jbergman

Quicktime Animation är ett, okomprimerad avi med alphakanal är ett annat. Inget konstigt alltså. /Jakob

Vad skall du göra med filmen efter AE? Skall du plocka in den i något annat effektprogram, eller vad? I så fall borde detta program kunna hantera png-sekvensen så att varje bild bara visas under en bildruta, men om detta är omöjligt så kan du istället exportera filmen från AE som okomprimerad avi eller quicktime, lite beroende på vad nästa program tycker om. (Det finns flera trådar om hur man bäst för videomaterial mellan olika applikationer, läs dem.) Att använda videomach som ett mellansteg är i alla fall helt onödigt. /Jakob

Om jag öppnar ett dokument och inser att all text är centrerad så stänger jag det igen omedelbart. Inte konstigare än så. /Jakob

Varför inte rendera ut från AE i det format du vill ha filmen i? Det känns ju helt bakvänt att rendera ut som png-sekvens för att sedan göra om det till ett videoformat i ett annat program... /Jakob

Det finns inget program som kan använda magi för att omvandla ett 2D-objekt till ett 3D-objekt. Jag vet att du är besatt av att replikera effekter ur Harry Potter-filmerna, men någon gång måste även du inse att det krävs en massa jobb och slit för att åstadkomma dessa effekter. Det finns inga genvägar. Det finns inga magiska knappar att trycka på. /Jakob

Min gissning är att du är bunden till batteri i så fall, och då är man ju ganska begränsad. Mini-kinos är nog det bästa alternativet i så fall. På ett bilbatteri kan du ha två enfotssingelrör som du kan fästa i taket och där det inte syns. Om du skaffar fyra mini-kinos bör du kunna få mer kontroll över ljuset, men då jag inte vet riktigt vad du är ute efter är det svårt att ge mer konkreta råd. /Jakob

Har du tillgång till el i hissen, eller är det batteribelysning vi snackar om? /Jakob

Som du själv säger, varken rums- eller tidshopp, så nog är det bara en scen. Det är väl inget konstigt med det? /Jakob

En liten pryl, som en kedja eller en diamant gör helt klart slutet lättare att genomföra, men vad som måste förklaras är varför föremålet är värdefullt (okej, om det är en diamant är det väl uppenbart) och varför Petter ger det till Anton. Jag antar att det beror på att Petter räknar med att få besök av snuten eller liknande, men då hade det egentligen varit vettigare av Petter att helt enkelt gömma föremålet någonstans, vilket hade varit lätt om det rörde sig om något så litet som en kedja. Att Petter ändå väljer att ge föremålet till Anton skulle kunna förklaras i filmen exempelvis genom att Petter berättar om hur han vaknade upp mitt i natten helt skakis och trodde att någon hade hittat hans gömställe, eller att han går förbi skogsdungen där han grävt ned föremålet och ser en massa barn som leker där. En möjlighet är ju faktiskt också att du är vag ifråga om vad som egentligen står på spel och låter Petter ge Anton exempelvis en nyckel. Den saknar egenvärde, men kan uppenbarligen leda till något. I slutändan handlar det bara om att vi som tittare måste fås att tro på historien, att det som händer känns rimligt givet de förutsättningar som filmen presenterar. Så fort en tittare börjar tänka att intrigen känns konstlad och långsökt så tänker han på fel saker. Han skall vara uppslukad av filmen. /Jakob

Haha, tack för tipset darp, även om det var samma som jag fick av gorse. Och några år för sent... Men men, jag är ju åtminstone kvar på forumet. /Jakob

Kalla mig gammalmodig, men när någon rekommenderar att man skall redigera i mpeg-format (konverterat från quicktime dessutom) så måste jag reagera i någon form. För det är ganska dumt. Men skit samma, om det funkar för dig så... Jag orkar verkligen inte gå in i detalj på varför det är en dålig lösning. Allt är redan sagt i tusen andra trådar. /Jakob

Du filmar i quicktime (?) och lyckas öppna det i ett redigeringsprogram, men istället för att redigera materialet exporterar du det till mpeg? Och det skall vara ett tips till någon som faktiskt vill redigera sitt material? I så fall hade väl, öh... alla andra tips varit vettigare? /Jakob

