gorse

Det går att göra kameraåkningar också om man är lite klurig. Jag ritade svagt ett streck på bordet, delade in strecket i avstånd med linjal. På datorn ritade jag ett kikarsikte med en tuschpenna på skärmen (jag har en gammal rörskärm med glasruta, är kanske bäst att tillägga) för capture-programmet och det märket siktade jag mot ett fast punkt i scenen. Sen flyttade jag kameran ett steg i sänder utefter min linje, samtidigt som jag siktade med tuschmärket mot min fixa punkt i scenen. Funkade utmärkt. Som nån redan nämnt, en webcamera är liten, har en fot och är lätt att flytta. Dock har de automatiskt ljusreglering som gärna gör att filmen flimrar lite (eftersom kameran sällan ställer in exakt samma ljus mellan alla bilder) så en kamera där man kan stänga av detta är bra.

det var huggarns!! Tack för det!! Fast det är naturligtvis roligt att vara här. Grattis till er alla som lockat hit mig. Det är er förtjänst.

Jag skulle nog skriva som ett manus, men i lite friare format. Dialogerna skriver du i berättande form, typ; "Erik berättar för Rolf att vad som hände igår". Då är det enkelt att hålla ihop berättelsen så den fortfarande är läsbar och det blir roligt för spökskrivaren att göra dialogen sen.

17 september 2005 klockan 20.oo börjar temakväll Garbo med anledning av 100-årsdagen av hennes födelsedag. Efter aktuellt blir det "Möten med Garbo" för att avslutas med film 21.45 Drottning Kristina Amerikansk långfilm från 1933. Edit: PÅ SVT2 förståss

Om du läser engelska skapligt och har en webkamera kan du testa lite hur det är genom att gå till http://www.animateclay.com/ och läsa lite. De har ett program som man kan ladda ner gratis för att animera med hjälp av webcameran. Funkar riktigt skapligt och du får lite känsla.

Jag som oftast blir förebrådd att tjata om regler hela tiden håller med om att man skall skriva rätt formaterat etc. Men just vad det gäller "vi ser..." är jag inte lika övertygad. Det är fult, det håller jag med om, men det är bättre än "kameran åker..." vilket jag tycker är mycket vanligare. Jag tror de flesta amatörmanus lider av mycket större fel än just "vi ser..."-skrivandet. Att storyn är tunn, bekrivningarna är för litterära, och det står känslor, tankar och släktrelationer i manus är vad jag tror är största skälet till soptunnan. Är manuset rätt formaterat och storyn är skysst och man vill gå vidare till högre höjder är jag helt övertygad att man kan ta den hjälp man behöver för att språkgranska manuset. Jag begriper inte riktigt kritiken av "vi ser..." när det finns manusbrister som är mycket mycket större. Det blir nästan som att klaga på att min rostiga folkvagn som jag tänker tävla STCC med, har nya men felmärkta däck och har man felmärkta däck har man inte en chans att vinna någon biltävling (fastän de andra teamen kör riktiga STCC-vagnar med kompletta stall, megaekonomiska resurser och allt). Att hänvisa till Hollywood känns i mina ögon lite skrattretande. Är det verkligen allvarligt menat? För att återgå till ämnet; Jag tror fortfarande berättelsen är för tunn. Det behöver mer miljöbeskrivningar, personbeskrivningar (ålder etc), tydligare konflikt och framför allt ett mer visuellt framförande. Ide och historia är okay men att bara bli ihjälslagen känns lite tunt. Kan man finna nått motiv till varför "han" gav upp eller lät sig bli slagen utan motstånd så blir det mer spännannde. Nu saknas sympati, utan det blir bara uppgivet. Att bli slagen skulle istället kunna vara en vändpunkt, och sen låta det utvecklas till antingen hämd eller självmord.

Förtexterna kvittar i manus tycker jag. Men om man ger utrymme för lite scenarior i inledningen i manus är det ett bra ställe att sätta förtexterna sen. Men, om jag skall avvika lite från ämnet så köpte jag serietidningen till Batman - the begining (eller vad den nu heter) och läste den med mycket nöje. Att för mig läsa serier mer än stripparna i lokala morgontidningen är en ganska sensationell grej, skall jag tillägga. Att läsa serien var som att återuppleva filmen. I denna stund insåg jag vikten att skilja storyboard från manuset. Jag tror jag börjar få ihop cirkeln i filmmakandet. Man grunnar ut målgrupp, budskap osv, och pillar ihop en storyline. Av denna blir det såsmåningom ett manus. Med manus i hand är det vettigt att teckna en storyboard. I denna storyboard regiserar man kameravinklar, åkningar och bildkomposition. Om man vill, här ritar man in för- och eftertexter. Så, min slutsats är att texterna är inte så gäkla viktiga. Åtminstone inte medan man sitter och funderar ut historian och manus. Är manuset inte så smart och genomtänkt, så blir det inte bättre av snygga texter. Tror jag skall jag kanske tillägga.

