Miss_Emma

Jason Voorhees eller Michael Myers

My Big Fat Greek Wedding, jag hoppas att jag liknar Toula på fler sätt än i förstadiet i filmen. Jag vill så gifta mig just nu.

Jag har varit, enligt mina vänner, kär i en person och försökte ikväll få honom att falla lite för mig. Tror att jag totalt sumpade det, jag kommer aldrig att lyckas att få honom. Han är något av det sötaste som hänt mig i hela mitt liv. Finns det inte andra chanser så är det här nog över för gott. Om någon kille här vill ge mig råd på hur man snyggt snor åt sig en söt pojkes hjärta så kan ni gärna säga till.

Har du läst Guts? Man ska vara försiktig med hur man gör det bara.

Vilket då betyder att kvinnlig onani aldrig kan vara en synd, för vilken säd skulle en av kvinnligt kön kunna spilla? Schysst grabbar, ni är närmre synden oss.

Vet inte om ni känner till Westboro Baptist Church, men tydligen har de planerat ett skyltbesök utanför hans begravning de självgoda satarna. http://img230.imageshack.us/img230/8263/heathwh3.jpg

Sitter vid datorn, med MSN igång. Saker känns OK, även om dagen i mångt och mycket sugit. En av de konversationerna som jag haft ett tag gör lätet "nytt meddelande skrivet", jag ser efter vad som står och saker snurrar till. Tanken går tillbaka flera år till då nyheten att Britney och Justin skulle ha dött i en bilolycka. Det här måste ha varit samma sak, fast på ett annat sätt. Heath Ledger kan ju inte ha dött. Han hade för mycket kvar att göra som skådespelare. Hans dotter hade för mycket pappa kvar att överleva och sådant här händer inte någon som är lika gammal som min bror. Även om jag vet att jag inte borde gråta så gör jag det, jag får ju för fan gråta till de mest banala filmer. Så jag gråter.

Här är en till otroligt intressant artikel som berättar vad som händer bakom kulisserna på den stora strejken. http://blogs.kansascity.com/tvbarn/2008/01/the-shields-sha.html Rätt fascinerande att det troligtvis spelas så otroligt fult ifrån de stora bolagens håll.

Testa att ha en Jason-marathon. Det är guld...släpp bara allt som heter vett och sans så blir det ännu bättre.

Hmmmm....jag rekommenderar vaxning till dina handflator.

Är det så att ip-numret kan skickas via hotmail och sådant då? Eller är det bara vid vanlig mail som är "datorfast"?

Tackar så mycket. En tanke slog mig igår, den handlar visserligen inte om lösenord. Men om man skriver ett mail ifrån hotmail, hur lätt är det att spåra personen som skickade mailet då?

Seriöst, ni har lyckats göra en diskussion om lösenord till en diskussion att skratta åt. Tummen upp för er extremt humorisktiska ådra.

Kan man undvika att få rysningar och gråta när man ser slutet på the Breakfast Club?

36 har tittat i ämnet, men blir ingen det minsta fascinerad eller inspirerad?

