Désirée

Och att du finner den logisk har med din datorvana att göra. Det behöver inte göra den enas datorvana mer logisk än den andres eller att den ena är mer vanlig än den andres eller att den ena är med datorvan än den andre. Smörgåsmannen har faktiskt rätt till sin åsikt utan att få veta att han är ologisk och inte har smak. Man behöver inte vara överrens för att respektera en annan människas åsikt.

Jag gillar Hans Zimmers musik väldigt mycket. Jag kan inte på rak arm säga något han gjort som jag tyckt varit kass. (Filmerna är en annan sak.) John Williams är också en favorit, men han gör ju inte så mycket nuförtiden. Men temat i Schindler's List är underbart och Star Wars är härligt bombastisk. Barry och Horner har också gjort riktigt bra grejer, men båda tenderar till att låna för mycket från sina tidigare succeer. Howard Shores musik till Peter Jacksons Sagan om ringen är helt fantastisk.

En till: "Please use the below information to get a hold us." --> "Please use the information below to get in touch with us."

Ni ska definitivt se över hur det ser ut med ett mindre fönster. Jag fick text som låg ovanpå varandra för viss text var förankrad i överkanten och annan i nederkanten. Vid litet fönster så hamnar texten ovanpå varann. Fördomar: "...showing how racism and different perspectives is in the actual world. In this film we will follow a story based on real events and stories. In cooperation with SSU Blekinge." Bankrånet: "Handsome Pictures' "We are a group of young people with a passion for film. We love to tell stories through the media of moving image. Handsome Pictures was founded January 1st, 2012 in Karlskrona. The purpose of the Handsome Pictures is to have fun while working with something you like. The media is growing every day (konstigt påstående), new perspectives and ideas are generated every day. Independent Yes, we said it, our crew is fully independent, believe it or not. We started with zero in budget and yet we are still here. The reason for this is obvious: Services We make a wide range of services, it may be from filming to theater/play. If you want to hire us to complete your project, you only need to contact us by email or phone, to discuss price relationship of the size and manpower. We always work 110% and try to get the best results from each sequence. No need to hesitate . Contact us now! Here is a list of what we are able to do at the moment." Annars såg den snygg och imponerande ut. Men tänk på språket!

Om du har huvudet helt upprätt, ja. Eller om det inte är så mycket gråt. Men lutar du på huvudet lite så att tårkanalen befinner sig i överkant tar tåren vägen längs med ögat och ut på andra sidan. Jag har tröstat gråtande barn och sett spåren av deras tårar i smutsiga ansikten och vid mycket gråt rinner de ut överallt :) Sen torkar man gärna sina tårar med händerna också och flyttar därmed också om tårarnas placering. Från bara ett enskilt kort tycker jag inte att det ser konstigt ut på hennes bilder, men om man ser filmen och att det bara rinner tårar från fel sida av ögat. . .