Jag har fortfarande svårt att förstå vad frågeställningen i tråden är... Undrar du bara huruvida folk har betalat för sin programvara eller ej? /Jakob

Ja, eller författaren. Förlaget lär inte kunna sälja några filmrättigheter, men de bör kunna hänvisa till antingen författaren själv eller till författarens agent om sådan finnes. /Jakob

Gorses förslag är det jag generellt skulle köra på, men om du av någon anledning ändå vill ha med japanskan (för att ingen skall behöva översätta den senare eller för att du vill förstärka känslan av att det är ett främmande språk) kan du skriva exempelvis: MR YAMAHA Mochi mochi. Hallå? Skriv alltså inte med japanska tecken, utan med latinska. Och du bör infoga en not i början av manuset att kursiv stil står för undertexter. (Idén med att använda kursiv stil för undertexter kommer för övrigt från wordplayer, men är garanterat inte helt okontroversiellt.) /Jakob

Jag läste också den där debattartikeln i morse, och precis som du säger så är hon helt ute och cyklar. Vad hon framför allt missar i sitt resonemang är den fundamentala skillnaden mellan otrevligheter på nyheterna och otrevligheter i de tv-dramer hon kritiserar. De senare handlar nämligen om hur "godheten" segrar över "ondskan". Demonen exorceras och mördaren infångas. I slutändan är det uppenbart att hennes problem inte är att våld på nyheterna och våld i dramer "är samma sak". Hennes problem är att hon blir så rädd av se bilden av en demon att hon inte kan sova. Hon får väl söka hjälp i så fall, istället för att skriva en hopplös debattartikel... Och vad vill hon egentligen åstadkomma? Att staten skall bestämma vad är "moraliskt uppbygglig" teve? Att vi upprörda tittare skall sluta glo på dumburken? Bristen på lösningsförslag visar återigen tydligt hur det handlar om att hon bara känner för att älta sina egna problem i medierna. Snubben som för några veckor sedan skrev en debattartikel i Aftondravlet om att filmcensuren borde bli mer aktiv och börja klippa i filmerna kom åtminstone fram till en slutsats, även om den var bedrövlig. /Jakob

Jag bumpar den här tråden genom att komma med ett tillägg. Lite om slut och början. Och om behovet av regler, även om de är implicita. Min erfarenhet av stafettskrivande, som jag redan redogjort för, är att början är naturligt vag, som alla starter är eftersom man inte vet vad som skall komma härnäst. Det införs ofta en konflikt på ett tidigt stadium, men istället för att utveckla denna konflikt låter ofta nästa författare införa en ny konflikt och sopa den gamla mer eller mindre under mattan. Slutet nås som sagt sällan, eftersom ingen klarar av att klura ut hur säcken skall knytas ihop på ett vettigt sätt. Däremot ligger det i formens natur att det är lätt att införa nya förvecklingar, som att låta huvudpersonen helt plötsligt hamna mitt i ett bankrån eller få för sig att flyga till Afrika. Om man tvunget vill ha ett slut finns det snart bara en utväg, nämligen att låta ett gäng B-52-or komma och spränga huvudpersonen i luften. Även om slutet inte är fullt så drastiskt så är slutet helt godtyckligt. Det finns inget naturligt sätt att i en stafettskrivning veta när man nått fram till en lämplig slutpunkt. Det enda sättet att få en stafettskrivning att leda fram till något vettigt är att alla inblandade är extremt ense om vad man får och inte får skriva. Dessa underförstådda regler är dock så vaga att de sällan låter sig formuleras explicit. Min teori är att man slipper detta problem genom att börja bakifrån. I och med att slutet skrivs först är det givet och därmed okontroversiellt. Det inför även en mängd bindande element som måste figurera vid minst ytterligare ett tillfälle i historien eftersom alla element (karaktärer, prylar, platser, stil, intrigantydningar etc) måste introduceras eller planteras tidigare i historien. Som senare författare har man alltså inte helt fria händer, utan tvinga sig till det implicita regelverk som följer med varje narrativ. Vi befinner oss alltså långt ifrån den anarki som skissas ovan. På gott och ont. Början på historien, alltså det som skrivs sist, är inte heller en godtycklig punkt i historien. Början är nådd när det inte längre finns några bindande element som en senare författare måste ta hänsyn till. När allt är introducerat har man nått början. Det finns naturligtvis fortfarande en risk att ingen författare vill nå denna punkt och därför fortsätter att föra in bindande element. En lösning på detta problem är att någon som övervakar samförfattandet (kanske den som skriver slutet, men inte nödvändigtvis) går in och introducerar alla element i historien, varvid början är nådd per definition. Det kanske blev lite oklart vad jag menar eftersom kronologin går åt olika håll, och jag använder "introducera" i två helt olika betydelser. Fråga om det är några frågetecken. Om det nu över huvud taget finns något intresse av att diskutera förutsättningarna för projektet... /Jakob