I nästan varenda bok jag hittills läst brukar det stå att vi inte skall ska skriva "kameran följer skådespelarna", utan vi skall skriva "vi följer...". Ett manus står inte och faller med om man skriver "vi ser..." eller inte. Faktum är att det är precis vad vi gör. Dock kan jag tycka det är lite fult om man skriver "vi ser..." i var och varannan mening, ungefär som när vi skriver "sen gjorde jag så, sen gjorde jag si..". Tror inte det är någon regel, utan mest en estetisk petitess. Är manuset skitdåligt lär det inte bli bättre av att man inte skriver "vi ser..." och är manuset skitbra så kvittar det då med.

man sätter upp lergubbarna på bordet, tar två exponeringar, flyttar lergubbarna, tar två exponeringar etc tills filmen tar slut. Om kameran i vanliga fall filmar 24 rutor per sekund så exponerar man 12 bilder per sekund, men två gånger så det blir 24 bilder per sekund (som vanligt). Annars springer gubbarna dubbelt så fort än du tänkt dig. Men rent praktiskt om man har en vanlig dator med capturekamera, behöver man inte bekymra sig om det, utan ställer in antal bilder per sekund och exponerar en gång och sen blir det rätt i alla fall i slutändan. Då brukar 12 rutor i sekunden vara ganska lagom vad man orkar med att animera. Är man nybörjare kanske man tycker det är lite för jobbigt så kan man nöja sig med 6 frames per sekund, men då blir det lite ryckigare gång. Att asiatiska filmer har lägre framerate tror jag beror på att de producerar MYCKET så det går åt att det går undan.

Ett gel som blir förbluffande likt tapetklister är om man kokar vetemjöl i vatten. Det skall vara i propotioner ca 1 till 10 ungefär. När mjölvattnet kokar frigörs stärkelsen och det blir klister som blir rätt slemmigt. Går lätt att tvätta bort och fastnar inte i avloppet.

För en radioteater kanske det är bra. Men film? Mitt förslag (som inte är direkt bra heller) för första scenen som jag inte ritktigt förstår var det är, eller vilken miljö det är eller inte ett enda dugg, så jag hittar på; INT KORRIDOR - NATT Korridor i en skola. Långa rader av förvaringsskåp för böcker och ytterkläder. Väggstora fönster. Utanför fönstren syns ungdomar i grupperingar. Det är liv och rörelse. Bland skåpen är det folktomt och nersläckt. En pojke går fram till ett skåp. Han är ca 14 år, har jeans, slitna sportskor och träningsoverallsjacka. Okammad. Pojken sätter en nyckel i låset men avbryter sig. Det står "bögjävel" ristat på skåpdörren. Pojken suckar och öppnar dörren. Tar ut några saker ur skåpet för att lägga i sin skolväska. En fågel flyger upp och träffar glaset i fönstret med en duns. Pojken vänder sig mot fönstret och iaktar särkillt en gruppering av ungdomar i munkjackor utanför på gården. Pojken drar sig undan så de inte skall se honom, men fortsätter att iakta ungdommarna i munkjackor. POV Ungdomarna syns "runt hörnet" av fönsterkarmen. De samtalar och gestikular. När någon av dem vänder sig spanande mot fönstret, backar vi undan utom synhåll. När vi åter kikar ut runt hörnet mot ungdomsgrupperingen så upplöses grupperingen. FADE OUT. NÄSTA SCEN - FADE IN. bla bla bla

Äh, det är inte så jobbigt att fota animering. Med lite rutin så är det ju nästan som att filma i realtid. :-) Om man använder capture-program i datorn behöver man inte ta dubbla bilder utan man skriver bara 12 fps i programmet och det blir rätt i alla fall. Möjligen om man vill mixtra med datorn är om man vill lägga till motion blur när det är riktigt snabba rörelser, med då tycker jag inte det ser så animerat ut längre.

två bilder gånger 12 i sekunden, ger bra flyt utan att det blir omänskligt jobbigt att fota.

Inte en susning. Säkert inga problem.

Jag tycker kvotering är i regel dåligt för det strider mot min uppfattning om det ideala samhället, men praktiska experiment har visat att kvotering är ett sätt att bryta invanda mönster. När man brytit mönstren, då kan man ta bort kvoteringen igen.

Man får inte spela in något program på teve tex och spela upp i en teve i sin film, eller spela upp tex terminator2 i en teve i sin film om det är väsentligt för filmen. Däremot kan en teve stå och puttra i bakgrunden utan att det spelar någon roll, dock inte så att man kringgår upphovsskyddet för musik, dvs att musiken från teven ljudlägger sin egen film.

Åjovars, jag "snor" friskt från era ideer, bara så ni vet :-) Allvarligt talat, jag tycker "sno" är lite trist påhitt. Man kan inte sno, det är stöld. Och den som stjäl brukar inte få ha några kamrater. Men, jag har grunnat en hel del på detta, och faktiskt kommit fram till att det går inte att sno andras verk. Det kommer inte att passa, det blir fult och det är straffbart. Och om man inte kan hitta på själv, kanske man skall funder över sitt intresseval. Om man snor bara delar, så blir ens verk ogämnt och det syns. Det allra bästa är att det är många vittnen här om något oegentligt skulle komma fram.

