jbergman

[citat=TomStac]det var vanligt förr (1920-30-talen) att manusförfattaren skrev tydliga kameradirektiv, men att man i branschen efter ett tag ville lämna denna frihet till regissören.[/citat] Intressant, det kände jag inte till, men så vet jag inte så mycket om filmmanusens tidiga utveckling. Om någon känner till var jag kan läsa mer om detta så är jag tacksam för alla tips. %2$s skrev: Tack! Denna sista information var värdefull. För all del, det är bara att fråga på! /Jakob

[citat=TomStac]Även om jag inte alls har läst särskilt mycket i ämnet, i jämförelse med många här på forumet, står det ganska klart för mig att det finns dessa två sätt att skriva manus på (antingen med få eller inga hänvisningar till kameraarbete, eller med tydliga hänvisningar till bildlösningar).[/citat] Okej, kan du hänvisa mig till något manus som innehåller många kameraanvisningar, elle till någon källa som uppmuntrar detta? För om jag skall vara ärlig så tror jag inte på att dessa två former skulle vara likvärdiga. Därmed inte sagt att det inte finns manusförfattare som inte lägger in kameravinklar. Jag läste ett manus till ett avsnitt av Buffy av Joss Whedon som fullkomligt kryllade av dem, men med tanke på att han även skulle regissera avsnittet och var seriens huvudproducent så är det klart att han kunde ta sig friheter. Men de flesta har inte den lyxen. [citat=TomStac]Jag tänker nästan uteslutande i bilder och inte som en romaförfattare.[/citat] Det är inget fel i att tänka i bilder; det måste man göra som manusförfattare eftersom det är viktigt att manuset kan förmedla en god bild av filmen till läsarna. Att ta med kameraanvisningar och klipp i manuset gör det emellertid tvärtom oftast svårare att visualisera. [citat=TomStac]Att skriva på annat sett skulle bara reducera mitt arbete, inte understödja.[/citat] Vad som händer under själva skrivandet är egentligen ointressant. Då skulle det funka lika bra med tuschpenna och servetter. Det viktiga är hur manuset ser ut när du visar det för någon annan. [citat=TomStac]När jag får en idé måste jag få ner den på papper.[/citat] Inget fel på det, men det behöver inte vara i manuset. När jag skriver manus kan jag komma på alla möjliga saker som jag vill skriva ned, som kameravinklar, musikidéer, vilka skådisar jag vill ha, vilka lampor som behövs etc., men inte tusan skriver jag det i manuset. [citat=TomStac]Men nu kommer en naturlig följdfråga. När man spelar in de olika tagningarna så anger man på klappan scennummer och vilken tagning i ordningen med just den kamerapostitionen. Hur gör man då när man har en generell scenangivelse som kan innefatta flera kamerapositioner?[/citat] Man har aldrig bara en generell scenangivelse vid inspelning. Antingen är bilderna numrerade i bildmanuset eller i klipplistan. Men det har inget med manuset att göra. Det som i manuset kallas scen 4 har uppdelats till 4:1, 4:2 etc. /Jakob

Pd-150 levererar i 16:9-läge en anamorfisk bild (hoptryckt), men eftersom bilden kommer från ett 4:3-chip och ingen 16:9-konverterare har skruvats på kameran så är bilden vad som brukar kallas fejk-16:9. Så anamorfiskt är inte nödvändigtvis "äkta". Läs mer här: http://www.adamwilt.com/DV-FAQ-etc.html#widescreen /Jakob

Fast den har ju en "kraftfull mp3-spelare" så man kan ju alltid ha den till att lyssna på musik med. richardoo290: Så länge du inte behagar berätta vad du tänker använda kameran till kan nog ingen säga huruvida den duger eller inte. Men för spelfilm suger den på alla sätt och vis, som kingen redan konstaterat. /Jakob

Det låter som att frågan inte alls handlar om att göra bilden oval, utan om att göra en oval mask. Kroffe har i så fall helt rätt i sin beskrivning även om det går att göra på andra sätt, men jag vill inte förvirra i onödan. Läs på om maskning i hjälpen så skall det väl ge sig. /Jakob

Med pd-150 får du anamorfisk 16:9, dvs 720*576 pixlar film. Att bilden visas i fel format på datorn beror på att din spelare inte hajar att det är 16:9, men det kommer att bli rätt i slutändan. En widescreen-teve har inte fler pixlar än en vanlig teve. /Jakob

