Munthe

[citat=barnholdt]Tror att Shake kommer sälja otroligt bra nu under 6månader med tanke på att studentpriset ligger bra under 3000sek. Troligen många som tidigare bara drömt om att kunna använda detta verktyg kommer skaffa det. Även små produktionsbolag kommer säkert skaffa det för att de helt enkelt inte har råd att inte göra det. Projekt som de tidigare varit tvungna att säga nej tack till kan de ha chansen att nappa åt sig i viss utsträckning.[/citat] Vad skulle det vara för projekt som man är tvungen att tacka nej till för att man inte har Shake?

Nja, uppdateringen 4.0->4.1 är 49$. Annars sänker dom den till 499$ nu som ett sista försök att få fart på försäljningen innan Apple lägger ned programmet. Shake har ju sålt enormt dåligt och de få användarna har envist rullat vidare på Apples betydligt dyrare Linux-version.

Jag tycker mest att det känns som att Zombie-genren har blivit kul och tagit upp Romeros sammhällskommentarsvinkel. Inget fel i det men det var väldigt länge sedan jag såg en Zombiefilm med obehaglig stämning och som fatiskt är läskig. I mina ögon är det egentligen bara italienarna ssom har grejat det där. Fulcis Zombi är fortfarande min favorit.

Mest inspirerande med Boll är hans pragmatiska affärsådra. Gillar hans hemsida som i princip enbart innehåller information på tyska om hur Boll KG går på tyska börsen.

Aha! Så du menar att det är ett marknadsföringsknep, Ola? ;) ...om det blir någon match. Tvivlar starkt på att någon intressant kritiker kommer att ställa upp.

[citat=Anna_Dea]Hans Zimmer har skrivit särklass sitt bästa musikstycke med chevaliers_de_sangreal, han skrev inte Kyrie for the magdalene, men den är Soundtrackets bästa låt.[/citat] Måste bara inflika att det är så intressant när kulturen utvecklas med tekniken. För tio år sedan hade ju stycket haft titeln den förmodligen har på konvolutet; "Chevaliers de Sangreal" men nu när ingen köper sin musik så får titlarna typiska filformatsformer. Själv har jag inte sett da_vinci_code[dvdrip]_avi ännu och jag har inte läst boken men jag är inte novis på ämnet. :)

"I love anyone that can make a movie". Jag tror att vi som gjort långfilm har lite mer förstående för hur svårt det faktiskt är att göra film. Har man aldrig gjort någon är det otroligt enkelt att kritisera. Det var ungefär det Cassavetes menade. Kritiker vill ofta och gärna sätta skiljetecken mellan kritiskt hyllade filmare och "skräpfilmare". I verkligheten umgås vi filmare över kritikernas gränser och fack och har en ganska stor gemenskap och förståelse för varandra. Skulle inte förvåna mig en sekund om t ex Charlie Kaufman och Uwe Boll är skitbra kompisar. Ronny mot Uwe? Alltså - Uwe är ju boxare. Ronny är visserligen lång och Uwe kort men jag har svårt att tänka mig att Ronny skulle stå upp särskilt länge. Uwe har garanterat nyp i nävarna. Sedan måste man tänka på att Uwe är självfinansierande filmregissör. En människorsort som har starkare motivation, envishet och övertygelse om sina egna möjligheter än de flesta människor. Det är svårt att möta en sån fighter och klara sig.

[citat=TheBrotherOfLight]Är Munthe gift med Emma?[/citat] Ja. Munthe är gift med Emma.

Jag kan jag intyga att även om Emma inte ser så stor ut så skulle hon sänka de flesta av sina kollegor i en blodig fistfight. Hon skulle nog kunna damma på Uwe riktigt rejält. Liten och blixsnabb och jäkligt ettrig är inte ett minus. Synd bara att hon inte har någonting emot Uwe. Kul idé av Boll förresten. Jag har själv lekt med tanken några gånger. Orvar ville ju slå mig på käften i sin ZTV-recension av Hjärta av Sten en gång i tiden. Hade varit roligt att ge honom chansen. Hi hi. Jag gillar Uwes uppfriskande självdistans och integritet. Skräpfilmskungen Fred Olen Ray brukar f ö på sin fritid extraknäcka som Mexikansk Brottare. Ni vet dom där som har trikåer och spejsig mask och heter saker som "El Diablo". Freds brottningsalias är "El Santo Negro J.R" eller "Sheik Ali Hassam". Grymt coolt.

