Jump to content

Filmens uppbyggnad


lilla_farbrorn
 Share

Recommended Posts

I skolan har vi för tillfället filmkunskap och vi pratar om filmens uppbyggnad.

  • Anslag
  • Presentation
  • Fördjupning
  • Konfliktupptrappning
  • "Point of no return"
  • Konfliktförlösning
  • Avtoning

Detta är hur min lärare beskriver en films uppbyggnad, jag vet inte om det här stämmer men hursomhelst så skulle jag vilja se några exempel på detta. Alltså någon sorts text där de beskriver vad som är anslaget och vad som är Point of no return i en film. En färdig filmanalys kan man säga. Jag har missat en del lektioner och vill bara få klart för mig hur varje punkt kan se ut i en film.

 

/Daniel

Link to comment
Share on other sites

[citat=lilla_farbrorn]Bra bra, nu har jag full koll. Om jag nu vill se en film med löjligt tydlig dramaturgi, vilken ska jag välja? Den få gärna vara bra, så det inte blir trist.[/citat]

 

Testa första Robocop-filmen. Den har riktigt tydlig dramaturgi.

Gökboet funkar nog också, men den kan vara lite komplicerad. När lammen tystnar är nog ganska tydlig också.

Link to comment
Share on other sites

Star wars för bövelen.... Kan inte bli tydligare.

 

Visst fungerar det liknande i draman också, man plockar bara ner det till ett mer realistiskt plan. Ibland en människas inre konflikt.

 

En bok som du kanske kan låna på bibliotek som är relevant är "The writer's journey" av Christopher Vogler. Den tar upp mycket med struktur och liknande.

 

/jon

Link to comment
Share on other sites

Den där mallen lades ut efter sättet som De Sju Samurajerna är gjord, och som sedan Star Wars använde sig av och slog ordentligt med, efter det har typ 95 procent av alla filmer den mallen, e väldigt svårt att komma ifrån den, för den är bra.

 

Som nån annan sa, blir inte mycket tydligare än Star Wars, men ta bara vilken Hollywoodrulle som helst egentligen. Kan ta andra också, kom på precis nu, till exempel Chasing Amy av Kevin Smith som e lååångt ifrån Hollywood följer den mallen väldigt tydligt.

Link to comment
Share on other sites

Gökboet är ju ett skolboksexempel. Vill bara påpeka att den mallen används inom alla genrer och är inte bara typisk hollywood, utan bygger på klassisk berättarstruktur. Nästan alla filmer bygger på den mallen, skillnaden ligger i hur skickligt man 'döljer' det.

Link to comment
Share on other sites

Fast i gökboet så uppstår det alltid diskussioner om vem som är huvudkaraktären. För nog skiljer sig huvudroll och huvudkaraktär i den filmen, roller som ofta slås ihop i samma karaktär annars.

 

Min åsikt är att McMurphy inte utvecklas på något sätt och därför enbart har en huvudroll.

 

jon

Link to comment
Share on other sites

Är jag helt ute och seglar nu när jag vill invända mot Hollywood-mallen? Dramaturgin grundlades under antikens grekland och är avsedd för teater. Vår moderna dramaturgi i tre akter förfinades under shakespires tid men är baserad på den klassiska. Det som skiljer drama från andra former av teater är att man vill ge intryck av att det är verkligt och att det händer just nu framför ögonen på publiken. (Med verkligt menar man nog trovärdigt, men att det händer just nu och att det inte är dikt).

 

Det enda som egentligen hänt är att man spelar in teatern på film. Om man spelar in teatern utan publik får man större valfrihet i inspelningsturordning och kameravinklar, men fortfarande är avsikten att det skall se ut som det händer på riktigt och just nu. Det är därför man skådespelar.

 

Det jag tror många uppfattar som hollywoodmall är nog att man har en hjälte och en fiende och så blir det en konflikt och så fightas man tills hjälten vinner med en stor explosion. I övrigt duger väl mallen som nämdes rätt bra som mall för en tre akters teater förutom att jag läst att man skall ha två vändpunkter.

