Miss_Emma

OOOOOO villl verkligen se...

David Hasselhoff som Liberace.

Som tjej skulle jag kunna bli glad och säga "jippi, mer till mig". Men allt känns väldigt tråkigt samtidigt, om jag skulle få pengar att göra film i framtiden så skulle jag undra om det var för att de verkligen gillade min ide eller om det var för att jag är tjej. Jag menar, det är fler män som får göra film både ute i världen och i Sverige. Men alla de ideer som de haft har inte alltid varit klockrena. Ibland är de inte ens värda sponsring till kaffet på inspelningsplatsen. Jag vågar inte ens spekulera i om det finns traditionellt manligt och kvinnligt berättande och om det berättande vi är vana vid är det "manliga" berättandet. Vilket i sin tur leder till att män får mer pengar. Vilket jag tror är galet fel (eftersom jag gillar så otroligt "grabbiga" filmer). Nu håller jag på att hamna i ett stickspår. Jag tror dock att vi har ett stort ansvar att börja lyssna på ett annat sätt och se saker på ett annat sätt. Man kan inte kasta "patriarkatet" all världens väg för att sedan riskera att många tjejer får skit för att de får pengar på grund av att de gled förbi i kön. Ibland är det dock svårt att se att det de fakto skulle vara möjligt att lyckas komma dit jag vill, eftersom jag inte ser några sådana där som mig själv i toppen. Ialla fall inga märkbara kvinnor. Vilket ibland märks rätt tydligt när man är i detta forum. För hur många tjejer/kvinnor är här? Såg nyhetsändningen om ämnet och reagerade på det jag såg i bild. De skulle öka antalet kvinnor i branschen och de enda kvinnor jag såg där var de två kvinnor som skrivit den och kvinnorna framför kameran. Men den tekniska personalen på plats var män. So much for that intention. Nåja, mina two cents...

Varför ser de det som en tävling och inte ett firande av filmsverige? Visst att man säger "vinnaren är", men skulle det inte kunna vara så att det speglar självförtroendet eller icke-självförtroendet inom svensk film när vi ska ha den i galasammanhangen. Lite lagom, som att vi inte går in för det.

Min recension av det hela. Hade sett typ en film av alla, och det var Att Göra En Pudel. Den filmen fick mig att verkligen känna att Lena Nyman borde vunnit. Lia vann, tjopp. Hur som helst, de ytterst korta delarna som jag såg av filmerna gjorde att jag fick ett litet sug efter att se mer av Anastasios Soulis (Underbara Älskade). Förortsungar skulle också funka att se som söndagsmatinee. Mer än så bär jag inte med mig i vad jag vill se av de nominerade. Möjligtvis Mörkret Faller kanske blir sedd, men bara om jag slipper hyra den. Så, Sissela..är hon rolig eller är hon inte? Hon är småmysig, sådär trivsam. Underhållningen som kom i form av danser och sång kändes som att den lika gärna kunde serverats på en sportgala. Låtsas-trailerna var OK, som en insikt "vi-känner-igen-det-och-vi-måste-gå-vidare". Hoppas jag. Talen...de saknade sting. Det där lilla extra som gör att man kommer ihåg dem. Överhuvudtaget så känns det som att vi glömmer att vi som vill hålla på med underhållning faktiskt ska ta bort människor ifrån verkligheten. Ingen magi alls över något egentligen. Och som herr Munthe tidigare nämnde med företagsfest..jag håller med där. Jag vet inte om det är för att jag är tjej, men jag VILL ha glam och jag VILL ha stora tal och jag VILL se folk leva ut. Oscarsgalan må vara lång, men den har magi. Kan garanterat komma tillbaka och bittra mer.

Ja varför sluta?

Diskuteras regin eller boken?

Kevin Smith, en regissör som välkomnar alla i sin värld. Han lyckas behandla alla med kärlek och hänsynslöshet med sina profana och direkta dialoger. Quentin Tarantino, han hymlar inte, han fjäskar inte, han slänger in salt i nostalgin. Roberto Rodriguez, nyfiken...utvecklas och har bredd. Mary Lambert, ett ord..."Jurtjyrkogården".

Är det bara jag som känner ett behov av att ropa Uwe Boll?

