Munthe

En låg budget ska man aldrig se som någonting negativt utan som en tillgång. Det finns en frihet i att jobba med låga budgetar som är viktig att inse. Läste någonstans att Peter Jackson fortfarande betraktar sig som en lågbudgetfilmare - det är bara det att när han har en halv miljard att göra film för så underfinansierar han på ett smart sätt en hel filmindustri i Wellington. Men det är fortfarande en slags smart lågbudgettänk bakom det hela. En annan filmare som jobbar mycket på det sättet är Robert Rodriguez. Rodriguez styrka ligger ju inte i de feta budgetarna utan i attityden och idéerna. Han blev ju bättre när han åkte hem till Austin och halverade budgetarna.

OM man väljer att jobba på extremt låg budget är det dummaste man kan göra att bara filma på helger och dra ut produktionen under oerhört lång tid. För lågbudget gäller bara en enda regel: "Fast in - fast out. Like a duck maiting." Finansierar man själv så innebär varje helgtillfälle en ny "igångsättning" vilket är extremt ineffektivt. Riskerna är enorma att kontinuiteten försvinner och att hålla uppe kontinuiteten kan ibland vara krångligt och helt onödigt dyrt. Det är mycket bättre att avsätta en vecka för inspelningen, se till att alla kan ställa upp då (planera det långt i förväg) och sedan sätta en stram deadline för sig själv i efterarbetet. Min erfarenhet av att ha jobbat på alla budgetnivåer är att ju mer pengar man har desto snabbare måste man kunna jobba. Den kunskapen har man möjlighet att lära sig när man jobbar på låg budget och finansierar kalaset själv. Det är enormt mycket vunnet att kunna agera blixtsnabbt när man väl sitter där med en fet högbudgetkund eller med en SFI-budget.

Jag är helt på din linje TomStac. Kan man inte göra en fullt fungerande film på en låg budget så kan man inte göra en fullt fungerande film med en mastodontbudget. Och när det gäller konsulenterna och producentsystemet så är det så att jag har haft enormt mycket insyn i svensk filmekonomi. Jag har gjort SFI-långfilm med några av branschens absolut mest etablerade producenter och vet hur slipstenen dras. Jag vet exakt vad en "producentinsats" är och varför. Mina erfarenheter från filmbranschen säger mig att bidragsmyglet är enormt utbrett. Och det finns få som kan dra gråtvalsen om "pressade löner" så väl som producenterna för att få lite fler bidrag. För två år sedan gick ett gäng producenter och regissörer samman och gnällde om att branschen behövde mer stöd för att det snart skulle produceras alldeles för lite film. Förra året premiärsattes 44 svenska långfilmer med en medianbudget på 19 miljoner (helt sanslöst). Det är många bolag som har god ekonomi nu när publiken sviker. Ett sjukt samband.

Varför ska vi då stanna vid 20-40 miljoner? Varför kan inte svenska filmer få kosta 200 miljoner? Det är ju trots allt staten som betalar? Med utgångspunkt för att det inte är orimligt att en svensk film av "unknowns" i en okomplicerad genre utan problem får kosta 40 miljoner så ser jag ingen anledning att samma filmer inte får gå loss på 200 miljoner (eller helst mer). Producenterna bakom filmerna är ju trots allt proffs och borde upplyfta ersättning på en rimlig nivå. Bruckheimer gör ju miljarder på sina filmer så varför skulle inte Peter Kropenin (eller någon annan) tjäna sig en rejäl hacka på filmerna (hackan är ändå ganska liten jämfört med Bruckheimers). Eller är det bara el-assistenter och B-fotografer som ska få "proffslöner"? Dessutom tycker jag att det är oförskämt att skådespelare som Peter Haber eller Reine Brynolfson inte ens ligger i paritet med Christopher Lambert. Minst 12 miljoner per film borde dom ha. Dom är ju stora i Sverige!

Svenska budgetar ökar kraftigt hela tiden. och publiken blir bara färre. Och en Avid kostade över en miljon för tio år sedan. Idag klipper man online på en maskin för under 100 000 kr. Ändå stegrar kostnaderna konstant. Varför? Föär tio år sedan fick man sitta i en Henry och jobba med effekter (12 000 i timmen). Idag slår en PC för 10 000 med After Effects allt en Henry någonsin kunde klämma ur sig och PCn behöver man inte hyra in sig på. Ändå blir det bara dyrare och dyrare och dyrare. Helt vansinnigt.

Ja, men 20 miljoner för en vanlig långfilm?! Inspelningsteknik och post på en 35mm långfilm kostar ca 2,5 millar (går att få billigare). Sedan kan man ju överdriva och anställa 25 pers bakom kameran. Riktiga proffs. Men hur mycket proffs man än är kan man ju inte ge folk en halv miljon i lön för sex veckor arbete. Det fattar ju vem som helst. ...eller var tar pengarna vägen? Du jobbar ju som redigerare, Micke. Får du 300 000 papp i månaden? Så skulle det ju se ut om man följde svenska långfilmsbudgetparametrar. Men det mystiska är att det jobbar en massa okvalificerade praktikanter på dom där 20 miljonersproduktionerna. Svenska filmer blöder pengar någonting helt makalöst. Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.