[citat=TomStac]Varför skall jag då inte skriva ner det jag ser framför mitt inre öga?[/citat] För att ingen annan vill läsa det kanske? Ärligt talat, ingen vill läsa bildvinklar i manus. Inte producenten, inte den du söker pengar av, inte skådisarna, faktiskt ingen alls. Alltså, hur du eller någon annan väljer att skriva manus är mig egentligen minst sagt likgiltigt, men det är inte samma sak som att det inte finns en mall och en tradition att anpassa sig efter om man vill göra rätt. Den som vill skriva sitt manus med tuschpenna på en bunt servetter får naturligtvis göra så, men det är ett ganska dåligt tips att ge till en nybörjare. Det känns som att jag har ältat det här alldeles för många gånger i olika trådar, så jag tänker inte ge mig in i diskussionen igen, i synnerhet som jag redan besvarat ursprungsfrågan. Vad jag vänder mig mot just här är argumentation i stil med "jag använder inte punkt och stor bokstav när jag skriver, alltså kan det inte finnas några regler för när man skall använda punkt och stor bokstav." Sorry, men så funkar inte världen. Det finns rätt, och det finns fel. Gör fel om du vill, men det är ansvarslöst att uppmuntra andra att göra det. /Jakob

http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=5662 /Jakob

Problemet som jag märkt av det är att folk gärna frågar om saker som man antingen kan finna svar på på andra sätt, eller som är helt enkelt är för omfattande för att man skall kunna ge ett svar som mottagaren har någon som helst nytta av. Hur lär man sig saker i skolan? Är det genom att ställa tusen frågor till läraren eller är det genom att läsa läroboken? Det vanligaste lär vara att man läser läroboken och frågar läraren om det man inte förstår. Folk som ställer frågor vars svar de enkelt kan finna på annat håll blir man bara irriterad på. Gorse snackade i någon tråd om att dagens unga är ganska dåliga på att söka information på nätet eftersom de hellre ställer en fråga på ett forum och förväntar sig att någon annan skall ge dem svaret, och det verkar ganska sannolikt efter vad jag sett här. Ibland frågas det i panik om snabba svar om saker man hittar på en minut med google. Varför? Att kunna ställa frågor och få dem besvarade av kunnigt folk är en stor tillgång, men det är samtidigt ett ganska dåligt sätt att lära sig på eftersom man inte får reda på mer än vad man frågade efter. Om man börjar med att läsa igenom gamla trådar på olika forum, söker på internet eller läser ett programs hjälpfiler eller testar själv så lär man sig dessutom tusen andra grejer som man har nytta av senare. En annan typ av frågor som jag oftast lämnar obersvarade är frågor som kräver omedelbara motfrågor. Vanligtvis handlar det om någon som försöker åstadkomma något i ett program utan att berätta vilket program det rör sig om eller hur han eller hon hittills har gått till väga. Ingen som hänger här på voodoofilm är tvungen att svara på frågor. Ingen får betalt för det. Man bör visa lite ödmjukhet när man ställer en fråga och visa att man försöker underlätta för folk att svara, liksom det är god sed att tacka för hjälpen, vilket sker ganska sällan här. Så, efter att denna utläggning kan man fråga sig hur stort jag tycker att problemet är. Tja, för min del faktiskt väldigt litet, för det är enkelt att ignorera frågar som jag inte har lust att besvara. Så ställ vilka frågor ni vill! Ville väl bara skriva av mig lite. /Jakob

Ja, alltså inte billigare per automatik, men låtskrivarna är ju personer som vanligt folk aldrig har hört talas om och vars intressen knappast lär bevakas lika hårt. En del av de stora namnen kan ju mycket väl ha principer om att aldrig dela med sig av sitt material eftersom de inte vill riskera att hamna i tvivelaktiga sammanhang eller se sitt "varumärke" pajas. /Jakob

Skall vi vara petiga så skrev inte Elvis sina egna låtar, så Elvis dödsbo får inga pengar av att man göra Elvis-covers. Okej, och varför är detta intressant? Jo, därför att det innebär att det lär gå att komma över rättigheterna bra mycket billigare än annars. Så är det. /Jakob

Vet du inte vad du har för teve? Det låter som att du har en vanlig 4:3-burk, men att du ser bilden utdragen på höjden eller kapad i sidled. Dvd-spelare hanterar sånt där lite olika, men det går alltid att se bilden i rätt format även om man inte har inställningsmöjligheten direkt på teven. Spara i full upplösning och lita på att de som skall se filmen vet hur deras utrustning fungerar. Edit: Jag antog av din beskrivning att du filmat 16:9 anamorfiskt. Men Rogges fråga nedan är relevant. /Jakob