Jag gissar att titeln till ämnet är alldeles för långt, men det var svårt att kapa det. Det var länge sedan jag läste något som var så pass välskrivet och så otroligt kaxigt ödmjukt. Något som inte bad om förlåtelse för att få finnas till...läs det. Han lyckas inspirera så något otroligt mycket. "Why We Write - a series of essays by David Lindelof I was listening to the news on NPR the other day and two things occurred to me. First, only assholes feel the constant need to tell you they listen to NPR (does anyone ever say, “So I was watching the CW last night…”?) and I guess that makes me an asshole. The second was that in the midst of listening to the story in question, I had finally figured out how to succinctly sum up why I write. It goes a little something like this --There’s this ninety-year old woman named Rose who, after honking her horn repeatedly at the school bus idling in front of her, decides she has much more important things to do and guns her Honda Civic around the bus. Before she realizes that the bus was stopped for a very good reason indeed, Rose finds herself watching a freight train bear down on her and almost instantly, it smashes into the passenger side of the Civic and pushes it a good hundred feet before screeching to a stop. Forgoing all the gory details, Rose is pronounced dead at the local hospital and the attending doctor in the ER is tasked with notifying next of kin. Turns out Rose’s husband has been dead for decades, but she has a couple sons and a daughter. The doctor calls one of her sons and his wife answers the phone. The son isn’t home, but the wife offers to take a message. The notification ethics, however, forbid the hospital from telling anyone but next of kin about Rose’s death and so they ask when the son will be home so they can call back.And the wife responds “He won’t be back for two months.” And the hospital says, “Well… do you have a number where we could reach him?” And the wife says no, she doesn’t. And why not?– Because he’s in space. As in outer space. As in orbit. As in one of a handful of human beings who have the unique distinction of not being on the fucking planet. The son, Richard, is working on the International Space Station doing repair work. And as he floats in Zero-G, he is blissfully unaware that his ninety-year old mother has just been flattened by a train. I shit you not. This really happened. And what does this family’s personal tragedy have to do with why I write? Because to me, this is an amazing story. And as soon as I hear it, my brain is already hammering out the scene where Rose’s other kids debate as to whether or not to even tell Richard. The daughter, Christine, insists on telling him that mom died peacefully in her sleep and holding the grisly truth for when he’s back on Earth. Richard’s brother Michael, however, demands they tell Richard all the gory details. Why? Because it was Richard’s fault she was still driving at ninety. Michael’s been trying to get her into assisted living for over five years now and if stupid fucking Richard had just fucking listened to him, she’d still be fucking alive! Fortunately, I think, the decision is not up to Richard’s siblings. He is, after all, a member of the military, so this would be a NASA issue. And it turns out in their guidelines there’s this thing called the Dual Plume Protocol. The Dual Plume Protocol, or DPP, was officially incorporated into NASA’s Psychological Charter this year. Let me back up -- In September of 2001, the space station was manned by three people -- an American and Two Russians. As they were orbiting over the Northeastern United States, the American called Mission Control to report that he could see (with his naked eye) two massive pillars of black smoke rising up through the atmosphere. When they answered back, explaining that the black smoke was all that remained of the Towers, the American took a long, sorrowful pause and responded – “I wish you hadn’t told me that.” As a result of the DPP, NASA started actually asking the astronauts who are leaving the planet what their personal wishes are regarding notifications of earthbound tragedies. And this is like, a very detailed document because it covers everything from worldwide catastrophes (i.e. Katrina or a Tsunami) down to things that would only affect the astronaut him or herself (i.e. their mother’s Honda getting pulverized by a freight train) and it must be signed and notarized before launch. Why? Because the emotional state and focus of these guys is critical. They’re being sent up to perform missions on a space station and after spending millions to train them (Richard is one of three people alive who has the skill set to execute these specific repairs) it costs BILLIONS just to get them up there to perform them and the last thing NASA needs is for someone to go batshit with grief on the day they’re supposed to fix the thruster converter thigamajob. So I’m sitting there thinking how Richard may have filled out his DPP Form… And I realize there’s no such thing. I made it up. Yeah, I remember hearing about the astronauts on the space station having seen the carnage over Manhattan from orbit, but that’s got nothing to do with the story of Rose’s death. In fact, I don’t know how many kids she had or, for that matter, whether or not they can just send an email to Richard (can you get email in space?) and dispense with all the formality. But where’s the drama in that? So that’s why I write. I write because I can’t help but make things up. I write because I love to tell stories. I write because my imagination compels me to do so. I write because if I didn’t, I’d be branded a pathological liar. Oh, and also because I’m still trying to make my dead father proud of me. But that’s none of your goddamn business." http://www.deadlinehollywooddaily.com/why-we-write-4/

Om du skulle må förjävligt så skulle nog inte den här uppmärksamheten få dig att känna att du kunde läkas. Fy fan vad det känns som att ära och heder är bortspolade begrepp. Förbannade papparazzos. Förlåt att jag postar så deprimerande saker.