Oh, jag glömde en typiskt hollywoodmall. 10-50-30 eller vad nu siffrorna är (blev lite osäker). Det är den tid man skall fördela mellan presentation-fördjupning-konfliktupptrappning i hollywood.

 

Ni skriver om nyskapande och sånt. De flesta filmer följer treaktermallen ganska noga, även tarantino. Man behöver inte berätta en historia i rätt ordning för att följa mallen. I de böcker jag hittillls läst säger de att om man avviker för mycket från mallen blir filmen som regel väldigt obegriplig. Exempel på det är tex att västerlänningar har lite svårt att hänga med i tex indisk film som har annan modell hur teater och film skall se ut.

 

Man kan också berätta en histora (på film) med dans, musik, dikt, symbolik, teckenspåk osv. Då behöver man inte följa den dramaturgiska modellen i tre akter. Då gäller andra regler. Dock är tex Grease inte berättad med dans, utan ett drama med dansinslag. Med dans menar jag tex en balettföreställning.

 

Den senaste boken jag läste om filmanalys nämnde föresten att det finns många film- och teaterlärare som totalt sågar elevers filmmanus när de felaktigt försöker pressa in ett epos i den dramaturgiska modellen. Så, det är inte så lätt även för bildat folk.

 

Eller är jag helt ute och seglar nu?

Link to comment
Share on other sites

Intressant diskussion.

 

Själv är jag helt såld på att använda dramaturgi så mycket som möjligt när jag skriver. Jag tycker man ska lära sig reglerna. Allt om dom tre akterna, vändpunkterna, point of attck, konfliktupptrappning, avtoning, inledning... Vill man skriva på riktigt så tycker jag att man ska plugga på det här. När du sen kan reglerna och vet hur du ska tillämpa dom, då kan du börjar exprimentera med dom. Och göra nya oväntade och extrema saker - därför att den historia som du just då skriver - gör sig bäst på det sättet.

 

Det är min uppfattning. Treaktsstrukturen tilltalar människan. Det är ingen slump att den har funkat i 3000 år. Det finns flera exempel på dramatiker som har försökt ändra det här och provat upplägg i fem akter och sju aktar och massor av olika vägar. Men vi står kvar med denna modell. Och det är för att den är universiell och tilltalar folk.

 

Och då menar jag inte att historier byggda på treaktsmodellen inte kan bli dåliga. Att bara sätta sig ner och skriva en histora efter mallen och varken känna för karaktärer eller bry sig om vad man skriver blir aldrig bra. Att skriva en bra film är ruskigt svårt.

 

Att skriva över huvud taget är svårt. Man kan göra det på miljoner olika sätt egentligen. Och inget av dom är fel. Det är klart att du kan skriva en fantastisk film utan att följa treaktsstrukturen. Men jag kan lova dig att 95% av alla framgångrika filmer som folk har älskat genom tiderna följer denna struktur. Och det är ingen slump.

 

Vill du bli manusförfattare, så tycker jag att du ska lära dig treaktsmodellen och läsa på så mycket du bara kan. Det skadar inte.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Sandra]...kan reglerna och vet hur du ska tillämpa dom, då kan du börjar exprimentera med dom. Och göra nya oväntade och extrema saker - därför att den historia som du just då skriver - gör sig bäst på det sättet.[/citat]

 

Helt rätt enligt mig med. Man kan göra extrema och oväntade saker utan att göra åverkan på mallen. Men en sak jag inte begriper; Varför skall man som nybörjare ständigt fullständigt strunta i mallar och färdiga kunskaper man lätt kan läsa i en bok, kunskaper som snudd på garanterar en någolunda hygglig film? Samma nybörjare kan inte skriva utan att ladda ner en manusmall till word eller måste ha magic skript writer (eller vad nu programmen heter?). Att följa manusmallen verkar de flesta ha fattat, men att följa drama-mallen, nehej, det går inte för sig. Samma typ av nybörjare hetsade upp sig i en annan tråd här på forumet och menade att festivalfilmer är skittråkiga eller skitdåliga. Varför är festivalerna skittråkiga tror ni?

