulle använda tangentbordet för i Windows, t.ex. att välja i menyer.

Vilka inlägg menar du?

Jag hittade just denna tråd, och har läst allt och håller med om mycket. Bland de senaste inläggen här dök det upp en sak som jag menar är ett av de stora problemen i de nya filmer: politiken. I de gamla filmerna fanns det en enkel konflikt mellan rebellerna och imperiet. Filmen fokuserade inte på detta i sig, utan på Luke, Leia och Han Solo, Vader och några bifigurer. I de nya filmerna är politiken mycket mer komplicerad. Det finns en republik och en handelsfederation och jedi-rådet och flera fristående nationer och jag vet inte allt. Detta förklaras med långa dialogbaserade expositionssekvenser. Jag tror jag inte är ensam om att inte fatta riktigt vem som är vem och vilka alla parterna i konflikterna är, och rent av vad konflikterna egentligen handlar om. Det är lovvärt av Lucas att försöka sig på ett galaxpolitiskt drama (vilket kan vara syftat åt hardcore-fansen!), men när han försöker kombinera det med action- och familjefilm så blir det för mycket för en enda trilogi, och det blir en helt annan typ av film än de gamla. Så om de gamla filmerna handlade om personer och deras resa, så handlar de nya om stater och organisationer och hur de utvecklas.

Först tycker jag att manuset är lite slarvigt redigerat. T.ex. skriver du namn med stora bokstäver även när det inte är första gången de nämns, och i scen 6 så presenterar du karaktärerna som vi redan har sett. I scen 15 presenterar du stora rummet, som vi också sett förut. Detta är alltså några slarvfel som är lite irriterande när man läser. Men till det viktiga då, nämligen handlingen. Jag har bara läst igenom manuset en gång, så ta inte detta som någon djupare analys. Idén att stänga in fyra mysofober tillsammans i ett hus är intressant, men det är risk att den saknar möjligheter till intressanta konflikter. Eftersom de fyra personerna lider av samma sjukdom så blir de väldigt lika, även om de naturligtvis är unika som personer. Persongalleriet blir ju intressantare om de är så olika som möjligt. En idé jag fick är att låta någon av karaktärerna vara en "infiltratör" som inte är mysofob utan är ute efter att studera de andra, samt sabotera för dem för att se hur de hanterar de situationerna. Kanske långt från din grundidé, men fundera på det. Jag tror att du måste ha en distinkt huvudperson. Det känns som om Mats är det, men vi får veta för lite om honom för att vi ska känna att han är det. Jag skulle föredra att du stryker scen 2 till 5 och ägnar någon scen extra här för att presentera Mats (eller vem du nu väljer som huvudperson). De andra kan du presentera på första mötet. Titeln: Jag är skeptisk till titeln Mysofoberna. Jag antar att de flesta inte vet vad en mysofob är, och vet man inte det så säger titeln ingenting. Man kanske tror att den handlar om folk som är rädda för att ha det mysigt? :-) Titeln är inte så lockande i alla fall. Avslutningsvis kan jag säga att idén är värd att arbeta vidare på, men synopsiset är av någon anledning mer spännande än manuset. Kan du förstärka manuset för att få mer känsla från synopsiset?

Ja, jag testade med färgbilder, men principen är ju densamma för svartvitt. Och att den funkar det vet vi ju redan. Jag misstänker att dina resultat där du experimenterade med att göra gråskala av de olika färgkanalerna är missvisande. Den blå kanalen är nog inte brusig p.g.a. DV-komprimeringen utan för att kameran var tvungen att förstärka den mycket när den vitbalanserade. Eftersom glödlampsljus är rödaktigt så är det inte så mycket blått ljus i det, så för att balansera ljuset så att det blir vitt måste kameran förstärka den blåa kanalen mycket. Och då introduceras brus. Det blir säkert bättre resultat om du provfilmar i bättre ljus, t.ex. utomhus (på dagen!). 3-chips stillbildskamera, ja det vore nåt! Jag antar att anledningen till att det inte finns några såna är att en sån skulle bli rätt stor och klumpig. (Förutom det att det verkar gå utmärkt att få bra bildkvalitet med bara en CCD.)

I så fall är det väl definitivt symptomatiskt för svensk film? Nu kanske manusen här på forumet inte speglar hur "professionella" manus ser ut, men jag misstänker att de inte skiljer så extremt mycket i stil. Äpplet faller inte långt från trädet.

