jbergman

Jag hade inte ens lagt märke till att du lagt upp en ny version... Hur som helst, efter att ha läst båda föregående versioner så är jag dels halvblind och dels lite trött på historien (nej, inte så att den är tråkig, men jag har läst den kanske fem gånger nu i sin helhet, med bara smärre variationer. Även världens bästa manus blir tradigt vid det laget). Med det sagt vill jag ändå säga att manuset har tagit ett kliv framåt. Möjligen att jag fortfarande tycker att det är lite tunnsått med ledtrådar om vem som ligger bakom hoten, men vid det här laget är det svårt för mig att bedöma. Och en petitess: du skriver i början att "de är varmt klädda - shorts, t-shirt". När jag klär mig varmt brukar det bli långkalsonger och tjocka tröjor... Jag hoppas att du hittar några oskulder som kan läsa det. Lycka till! /Jakob

Haha, den var rolig den! /Jakob

Varför vill du inte ha H&M i eftertexterna? Varför säga nej till sponsorer? /Jakob

Jag skulle faktiskt gärna se en zombiekomedi där lilla_farbrorn blir parafraserad av en nyhetsrapportör: "De döda har återvänt och vandrar på gatorna på jakt efter hjärnor. Annars händer det inte så mycket i Stockholm idag." /Jakob

Zombieinvasionen har börjat! /Jakob

Tja, det blir ju inte mycket till drama bara för att han letar efter någon, men om huvudpersonen däremot blir motarbetad av ambassadpersonal eller släktingar som tycker att han skall ge upp eller lokalbefolkning som tycker att han är i vägen så har vi i alla fall en tydlig konflikt mellan människor. Men fortfarande, det är att börja i fel ände. Ponera att vi vill skriva ett manus om just tsunamin. Vad är det som gjorde tsunamin så speciell? Ja, det är en fråga om perspektiv. Antingen kan vi utgå från det faktum att det dog en sjujävla massa människor, och försöka skildra katastrofen ur några få individers perspektiv, eller så kan vi utgå från den mer svenska synen att det vi trodde var tryggt, semester-thailand, plötsligt blev till en symbol för den svaga svenska staten. Eller så hittar vi en annan poäng vi vill få fram. Och det beslut vi fattar på det här stadiet är långt viktigare än att finna en tydlig antagonist/nemesis/whatever. När vi har kommit fram till vad vi vill säga med historien är vi en bit på väg, men det är fortfarande långt kvar. Vill vi skriva en historia om en mans kamp för att finna sin förlorade familj, eller vill vi skriva en historia om hur en man som rest till Thailand för att dö plötsligt finner mål och mening i sitt liv som en följd av katastrofen. Här definierar vi vad dramat handlar om. Men men, det här är hur jag ser på historier, och det är just därför jag alltid ansett det vara mer eller mindre ointressant att lista karaktärstyper. Det är helt enkelt underordnat så mycket annat, att när man väl har kommit fram till vad som är viktigt så brukar resten komma av sig självt. Se förresten "From Here to Eternity" om du inte redan gjort det. Fundera på om det hade gjort någon skillnad om det kommit en tsunami istället för en massa japanska attackplan i slutet. Man bör nog vara försiktig med att tänka sig att huvudkaraktären skall "nappa på" något. Istället för att en biroll frågar honom om han skall med på skattjakt och han tycker att visst, han har ju inget bättre för sig, så kan han antingen ha något som redan motiverar honom att följa med på skattjakten, t ex att han har stora skulder och är på väg att förlora sitt hus, eller att hans hustru precis dött och han vill komma bort från vardagen, eller så ser man till att det är huvudpersonen som frågar birollen om denne vill hänga med på skattjakt. (Jag ids inte utveckla det här ytterligare, för här tror jag inte att vi är oense.) Själv skulle jag avråda från att rusa in i konflikten. Det viktigaste är att presentera huvudkaraktären och få publiken att bry sig om denne. Först efter det blir konflikten intressant. Men se "Bron över floden Kwai" om du vill se hur man låter bli att slösa bort tid i början av filmen. Ett tips om hur man gör bra karaktärsintroduktioner hittar du förresten i "Rob Roy" (ruskigt bra samtidigt som den är väldigt tydlig i det avseendet). Första scenen i "Casablanca" lyckas mer eller mindre med både och. Bogarts karaktär Rick etableras snabbt med "I don't stick my neck out for nobody" samtidigt som det lägger upp för det han måste göra senare i filmen, vilket är just tvärtom. Jag är trött och jag svamlar, men förhoppningsvis hittar du något av värde i mina skriverier. /Jakob