 

Denna diskussion är inte ny. Jag känner igen samma snack när jag i 20-årsåldern försökte måla tavlor. Alla nybörjare sket i att om man blandade gult och blått blev det faktikst grönt. När allt blev grå-svart satte man igång att kritisera erkända och duktiga nutida konstnärer. Inget nytt under solen.

 

[citat=Sandra]... Det är ingen slump att den har funkat i 3000 år. Det finns flera exempel på dramatiker som har försökt ändra det här och provat upplägg i fem akter och sju aktar och massor av olika vägar. Men vi står kvar med denna modell. Och det är för att den är universiell och tilltalar folk. [/citat]

Universell vete katten, men åtminstone bra nära i vår västerlänska värld. Men för oss här på forumet är det hårklyverier.

 

[citat=Sandra]... Att skriva över huvud taget är svårt.[/citat] Om det vore lätt skulle vi slippa alla skitfilmer på bio. Då borde det enbart komma superbra filmer.

Link to comment
Share on other sites

Du är definitivt inte ute och seglar, Gorse. Precis som du säger så återkommer den här strukturen i nästan alla film. Den kan dock vara mer eller mindre listigt dold.

 

Intressant fråga varför nybörjare måste förkasta alla regler. Precis som jag skrivit tidigare så är 99% av all kortfilm jag sett skräp (enligt mig då). Detta beror väl till stor del på att alla tror att de är nyskapande när de i själva verket är okunniga. Skriv en bra historia, följ mallarna och berätta filmiskt. Tänk så kul det skulle kunna vara att gå på kortfilmsfestival.

 

Alla är desperata på att tekniskt få det att se ut som 'riktig' film, men man struntar i historien och dramaturgin. Vad ska man med dollys, pro35-adaptrar och AE till om ens historia inte väcker intresse?

Link to comment
Share on other sites

Håller fullständigt med Sandra, Gorse och TDA. Jag förstår bara inte motviljan som finns mot att lära sig hantverket/reglerna först just när det gäller skrivande. Som om det skulle begränsa med verktyg! En snickare skulle nog inte hålla med...

 

På varenda kurs är det någon besserwisser som ska köra sitt eget race och minsann inte ta till sig "Hollywoodmodellen". Som om det vore en principsak. Ska inte gå i ledband, ungefär. Inte följa mall, kan själv!

 

Manusen blir ostrukturerade, röriga, utsvävande och innehåller på tok för många personer eftersom man inte heller ska ta till sig något om orkestrering. Jag förstår inte inställningen. Hur ska man kunna vara nyskapande om man inte vet vad som är gjort förut? Och hur. När man faktiskt inte vet vad man gör!

 

När man kan gör man som man vill, för då förstår man vad som fungerar och vad som inte gör det. Man har i alla fall fått vissa ledtrådar...

Link to comment
Share on other sites

[citat=jonvision]Fast i gökboet så uppstår det alltid diskussioner om vem som är huvudkaraktären. För nog skiljer sig huvudroll och huvudkaraktär i den filmen, roller som ofta slås ihop i samma karaktär annars.

 

Min åsikt är att McMurphy inte utvecklas på något sätt och därför enbart har en huvudroll.

 

jon[/citat]

 

Ja just det, det är väl olika klart i olika diskussioner, men generellt är väl McMurphy snarare den drivande karaktären, syster Ratchet antagonisten och Chief (hövdingen) huvudkaraktären. Jag ser det så och de diskussioner jag läst om det brukar skriva ut det så, men det är inte självklar för den delen.

(Jag älskar att analysera sådant...jag, underlig? nejdå)

 

I övrigt måste jag hålla med de flesta som har skrivit här om att det som kallas för "Hollywoodstilen" eller snarare den klassiska, är ett utmärkt ställe att börja på. Det ger rutin i skrivandet och det behöver inte alls vara "tråkigt".

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...