Welcome to the Dollhouse, man bara väntar på att hon ska få det bättre. Men nej...inte då.

Bromölla ligger väl förvalingen inte i Blekinge. Det är ju skåne. Och japp, det är en fullkomligt genomvacker liten skapelse ute i ingenstans. Såg både Big Fish och the Passion of the Christ där. Filmstaden i Gävle är rätt standardformat 1A, likaså Karlstads Filmstad. Kristianstads bio är rätt kul ihopbyggd med Burger King och har söta signerade bilder av oika skådisar. Men att se film på lilla bion här i Sandviken är rätt speciellt, nergången och rar är den. Perfekt för ett Grindhouse-äventyr. En fördel är att jag kan gå hemifrån fem minuter innan filmen börjar och fortfarande inte missa en enda sekund av filmen. Senast då jag såg Arn stod jag i duschen 12 minuter innan filmstart och hann fortfarande ner i tid. Det ni.

Har alla symptom som tyder på att jag möjligtvis har någon sorts form av utbrändhet. Vill verkligen inte kännas vid något sådant. Jag har nu fem vänner och en hel familj som har ställt krav på att jag MÅSTE ta hand om mig själv bättre. Gnället i detta består i att jag inte kunnat sova på hela natten och vet att jag kommer att behöva arbeta idag.

Det är lite relativt. Det finns de som hade toppbetyg när de gick ut skolan och inte vet något om sig själv, vilket leder till total avsaknad av mål. Så de gör inget av det det har Däremot så kan jag säga såhär, jag önskar fanimig att jag kunde göra om gymnasiet. Inställningen och motivationen kanske är svår att hitta. Försök dock att se vilken tillgång det är. För det första har du helt subventionerad tillgång till studiehjälp, även om du inte känner att du behöver det. Säg till dina lärare att utmana dig i dina ämnen så att du känner att du faktiskt utvecklas. I bästa fall har du lärare som gör detta för dig eftersom de vill utvecklas lite själva. För det andra, om jag inte läste fel, så går du en medieinriktad linje. Utnyttja allt de har för att samla på dig en "portfolio" tills du lämnar gymnasiet. Det är faktiskt så att man kan ta sådan initiativ själv. Skolor uppskattar ambitiösa elever, det ger skolan en bättre image. Så jag tror inte de skulle säga nej till att du använder mediegrejerna lite extra. För det tredje. Egentligen finns inte någon tredje, men trilogier verkur alltid roligare än bara en del ett och del två. Det blir vad du gör det till. Se inte hindret, se möjligheten.

Jag tror tamigfan att jag kommer att bli jävligt fattig i vår. Jävla förbannade pissiga X-trafik som höjer priserna så jävla mycket att jag snart inte kommer att kunna åka buss till jobbet. Det är alldeles för dyrt att åka med kollektivtrafik.

Såg Arn på juldagen och jisses vad jag funderade på annat mest hela tiden. Dagen efter såg jag It's A Wonderful Life, jag tror att jag återigen hittade en kärlek inför film som jag glömt att jag har. Ska nog baskemig göra den till tradition.

Men hela känslan av den här filmen var så ultraslätstruken. Kan egentligen inte minnas att den gav mig något starkare intryck av just något. Inget var egentligen dåligt. Men inget var sådär superbra heller. Satt mer än hälften av filmen och funderade på vad ordet "kvalitetsfilm" betyder.

Jag och en tjejkompis diskuterar då och då vilka skräckfilmer som gör oss rädd. Inte bara den första gången. Den enda filmen som lyckas skrämma henna om och om igen är just Jurtjyrkogården. Jag fattar aldrig riktigt varför. Dock tror jag att det kan bli svårt att få samma känsla i en remake som i orginalet. Tror att jag måste se om den, men jisses vad det känns idefattigt att ta ännu en film och göra en remake på.