Jo, jag har sett en del av stafettskrivning, om än inte som manus, och det har så gott som alltid fallerat. Historien rör sig hur som helst, många författare är mindre intrsserade av att utveckla befintliga karaktärer än att föra in sin egna älskningar, ständiga förvecklingar och inga lösningar, och historien leder aldrig fram till ett slut. Oftast läggs det ned efter ett tag eftersom ingen ändå vet vart historien är på väg. Jag tror att många av dessa problem skulle lösas om man började bakifrån. Dessutom speglar det bättre det faktiska arbetet när man skapar en historia. Det handlar sällan om att komma på vad som skall hända härnäst, utan att komma på hur vägen till ett redan utstakat mål skall se ut. Vi vet redan i början hur den romantiska komedin eller hur den amerikanska actionfilmen skall sluta, men vi vad som leder fram till det. Ett kort exempel på hur det kan se ut för att göra saken tydligare: Den första författaren skriver: Den sista utomjordingen faller ner död, genomborrad av en pil från Lisas armborst. "Puh", säger Kalle och fortsätter: "Jag är glad att du kom tillbaka". "Trodde du verkligen att jag skulle överge dig?" frågar hon, och de omfamnas i en passionerad kyss i solnedgången innan de rider iväg på sin vita elefant. Nästa författare har nu ett antal frågor att besvara. Vilka är Lisa och Kalle? Varför har den en vit elefant? Vad gör utomjordingarna där, etc? Allt detta behöver han dock inte besvara. Han skriver kanske: Anders kommer åkande på sin motorcykel i full fart och skriker åt Kalle att hoppa upp där bak. Kalle springer mot den och är nästan framme när Anders träffas av en energiprojektil och faller ihop som en förkolnad klump. Utomjordingen säger: "Alla har övergett dig, Kalle, och nu skall du dö!" Plötsligt hörs tunga steg närma sig. Utomjordingen vänder långsamt på huvudet och ser en vit elefant närma sig med bestämda steg. Uppe på den står Lisa som en siluett mot den nedåtgående solen. I händerna håller hon sin farfars armborst. Hon säger: "Vi har nog med våra egna problem på den här planeten utan att behöva stå ut såna som dig!" Hon avfyrar armborstet och träffar utomjordingen mitt mellan de tre ögonen. Den här författaren introducerade en ny karaktär, Anders, men samtidigt tog han död på honom. Det är nu upp till resten av författarna att besluta om vem Anders är som dog så heroiskt i sitt försök att rädda Kalle. Och var har Lisa varit, och varför tror alla att hon övergett Kalle, och så vidare? Och så forsätter det tills början är nådd... Nu var det här förstås en ganska flippad historia, men den demonstrerar principen. En viktig faktor är att man inte försöker besvara alla frågor på en gång. Vi vet t ex fortfarande inte var den vita elefanten kommer ifrån, vilket är precis så det skall vara. En karaktär som introduceras kan inte skrivas bort hur som helst av nästa författare, och man kan inte introducera element i historien hur som helst eftersom man även måste skriva in dess upplösning. Den här modellen följer naturligtvis inte direkt principen för "rita och vik", eftersom den vinner på att varje författare har full tillgång till vad som redan skrivits, men det tror jag är ett krav i vilket fall som helst. Vad tycker ni som är tända på ursprungsidén om mina tankar? /Jakob