Första sidan: skriv inte ut datum och version. Innan manuset är i produktion är sådan info bara till nytta för dig själv. Risk är att någon tycker att du tar för lång eller kort tid du tar på dig för att skriva ett manus. Onödigt. Jag blev fullständigt förbluffad över din första scenbeskrivning. Och det inte på något positivt sätt, tyvärr. "EXT. DESERT - DAY (70’S) Small grocery store. Surrounded by sand." Det är inte särdeles målande beskrivet. En liten affär mitt i Sahara, utan vägar? Knappast det du menar, väl. Jag tror att du tänker dig t ex Nevada eller liknande. Fast mängden sand där samlas knappast runt en liten affär. Försök måla mer med orden och fånga det viktiga så snabbt som möjligt. Att skriva korta kärnfulla beskrivningar innebär inte att man måste skriva fåordiga, extremkorta meningar. Det viktiga är att det är en liten, öde affär? Är sanden viktig? Ta bara med det som är viktigt. Hur många storvuxna män med svart hudfärg vid namn Bob har vi inte redan sett? Stereotypt. Och varför står han och stirrar på konservburkarna?!? Hur vet vi att ägaren är den gamle gubben med käppen? Jag fick dessutom intrycket att Bob jobbade i affären, men det visar sig senare att han är kund. Försök få fram rollerna med en gång. "An old and confused woman with bad eyesight also shopping." På vad sätt är hon förvirrad? Hur ser vi att hon ser dåligt? Är det viktigt att hon är gammal, förvirrad och halvblind, eller är det något du har lagt till för att ge bilden mer liv? Troligen är hon med för att det ska te sig naturligt att hon tappar rispåsen, men det är väldigt mycket fokus på en person vars enda uppgift i historien är att spilla ut ris på golvet. Överlag lämnar din engelska en del att önska. Både grammatiskt och läsupplevelsemässigt. Det är svårt att skriva läsvärt redan från början, och skriva på ett språk som man inte är uppvuxen med är ännu svårare. Men det är något som du kan jobba med. Det kommer att ta tid och kräva mycket jobb, men självklart kan du lära dig att skriva bättre engelska, så det är bara att jobba på. Som det är nu funkar det i allafall inte. Ingen engelsktalande producent skulle bry sig att läsa mer än en halv sida, så är det bara. "Establishing"-scener är sällan intressanta att ha med i ett filmmanus. Det kan tillkomma sådana under produktionsplaneringsfasen, men är det inte viktigt för att berätta historien så skippa dem i det här stadiet. Sedan kommer vi till dialogen. Skriv inte som det uttalas, på dialekt. Än mindre censurera ord som "fucking" med "*"! Skriv som det stavas. Det blir mer lättläst. Dessutom är det ännu svårare att skriva korrekt dialekt på ett språk man inte behärskar till fullo och från en plats man inte bor på. Hur ska det tydligt synas att de första scenerna är på 70-talet och att vi flyttar oss framåt i tid? Vad är det som utmärker 70-talet i USA (eller Sahara, eller var du nu är) att vi förstår tidshoppet? Hur vet vi att vi är i Frankrike? Var i Frankrike? Stad, landsbyggd? Visualisera! Taxi med barn?!? Barnsitsar tror jag är krav även i Frankrike? "Kindergarten" är inte förskola på franska. Skriv förskola istället. Men å andra sidan var barnen 7 och 8 och borde gå i skolan (i Frankrike börjar man skolan vid 6 år). Anna, Annas dotter, Annas son blir för omständigt och svårtläst. Ge dottern och sonen namn med en gång. Och sen hoppar vi tillbaka till 70-talet igen? Sorry, men här ger jag upp. Jag hittar inget som knyter ihop en öken och ett rån på 70-talet med en tvåbarnsmamma i Frankrike 40 år senare. Förutom ett rån så har det inte hänt något och jag får ingen känsla för vem den här historien handlar om och det finns ingen av karaktärerna jag känner för eller bryr mig om, och det borde jag ha grepp om vid det här laget. Med detta vill jag inte säga att din historia är dålig. Det kan jag inte uttala mig om. Det finns ett skäl att till du vill berätta den och det ska du ta vara på. Däremot måste du arbeta vidare med det sätt du presenterar den på.

Du säger att de lösningar du "klämmer fram" känns "triviala, utslitna och långtråkiga". Pröva att: * göra det mest oväntade och orealistiska du kan tänka dig i historien eller med en specifik scen. * göra personerna så olika varandra som möjligt och med helt olika mål i livet och olika bakgrund. * vänd på alla metaforer och clichéer och gör tvärtom mot vad man förväntar sig. * byt kön på personerna (inte under historiens gång alltså :) ) Desto galnare resultat desto kreativare! Visst, du kan inte behålla allt, men du kommer igång med ett nytt tänk.

Jag har varit i kontakt med Svt angående programidéer och de hänvisade vidare till olika produktionsbolag. Jag tror att vissa enstaka grejer producerar de själva, som julkalendern (för där lyssnade de på min pitch utan att hänvisa vidare).