Har inte Avid någon help-funktion? F1? Som alla andra program?

[citat=pld]Blir bildkvaliten bra? Har hört att det finns scanner men vart finns dem att hitta, någon hemsida?[/citat] Det blir absolut inte bra. Ser ut som Öst-Tysk experimentfilm från -81. http://www.stopost.se http://www.nordiskfilm-postproduction.com

Jag menar inte att filmer ska vara hur billiga som helst. Det räcker med att svenska fimer hamnar på en normal Hollywoodbudgetnivå. Det måste ju finnas ett mellanting mellan Camp Slaughter-budget (ca 80 000kr) och 20-40 miljoner där normala svenska filmer ligger nu. Och hur man än vänder och vrider på det tror jag aldrig att en högre budget per automatik betyder en mer engagerande och spännande film.

Ja tänk om det vore så enkelt att proffsigheten sitter i $$$$$$. Svindyrt + skitdåligt = Svensk film.

Hmm...ett fall för Myth Busters tror jag...

En filmkamera påminner väldigt mycket om en videokamera men man ser inte det man skjuter föränn långt senare. Och vill man att filmen verkligen ska se bra ut och bättre än video behöver man en riktigt dyr scanner.

Försöker ni skoja med mig? Även om man tittar förbi webbkompression så ser man ju lång väg att det här... ...inte på något sätt kan jämföras med det här... http://cinemekserve.temp.powweb.com/demos/demos/Macgregor/similo.esp.h264.mov ...rent tekniskt. Jag håller VERKLIGEN inte med om att allt ser bra ut bara man har 16 i kameran. Då har man verkligen sin förväntning på "snyggt" lågt ställd. John: En side-by-side med en SR2 är ju helt ointressant om man inte resonerar efter val av gluggar och framför allt arbetsmetodik. SR är gjorda för att göra film med. Krasnogorsk är gjorda för att filma den Sovjetiska familjen på semester vid Svarta havet. Jag betvivlar inte att man får en snarlik bild om man bara ställer upp kamerorna bredvid varandra och filmar vad som helst en stund. Men sätt Krasnogorsken på en Steadicam eller på en Jib med remotehuvud så kanske du förstår vad jag menar. Eller sätt den på en snake i markhöjd och försök operera den. I princip omöjligt utan roterande sökare eller en riktigt bra videotapp.

...eller Atari TOS.

Vad är det för hårddisk och hur har du formaterat den?

Jag tycker att branschens fokus på debutanter är direkt skadlig. Under 90-talet och 2000-talet har fruktansvärt mycket unga människr debuterat som sedan aldrig gjort en film igen. Ska man satsa så ska man göra det på att bygga upp hela branschen. Det behövs starka filmkommissioner som underlättar för all svensk film att produceras. Inte bara film av folk under 26 eller film godkänd av SFIs smakråd.

Det finns ingen fungerande filmindustri. Därför kan det inte finnas duktiga filmmakare. Spielberg tog sin in i filmbranschen genom att ta ett skitjobb på Universal och smyga sig in på andra regissörers inspelningsplatser och lära sig genom att se hur dom jobbade. Det går att göra så om det finns en sammanhållen produktion och en fungerande bransch.

Njae. Vet inte om vi är överens om behovet. Jag anser att behovet är en konstruktion för att kontrollera svenska filmare så att vi bara ska ägna oss åt "värdefull film". Men jag är helt med på linjen att "värdefull film" behöver ekonomiskt stöd för att kunna existera eftersom folk tycker att den är så värdelös och bara en liten elit uppfattar den som "värdefull". Och eftersom politik ständigt drabbar filmsnack så vill jag bara tillägga att om Marx Proletariatets Diktatur vore rådande så skulle vi BARA se Lasse Åberg och Lilla Jönssonligan på biograferna. "Folket" vill inte se SFI-produktioner. Så mycket förtäljer iallafall statistiken. Jävligt bra artikel om inspelningen av "Blödaren" i senaste Monitor förresten. Någon som läste? Hans Hartwig sa en del tänkvärda saker om varför han tyckte att det var trist att pyssla med film i Sverige.

[citat=00Bengtsson]För er som sitter på en mac kan jag rekommendera http://www.macdomain.org en kompis som har gjort sidan.[/citat] Och vilken härlig retrotripp den där sidan var. Gamla RamDoubler och Carmageddon. Kärt återseende. Ha, ha.

SJÄLVKLART kan man göra lönsamma filmer i Sverige. Ninja Mission fungerade utmärkt på bio utomlands. Många av Bergmans filmer har fungerat extremt bra i hela världen. Och man kan göra lönsam film i Sverige för svensk publik också om man inser att man måste jobba med små medel, billigare teknik, mindre team osv. Ur det sättet att jobba kan det också komma en ny sorts film tror jag. Förhoppningsvis en mycket modigare och mer fantasifull film. Fantasi är en bristvara i svensk film. Fantasi måste inte kosta massor. Polanski, Carpenter, Cronenberg, Bergman...alla dom började sina banor med billiga och väldigt fantasifulla filmer.

