Désirée

Sponant känns historien ganska pratig = kanske inte så bra på film. Historien i sig skulle kunna bli bra, men jag är inte säker på att rörliga bilder är det bästa mediet. Det känns som historien berättas väldigt mycket med sagda ord.

Fullt tänkbart. Jag blir i allafall nyfiken och inspirerad när jag läser beskrivningen. Är det ett drama eller en thriller?

Daac har redan skrivit en massa bra, så jag försöker att inte upprepa för mycket. ”Baserad på min kärlek för one-location filmer” Huh? Låt manuset tala för sig själv. Och glöm inte kontaktuppgifter på första sidan (e-post räcker). Som daac påpekat så är dina beskrivningar för roman-istiskta. Men de är också målande på ett förvirrande sätt. Ett vackert ihopsatt kök, innebär det att någon lyckats väl med insexnyckeln från Ikea, eller vad? ”I en öppen låda” Flyttlåda? Är de nyinflyttade? Är samlingen imponerande för att den är stor, innehåller dyra böcker, eller för att ägaren valt ”rätt” författare? Det första är lätt att visa visuellt, de två sistnämnda är svårare. Du beskriver karaktärerna på ett väldigt icke-visuellt sätt, som daac också påpekat. Sen känner jag också att det inte är intressant om det är kaffe med eller utan kaka, utan om det är frukost eller kvällsfika eller kaffe efter middagen. Jag känner att scenen borde ge mer en idé om tidpunkt på dagen och/eller stämning mellan dem, än vad de äter och dricker. Med tanke på att dialogen börjar som om de lika gärna kunde ha varit ett par under skiljsmässa, så bör det nog visuellt framgå att de är vänner och inte makar. T ex så kan hon sitta ner och bli serverad som en gäst. Det kan t o m börja med att hon knackar på och blir insläppt, så vi ser att det är han som bor i huset och inte hon. Jag skulle nog säga att det mesta av din dialog klarar sig bra utan leenden, misstänksamma blickar och andra beskrivningar (nickarna bör vara med). Lämna tolkningen till skådespelarna istället. ”MIA reagerar och går ut ur BILD. KENNYS snyftande växer i takt med att MIA närmar sig.” Hur vet vi att Mia närmar sig? Alla är ute ur bild. ”KENNY släpper liket” När lyfte han upp det? ”Han slänger in MIAS kropp klumpigt. Sedan så placerar han henne försiktigt[..]” Hum? Först slänger han in henne i torkskåpet och sen är han försiktig med henne? Borde inte Kenny vara mer än lovligt blodig efter att just ha släpat ett blodigt lik? ”Det träffar KENNY i magen som en tegelsten.” Varför då? Han vet ju att Mia var hos honom. Markus beter sig som han inte trodde på Kenny. Och Kenny beter sig som om Markus vet att Mia varit där. Och sen har han "glömt" att Mia var där och alla köper det? Sen, någonstans där börjar jag tappa intresse tyvärr. De är lite för segt, lite för ointressant. Alla karaktärerna låter och beter sig likadant. Det finns inget som för historien framåt. Att de skulle börja prata om det perfekta mordet är lite fööör tillrättalagt. Och så tittade jag upp på sidnumreringen och kände bara att den här storyn har gjorts för lång. Det är ett litet problem tycker jag att vi VET att Kenny har mördat Mia. Vi är tämligen säkra på att kompisarna kommer att komma på det och jag sitter bara och väntar på att de ska göra det. Personligen tror jag att jag hade haft mer utbyte av historien om vi inte vetat om mordet och mördaren utan bara att Mia är borta. Beklagar att jag inte orkade läsa färdigt. Så långt jag kan bedöma har historien potential, men behöver tajtas till och karaktärerna slipas på.

Celtx egen sida, https://www.celtx.com/index.html

Varför skulle du? Det är bara ett #¤%& att få det manusmässigt om du överhuvudtaget tänker följa några formatregler. Tänker du inte följa formatreglerna, så får du ett manus som få vana manusläsare vill ta i med tång. Skulle du sen vilja få det till ett välformaterat manus så får du mycket jobb helt i onödan. Använd Celtx, det är gratis och spar dig många svordomar. I regel så bör man som manusförfattare inte beskymra sig om längd på scener utifrån att det blir svårt att komma ihåg för skådespelarna. Om det är teoretiskt genomförbart att filma i en tagning, så bör det vara en scen. Men däremot så bör det bara vara en scen, om det är en scen :) dvs om det verkligen inte är några hopp i handlingen, utan allt verkligen handlar om samma sak i ett flöde. Om det står två tjejer vid grillen och diskuterar de senaste bilmodellerna, och två killar i hamocken som pratar om senaste kalsongmodet så är det två scener - för de har inget synbart flöde mellan sig. Den ena dialogen har sitt syfte, och den andra sitt. Uttryckte jag mig begripligt?