Det finns någon allmän idé om att det är farligt att bli formad och att man vill behålla sin "renhet" inom kulturella yttringar. Men faktum är att ingen utbildning strävar efter att förstöra talanger - de KAN göra det, det händer - men det de försöker göra att lära ut sånt som man med åren lärt sig funkar och vad andra förväntar sig att få om de begär ett manus från dig. Det är lite som att gå i kockskola - visst kan du lära dig att laga mat på egen hand, men du kommer att göra många misstag på vägen och missa saker som du inte visste fanns. En utbildning är tänkt att hjälpa dig med sådant.

7 svar av 26 skickade är svar på 27%. Enkelt? Då hade alla svarat. :) Men det räcker med 1 som gillar och köper manuset :)

Det är väldigt vanligt. Jag tror alla författare mer eller mindre ser scenen framför sig. Men som manusförfattare ska man uttrycka sig kort och spartanskt och då är det lätt hänt att det som blir kvar är för kort eller oviktigt för historien. Jag troooor att historien skulle bli bättre om du tar dig lite tid i början istället för att stoppa in det inemellan senare. Och det är alltid bättre att vi får se det, än höra om det. Om det inte finns något som skulle förstöra slutet om vi fick veta det för tidigt gör sig antaligen det hela bättre mer kronologiskt. I en amerikansk långfilm tar det mellan tjugo och trettio minuter innan storyn är "igång". Allt dessförinnan är att introducera personer, miljöer, vardagslivet så att säga. Och hinta att det kan bli problem förståss :-)

Eftersom det inte är hela manuset är det svårt att bilda sig en uppfattning om historien och vart den ska leda, men jag kan ge några synpunkter på det jag sett så här långt. Jag känner att jag saknar målande scenbeskrivningar som fångar mig. Exempel första scenen: "INT. TUNNELBANEVAGN - KVÄLL 1 SAGA, 14 år, kortklippt svart hår, en stor halsduk lindad runt halsen, röd jacka och en svart ryggsäck slängd över ena axeln, står och vajar fram och tillbaka. Hon kollar ner i golvet. Hon är uppenbart besvärad av den sociala situationen hon befinner sig i." Vilken "sociala situation" befinner hon sig i? Det framgår inte om vagnen är full eller tom. Står det en alkis bredvid henne? Dagisbarn? Varför står hon och vajar fram och tillbaka? Är det tunnelbanans rörelser, eller är hon full? Eller trött? Jag skulle föreslå att du flyttar fokus från hennes kläder till hennes omgivning, som känns som det som är intressant i den här scenen. Är det kväll och hon är ute för sent för sin ålder, så syns det kanske bättre genom att visa miljön, kanske ganska glest befolkat i vagnen, men högljudda och eller närgångna typer? Det är detta som känns som manusets största svaghet. Sen finns det vissa grejer som känns som rent slarv, eller att det inte är helt genomtänkt. Som ett köksbord i vardagsrummet, att Sara nickar till sin mamma som är i ett annat rum, Angelica som hukar sig för att prata med Sara som hon var sju år och lite annat sånt. Tyvärr finns det även en hel del stavfel i texten. Jag skulle vilja se mer av Saras relation till sina föräldrar innan hon springer ifrån dem och hon fastnar i Fridas gäng. Det går lite för fort. Vi känner ingen av dem innan det hela rusar iväg i brott och droger. Vem vet, Sara kanske redan tar droger. Jag tycker någon förälder borde leta efter henne när hon springer iväg. Pappan verkar allmänt bara knäpp i huvudet, men utan förklaring. Har du gjort någon form av skiss på strukturen innan du börjat skriva? För din egen skull alltså. Idén känns som det skulle kunna bli ett bra manus, men det är för tidigt att säga något om det än. Jag hoppas att du inte ger upp den, utan fortsätter skriva på manuset.