Nej, det är ingen ny scen. Som manusförfattare har du inget med klippningen att göra. Det som definierar en scen är att den är avgränsad i rummet och tiden, inget annat. /Jakob

Det finns hur många trådar som helst som handlar om mynningsflammor. Använd sökfunktionen. /Jakob

frost: Att investera i en kamera med utbytbar optik känns kanske inte helt poängfyllt om du ändå skall köra med 35-adapter. Visst, du kan ju köpa en glugg som är bättre än den som redan sitter på kameran, men de pengarna kan du ju lika gärna lägga på en kamera med fast optik som har en bättre glugg redan från början. Och vidvinkelkonverterare blir förstås helt överflödiga. Och 24 fps vill du inte köra. Det är 25 fps progressivt du vill ha. 25p som det kallas. /Jakob

Min poäng är alltså att man inte ställer fokus förrän på slutet. Om man skulle följa dina råd till punkt och pricka skulle motivet bli helt ur fokus. Tja, du kanske bara skrev fel... /Jakob

[citat=barnholdt]Fokusera på det du ska ha fokus på, flytta dig bakåt med kameran.[/citat] Fast det första steget är naturligtvis helt onödigt. Varför först ställa fokus och sedan flytta på kameran? Helt bakvänt ju... /Jakob

[citat=EvilElvis]Inte för att vara petig, men det är Taco Bell som är överdubbat med Pizza Hut. ;)[/citat] Det är bra att vara petig. Tack för rättningen! /Jakob

[citat=lilla_farbrorn]Just när man ser tydliga produktplaceringar, som den jag pratade om i 28 dagar, trodde jag att det är just det som krävs för att företagen ska bli nöjda och bidra med pengar till produktionen.[/citat] Det du menar med tydliga produktplaceringar är faktiskt vad många företag vill undvika, just för att de tenderar att sticka i ögonen på publiken. Det är bättre för BMW att låta James bond köra deras bil än att ha sin logga i gigantoformat på vita duken. [citat=lilla_farbrorn]men om vi säger tv-serier eller andra mindre filmer, hur funkar det då? Ett frukostbord med mjölk, oboy, flingor och duk från Ikea. Var går gränsen där företagen inte längre vill betala?[/citat] Jag vet faktiskt inte exakt var gränsen går. Vad gäller rekvisita i filmer är det ju inte heller ovanligt att företag helt enkelt bjuder på prylarna mot att ha sitt namn i eftertexterna, men det är ju inte produktplacering, utan sponsring. Och så beror det förstås på hur kommersiellt intressant filmen är och hur stor publik den väntas få. [citat=lilla_farbrorn]Och är filmskaparna alltid redo att byta ut rekvisitan till något annat varumärke isåfall? Hur ofta filmar man varumärken utan betalning?[/citat] Sånt där löser man ju oftast i förväg. Om jag gör en film eller teveserie där en dv-kamera skall förekomma så kan jag föreslå Canon att de bjuckar på kameran i utbyte mot att man ser den i bild. Om kameran spelar en viktig roll och är med ofta kan jag kräva pengar också, annars går jag till Sony. Man måste också tänka på att man inte har rätt att alltför tydligt exponera ett varumärke utan tillstånd. För små grejer i bakgrunden spelar det ingen roll, men om jag låter en Coca Cola-burk spela en framträdande roll i min film så kan Coca Cola komma och vara sura. Well, jag är ingen expert på området, så jag kan ha fel om detaljerna. Tro inte blint på allt jag säger. /Jakob

[citat=lilla_farbrorn]Är Statoil isåfall en sponsor? macken måste ju ha något märke liksom. Ett varumärke i bild behöver ju inte betyda samarbete eller ens "placering" där varumärket är i fokus.[/citat] Ja, Statoil var sponsor, och jo, varumärken i bild är sällan där av en slump. Och det behöver inte röra sig om tydliga varumärken heller. Det kan handla om vilka bilar som används i filmen, vilka mobiltelefoner eller för all del vilka dv-kameror som skymtar förbi (förvånande ofta canon, vilket naturligtvis de flesta inte inser). Det handlar naturligtvis om en stor inkomstkälla, så varför dela ut reklam utan att ta betalt för det? Se för all del "Demolition man" och se hur KFC är överdubbat med Pizza Hut i efterhand just för att man inte vill göra gratisreklam. Angående Statoilmacken är det ju lätt att inse att det inte behövde förekomma någon mack alls i filmen, för så hemskt central roll spelar den ju inte. Men när Statoil erbjuder sig att bygga upp en exakt kopia av en Statoilmack som man kan använda till sin filminspelning så är det ju dumt att säga nej, eller hur? /Jakob