Jag kan ju bara svara för min egen reaktion, men det är inte direkt så att jag brinner av lust lägga ner tid på ett projekt som du inte själv tror på och som du bara gör för övnings skull, sådär rent allmänt. Sedan är "Kafka, lite dystopi, svart-komedi" inte min grej heller. Om du hade skrivit något i still med "Jag övar på att skriva filmmanus och undrar vad ni tycker om dialogen", så hade det funnits något konkrekt att gå på, men nu låter du som du övar mest i största allmänhet på en historia du inte tänker göra något med. Att öva är inte fel, men lägger du upp en övning, så är det bra om du poängerar vad det är du övat på.

Vänligen håll ett vårdat språk, för helvete ;) . Men trevligt om det var behjälpligt. Ja, det är helt rätt tänkt. Låt helst den första versionen ligga kvar och hänvisa till att det finns en nyare version längre ner.

Om någon som läser manuset gillar det, och vill göra en film av det, så är det väl ändå trevligt om de kan kontakta dig? Manus är skrivna i Courier. De kan aldrig bli snygga. För övrigt är det brukligt att skriva kontaktuppgifter nere till höger på sidan, och jag ser heldre att jag kan bli kontaktad angående mitt manus, än att ett estetiskt vackert manus aldrig blir producerat för ingen vet hur man ska kontakta författaren.

Jag fick ett gott första intryck av formateringen. Glöm inte att alltid ha kontaktuppgifter på första sidan. E-post räcker. Första stycket: "En holländsk patrull med en bepansrad bil i mitten kör mot skymningen. Inuti den bepansrade bilen förs en krigsförbrytare mot staden Haag för att ställas inför den den internationella brottsmålsdomstolen. I baksätet sitter en soldat som vaktar krigsförbrytaren. Efter en lång tystnad bryter krigsförbrytaren tystnaden." Bit för bit: "En holländsk patrull med en bepansrad bil i mitten kör mot skymningen." Scenen är INNE i bilen (INT.). Lägg istället till en scen före där vi ser helheten. "Inuti den bepansrade bilen förs en krigsförbrytare mot staden Haag för att ställas inför den den internationella brottsmålsdomstolen." Det vi SER är en man/kvinna sittande i en bil. Vi SER inte att denne man/kvinna är en krigsförbrytare, eller att de är påväg till Haag osv. Skriv vad vi ser och hör. Nu framgår det inte ens vad det är för kön på personen eller vilket intryck han/hon gör. Är hen trött, pigg, sliten, pompös, rädd? "I baksätet sitter en soldat som vaktar krigsförbrytaren." Var sitter kriggsförbrytaren? I framsätet? I baksätet? Jag trodde att en "bepansrad bil" var en sån där "lastbil" med plåtlåda bak för fångtransporter och att de då satt mitt emot varandra. Men nu finns där ett baksäte. . . "Efter en lång tystnad bryter krigsförbrytaren tystnaden." Här kommer en liten klurig sak med manus. Du har skrivit inledningen kompakt och vi är kanske tio sekunder in i filmen. Vi har inte ens hunnit se karaktärerna ordentligt. Så någon lång tystnad har vi ännu inte hunnit med. Låt det dröja lite, även i text, innan dialogen börjar. Berätta vad vi ser, vad det är för människor som sitter tillsammans. Sen ska alla karaktärer skrivas med STORA BOKSTÄVER första gången de är med. Det är också en fördel att ge karakärerna namn, även om vi som åskådare inte kommer att få höra dem. Det underlättar för läsaren att relatera till personen och det är också trevligare för skådespelaren som ska gestalta karaktären har jag förstått. "Medan chauffören står vid öppningen låser soldaten upp kedjorna som sitter fast i bilen och ställer upp krigsförbrytaren. Soldaten går bredvid krigsförbrytaren och och chauffören tar tag i hans andra och hjälper honom ner." Ställer kedjorna krigsförbrytaren upp? Det är det det står. Sen har det inte framgått att han/hon var fastlåst tidigare. Och det står inte att soldaten och chauffören tar tag i hans armar. Det känns lite som du har en väldigt klar bild av vad det är för bil och hur det ser ut, som du inte helt och fullt lyckas vidarebefodra till läsaren. Det behövs inte en massa detaljer, bara några grundläggande drag som målar en bild som sen fungerar för resten av scenen. Som det är nu - för mig - sitter de först bredvid varandra i baksätet på en bil, för att sen sitta fastlåst i ett fordon som är tillräckligt högt för att han ska behöva gå NER ur det. Du måste jobba mer med ditt språk. Det finns ett antal grammatiska fel han/honom, de/dem. Det ser ovårdat och slarvigt ut på ett sätt som bara faller tillbaka negativt på dig själv. För att vara ditt första manus är historien intressant och jag tror att det finns potential här.