Såg: Toolbox Murders 2005...en riktigt underlig "skräckfilm". Köpte: Rodriguez DVD-box innehållande El Mariachi, Desperado och Once Upon A Time In Mexico. Dessutom innehållandes rejält med extramaterial. Gör varje flicka lycklig.

Är inte det där en rätt föraktfull inställning?

Skulle inte en musikal vara en förträfflig ide?

Vad är det för utbildning MovieMaker?

Men som sagt, kan någon komma på vad som skulle behövas göras åt svensk film. Det verkar ju faktiskt vara så att publiken inte kräver något av sina filmskapare här i Sverige. Man kan ju inte hota folk till att gå på rätt sorts film. Vilket ioch försig vore en intressant tanke, men i längden blir det inte bra för filmerna själva heller. Hur får vi folk att vilja se andra än Mikael Nykvist och Kjell Bergkvist till exempel. Och hur kan vi få folk att vilja se en svensk Quentin Tarantino-film eller en svensk skräckmusikal?

Logan växer för varje program nu ju. Fy bubblan vad du missar saker. Neptune är ett riktigt händelserikt ställe.

Veronica Mars är något av det mest underskattade på länge. Fattar inte att folk inte ser den. Den blir starkare och bättre för varje avsnitt. Scrubs och Vänner, bra må-bra-serier. Sex and the City, håller från början till slut. My Name Is Earl, Jason Lee är helt underbar och Ethan Suplee ett geni av dumhet. Kommer inte på fler just nu....but I'll be back to add.

Tipsa gärna, för jag vill se den....

Min teori (och det här kommer att sväva ut lite) är att: Dels så har vi inte de summor som vissa andra länder har rent ekonomiskt. Vilket leder till att det inte kan göras lika grandiosa produktioner som i utlandet. Många skådespelare som vi har, tycker jag, spelar teater framför kameran och känns därför onaturliga. Det finns dessutom inte lika stor "bank" att hämta nya ansikten ur vilket leder till att allt börjar kännas som ett stort släktkalas. Det finns plats för en av varje, och inte tre eller fyra som i till exempel USA. På grund av tidigare nämda ekonomiska resurser så kanske de som håller i pengarna inte riktigt vågar chansa på nytt blod. Vilket startar en effekt av att de inte chansar och de som vill leva av det chansar mindre eftersom de vill ses som säkra kort eftersom de behöver pengar till produktionerna. Det finns ingen större konkurens i Sverige, saker har stelnat och allt känns grått och trist. Det som händer är rätt lika och repetetivt. Beck, Wallander, Van Vetereen...det är mer som rätt schyssta TV-produktioner men det är inget som känns "wow det här måste ses på en stor bioduk". En och annan film av Hobert, Nutley, Sundvall, Fares (som jag tycker är den enda av dem jag nämt som känns som han har något annat att komma med), Moodysson (hoppas på en stor comeback nu). Men de flesta av dem känns väldigt samma samma samma. Ulf Malmros är, åtminstone vad jag tycker, någon som känns som att han vågar sticka ut bara liiiite mer. Man vet vad man får liksom, och det känns som att stora delar av den svenska befolkningen nöjer sig med det. Vi har det rätt tryggt, många andra länder har saker som gör att det brinner lite mer under ytan, terrorism, krigsaktiviteter, lite mer uppror i blodet och därtill kommer nog konsten att kännas mer intressant. Fast jag skulle vilja ändra på frågeställningen lite eftersom vi alla här vill göra film. Vad skulle göra svensk film bättre? Vilka sätt skulle kunna få fram fler orginella filmskapare? Hur får man folk att inte välja att bara hänge sig Beck, Wallander och Van Vetereen och kanske försöka se något nytt? Behöver svensk film helt enkelt börja om ifrån början och dessutom skaffa sig vassare armbågar? Kan vi lyckas göra film som rör sig i de olika riktningarna tyngd och underhållning på samma gång? Vad skulle du tillföra? Ska tilläggas att allt detta är egna tyckanden om svensk film.