Ingen här har väl påstått att en film automatiskt blir bättre för att regissören inte har skrivit den. Däremot tror jag att svenskar är för egocentriska för filmernas bästa. Regissörer tänker inte ens på möjligheten att regissera någon annans manus, och manusförfattare har inte en tanke på att låta någon annan regissera manuset. Detta gäller amatör-/nollbudgetfilm. Hur det går till inom "proffsfilm" har jag ingen inblick i, men eftersom många proffs kommer från amatör- och nollbudgetvärlden (i alla fall hoppas jag det!) så lär väl värderingarna inte skilja sig så mycket. Det jag tror är att om folk var mer öppna för att regissören och manusförfattaren skulle kunna vara olika personer så finns det i alla fall fler möjligheter till positiva synergieffekter. Det vore kul att läsa något av dem för att se vad som finns där ute. Det enda jag har att döma kvaliteten på svenska manus är de som folk lägger upp här på Voodoofilm, och de är ju naturligtvis "amatör"-manus. Men bland dem är det väldigt många som åtföljs av en text typ "Här är ett manus vi tänker filma nu på lördag. Har ni några kommentarer?" D.v.s. man hastar ihop ett manus för att ha något att filma. Kanske blir manusen fantasilösa för att man redan när man skriver manuset hämmas av att man måste kunna filma det också. Det tror jag, att den hade blivit bättre alltså. Här har vi ju två bra regissörer med massor av idéer, som kanske är lite för kära i sina idéer för att se att helheten blir mer cool än bra. Men ett bättre exempel på en film som absolut hade blivit bättre om en manussnickrare hade fått skriva manuset är Star Wars Episode I.

...och här är resultatet. Det har den typiska lite kontrastlösa "tonal mapped"-looken, men det blir rätt snyggt. EDIT: laddade upp en version som inte var så hårdkomprimerad.

Okej, här är de bilder som jag tog idag för att experimentera med HDR. Jag tog egentligen ett tiotal bilder med 1 stegs mellanrum. Sen använde jag bara fem av dem (men tre hade säkert räckt). Jag använde programmet EasyHDR som finns i en demoversion att ladda ner. Fortsättning i nästa inlägg.

Ja, det har du rätt i. Men vi pratar om olika saker. Det jag pratar om är hur man använder flera bilder för att skapa en HDR-bild (exposure blending), medan du pratar om hur man konverterar en HDR-bild till något som går att visa på en vanlig skärm (tonal mapping). För svartvitt är det inte sådär jätteintressant, för har man en färgbild så kan man göra en massa saker när man konverterar den till svartvitt, t.ex. kan man minska hur ljus himlen är genom att plocka mer från den röda kanalen än från den blå. Och kan man göra sånt så minskar ju behovet av HDR. Men det är klart, som specialeffekt är det ju användbart, men det är inget man skulle vilja använda på alla filmer. Om man kan få det i färg däremot... Testerna kommer i nästa inlägg. En Panoscan har tydligen 12 stegs omfång. En vanlig digitalkamera har väl runt 5-6 steg om jag minns rätt.

Nej, även där det är mörkt så är det aldrig negativa tal. Det mörkaste det kan bli är 0, och adderar man 0 till något så ändras det ju inte alls. Men jag insåg nu när jag började experimentera med detta att om det ska räcka med att mixa ihop kanalerna så måste man se till att ingen av bilderna är överexponerad någonstans, d.v.s. man måste exponera efter de ljusaste partierna. Då blir de mörka delarna av bilden alldeles för mörka. Nej, man måste göra något mer avancerat. Jag vet inte hur riktiga HDR-verktyg gör, men jag antar att de maskar bort under- och överexponerade delar av bilden för varje exponering. Jag kan tänka mig flera anledningar: Ingen har tänkt på det tidigare, det är svårt att göra, eller ingen är intresserad (resultatet blir ju trots allt svartvitt, och vem vill se svartvita filmer idag?). Intressant experiment du gjorde. Jag ska testa lite själv med HDR-verktyg och se vad jag får för resultat, men deftersom jag bara har en stillbildskamera så blir det precis som vanlig HDR, så det är väl inte direkt något nytt vi visar. Men idén borde definitivt funka. Det svåra är som sagt att genomföra den. Faktum är att Technicolor använde tre filrullar. De delade upp ljuset med ett prisma eller speglar och använde film som bara var känslig för rött och blått. Sen finns det ju CCDer som har högt kontrastomfång. Jag antar att de är svindyra.