Äh, uppenbar produktplacering sker ju i alla filmer nu för tiden; skillnaden ligger bara i hur väl det genomförs. Ett svenskt skräckexempel (på alla sätt) är "Dykaren" som kanske har den mest iögonstickande produktplacering jag sett. Ständiga bilder på gigantiska reklamtavlor... Jämför för all del med "Jägarna" som har löst det betydligt snyggare genom att helt enkelt låta en Statiolmack vara den enda macken i området. Det är knappast något som stör. /Jakob

Nä, det är inte riktigt vad ibbe_san frågar om. Det är en övergång som funkar ungefär som du beskriver, men skillnaden är att kanten mellan de två bilderna inte är jämn utan är maskad så att den följer ett objekts konturer. Så ett simpelt svar på ursprungsfrågan är att det är maskning som är hemligheten, och om det finns det ju tusen trådar här på forumet. Allt som behövs är ett program som gör det möjligt, som t ex After Effects. /Jakob

Ehum, efter att faktiskt ha tagit mig i kragen och testat lite så verkar det som att vi båda har fel. Nu sitter jag förvisso med PPro 1.5, så jag kan egentligen inte uttala mig om PPro 2. Men det går som du säger att exportera till kvadratiska pixlar direkt från PPro, vilket är vad man bör göra om man vill få ut sin 16:9-bild med rätt proportioner för icke-videosammanhang. Men vad som då händer om man behåller inställningen 720*576 är att bilden trycks ihop på höjden och blir letterboxad. Förlorad upplösning på höjden alltså. Alternativet är att exportera bilden i formatet 1024*576, vilket gör att man inte tappar någon upplösning på höjden, men däremot skapar man "nya" pixlar på bredden. Under mina hastiga tester hann jag dock märka att man vid export av 4:3-material fick en beskuren bild då målet var kvadratiska pixlar, istället för svarta balkar uppe och nere, som i fallet med 16:9. PPro 1.5 var alltså inte konsekvent i sin exporteringsmetod. Jag blev nog lurad av ditt inlägg där du nämnde att export till 16:9 var omöjligt, eller är det verkligen så i PPro 2 att det jag beskrivit ovan inte fungerar? Hur som helst, viktigare än hur man exporterar ditten och datten är faktiskt vad bilderna skall användas till, vilket du varit inne på. Och det kan bara Tinuviel svara på. Innan dess går det inte att ge några allmänna rekommendationer. /Jakob

Jo, bögvändningen är ganska onödig, så den kan du stryka. En idé jag precis fick är att lägga in ett självmordsförsök i handlingen. Så här ungefär: 1) HP (huvudpersonen) älskar X, och är villig att göra allt för denne. 2) HP inser att X har varit otrogen. 3) HP ger sken av att vara på väg att ta livet av sig och 4) vi ser till och med hur HP slänger i sig en burk tabletter eller skär sig i handlederna. 5) Vi ser en tillbakablick där HP dödar personen som X var otrogen med. 6) X hittar den döende HP (eller vakar vid hans sjukhussäng eller dylikt) och svär att han älskar HP, bla bla... Poängen skulle vara att HP manipulerar X till att tycka synd om HP (utöver mordet). Eh, du förstår säkert. Hur som helst var det bara en idé, och jag vet inte hur väl det går att trycka in alltihop på fyra minuter. /Jakob

Okej, så du menar att du ändrar betydelsen av "jag älskar dig" från att markera den osjälviska kärleken till den själviska? Från "jag gör vad som helst för dig (för att du skall bli nöjd)" till "jag gör vad som helst för dig (för att du skall förbli min)"? I så fall är jag med på vad du är ute efter. Men då inställer sig istället frågan om varför manuset i sin nuvarande form har så svårt att få fram detta. Jag skulle säga att vändningarna i intrigen gör mer för att dölja budskapet än för att lyfta fram det. Jag tror att jag vet exakt vilken känsla du vill få fram i slutscenen, men då måste filmen tydligare leda fram till den. Varje scen borde i någon form fokusera på det väsentliga istället för att leda tittarna vilsna. Eller har jag missuppfattat något centralt? /Jakob