Miss_Emma

Du stal orden ifrån mig. Är otroligt less på gnällande kring detta ämne. Något som jag tycker har tendenser till att luta mot SFI och icke kreativa filmskapare. Själv är jag rätt hopplös på detta eftersom jag ofta är rätt rädd för att jag är tjej och "tjejer kan ju inte göra film". Typ. En ursäkt jag försöker att tänka bort ur mitt tankeförråd. Dessutom så har jag ideer som jag skulle vilja testa för att förändra vissa saker. Men jag ligger någonstans på botten och har inte ens riktigt rest mig för att sätta igång den processen. Jag är bara så otroligt less på gnällandet. Kan vi försöka vända på alla meningar och bli lite mer optimistiska? Låta förstörelseguden dansa färdigt i den svenska filmbranschen och sedan låta ljuset landa över celluloidmarken och göra den digital. Kanske liera oss med företag och personer vi inte tänkte oss var filmintressenter tidigare. Fick inte Sam Raimi sin första film sponsrad av doktorer och tandläkare? Förstår ni hur jag tänker?

Dagens gnäll: Jag är en helt hopplös packare. Kan fan inte alls det här med att lyfta saker och lägga dem i lådor. Be mig inte att bli flytthjälp. Bli min flytthjälp.

I varje kris finns en möjlighet. Vill någon se möjligheten?

Rökfritt. Yes sireee....jag är tråkig. Flytt: Att packa lång tid i förväg eller att packa allt sista två dagarna?

Hmmmmmm....inskränkta människor som inte inser att man fan har en skyldighet att hjälpa varandra.

Köpte Camp Slaughter. Det var roligt.

Trådlös Att efterfesta med Chuck Norris eller David Hasselhoff?

Kan du gissa vad jag säljer? Önskar verkligen att jag inte var så jävla osäker och vågade söka jobb som inte var i telefonbranschen.

Det borde finnas varningstexter på sådana här trådar. Det finns ju dem med spindelrädsla... Den kan också användas som chockterapi...

Jag är telefonförsäljare. Räcker det?

Jag har inte haft den bästa närvaron här. Först och främst, tack för att ni tagit er tiden att läsa mitt synopsis. Dr Strange_Love: Hur menar du med symboliska grejer och hur skulle jag använda döden som en figur för att lättna stämningen? Skulle döden som en figut vara en faktisk karaktär. Hur menar du? Du väckte många frågor. Mitt syfte är att visa en annan sida av ämnet döden. För man får ofta se de sörjande och de som får ångest av döden. Jag vill visa en annan sida av det. Och om jag genom den döendes ideer kan visa en annan sida av känslor inför döden så gör jag gärna det.

Titel: My True Calling Voodooversion: 1 Handling: En telefonförsäljares bitterhet och uppbrott Genre: Drama/Komedi Idéens ursprung: Mitt eget jobb och de saker som jag dagligen önskar att jag fick göra. My True Calling.doc

Titel: I Will Always Be Your Soldier Voodooversion: 1 Handling: En kvinna får veta att hon har dödlig sjukdom och funderar på hur hon ska göra för att sammanfatta sitt liv på ett sätt som är bra. Genre: Drama Kom på idéen när jag och några vänner diskuterade begravningar. Sen har den vuxit sig fast i mina tankar. I Will Always Be Your Soldier.doc

Den här är tillängnad jmalmsten...

Men att luta sig mot skugga är inte det som att lägga sig mot marken där skuggan hamnat och se upp emot solen som är långt därifrån. Vi kommer helt enkelt behöva arbeta oss uppåt ifrån botten. Filmskapare, vi har jobb att göra.

Nägra dagar har gått. Mina tankar om detta har sållats. Vad ska Sveriges filmbransch kunna luta sig mot nu?

Men är det inte så, Jernby, att oöppnad produkt ökar i värde. Då gör de ju dig bara en tjänst ju...

Dark Water, den japanska riktiga filmen. Den växer i mitt huvud dagen efter. Jag kommer nog aldrig mer kunna sova i mörker. Det är illa med tanke på att vi bor i Sverige.

Plutonen, förutom att jag blev störd av reklampauserna så lyckades jag ändå drabbas av känslorna i filmen. Den var inte som jag trott, vet egentligen inte vad jag trott heller. Hittills kan jag räkna till två krigsfilmer som jag tyckt har varit bra, Plutonen och Jarhead. Shaun of the Dead, jippi. Inte något Hot Shots-hopkok. Den fungerade på så många lager och kändes bara så otroligt uppfriskande. Lite häftigt att inte veta om man ska bli rädd för zombierna eller skratta åt dem.

Det första som slår mig är att jag gillar dialogen, jag skrattar av den och önskar att mer svensk dialog var på detta sättet. Förutom att den är otroligt rolig så känner jag av den ångest Daniel har inför sitt skrivande, och hans totala Fuck Off på slutet. Helt ärligt kände jag vibbar av Adaptation innan jag läste hintarna till den filmen. Vilket var häftigt. Jag läser detta och finner mig själv önska att få se detta som film, jag önskar att det var mer sådant här som gjordes och visades i Sverige. Finns fler saker som du har skrivit ute på Voodoo ska jag ta mig tid att läsa dem. För om det är det här du kan åstadkomma så ger det mig mersmak.

Såhär ska en slipsten dras

Har på senare tiden velat testa att åka bräda. Men det känns så dumt om man vid 25 års ålder skulle börja ha blåmärken överallt. Får man börja med att åka bräda vid vilken ålder som helst?

Heathers, helt annorlunda än jag trodde innan. Men med en underbar Slater och en udda men trovärdig dotter/far-relation. True Romance, hade någon misslyckats med dessa ingredienser hade jag blivit imponerad. Det går på något sätt inte.

Kyrka och stat har redan separerats. Det känns som att det är dags att separera film och stat.

Något som jag kan reagera på är inte att det är för mycket blod i filmer, i Hostels fall så finns det en stark poäng med de blodiga detaljerna. Det jag nästan kan störa mig mer på är i filmer där våldigt går för fort och personerna som utsätts för det är så oblodiga att det känns som att det inte hänt. Det kastas alldeles för mycket skit på blodig film. Det är alldeles för lätt att säga att det förråar och att det är billigt sätt att få publik till filmen. Det jag kan bli besviken på är däremot sätt att marknadsföra film på. De lovar mängder av blod, men så är det bara några droppar. Kan inte våld vara en handling värd att berättas?