Jag förstår väl egentligen vad du menar, men jag vill ändå understryka det faktum att huvudkaraktären måste vilja något även i början av filmen. Tappar man motivationen tappar man publiken. Åh, jag skrev lite dumt. Hauge använder inte just termen "antagonist" utan "nemesis" (antagligen just för att inte snurra in sig i alla dessa olika teorier som finns). Nu undrar du förstås vad som utmärker en antagonist i förhållande till en nemesis. Om man läser lite mellan raderna i Hauges bok inser man att det viktiga är att motståndet får ett ansikte, oavsett vad motståndet är. Hauge nämner t ex att Apollo Creed är nemesis i Rocky, trots att dramats natur snarare säger att Rocky själv är den Rocky måste övervinna. Även om dramats konflikt är människan mot naturen, som i de flesta katastroffilmer, måste huvudpersonen ha en annan människa att konfrontera. Vi är inte intresserade av vulkaner, mördarbin eller exploderande stjärnor, vi är intresserade av människor. Att fråga sig hur man skall ge tsunamin ett mänskligt ansikte är egentligen att ställa fel fråga. Den fråga man borde ställa sig är vilken historia man vill berätta, och hur man finner dramat i den. Först efter det är det dags att fundera över rollerna (vilket är en anledning till att jag aldrig varit särskilt intresserad av arketypiska roller, just för att jag anser att historien kommer först.) /Jakob

Jag har planer på att hyra en kamera under en dag och har fastnat lite grann för Sony DSR-450. Andra alternativ hade varit Sony HDR-Z1 eller Canon XL-H1, men uppenbarligen föll dessa bort. Då är förstås frågan om jag resonerat rätt. En anledning till att jag valde bort hdv-kamerorna var att jag i nuläget inte är så sugen på att köra hdv på min gamla sega burk, så då hade det (väl?) varit nedkonvertering till dv i kameran som gällt. Och det kan väl knappast bli lika bra som att köra dv-upplösning från början med dubbelt så stora sensorer? Nä, jag har verkligen ingen koll, men om någon kan ge mig en ryggdunk eller en utskällning så skulle det glädja mig. Jag är hemmahörande i Stockholm och har främst kikat på ljud- och bildmedias kamerapaket, så det är vad jag utgår ifrån. Om någon har några tips om kameror i allmänhet, eller tips om vad man bör tänka på när man kör med en sony dsr-450 så vore jag mycket tacksam. /Jakob

Det är verkligen inget fel på mallar. Historier fungerar på ett visst sätt, och det är inget konstigt med det. Man kan ju testa att försöka konstruera en rolig historia med poängen först och upplägget sist, men jag misstänker att det inte lär ge upphov till så många skratt. /Jakob

Ja, som rubriken antyder så är jag nyfiken på om det är någon annan som tycker att det är kul att lyssna på polisradio? Som manusförfattare tycker jag att det kan vara rätt stimulerande, som en inblick i en verklighet man annars sällan når. Bitvis kan det också vara ganska tråkigt, såvida man inte planerar att skriva polisfilm, för då kan säkert alla matdiskussioner kring lunchtid vara av intresse. Men att lyssna är ju inget som kräver ens odelade uppmärksamhet, så det är mest en ersättare för musik när jag sitter vid datorn. (Jag inser att ämnet är bara perifert är kopplat till film, men det är den kopplingen jag är intresserad av. Om moderatorerna tycker att kopplingen är för svag får väl tråden flyttas till diskussioner.) /Jakob

