Désirée

Jag har väl egentligen två synpunkter. Den ena rör hur det är skrivet och den andra rör konflikten. Du skaffar väldigt snabbt fokus på Kim och det är bra. Sedan kommer ett parti som är lite jobbigt skrivet, enligt mitt tycke. Kim ser, Kim går, Kim går. . . Förstår du vad jag menar? Det går att skriva lite mer skönlitterärt och lite trevligare att läsa. Sen blir det nästan lite märkligt när du beskriver exakt hur han går. Det viktiga är att han reser sig och går till hissen. Rent krasst behöver han inte ens prata med kollegan. Sedan blir jag väldigt nyfiken på konflikten i hissen. Kim är betuttad i Sofia, men vem är Viktor? Har Viktor och Sofia varit ihop? Har Kim och Viktor varit ihop? Är Viktor Kims chef? Är Kim Viktors chef? Allt det där borde dras till sin spets när de sitter i en hiss som just fallit en bit - de borde tro att de ska dö! Den slutar väldigt positivt - om än lite märkligt att hissen ens var i bruk :-) En kul historia.

Förr var det i allafall så att en kopia sparades i ett filmarkiv. Den får visas för slutna sällskap, som filmklubbar och liknande. Det är därför man behöver betala medlemsavgift i sammanhang där man ska visa gamla filmer. Det gäller alla filmer som visats på bio i Sverige, även utlänska filmer. Film är svårt att spara eftersom det kräver rätt temperatur och luftfuktighet för att överleva. Vissa gamla filmtyper var dessutom extremt brandfarliga, så en del har gått förlorat för att de brunnit upp. Dessa får numer inte förvaras tillsammans med andra filmer, utan måste ligga separat. VHS har överhuvudtaget ingen arkivbeständighet.

"A somewhat elevated word" säger Wiktionary. En poäng till dig Tolin.

Jag skrev det faktiskt ursprungligen som ett långfilmsmanus, men intresset för att se henne i rummet går inte att dra ut på hur länge som helst. Man vill inte se henne lösa gåta på gåta. Så fokus hamnade på skurken istället, som var den som genomgick den stora förändringen och blev huvudpersonen. Fungerade inte så bra så som jag skrev det då i allafall. Världen utanför blev mycket intressantare, eftersom det är fler karaktärer inblandade, än rummet. TV-serieformatet har jag inte övervägt. Kanske är en tanke.

Jag är alltid angelägen om att förbättra min engelska, så misstolka mig inte nu, men jag kan faktiskt inte hitta någonstans att det skulle vara fel med "upon a sofa". Men "on a sofa" skulle kunna funka lika bra. Karaktärerna ska kunna vara väl så intressanta i ett kortfilmsmanus, så det tar jag till mig och funderar på. Tack.

Escape Room Game - Sept 2011.pdf Kortfilmsmanus på engelska. All konstruktiv feedback välkommen. Tack för att ni tog er tid att läsa.

Ingen orsak. Det är kul om jag kan vara till hjälp. Jag tycker själv att feedback från andra är bästa kicken för mina manus. Rent logiskt ser jag inget fel i ditt resonemang. Jag kan bara se till vad jag själv har fått för feedback genom åren och då är scennumrering i det här stadiet - osålt - något som påstås se oproffsigt ut. Jag såg att du både skrivit "Peters lägenhet: Kök" och "Peters kök". Men sen personligen skulle jag föredra "Peters kök" och "Peters vardagsrum/sovrum". Att det är en lägenhet kan framgå i den första beskrivningen av bostaden. Jag skulle behålla allt där han visar sin destruktiva sida och/eller intereagerar med Hanna och utifrån det se vad som saknas för att få historien att fungera. Det är förstås en smaksak vad man föredrar och det finns tack och lov inga rätt och fel. Jag hade skrivit det annorlunda, men det är ditt manus. Du hade antagligen tyckt att mitt slut varit för gulligt om jag skrivit manuset. Tack. Bre på mer. Gör det synligt. Blaffa på. Låt honom stå och bränna sig själv med en tändare, plåga djur, locka på småflickor på lekplatsen, tydliga och synliga saker. Jupp, Peter är platt för vi ser honom GÖRA för lite. Han äter och onanerar och suktar efter en tjej. Nått som de flesta gör, mer eller mindre. VISA kaoset i hans hjärna (se ovan). Peter är den som bör vara mest intressant, håller med dig, men en intressant karaktär blir mer spännande och tydlig med levande karaktärer runt omkring sig. Hon får gärna vara äppelklindad med blonda tofsar och fräknar, bara hon har en persolighet utöver "söt". Hon kommer inte att ta överhanden så länge Peter är lika karaktärsutvecklad. Själv gillar jag kontraster. T ex om hon är proper i kjol och kavaj så här han en hippie. Ha en glad dag, du med.