Mm, filmar man ett rött hus och använder bara grön-kanalen så kommer det att se svart ut när man konverterar till svartvitt. En annan sak som är synd med att bara använda grön-kanalen för att konvertera till svartvitt är att om använder en channel mixer så kan man välja olika mängder från rött, grönt och blått. T.ex. om man mixar in mycket rött och mindre av de andra kanalerna så syns fräknar och finnar i ett ansikte mindre, och vill man framhäva dem kan man använda grön-kanalen istället.

Jag är också snäll och fortsätter här. Hur man sätter ihop bilderna: På rak arm kan jag komma på tre sätt. 1. Man kan använda ett Channel mixer-filter och mixa på känsla eller enligt vilka filter man hade. T.ex. om man hade så som jag skrev tidigare: "inte har något filter framför den röda CCD:n, ett filter som minskar exponeringen med 3 steg framför den gröna CCD:n och ett filter som minskar exponeringen med 6 steg framför den blå CCD:n", då mixar man nivåerna såhär: RÖD var tagen utan filter, så mixa den till 100% * x GRÖN var tagen med ett -3-filter, så mixa den till 800% * x BLÅ var tagen med ett -6-filter, så mixa den till 6400% * x Värdet på x ska vara runt (1 / (1+8+64)) och avgör hur ljust resultatet ska bli. Man kan få detalj i skuggor (hög x = ljus bild) eller högdagrar (låg x = mörk bild), men antagligen inte både och, men bara det är mer än vad man kan få med video i vanliga fall (och även film!). Man kan experimentera med ett Curves-filter för att få ner kontrasten också. 2. Exportera de tre kanalerna som varsin filmstrip och manipulera dem i något HDR-verktyg. 3. Programmera plugins eller filter som använder bildinformationen och producerar bilden precis som man vill ha det. Detta är den mest flexibla lösningen och antagligen den som blir enklast att jobba med. Både AviSynth och scriptingen i FCP borde klara detta. Allt detta är helt otestat av mig. Jag bara spånar... Du behöver inte "tala om" att CCD:n med det starkaste gråfiltret bara ska visa himlen. Tvärtom, du vill ha med informationen från alla chip. Tänk på att du ADDERAR datat från de tre chippen. På chippet med det starkaste gråfiltret så är marken antagligen helt svart, så marken blir inte ljusare av att den bilden läggs på. Det finns faktiskt CCDer för stillbildskameror som fungerar ungefär så, men istället för att ha tre chip så har de två olika storlekar på pixlarna på ett och samma chip. Det finns alltså sex olika pixeltyper på CCDn: Stor röd, liten röd, stor grön, liten grön, stor blå, liten blå. De stora pixlarna är mer ljuskänsliga än de små. Kombinerar man resultatet så får man en bild med större dynamiskt omfång. Det är lite samma princip som vissa bläckstråleskrivare använder för att få bättre kvalitet i de ljusa partierna av bilden; istället för fyra färger (cyan, magenta, gul och svart) så har de sex färger (cyan, ljus cyan, magenta, ljus magenta, gul och svart tror jag det var).

Jag svarar i den andra tråden.

Nej, nej, det är inte så jag menar. Den effekten du tänker på behöver man inte mixtra med kameran för att få. Men i det jag tänker mig spelar så spelar färgerna ingen roll! Om man tar bort färgfiltrerna framför CCD:erna så har man tre identiska CCD:er som fångar upp varsin likadan bild av samma scen. Elektroniken i kameran utgår sen från att de tre chippen levererar data för den röda, gröna respektive blå kanalen när den omvandlar datat till det format den skickar ut (t.ex. DV). Om man sedan i datorn omvandlar tillbaka till RGB, så har man återigen tre närapå identiska bilder (dock något förvrängda av kompressionen), en i varje kanal. Och det är alltså det här jag tänker mig att man kan utnyttja: Vi har alltså möjligheten att fånga upp tre samtidiga bilder av samma scen! Om bilderna är identiska är det ingen mening med det, men om man sätter olika filter framför CCD:erna så kan man utnyttja det för exempelvis HDR, som jag beskrev ovan. Blev det klarare nu?