Det beror lite grand på, skulle jag säga. Du kan lära dig att skriva filmmanus på egen hand. Det finns gott om böcker, websajter och feedback som täcker de flesta behov. Sen är det fråga om övning, övning, övning - och det kan ingen utbildning täcka behovet av. En utbildning kan dock underlätta om du vill ha någon form av fastare anställning inom yrket. Men då pratar jag om en längre utbildning, inte en kortare kurs. Något annat en utbildning kan underlätta är att du inte behöver göra alla misstag själv utan du får tillgång till erfarna lärare som snabbare kan ge dig den kunskap du behöver. Om du verkligen vill ha det som jobb att skriva filmmanus eller manus till TV-serier, så tycker jag att du ska satsa på en längre utbildning. Om du vill jobba med film, och manus är ett medel för att nå de målen, kanske en regissörsutbildning är bättre? Om du planerar att skriva manus "vid sidan om" som en härlig hobby, så är en kurs/utbildning inte nödvändig, men kan vara inspirerande. Du kommer att lära dig lika bra utan, det tar bara längre tid.

Jag tycker man är dum om man inte pratar med andra och får in feedback och idéer. Faktum är att det är det bästa man kan göra som författare, enligt min mening. Det är inte frågan om visa upp ett misslyckande eller något man ska dra sig för att göra. Den här typen av diskussion behöver inte leda till att man måste ta med alla som givit en kommentarer i creditlistan. Det här är råd man ger och tar gratis, utan några krav.

Några explosioner eller stora gäddor behövs inte för att skapa en bra historia, men du måste ha något att berätta. Ett möte mellan två människor kan vara hur spännande och intressant som helst, utan aggresiva konflikter. Konflikt behöver inte vara gräl och bråk. Konflikt uppstår när två personer vill olika saker och vad den ene vill påverkar den andre. Som när A vill gå på bio med B och B vill äta middag med A (eller med C :) ). Så om du har kört fast, skulle jag föreslå att du funderar på vad dina karaktärer har för mål och önskningar och hur de interagerar med varandra och framför allt hur de står i konflikt med varandra. Det brukar hjälpa mig.

Några formatsaker först: - Ha kontaktinformation på första sidan. En e-postadress räcker, om du inte är bekväm med något annat. - Numrera inte scenerna i detta skede. - Skippa alla kameradirektiv. De två sistnämnda är saker som tillkommer när manuset ska gå till produktion. Historien är vag, men det jag uppfattar känns som givande. Försök hitta focus och rytm. Du är väldigt detaljrik i dina beskrivningar, utan att egentligen förmedla särdeles mycket av intresse. Försök få fram vilket förhållande de har till varandra t ex, genom att berätta vad vi ser (som har med det att göra). Vem gillar vem? Vem ogillar vem? Vad har de för historik? Din dialog är din svagaste punkt, men det är också en svår del av ett manus att behärska, så misströsta inte. Det tar tid att lära sig. Tänk på att inte säga allt i klartext. När t ex Sara kommer på sin bästa kompis med att inte vara det, så är hon väldigt övertydlig.

Snyggt jobbat. Jag fick - tyckte jag - en god känsla för vad det var för film. Ljud och bild kompletterade varandra bra. Längden var perfekt. Stilen var lik dataspelet Limbo (har jag för mig det hette).

Jodå, det funkar bra, skulle jag säga. Men skippa kameraplaceringen och lämna det till regissören och kamerasnubben.

Ett manus ska i regel vara luftigt. Om en minut ska motsvara en sida manus - vilket ÄR en bra tumregel, så blir det per automatik luftigt om vi inte vill att kameran ska rusa fram. Om jag skriver: "Mannen går genom skogen. Han stannar och ser en fågel. En annan man dyker upp och slår ner honom." så ser vi vad som händer på kanske 10 sekunder. Om jag istället skriver: "Mannen går genom skogen. Han stannar och ser en fågel. En annan man dyker upp bakifrån. Mannen klubbas ner. Han sjunker till marken." Så ser vi ett händelseförlopp på kanske 30 sekunder. Tänk också på att inte skriva in för mycket exakt kroppsspråk, utan lämna det till skådespelaren. Beskriv istället vad karkatärerna ger för intryck och vad de gör.