Jag minns när jag var 16 år och hade slitit massor med helgjobb för att tjäna ihop till en filmkamera. När jag hade köpt den och satt och älskade att äga den och kände mig som en ministudio i mitt pojkrum så tänkte jag att den här ska jag göra kortfilmer med och sedan ska jag göra långfilmer. Såg framför mig att jag skulle äga kameran jag gjorde min första långfilm med. Så blir det ju självklart aldrig. Jag gjorde en eller två kortfilmer med den (hade gjort några innan med en kompis dubbel8) och sedan hoppade jag över till olika typer av videokameror (BetaSP och S-VHS på den tiden). Min första långfilm gjorde jag med en Moviecam med tyska Hawk-gluggar, en ARRIBL3 och några mindre stum-Arri. Det där med att äga inspelningsutrustningen kommer man nästan ingen vart med. Redigering är ingen dum grej att äga om man klipper själv men ljus och kamera skiftar väldigt mycket i behov och är mycket bättre att hyra (eller låna).

Även små amerikanska b-filmer är förhållandevis visuella ställda mot svenska filmer. Dom är ofta inte "snygga" och lider av budgetbegränsningar och casting (men så har en amerikansk dramaproduktion i regel lägre budget än en svensk film) men dom har ändå ett visuellt driv som vi saknar. Jag tittade på skräpfilmerna Frankenfish och Pterodactyl igår. Den senare led av en oerhört pressad budget och riktigt rejält kackiga effekter men det visuella finns ändå där i första hand. Kameran styr genom regissörens försorg vad publiken tittar på. Och det är den enkla försklaringen till att amerikansk film säljer överallt. En utarbetad Kantones som inte kan ett ord engelska hänger fortfarande med eftersom det är bilderna som berättar storyn - inte ljudspårets upptagning av skådespelarnas röster.

Vad som är teatralt spel eller inte är ju svårt att säga och beskriva vad man menar. Teater kan ju se så olika ut. Jag menar inte att filmfotot skiljer sig. Jag menar att regin skiljer sig. Svenska regissörer kan väldigt lite om det som är film; att berätta en historia med en sekvens av bilder. Det är amerikaner väldigt bra på. Filmfoto är någonting annat - det är att berätta historiens stämningar med ljus. Har egentligen väldigt lite med själva bildberättandet - montaget - att göra. Titta på Bergman och Kurosawa. Kolla klippen, kolla hur skådespelarna rör sig i bilderna och var kameran står för att poängtera och förstärka eller dölja för att trigga fantasin. Kolla på Polanskis filmer. Det är filmer berättade genom en lins - inte bara skådespelare som ställer sig framför en kamera och sedan blockas scenen i tvåbild och halvbilder på det mest TV-mässiga sättet. Så ser nästan all svensk film ut och därför är den osäljbar. I en film som saknar bildberättande är ju också bra skådespelare chanslösa eftersom kameran är skådespelarens verktyg (om han kan sitt jobb). Riktigt bra skådespelare kan massor om kamerateknik. Inte på det sättet att dom kan saker om filmsorter och exponeringar utan dom har kunskap om hur kameror rör sig och vad kamerorna ser och registrerar med givna brännvidder från givna avstånd. Många amerikanska skådespelare har helt enorma kunskaper om det där. Svenska skådisar som inte jobbat med Bergman har i regel nollkoll på den fronten (dvs filmskådespeleri).