Ja. Eller för att beskriva det på ett annat sätt; vi har den film vi är tillåtna att producera. Och den filmen skulle aldrig överleva utan bidrag. Marx och Engels kommunistiska manifest har man ju läst några gånger.

Jag ser fram emot Vista. XP känns rejält omodernt nu. Multitasking är ett elände på Windows. Och själva Windows är rejält segt jämfört med MacOS Finder. Men i huvudsak jobbar jag på Windows eftersom programmen helt och hållet styr mitt val av plattform. Att Apple stylar sina saker tycker jag knappast man kan se som en nackdel. Deras hårdvara är väldigt fin. Däremot tycker jag inte att MacOS interface är helt "transparent" som användare. Det är inte Windows heller. Windows går att ge ett rent och ostörande interface men har man saker rullande i bakgrunden märker man hur urgammal kod Microsoft system rullar på. Soooo 90's.

Fundera på följande dilemma. Vad skulle hända om man gav mellan 50 000-500 000 till distributörer för att distribuera filöm staten anser vara värdefull? Ger det distributörerna ett incitament att distribuera det dom själva tror på eller kommer man att välja att "säkra" sig mot förluster genom att plocka ut 500 000 gratis från staten för att distribuera "värdefull" film? Micke, du är ju inne på att pengar är ett maktmedel (kanske behöver man inte vara smyg-Marxist för att inse det). Är 500 000 rakt ned i fickan på en distributör ett maktmedel? Och isåfall; vem är det som utövar den makten? Kanada är en EXTREMT dålig jämförelse med Sverige. Det är ett "amerikanskspråkigt" land med direkta handelsavtal med USA som ger kanadensare direkt tillträde till den amerikanska marknaden (förutom sin egen som är betydligt större än vår). Kanada satsar ockås mycket mer på "commision"-stöd (inte smakbaserade stöd alltså) vilket fått USA att producera i landet - vilket såklart lyfter Kanadensisk ekonomi - själva syftet med stöden. Vi har ju inte stöd för att lyfta svensk film utan för att behålla den "värdefull" i sitt fina okommersiella skick som blöder pengar men skänker "värde". "Värde" i det här sammanhanget någonting abstrakt som bara två personer på SFI kan förstå sig på. För mig är svensk produktion helt värdelös men jag fortsätter att som kulturarbetare pröjsa 65% av mina intäkter till staten och SFI. Jag har liksom inget val. Men vill vi göra pengapolitiska jämförelser så har jag ett namn till er: Terry Gilliam. En kille som kanske inte hade gjort en enda film om inte Storbritannien under en period i början av 80-talet inrättade möjligheten att dra av filminvesteringar (George Harrison startade Hand Made Films för att kunna dra av investeringar från sina Beatlespengar). Det resulterade i filmer som Time Bandits och Brazil men även andra filmer som t ex Bladerunner. Det gjorde också att bolag som Cannon och Carolco flyttade sina huvudkontor till London under en period. Star Wars-filmerna hade nog inte heller spelats in i England utan lättnaden. Säkert ganska nyttigt för Brittiska filmarbetare. Men i regel tycker jag att man ska låta bli att dra in politik i filmproduktion. Bra filmare gör alltid film. Tarkovskij och Eisenstein gjorde massor av bra film t o m under Stalins inblick vilket säger en del. Det går ju inte att generalisera och säga -"Eisenstein! Hans filmer är så bra att Stalin måste ha varit en guldkille!"

Eller så låser du videospåret genom att trycka på hänglåsikonen. Sedan kan du dra i ljudet hur du vill. Detsamma gäller omvänt - lås ljudspåret så kan du dra i videospåret.

Jag bryr mig ganska lite om vilken typ av filmer som görs. Det viktiga är att filmerna har identitet och inte försvinner i mängden. Sedan är det absolut kritiskt viktigt att få upp en fungerande infrastruktur där alla hela tiden jobbar och lär sig. Det finns inte idag. Det finns inga äldre som lär upp yngre och alla sitter och väntar på nästa unga geni vilket bara visar föraktet och okunskap om vad det här yrket handlar om. En riktigt bra regissör (och manusförfattare) mognar och slipas fram. Detsamma gäller fotograferna och klipparna. Och producenterna. Erfarenhet föder kunskap. Ska man sitta och vänta på genier och bygga en hel bransch på det så lär det inte hända mycket. Det första som händer är att man tappar den minimala publik man redan har. Alla fungerande filmindustrier har två sorters film: A-film och B-film. När man gör A-film användern man den bästa talang man har och kostar på projektet resurser. När man gör B-film använder man nya begåvningar eller låter gamla slipa kunskaperna och lära sig av de yngre (och tvärtom) och man kostar på den typen av produktioner mindre pengar. Det där finns inte alls i svensk film och därför kommer svensk film alltid att vara kass med några få undantag. Poängen med A och B är att man håller proffsen igång och man får en katalog att sälja. Helt främmande för oss eftersom vi nästan aldrig säljer våra filmer.