Tackar för feedbacken. Jag ska tänka på vassheten. Försöker kalla det "saklighet" men det är en dålig ursäkt. En del gillar raka puckar, andra inte. Det finns många sätt att ge en ärlig åsikt på. Jag jobbar på vadderingen. Vad det gäller "film kanske är fel medium [..] folk hänger här just för att de vill göra film" så är det inte så konstigt som det kanske verkar. Film är ett media som bygger på rörliga bilder och ljud. Om du skriver ett manus som hårddraget blir att du filmar någon som läser en berättelse, så blir det ingen bra film; du utnyttjar inte mediet. Då finns det två alternativ: antingen skriva om manuset så att det passar film, eller använda manuset till en novell eller något annat. Jag har själv suttit med historier som jag skrivit som filmmanus för att "det är det jag skriver och brinner för", men tillslut funnit att de gör sig bättre som romaner. Om man vill göra film, så blir trots allt filmerna bättre om man utnyttjar vad film innebär.

Jag kan inte svara för just det här exemplet för jag har inte sett filmen, men jag tycker att det helt och hållet beror på syftet och hur det framställs. Det fanns en tid när våld i actionfilmer var väldigt slentrianmässigt och okänsligt och dessutom långt ifrån realistiskt. Det viktiga, tycker jag, är att man visar att "rätt" är att visa respekt för människor och att det är "fel" att bruka våld och döda. Det blir vädligt konstigt om både hjälten och skurken skjuter och slår ihjäl folk till höger och vänster, men att hjälten ändå är "god" och skurken "ond".

De två behöver inte vara motstridiga. "In late, out early" behöver inte innebära att en scen inte kan ha ett förändrat värde. Tvärtom tycker jag ofta att man kan kombinera olika idéer för en scen. T ex så har jag lärt mig att i en scen så ska två parter ha olika motstridiga mål och/eller en ska ha makt/övertag och en bli styrd/underläge. De är väldigt bra idéer, men kan lätt bli långa scener om man inte strävar efter ett snabbt avslut, som Syd Field förespråkar. I grunden tror jag de alla strävar efter samma perfekta scen, men kommer dit från olika håll.

Filmmanuset ska visa på tempot, så du ska inte beskriva annat än det som kommer att vara med i filmen. Som manusförfattare behöver man inte tänka på att det kan ta en timme att duka fram, äta och duka undan, och känna att man "klämmer in det" på fem minuter. Låt klipparna sköta det beskymret. Du tänker oftast inte på hur många klipp det egentligen är i en scen med enkla göromål, bara för att korta ner och endast ge en bild av vad som händer. Tar det 30 sekunder att lägga upp en golfboll i verkligheten, men du bara ger det 2 - det är lugnt, det är så det ska vara. Vi vill bara veta att hen lägger upp golfbollen.

Det må så vara, men i ett filmmanus skiljer man personerna åt enbart med en svit med bokstäver som hänger ihop och i dialogfallet dessutom med stora bokstäver. Man har inget ansikte och ingen röst. Då är det dumt att riskera att läsaren blandar ihop JAN, JON, JOHN, JOHAN och JONAS. Bättre att de heter JAN, ERIK, SEBASTIAN, GUSTAV och PÄR.

Så om du heter Pernilla så heter din pappa Peter och din syster Petra och din bror Per? Förekommer säkert i vissa familjer, men jag har aldrig stött på det.

Det går ju givetvis att göra som du har gjort och hoppas på att skådespelarna kan vidarebefodra budskapet med kroppsspråket, men det finns en risk att man sen står där med en dialog som inte säger något på något plan. Testa och skriv dialogen med mer beskrivningar av reaktioner, utan dialogen. Det finns inga patentlösningar, utan det är bara testa olika koncept och känna sig fram. Det är inte alla manus som passar alla personer. Jag kanske inte är målgruppen? Nu ska man ju i regel ta sig en funderare när en läsare säger att hen inte förstår, men ibland kanske man inte vill bli helt och fullt förstådd heller :) Här tror jag att du är inne på fel väg. I regel strävar alla filmer efter att fånga tittarens känslor och få hen att leva sig in i karaktären. Det gör man inte genom att göra huvudpersonen opersonlig. Knepet att få publiken att känna att "det där hade kunnat hända mig" är på ett annat plan. Sen är det ju trots allt så att vi ser två människor och då förväntar vi oss att de ska bete sig som människor.