[citat=playtime]Jag tror inte att det är så svart mot vitt. Men visst finns det en sanning där, det finns nog inget land i världen där teatern och filmen är så integrerade med varandra. Här är man aktör. I USA sysslar inte teaterfolk med film eller tvärtom alls i samma utsträckning. Men jag är säker på att Sverige har kommit ifrån mycket av Dramatenspråket. Att klassa svensk film som avfilmad teater är inte rättvist. [/citat] Jag pratar inte om teatralt spel utan det faktum att filmkameran har sekundär position. I länder som exporterar film är kameran nummer ett. [citat=playtime]Vilka filmer från sista tiden är det då du tänker på, och vad skiljer dessa från största delen av exempelvis amerikansk poulärfilm? [/citat] I princip allt jag såg förra året. Storm var ett försök att låta bli att filma "talking heads" och dom lyckades ganska bra men den är fortfarande nedlastad av tunga dialogscener med klipp mellan huvuden och actionscenerna är inte särskilt visuella om man ser till kameraplacering och klipp. Däremot är filmen väldigt snyggt ljussatt. Men ljussättningen har ganska lite med bildspråk att göra. [citat=playtime]Sen visst, Bergman hade kanske inte mycket med Sfi att göra, men det spelar ingen större roll, det är ju sådan film dom applåderar. Och Bergman som är satans duktig och som alla vill se, eller inte, han om något är ju teater.[/citat] Visst, SFI applåderar Bergman men det finns också en känsla i svensk film att Bergman är ouppnåelig - vilket är rent trams och typiskt svenskt. Och Bergman är verkligen inte teatral. Han är intensivt bildmässig. En av dom bästa i filmhistorien på att berätta kammarspel med bild. Vill man se riktigt bra bildberättelser ska man närstudera Bergman. Det är en regissör med hundraprocentig koll på och förståelse för kameran. Många av hans filmer rymmer dessutom de stora myterna. Det Sjunde Inseglet, Smultronstället (jäklar vilken visuell film!) och Jungfrukällan är bara några exempel.

[citat=playtime]Alltså, ska man producera kvalitetsmedveten Bergman-film eller amerikansk film? Eller varför inte amerikansk independentfilm, dvs all svensk film som produceras idag?[/citat] Visst får Bergman representera svensk film utåt. Men att han gjorde film har ingenting med SFI att göra. Han började i studiosystemet och gjorde sina bästa och mest exporterade filmer långt innan SFI var ens en liten ryckning av maktlystnad i Harry Scheins kalsong. Under 70-talet förföljdes t o m Bergman med den beryktade Pomperipossa skatten (mer än 100% skatt) under några år och han flydde landet. Sedan bönade och bad man Bergman att fortsätta (särskilt eftersom Widerberg vid det laget hatade SFI och svensk film) och det inte fanns någon bra Posterboy för svensk film. Han har ju själv också bidragit mycket till att utnyttja det där. Synd tycker jag. han skulle ha bidragiot med sina kunskaper till en ny generation istället och inte spelat helig ko. För han är grymt skicklig, Bergman. Filmreformen (som har enormt mycket med det här ämnet att göra) skickade ju ut ett stort antal oerhört skickliga yrkesmän i kylan. Hasse Ekman gick i förtidspension och lämnade landet för Spanien, Arne Mattsson drog till Kanada där han tragglade sig fram i det tuffa frilansträsket, Alf Sjöberg slutade göra film eftersom han inte ansågs vara på modet längre och under dom en mängd väldigt duktiga regissörer, fotografer, scenografer och manusförfattare som i princip förvandlades till kulturell paria genom reformen. Nu skulle film handla om politik och samhälle på regional nivå. Det gamla gänget kunde inte sånt och var inte intresserade. En väldig massa kunskap försvann de där åren och det har kostat oss bristen på internationellt anseende.

[citat=playtime]Sen det där med större internationell publik. Hur når man större internationell publik? Genom att producera amerikanska filmer?[/citat] Nej. Absolut inte. Amerikansk film kan amerikaner producera själva. Jag skulle aldrig kunnat göra Stinger utan ett amerikanskt bolag i ryggen. Jag vet helt enkelt inte med min svenska bakgrund vad som krävs för att göra en amerikansk film som går att sälja. Internationellt slagkraftig film gör man genom att berätta historier med bilder. Det gör inte svenska filmer och därför går dom inte att exportera. Svenska filmer är avfilmad teater som förlitar sig på ord på ett språk som bara åtta miljoner människor förstår. All framgångsrik film från mindre filmnationer utanför USA som någonsin har fungerat internationellt har haft det gemensamt att filmerna i första hand förlitat sig på bildspråket. I andra hand att dom har förstått vilka myter som berör oss alla på jorden. George Miller blev t ex helt chockad när han gjorde filmen Mad Max för inga pengar och den slog rekord över hela världen. (Filmen dubbades i USA för att publiken inte förstår australiensisk engelska). Miller kunde inte fatta hur hans lilla film kunde slå så stort överallt. Han tog sabbatsår och tackade nej till mängder av glassiga Hollywood-jobb och åkte runt i världen istället. Efter ett tag insåg han att han hade gjort en film om en mytisk gestalt som finna i alla kulturer. Därför kunde alla kulturer relatera till filmen och döärför blev den en av dom mest inkomstbringande filmerna i förhållande till sin budget som gjorts. Ska vi ta lärdom av det så bör vi fundera på vad en stor berättelse är och hur man berättar den. Traditionen har vi ju utan tvekan med Astrid Lindgren, Bergman, Frans G Bengtsson, Selma Lagerlöf, Strindberg osv som alla var stora mytberättare. Vi måste inte bara göra extremt regionala myspyskomedier om världens minsta bagateller bara för att vi råkar vara svenskar och staten anser att bagateller är "värdefull film".