Min första reaktion är att du har med för mycket detaljer. Jag kan inte se att det är av större betydelse att det är just tekaka med leverpastej han gör i ordning eller vilka varor han köper i snabbköpet. Det är val som regissören kan göra sen och som bara ger sämre flyt när man läser manuset. Ta bara med det som är viktigt för historien. Om det är viktigt att han köper och äter snabbmat, så skriv det istället för gå in på detaljer. Formateringsmässigt så kan du ta bort scennumreringen. Den är intressant först vid inspelning. Var konsekvent i ditt val av scenrubriker (Peters Lägenhet: Kök / Peters Kök). Storyn är långsam. Du skulle kunna korta ner den betydligt. Ta bort allt ätande till exempel. Själva slutet är ju deppigt. Jag är själv för slut med lite mer positiv anda, men det är ju en smaksak. Man skulle ju t ex kunna se honom ta tag i sitt liv eller något liknande. För att Hannas kommentar ska vara rimlig så känner jag att Peter måste vara mer destruktiv, mer osympatisk. Som det är nu känns det som att han är ensam och saknar sexuell närhet, men ingenting som skulle göra hans själ nattsvart. Karaktärerna är för platta. Försök få lite personlighet över dem. Jag gillar idén och jag tycker alla gånger att den är värd att jobba vidare med.

&-tecknen som bakgrund var ingen höjdare, tycker jag. Annars såg den ut som en ganska vanlig blog.

Det där med att "ge historian rättvisa" är lite farligt sätt att se det. Det behövs faktiskt inte så mycket för att få till en fungerande historia. Men det är väldigt lätt att man fyller på för mycket för att "ge historian rättvisa" och rätt som det är har man något som är ganska ostrukturerat och utan tempo. Jag föreslår att du börjar med att sätta upp ett Beat Sheet i någon form (jag föredrar Blake Snyders variant), och sätt upp de punkter som behövs för att få en fungerande struktur. Sen fyller du på därifrån och ta bara med vad som är absolut nödvändigt. Sen skriver du en första version av manuset. Det är mycket lättar att lägga till än att ta bort tycker jag.

Vi har ett projekt, men vi har inte kommit så långt så att vi börjat filma än. Vad jag förstår så har det testats lite med en greenscreen.

Jag sökte lite grand på Nätet och "Han sålde sin frihet" hette på orginalspråk "Krabat" efter huvudpersonen. Den har gjorts som tecknad film 1978 och alldeles nyss som spelfilm 2008. Trollkarlens lärling (1978) - IMDb Krabat (2008) - IMDb

Det där låter precis som en bok som jag läste som barn. Den hette "Han sålde sin frihet". Men om den gjorts till film vet jag inte.

Det är helt okej att vara oense.

Jag skulle inte chansa. Det är svårt nog att få sina manus uppmärksammande. Sen är det inte manusförfattarens sak att styra på den detaljnivån.