Nu kom jag på en scen till. I hajen, när en kvinna filmas underifrån medan hon simmar i vattnet så ljuset formar kvinnan till en siluett, så är det kopierat från Skräcken från svarta lagunen.

[citat=jacobsteel]En enkel grej att hålla i huvudet är "Action is character". Personerna visar vilka dom är genom vad dom gör. Hela tiden.[/citat] Precis vad jag försöker säga, fast detta var bättre formulerat i tre meningar än vad jag behöver tre INLÄGG för. Mark Twain (eller var det nån annan?) skrev nångång, att man skall inte skriva att karaktärerna är dum, man skall visa läsaren genom karaktärens gärning och låta läsaren tycka denne är dum. Monic1 har däremot en viktig insikt som kanske inte kom fram i texten, att det är viktigt att karaktärerna är unika i filmen och inte för lika varandra. Man måste lätt kunna särskilja rollerna. Annars blir det platt och rörigt. Men, jag kanske skall lägga till att jag har inte alltid rätt (även om jag själv gärna tror det). Man skriver på det sätt som passar en själv bäst. Något jag tycker är lite roligare faktiskt är att försöka skriva en biografi utifrån den färdiga filmen istället. Vem är Hanibal Lecter? Vem är McMurpy? Vem är Ellen Ripley?

Jo, jag såg det. Härligt att vi är överens (fast med olika ord).

Monic1 >> I "lammen tystnar", är det inte säkert att huvudkonflikten är vad det ser ut som vid första anblicken. Ditt förslag är lika rätt som någon annan. I Gökboet finns det också många förslag vem som är vem, och enligt sägen är på forumet är det Indianen som är berättaren i bok-versionen.

Jag hade ljud, men däremot var bilden uppochner medan texterna var rättvända. Förklara det den som kan.

[citat=monic1]I Gökboet är väl Jack Nicholsons McMurphy hjälten och Indianen protagonisten? Syster Rached antagonisten.[/citat] Jag tror att McMurphy är antagonisten som ställer till mycket problem för avdelnings-föreståndarinnan. Protagonisten är Indianen, den enda figuren som utvecklas i filmen. I min bok om dramaturgi brukar det vara protagonisten som utveklar sin karaktär (om inte minnet sviker mig nu). [citat=monic1] I När lammen tystnar har jag alldeles för mig att Clarice Starling är protagonist och Hannibal Lecter antagonist...[/citat] Eller tvärtom? Lecter är ju egentligen inte inblandad i konflikten, att finna mördaren? Utan Starling lever livet vidare för Lecter som vanligt. Men det är kanske inte det som är konflikten? Starling utvecklas inte (nämnvärt) medan Mördaren gör det även om vi väldigt sällan ser honom i bild, tackvare Lecters insiktsfulla gåtor. Att Lecter rymmer har jag inte ännu lyckas bestämma mig för om det är en utveckling eller inte. Hursomhelst är det en av mina favoritfilmer och presenteras skickligt (appråpå karatärbiografier). Jag har funderat om det inte är så att Mördaren är protagonisten (som förlorar) medan Lecter är nån sorts likare, men det är kanske lite för järva spekulationer. Så länge lecter är fängslad sitter han ju säkert i sadeln och har ingen konflikt alls. [citat=monic1]Vad är det som dyker upp i skallen när man får en manusidé? Jo. Någonting man vill berätta. ...Det är något man vill säga. [/citat] TADA!! huvut på spiken! Här är ju själva kärnfrågan.

Äsch, du citerade just mitt svagaste parti i mitt inlägg och jag tror det bästa svaret jag kan ge blir en upprepning; Man kan skriva en biografi om man vill och tycker det är lättare - för egen räkning- , men man måste inte. Skådespelaren tycker jag absolut inte skall få någon biografi. Behövs en biografi-bilaga till manuset för att skådespelaren skall förstå karaktären är manuset bristfälligt. Biopubliken kommer inte att få någon biografi när man ser filmen. Om man vill rita en stadskarta över inspelningsområdet för att beräkna om skottvinklar, restider, och akrobathopp är sannolika så går det också bra, men man måste inte det heller. Man kan rita ritningar av husen, man kan studera datablad över snabba bilar... Alla trick är tillåtna för att fåihop sitt manus, och om biografier kan hjälpa en att hålla ordning på tankar och utveckling så är det helt okay. Men att presentationen av McMurphy är ett knep, är kanske förvisso sant, men jag skulle vilja gå längre och påstå att det är en genialisk presentation. Jag skulle inte ens kalla det ett knep utan bra exempel ur läroboken om hur man gör en presentation. Att presentera karaktärerna är lika viktigt som att presentera konflikten (om det är ett drama). I en annan film är kanske inte presentationen lika tydlig om i gökboet, men den är där.

Jag undrar jag också. På jobbet ligger en Panasonic NV-M40 VHS camcorder som ingen använder. När den var ny var den sanslöst dyr (tror jag). Jag är lite aspirant på den, just för att den är tung och stabil. Men frågan är om snålheten bedrar visheten... Ett analogt capture-kort är inte direkt gratis heller.