Lathund? Mest en lista... Nä, jag undrade bara om det var några särskilda historiska verk du hade att rekommendera, framför allt vad gäller förhistorisk tid? Så har jag något att hålla utkik efter nästa går jag tar en antikvariatsrunda. Alla tips mottages tacksamt. /Jakob

Stafettskrivning är inget för mig, men jag tänkte ändå ge förslaget att börja med slutet och skriva bakåt. Så istället för att fråga sig hur det skall fortsätta så får man fråga sig vad som ledde fram till nuvarande situation. Det finns en hel del fördelar med det tillvägagångssättet. /Jakob

I länder med PAL spelar man in film (alltså filmfilm) med 25 bilder per sekund, så ditt resonemang är inte korrekt. /Jakob

Nu vet jag inte på vilken hypotetisk nivå vi befinner oss, men självfallet kan man kontakta ett produktionsbolag och erbjuda ett manus utan att ha något som helst intresse av att regissera det själv. Vad gäller ursprungsfrågan så tycker jag att man bör strunta i att beskriva hur förtexterna skall se ut. Om man skall regissera härket själv behöver man inte skriva det i manuset eftersom man ändå vet hur det skall göras, och om någon annan skall regissera det så är det faktiskt upp till den personen hur förtexterna skall presenteras. Jag har flera gånger haft en mycket klar idé om hur förtexterna skall se ut i filmer som jag skrivit och senare regisserat. Det är dock inget jag någonsin nämnt i manuset, för det intresserar garanterat ingen av de primära läsarna, dvs. manuskritiker och skådisar. /Jakob

Jag ser ett par problem med historien. Det första är att den handling som utspelar sig i dåtid, dvs att Anton tar hand om halsbandet etc. är helt ointressant. Det inträffar ingenting som förändrar vår syn på nuet, och det är ingenting som en tittare inte hade kunnat gissa sig till. Det är "ta halsbandet", "ja, jag ska ta hand om halsbandet", "jag har glömt halsbandet" och "fan, jag hittar verkligen inte halsbandet". En inte särskilt kul historia med andra ord. Scenerna i "liten lokal i offentlig byggnad", dvs nuet, funkar mycket bättre (i all sin brutalitet), men den dåtida handlingen måste du sätta lite sprätt i. Nu blir de scenerna bara transport och ospännande exposition. Kom på en roligare historia om varför Anton skall ta hand om halsbandet och hur han förlorar det. Slutet är i nuvarande version också ganska trist. Att John har halsbandet måste planteras i förväg, så att man som tittare inte bara sitter och säger "jaha?" med gapande mun. Man skall säga "Jaha!" och känna sig listig. Man skall alltså i efterhand kunna förstå varför John har halsbandet. Som manuset är skrivet nu hade man knappt blivit mer förvånad om utomjordingar hade tagit det, eftersom det inte finns något i filmen som leder fram till slutscenen. Utomjordingar hade nog till och med varit roligare... Och vad är grejen med halsbandet? Varför skulle Petter vilja låta Anton ta hand om ett halsband och varför betyder det så mycket för honom? Du behöver inte ge alla svar, men du måste på något sätt antyda att det finns en bakomliggande historia som kittlar fantasin. Nu känns det så konstruerat. Om det istället hade handlat om en sportbag full med kokain hade det inte behövts någon förklaring, men med halsbandet så krävs det. Jobba vidare med historien, och kom ihåg det tips jag gav dig en gång för länge sedan, att du skall göra varje scen till filmens bästa scen. Då kommer det att bli bättre. Lycka till! /Jakob

http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=13842 /Jakob

Ah, till slut kom den metafysiska aspekten in i bilden! Men tyvärr, "moder jord" har ingen vilja. Läs på om evolutionen och läs rätt. Det finns ingen gud och Ingemar Hedenius är hans profet! /Jakob