[citat=playtime]Dom 44 svenska filmerna du nämner, där är säkert 1/3 dokumentärer, som ändå ingen går och ser. Vad jag menar är att svensk film bara haft en marginell påverkan på biopubliken. Sen att det görs för mycket och FÖR DYR svensk film det är ju en annan sak.[/citat] Och varför skulle inte långfilmsdokumentärer räknas in? Farenheit 9/11, Grizzly Man, Armbryterskan från Ensamheten...dokumentärer går bättre än många spelfilmer just nu. Varför tycker du att det görs för mycket svensk film? Är inte problemet att det bara görs svenska filmer som inte kan nå en större internationell publik? Måste man anpassa produktionsmängden efter ankdammen? Jag tror att det finns få saker som ger mig mer lappsjuka än regionalfilmstänkandet.

Nja, alltså; när många nämner Pinnacle så tror dom flesta att det är konsumentprogrammen "Studio" som avses. I det här fallet är det Liquid Studio som är ett proffsystem. Avid Free och Magix lirar inte i samma liga som Liquid och Edius. Edius är utbyggbart till realtidssystem 4:4:4 okomprimerad HD så på hårdvarufronten är Edius mest avancerad. Liquid bygger på gamla FAST som är den enda NLE som från början varit skriven för Mpeg2. FAST jobbade alltid internt i Mpeg med Digibeta-kvalitét. Den tekniken har gjort att Liquid är enormt bra på att hantera HDV (som är Mpeg2), förmodligen bättre än alla andra. I övrigt känns systemet lite omodernt. Premiere Pro är bättre och mer utbyggbart än både Edius och Liquid Studio. Pinnacle hade länge dåligt rykte som företag innan dom köptes upp av Avid och det har spelkulerats i ett uppköp av japanska Edius som också är ett företag som fått mycket kritik de senaste två åren. Adobe är superstabila och ligger i den absoluta frontlinjen just nu. Avid och Apple är stressade av Production Studio-releasen.

[citat=TomStac]Det statliga filmstödet i sig är väl inte problemet, utan snarare den politik som ligger till grunden för dess beslut. Statliga pengar eller subventioner kan väl aldrig vara fel i sig; det är irrelevant vart pengarna kommer ifrån (från privata fickor eller från skattemedel), bara de genereras. Problemet är väl att skattepengarna används orättvist och ogenomtänkt. SFI behöver en förnyelse bland sina byråkrater. Konsulenterna måste få upp ögonen för andra genrer än relationsdramer, komedier och polisfilmer. En viss förändring kan förhoppningsfullt synas, med filmer som Strandvaskaren, Storm och Frostbiten.[/citat] Jag skulle gärna se utrymme för smalare film också. Med tanke på att vi har en stat som satsar på filmkonsten så görs det väldigt lite experimentella grejer. Det är en annan skandal.

[citat=playtime]Dessutom är svensk film en underdog på bio. Av 218 premiärsatta filmer 2004 var 22 svenska, 14 med utländsk samproducent. Siffrorna för 1963 är nästan identiska, förutom att det då var 31 miljoner besökare jämfört med nu ca 15 milj. Att "värdefull" svensk film skulle vara orsak till denna nedgång, det kallar jag att dra fel slutsatser. Faktiskt.[/citat] 2004, ja. 2005 premiärsattes 44 svenska filmer. 2006 beräknas ännu fler gå upp. Den svenske biobesökaren förväntas gå och se en ny svensk 17 000 000-produktion i veckan (om man räknar bort semestern). Det är filmer i ungefär samma genre som förväntas tävla om besökarna. Ett dumhuvud kan räkna ut att få filmer kommer att tjäna en enda krona och att de flesta kommer att förlora åtskilliga miljoner.