Nja. . . Jag skulle nog säga att du överregisserar dina manus utifrån det du skriver. Som manusförfattare måste man våga släppa kontrollen av alla detaljer till regissör och skådespelare (och för all del alla andra i filmteamet). Ja, du vill förmedla en bild. Men när man börjar gå in på detaljer och styra upp exakt så att bilden blir precis som man tänkt sig, då bör man nog överväga att regissera själv också. Jag skrev en gång ett ensidesmanus till en tävling. Den gick till final och bidraget låg öppet för alla att läsa. Det var en man som stötte på en kvinna. Jag hade tänkt mig det som en rolig historia, men ett antal läste in en potentiel våldtäktsman. Historien är dock densamma = En kvinna som inte blir av med en efterhängsen man. Om jag skulle vara säker på att ingen skulle läsa in tänkbar våldtäkt så skulle jag fått skriva vad mannen tänkte - och då har jag inte bara styrt upp historien, utan antaligen också förlorat finalplatsen.

Du behöver inte läsa mycket om hur man skriver filmmanus för att snart läsa att understrykningar är ett Big No-No. Jag minns själv jag fick på taffsen för jag hade EN understrykning i ett helt långfilmsmanus. Jag vet att den kan kännas grymt att inte få regissera i sitt manus, men man kommer inte ifrån att det är något som läsare av manus hakar upp sig på. "Grrrrreetings" är inget problem. Återigen, det är som men understrykningarna, men lite mildare. Det är ett Big Maaaaybe. Regissera så lite som möjligt. Våga lämna det till regissör och skådespelare. "Utdrag" är en del av en text. "Upplaga" är ett antal böcker, skivor eller liknande gjorda i samma omgång. "Version" tror jag är det ord du söker. Producenter skriker högt så fort man ska ha med specialeffekter, så jag tror det är dyrare. Ja - om du själv gillar manuset. Dels så förstår jag inte varför du har bestämt dig för att den inte kommer att produceras. Dels så kan du använda ett manus för att visa vad du kan, även om just detta manus inte blir sålt.

Jag håller inte med dig där Mr A. Det räcker gott och väl att skriva vad de säger, utan vidare kommentarer. Ska man skriva nått, är det hur Johan reagerar visuellt, eller möjligen hur vi tolkar hans reaktion. Att skriva hur någon känner sig, är inte bara något som inte syns eller hörs, utan dessutom direktiv till skådespelaren. Ibland är det lite omständigt att skriva "Johan ser sårad ut" och det kan vara motiverat att skriva "Johan blir sårad", men faktum är att det är lätt att skriva för mycket. Det är inte konstigt att han blir sårad om någon säger att han är ful, så det är onödigt att skriva. Särskilt när han svarar som om han blev sårad. Då är det intressantare att skriva de oväntade reaktionerna. Som om Johan efter kommenteren om att han är ful: "Johan skiner upp och ler" och säger "Jasså? Du är inte så vacker du heller." Att skriva subtext är faktiskt att inte skriva i klartext vad folk känner, utan att lyckas utrycka det ändå.

Det är inte alltid helt lätt att komma ur sin "comfort zone" eftersom andra människor - särskilt vänner och släkt - kan tolka in författaren själv i texten. Samtidigt så måste man påminna sig att om man inte kommer ur den zonen så blir alla karaktärer en själv. Det är klart att det man skriver i viss mening är en reflektion av författaren. Det är ju du som skriver och dina tankar som resulterar i text. Men hur karaktärerna talar och beter sig är inte du. Det är din historia och innehåller något som du vill berätta, men det betyder inte att karaktärerna i historien är sockersöta änglar som alltid är snälla och gör rätt saker. Jag minns första gången jag upplevde att jag klev utanför min "comfort zone". En karl yttrade repliken "släpp kuken och stå upp som en man när jag pratar med dig". Jag blev högröd i ansiktet och vågade knappt visa texten för nån. Då påminde jag mig själv om att ett manus med fem stycken "Désirée" skulle vara ganska trist. Öva på att kliva utanför dina gränser. Skriv det värsta du kan komma på några gånger.