Jag håller med Daac. Du skriver att det ska vara en informationsfilm, så jag gissar att du inte vill/kan ha med alltför mycket konflikter, utan vill framföra budskapet om att ta ställning för organdonation och att dina anhöriga vet om det. Om vi ska se till själva storyn så skriver du: "Vi träffar två unga män, Linus och Erik samt deras partners Julia och Lina. De respektive paren lever ganska alldagliga, odramatiska liv i Göteborg." Det jag tror att vi kommer at se är Linus och Julia och sen Erik och Lina. Du har skrivit det som Linus och Erik är kompisarna det handlar om. Det visar sig ju sen att så troligen inte är fallet, men gör det tydligt från början att det är två par och de känner inte varandra. Tänk också på att visa dem lika lyckliga, så att det inte blir att den ena är mer värd att leva än den andre. Det måste vara "vilket par som helst". Och i situationen så gissar jag att du inte vill ha med äktenskapskonflikter och liknande. Hur tänker du att visa att Julia har problem med hjärtat? Försök vissa istället för att berätta med ord. Hur planerar du att hålla balansen mellan de två paren och deras liv, så att inte Julias hjärtproblem blir det filmen handlar om?

Det är smidigare för den som anlitar dig, krångligare för dig. Men du har fördelen att du behöver bara skatta för vinsten, inte inkomsten. Dvs du kan använda inkomsten under året för investeringar i bolaget och bara skatta för det som "blir kvar". Har du bolaget som enda inkomstkälla så är det ju onekligen lämpligt att det som "blir kvar" räcker att leva på :)

Till att börja med så bör man inte haka upp sig på den karaktärsbeskriving som finns i manus första gången man stöter på karaktären. Denna ska bara beskriva första intrycket. Resten av karaktären kommer allteftersom filmen spelas upp. Om en karaktär plötsligt byter beteende är det viktigt att du byggt upp för detta innan vändpunkten, annars blir det inte trovärdigt. Om du med karaktärsbeskrivning avser den sort som man kanske skriver innan man börjar jobba med manuset, som beskriver karaktären djupgående, så ska givetvis dennes psykiska sjukdom/problem finnas med där, tillsammans med beskrivning på hur den yttrar sig. "Psykisk människa" är förövrigt ett felaktigt begrepp, eftersom vi alla har ett psyke. Däremot finns det många människor med någon form av psykiskt problem, sjukdom eller störning som yttrar sig på olika sätt. Om du bara gör karaktären "knäpp" eller "galen" så visar du bara på din egen okunnighet.

Jag TROR att juridiskt behöver du aldrig starta företag, utan kan deklarera det som inkomst av hobby. Däremot så får man ett fördelaktigare ekonomiskt läge när man har eget företag (än att deklarera det som hobby), men också mer administration. Jag föreslår att du inte startar eget förän du har råd att betala någon som fixar bokföringen åt dig. Frilansare har i regel en enskild firma.

Tack för länken till artikeln. Det är alltid kul att läsa hur en video eller en film kom till. Jag gillar verkligen fotot i den här videon och den har ett lugn som förstärker musiken på ett positivt sätt. Det är kul med någon form av story i videon, som du har gjort med det låsta skrinet. Vad jag däremot saknar är något form av visuell utveckling också. Även ifall fotot är läckert gjort, så händer det ingenting med bilden, om du förstår vad jag menar. Han rör sig lika långstamt hela tiden, det är snö hela tiden, det är samma färg hela tiden, han har (snudd på) samma minspel hela tiden. Ändå är detta på det stora hela är en, i mitt tycke, väldigt skön musikvideo.

Något som definitivt är dålig smak är att tracka ner på andras smak.

2a/4a tycker jag är lite spännande för jag fick mitt foto på en solstickan tändsticksask med tändstickor raderad av Wikipedia för att den innehöll en upphovsrättsskyddad bild (på asken) (bilden var tagen som exempel på säkerhetständstickor).

Jag gillar din inställning att köra på och lära sig allteftersom, men hur menar du att hen inte behöver pengar? Verktyg är inte ett problem säger du, men de kostar fortfarande pengar. Resor kostar också pengar. Om hen inte bor på gångavstånd från alla hemlösa så behövs åtminstone pengar till spårvagnen. Sen tillkommer utgifter för marknadsföring. Och då förutsätter jag att hen gör ALLT filmarbete själv och att ingen medverkande vill ha en peng för det.

Den måste slå ann någon grundläggande, primitiv känsla. Och det regält. Då snackar vi inte om någons oro att gå till tandläkaren eller flickvännen som inte kan bestämma sig om hon ska stanna eller sticka. Och man måste känna igen sig i någon mening, eller kunna känna att det skulle kunna hända en själv. Om en film handlar om hur en man förlorar sin fru och barn i ett bomddåd slår det an hos många i form av grundläggande, globala känslor av sorg. Men om mannen nu tar och stjäl en stridsvagn och massakrerar terroristerna som bombat, så har filmen tappat alla som inte tror på hämnd eller är skulle stjäla en stridsvagn för att göra det.