Jag hållet inte med bylletski om den dramatiskta inledningens "måste", som om det måste komma tio kameler springande ner för gatan för att bli en bra början. En bra början fångar intresset, och det kan vara något helt annat än dramatik. Det kan vara oerhört subtilt, men visa på den konflikt som kommer att komma upp till ytan i denna story. Det kan vara en trött, sjuk Jan, som blir pushad runt och styrd av sin syster; eller dottern som alltid måste ha sin mamma i närheten; eller systern som inte vill låta dottern vara ensam med Jan. Inget av det dramatiskt eller konfliktfyllt eller orsak till bråk, bara en studie av ett faktum.

Om du vill ha kritik på manuset så föreslår jag att du lägger upp det som en ny tråd under Kolla Mitt Manus! Det jag såg på första sidan du la upp ovan, så var det två saker jag reagerade på. Det ena var att beskrivningen av Jan var överdrivet detaljerad. Medellång, smal, flanellstjorta och matchande byxor säger inte så mycket. Försök beskriva intrycket vi får istället. Är han trött och sliten, passionerad och energisk, fumlig, lat, klen, stark? Det andra var att det kan faktiskt vara svårläst när karaktärerna har så lika namn. Det låter kanske konstigt, men Jan, Julia och Juliana riskerar att flyta ihop.

Nu har jag - med ett halvt undantag - skrivit där andra valt skådisarna, men jag tittar aldrig någonsin på foton eller skådisar när jag skriver. Då ser jag bara vad de redan gjort och placerar in scener och situationer från existerande material i mitt manus. Inte synligt för andra kanske, men för mig själv, och det är oerhört begränsande. Om jag inte har någon tydligt bild av en person, är jag friare att göra vad jag vill med personen.

Varför ska man undvika spännande diskussioner? Då riskerar man bara att få en slätstruken film.

Känns lite som "6:e dagen" (6:e dagen (2000) - IMDb). I den diskuterades aldrig vad som händer när man dör, utan där var det "samma" person hela tiden. Om de blev "själslösa" eller ej framgick inte. Jag tycker att det är en intressant tanke, fast om man går in på själar och vad som händer när man dör, så svävar man nära religösa områden som kan vara svårhanterade, eftersom det finns en hel del olika uppfattningar där; plus att det ju faktiskt är så att vi inte vet mycket om själen eller livet efter detta. "Never let me go" (Never Let Me Go (2010) - IMDb) berör också temat med konstgjorda liv (på ett väldigt syniskt sätt).

Format: I det stora hela så följer du normerna för hur ett manus ska se ut, men det verkar som om du inte använt ett manusskrivarprogram. Är det korrekt? Förstasidan är första intycket och där brister det, vilket är helt onödigt. Låt det vara korrekt tråkigt, så blir inte en van manusläsare avigt inställd innan hen börjat läsa. Sedan bör du inte ha datum med, för det blir lite som ett bak-dag-datum på bröd; står det ett gammalt datum tar du inte brödet. Scenerna ska vara numrerade först när det är dags att producera det. Nu ska du ju filma det själv, så det spelar mindre roll. Om vi inte hör vad dom säger, så ska det inte stå något heller. Jag tror att det skulle vara bättre att benämna den som Man och Kvinna istället, för som det är nu blir det väldigt konstigt när det borde stå "Henne" t ex. Om du använder Mannen och Kvinnan så kan du benämna dem mer naturligt som hon, han, honom, henne i texten utan att det känns konstigt. Karaktärerna ska vara skrivna med stora bokstäver enbart första gången vi möter dem. Storyn/Filmbarheten: För mig var karaktärerna väldigt opersonliga. Jag fick ingen känsla för vad de var för några. Om man inte läser vad som sägs - vilket den som ser filmen inte kommer att kunna ta till sig - så förstår man inte så mycket av vad som händer. Faktum är att jag inte förstår så mycket av historien som det är :) Texten på slutet var lite obegriplig. Var kom den in någonstans? En sång? Om din historia behöver förklaras, kanske du ska tänka om med det visuella och försöka förklara så att man förstår själv. Det är trevligare för tittaren att få dra sina egna slutsatser, än att få det skrivet på näsan. Den känns väldigt poetisk, och längden är bra. Lycka till.