Jag har läst och skrattat mycket. Några synpunkter: Jag reagerade på "rebellious looking". Det borde vara "rebellious look" eller "rebellious-looking". I sammanhanget känns "rebellious look" bäst, tycker jag. Ta bort direktiven om hur dialogen ska uttalas, t ex "(Jovially, theatrically)". Du har ganska många sådana. Lämna till skådespelaren hur det ska uttalas. Det är bara om det har stor betydelse för scenen som det kan vara motiverat att ha direktiv. Inga understrykningar heller för betoning. Vi vet att han ska leverera ett brev/paket så jag skulle gärna se att han ger upp drinken lite fortare för att istället försöka göra sin leverans. För tydlighets skulle borde han få veta att det är till "The Prancing Pony" han ska. Om man ska vara tråkig och se till budget, så är det väldigt många kostymer. Jag är rädd att du får läsare att skratta, men inte få manuset sålt pga kostnad för statister med kostymer. Fundera på om det går att få till en mer eller mindre öde stad, med enbart de karaktärer som talar kvar och ett stort banér som berättar om den stora festen. Kan också te sig surrealistiskt. Men på det hela taget tycker jag att du har skrivit ett vänligt bra manus. Grattis!

Idén tycker jag är spännande. Men om man ska göra en film baserad på en verklig händelse, bör man nog ha träffat och intervjuat inblandade personer och personer som kände gärningsmännen. Annars så målar du ju upp verkliga människor utan att ha någon aning om vilka de var. Däremot är det ju inget som hindrar att du blir inspirerad av en händelse och spånar fritt kring denna.

Det beror lite på, skulle jag säga. Ibland är det självklart hur någon reagerar, att det är onödigt att skriva mer om det. Ibland är det nödvändigt för att historien ska fungera att reaktionen ska vara på ett visst vis, och då är det viktigt att markera. Jag tycker att det är svårt att tänka bort min egen vision av filmen, men det är en ganska kul tankeövning att testa att byta karakärernas reaktioner och se om det fungerar ändå. Generellt sätt tycker jag det är trevligare när det står vad man ser - t ex så ser man gråt, men ilska ser man på annat sätt - men ibland så är det enklare och mer lättläst att skriva att en karaktär blir "rädd".

Om du har det som hobby är inte kriterierna uppfyllda för att du ska få ha det som ett företag. Filmskapade räknas som konstnärlig verksamhet, som har en egen SNI-kod hos Skatteverket och Bolagsverket.

Jag håller med Mr A. Vill bara nämna att det handlar om läsbarhet och tydlighet. Jag hade t ex en scen med en flashback i som var ganska kort och valde de att göra såhär: INT. PLATS - DAG Bla bla bla PUTTE Rabarber rabarber FLASHBACK Bla bla bla BACK TO SCENE Bla bla bla Jag vet att man principiellt bör ha ny scen för varje gång man måste flytta kameran till en ny plats, men scenen blev så väldigt otydlig och svårläst när den blev uppdelad i tre.

Uj, det var en sorglig historia. Formatmässigt sett finns det en del att göra. Jag gissar att du skrivit i MS Word eller liknande. Kör med Celtx istället. Det är gratis och så behöver du inte bekymra dig om formatering. Jag går inte in på detaljer om vad som behöver justeras. Skaffa som sagt Celtx så löser det sig. Det är lönlöst att försöka skriva i en vanlig ordbehandlare. Skriv inte ut alla gester och hur dialogerna ska uttalas. Skriv bara det som är absolut nödvändigt. Du ska undvika att regissera för mycket i din text. Lämna uttal och gester till skådespelaren. Det blir dessutom svårläst om det hela tiden ska kommenteras extra till allt som sägs. Första gången vi stöter på en karaktär så ska dennes namn skrivas med stora bokstäver. Det är för att vi lättare ska kunna följa om det är en ny karaktär, eller om denne har synts till tidigare i historien. Det finns inget skäl att det är fem killar som kommer. Det skulle lika gärna fungera med bara Eric och Tobbe. Stryk de övriga. Är det troligt att Johannes skulle: ett, springa och gömma sig, och två, tappa sin kära nalle? Jag tycker inte det. Det skulle vara troligare att han hastigt stoppar nallen i fickan och reser sig upp och går. Vad vill du säga med historien? Att Johannes är ett perverst svin som fortfarande gillar sin nalle? Var kommer hans pappa in i bilden? Jag gillar kontrasten mellan den propra tonåringen i kostym och att han har en nalle. Det är en god början. Men jag känner inte att historien leder någonstans. Huvudpersonen för inte historien framåt.