Visst, det kan ge intressanta resultat, men det jag var ute efter var att fånga tre bilder med olika exponering, t.ex. om man inte har något filter framför den röda CCD:n, ett filter som minskar exponeringen med 3 steg framför den gröna CCD:n och ett filter som minskar exponeringen med 6 steg framför den blå CCD:n. Dessa tre gråskalebilder kan man sen kombinera i redigeringen för att skapa en bild med mycket stort dynamiskt omfång. Detta kallas High Dynamic Range Photography, och har blivit populärt för stillbilder, men med denna metod skulle man kunna göra samma sak med rörlig bild. Ja, det är ett problem att kanalerna samplas med olika frekvens, men det svåraste med den här tekniken lär vara att byta ut kamerans färgfilter mot gråfilter. Jag kan tänka mig att det är rätt pilligt. Högre kontrastomfång skulle man få, men bara i gråskalor. Kanske inte så jätteanvändbart, men ett intressant experiment kanske...

Precis. Det gäller att välja det arrangemang som ger den bästa filmen, även om det kräver att man sväljer sitt ego.

Jag håller med föregående talare. Smått meningslös scen att visa upp. 80-90 minuter skulle inte jag kalla en lång film. Nuförtiden måste väl en film vara över tre timmar för att kallas lång. Däremot är det en långfilm, eftersom den är över 72 minuter. Observera alltså skillnaden på lång film och långfilm, som är två olika saker. Men lycka till med filmandet. Hur fick ni Joe Kraemer att vilja göra musiken? Enbart massa pengar eller? (Och kunde ni inte lagt de pengarna på en duktig fotograf eller nåt istället?)

Eftersom du inte jobbar, har barn eller något annat som tar en massa tid så har du möjlighet att syssla med film parallellt med studier. Det går väl snabbare fram om man får göra film som en del av utbildningen, men får man inte det så kan man ju göra det på fritiden. Så om du är rädd för att satsa 100% på film (genom att gå en filmutbildning eller skita i studierna för att kunna filma på heltid), så är det ingen katastrof, särskilt eftersom du fortfarande är väldigt ung.

I så fall borde du lärt dig att stava till Cannes. :-)

Studieförbunden: Studefrämjandet, ABF, Medborgarskolan m.fl.

Det jag har reagerat på är att i Sverige så är det standard att manusförfattaren vill behålla sin "vision" för sig själv. I många andra länder verkar det vara vanligare att man skriver manus för att man hoppas att någon annan ska vilja regissera det. Det är inget fel på någon av inställningarna, men jag tror att svenska filmer skulle bli bättre i genomsnitt om det var vanligare med regissörer som inte skrev manus. Särskilt inom amatör- och nollbudgetfilm. Här har vi nog orsaken till att manusförfattare fegar med att låta andra filma deras manus, och att regissörer väljer att skriva egna manus: Vi har en (smått romantisk) bild av att en manusförfattare eller regissör förverkligar en "vision" som ingen annan kan förstå sig på. Sanningen är snarare att en bra regissör både kan förstå manusförfattarens vision (om det är en bra manusförfattare!), och även göra något bättre av den än vad författaren skulle kunna göra själv. Ursäkta TomStac, men jag tar det här som ett annat exempel på den svenska attityden. "Kreativ kontroll". Vad har vi svenskar för extremt kontrollbehov egentligen? Och kan vi inte samarbeta med andra, eller lita på att någon annan gör sitt jobb? Storm är ett bra exempel. Regissörerna ville göra en cool scifi-rulle, men var tyvärr tvungna att skriva manuset själva. Resultatet blev som det blev. Det jag föreslår är: Ska du regissera en film, var medveten om att det kan finnas ett manus för dig där ute nånstans. Titta till exempel på "Titta på mitt manus" här på Voodoofilm. Kanske finns det något där som du kan filma? Fråga författaren om vilka villkor han/hon har. Och om du skrivit ett manus, var mer öppen för att låta någon annan regissera det. Kanske blir resultatet mycket bättre än vad du skulle kunna göra det. Kanske blir filmen gjord över huvud taget, vilket är bättre än att manuset ligger och samlar damm i din byrålåda.

Vidvinkel är snyggt!!! Man kan utnyttja det till att få extrema perspektiv som ger en lite sjuk känsla, utan att det ser jättekonstigt ut. (Titta på filmer av Terry Gilliam eller Jean-Pierre Jeunet.) Vill man ha kort skärpedjup så är det ju ett dåligt val, men det finns saker som är viktigare än det när man gör film. :-)