[citat=playtime]Sen är det så att besöksstatistiken har gått i cykler i årtionden. Biografbranschen är en cyklisk. Det är knappast så att stöd till svensk film = mindre biopublik. De senaste tio åren har besökarantalet gått upp med nästan tre miljoner.[/citat] Det stämmer säkert internationellt att det går i cykler. men svensk film har stadigt gått nedåt varje år i en jämn och osyklisk takt. SFI publicerade statistiken på sin hemsida strax innan jul.

Staten har såklart självklart aldrig stigit in och reglerat någon fri marknad utan bara sett till att stora delar av branschen subventioneras medan andra ignoreras. Det finns självklart ingen lagstiftning mot oebroende filmare med privat kapital i ryggen. Det är bara väldigt mycket dyrare att vara oberoende och producera "värdelös film". Frågan är om svensk film blir värdefullare om samma producenter får hundra miljoner till?

Ja, visst var det meningen att stödja svensk film. "Värdefull film". Det resulterade i en stadig nedgång i besökststistiken sedan SFIs grundande trots att vi blivit nästan dubbelt så många i landet sedan dess. Visst, vi har fått TV som konkurrens om tittarnas uppmärksamhet men nedgången är stadig även nu och för varje år. Stödet funkar dåligt. Kanske just för att man måste inse att det inte går att veta vad "värdefull film" är för något. Jag tycker inte att man ska ge filmreformen alltför mycket cred för den "nya våg" som dök upp på sextiotalet med t ex Bo Widerberg. En huvudsaklig anledning till den nya filmen låg mer i tiden. En anda som inte gick att stoppa. Man gjorde film med dom nya ljuskänsligare filmsorterna och med de nya lättare kamerorna som tillät mycket mer handkamera. Den nya vågen började ju bland annat i USA med Cassavetes första film. Ibland känns det som att politiker vill ta credden för mycket av det där när det istället handlar om tidsanda i kombination med tekniska framsteg.

Det skulle vara jättekul att få läsa din uppsats när den är klar! :) Det har av någon kosntig anledning blivit en europeisk tradition att låta staten ta hand om filmproduktionen. Många europeiska länder brottas med exakt samma problematik som vi. Nästan alla europeiska regissörer jag träffar berättar ungefär samma stories i lite olika varianter. Det är sorgligt eftersom vi europeer är originalentreprenörerna bakom den märkliga uppfinningen film. Méliès, Lang, Murnau, Sjöström och andra kämpade med film när det inte var det minsta rumsrent eller fint. På den tiden var det en härlig lekstuga av galna idéer upptåg och vansinniga tekniska påfund. Och filmen sågs ned på medan teatern betraktades som en seriös konstform. Man får rulla fram till långt efter kriget och in på 60-talet för att se de första stegen mot en stadsmonopolisering av filmen. Filmreformen. Staten ser till att bara "kvalitétsfilm" produceras. Jag tycker att filmen upplever ett slags medeltid i europa just nu (med några få undantag - Luc Besson med sitt bolag är ett undantag).

"bidragsberoende filmverksamhet" - bra ordval. Och Anders Birkeland tycker inte att det är någon lekstuga? Ha, ha, ha.

[citat=playtime]Att göra film är ingen lekstuga menar Birkeland, det krävs en massa miljoner riktiga pengar![/citat] Anders Birkeland är dum i huvudet. And you can quote me on that. När han drev uthyrning av filmstudio och kameror var det inte en jävel som hade råd att hyra till hans överpriser och han har en meritlista av oändligt trögproducerade filmer gjorda för skitmycket pengar och som har bombat med fenomenal styrka och med filmhistoriska proportioner. Med ett enda undantag och det råkar vara Såsom i Himmelen. Sverige är det enda landet i VÄRLDEN där man kan totalbomba ekonomiskt i tjugo år, sedan göra en enda film som går väldigt bra och sedan fortsätta totalbombningarna och fortfarande bli tagen på allvar. Utan ett bidragssystem som handlar om gamla kompisar och tjänster/gentjänster skulle vi aldrig se personer som Birkeland florera i debatten.