Den senaste tiden väljer jag att se skräck, inte ensam utan, ifred. Mycket eftersom de får bättre effekt då. Ett tidigt exempel på detta var för flera år sedan då jag hyrt 28 dagar senare och i en nedsläckt undervåning och med ett glas vitt vin såg den och drabbades av panik av tanken på att något liknande skulle kunna hända. När man sedan ser skräck tillsammans med folk känns det som att det inte blir den egna upplevelsen. I en biosal så skrämmer inte the Grudge mig, men ifred i sovrummet gör den det. Hostel fungerade med sällskap, men det är en av de få. Den skrämde dock henne mer än mig. Vilket osökt för mig in på Jurtjykogården, vilket är en av de få som flera gånger senare skrämmer mig. Hälsenor som kapas är otäckt, lika otäckt som ungar med kniv. I grund och botten tror jag att det som man tror eller tänker formar det man blir rädd för. Det gäller bara att hitta ett sätt att kunna skrämma sig själv. Blev väldigt sugen på Event Horizon..

Donnie Darko, han vaknar, han ser, han vet och sedan kickar en film som bara är så skön igån till tonerna av Echo and the Bunnymen's the Killing Moon igång och jag blir helt såld. American Psycho, detta finlir med maten som dessutom leder till den scen där jag tycker att Patrick Bateman blivit presenterad. Nämligen efter hans morgonrutin. Reservoir Dogs, say no more. Sound of Music, så otroligt självklar. Bilderna, musiken och Julies utstrålning lyfter allt till höga höjder. Seven, så otroligt mörk inledning på något som bara kan bli mörkare. Napoleon Dynamite, någon som blir hungrig? Vilken film som helst av Kevin Smith, de lovar alltid väl i början. De håller dessutom sina löften till slutet.

Vi har alla glömt Donnie Darko för mycket. I scenen där han ger sig iväg för att bränna upp huset för Jim Cunningham är riktigt häftig. Den där sabla kaninen Frank ger mig vibbar hela tiden, vilket gör att hans närvaro skapar ständig gåshud. Älskar hur hans galet kristna lärare Farmer brister ut "sometimes I doubt your committment to Sparkle Motion"...det kanske inte är så mycket gåshud. Men garanterat njutning. För övrigt roar det mig att Samara i the Ring är lillasyster till Brokeback-Jack.

Jag inbillar mig att det som gör en regissör så viktig är att en bra regissör är som en bra ledare. Den kan i sin roll som regissör hålla ihop allt så att det får en enhetlig look. De håller visionen och detta tycker jag är ännu mer tydligt i fall som Kevin Smith (som dessutom skriver sina visioner), eftersom de genomsyrar allt. Rätta mig gärna om jag verkligen har fel.

Fan vad jag börjar avsky ordet "tjejfilm"...det gör att gåshuden och njutningen kommer av sig...det blir konstigt liksom. Jag menar, jag får gåshud som aldrig går över när jag ser många delar i Sound of Music. En film som jag inbillat mig är "tjejfilm", mycket eftersom den aldrig pratas om av killar på ett uppskattande sätt. Så kommer gåshuden och man berättar om den..och det känns liksom skamfyllt.

Exemplet med er regissör som du tar upp är just när hon inte verkar veta vad hon vill. Det jag sa, om jag försöker dra ur en sorts kontenta i det jag sa, var att om man har så pass starka visioner och bilder av vad man vill berätta så hittar man nog medlen. Då kvittar utbildning i de allra flesta fallen. Av de regissörer som jag känt någon form av dragning till när jag sett film så har det slumpat sig så att jag gillat de utbildningslösa, eller halft utbildningslösa som Kevin Smith. Och det du nämner ibörjan av ditt inlägg, jag tror att jag så pass har fallit för de jag nämnde att jag ser dem lite som filmens singer/songwriters. De kan, likt Madonna som är rätt medioker om man plockar isär delarna i det hon gör, med sitt sinne sammanföra saker till höga nivåer. De jobbar hårt, och det de gör är liksom deras. Jag tror att någon tidigare nämde Brett Ratner, han har utbildning, men hans filmer har aldrig satt något intryck i mig. Ironiskt nog har han tidigare regisserat en av Madonnas videor, visst hon var jättesnygg...men videon i stort är jättetråkig.

Går alltid att väcka den till liv eller?