Om man upptäcker att antagonisten är den drivande karaktären i manuset så är det dags att tänka om. Huvudpersonen (observera att jag inte skrev protagonisten, men i sammanhanget spelar det ingen roll) måste vara den som driver historien framåt. Ingen vill titta på en person som bara reagerar, utan vi vill se någon som agerar. Syd Field skriver en del om just det i "The Screenwriter's Problem Solver". Det är lätt hänt att man låter antagonisten vara den som styr handlingen, men vad vi vill se är att hjälten fattar besluten och leder handlingen fram till sitt klimax. Fast Michael Hauge, som skrivit "Writing Screenplays that Sell", hävdar att i slutändan måste antagonisten alltid vara en person. Som tittare behöver vi en konkret person att tycka illa om. Om fienden är "firman" måste vi ändå ha ett enskilt ansikte som representerar den. En annan länk som kan vara värd att kika på om man vill reda ut begreppen hjälte, huvudperson och protagonist är http://johnaugust.com/archives/2005/whats-the-difference-between-hero-main-character-and-protagonist /Jakob

"likare" och "karaktär". Som sagt, det här är inte mitt område, men om du hittar något intressant så posta det gärna här i tråden. /Jakob

Ja, eller 25 fps om vi befinner oss i Europa. (Jag kan aldrig låta bli att hugga på dessa spridda missuppfattningar som återkommer gång efter gång efter gång...) Det heter "lägre" respektive "högre" hastighet. /Jakob

Som sagt, inte mitt område, men lite googlande ger t ex http://www.startrekdb.se/forum/lofiversion/index.php?t2107.html som åtminstone verkar använda samma terminologi som du. Det vore roligt om det kunde komma en Campbellian och ge sin syn på saken. Och Java ex Machina borde kunna redogöra för vad Robert McKee har att säga i frågan, vilket säkert är en hel del. /Jakob

Det finns dessvärre inte EN lista över birollerna, utan vilka de är varierar från skola till skola, och jag har ingen aning om vilken det är du söker. Personligen har jag aldrig varit särskilt intresserad av just den biten av manusteorin, om inte annat för att jag tycker att det är där man hittar mest dumsnack. Behövs det verkligen en mentor, en dörrvakt, en skeptiker och en side-kick m.fl., eller kan en film funka i alla fall? Själv har jag alltid föredragit korta listor, som hjälte, antagonist, reflektion och romans, men var och en blir salig på sin tro. Den modige kan även gå in på skillnaden mellan huvudperson, hjälte och protagonist. Det är en jäkla röra, det är vad det är, och att bara lista karaktärstyperna ger sällan något. Det krävs att man är insett i den aktuella teorin för att förstå vilken betydelse de olika rollerna har. Ledsen att jag inte kunde vara mer behjälplig än så. /Jakob

Kul att du gillar den! Visst är filmen en lättsam bagatell, men det är också allt den försöker vara. Jag har ägnat för mycket tid åt dystra historier det senaste året, så det är skönt att fundera på något gladare. Och att spela in hela filmen på en dag är knappast något problem, så det känns dumt att inte göra något av det. /Jakob

Vandraren: Du har kanske rätt, men jag har likväl aldrig stött på beteckningen "1080i/25p" så tills vidare tror jag inte att den finns. Att den progressiva bilden läggs in i en 50i-ström borde inte spela någon roll för hur man betecknar formatet. Men jag kan ha fel. De tekniska detaljerna kring videoformat är inget jag brukar bry mig om. /Jakob

Så "1080i/25p" är inte nonsens? Sidan du länkar till nämner "1080/25p", vilket är samma sak som "1080p/25fps". Problemet är att det finns olika sätt att placera sitt "p", och folket bakom beteckningarna har uppenbarligen inte funderat igenom systemet innan de drog igång, vilket gör att vi har beteckningar som "25p" vilket betyder 25 bilder per sekund progressivt och "720p" vilket betyder en upplösning på 720 pixlar i höjdled progressivt (jag vet att ni vet, jag är bara övertydlig eftersom det inte verkar gå fram vad jag säger). Men när man blandar dessa beteckningar, som i "1080i/25p" så blir det nonsens, det fattar väl vem som helst? /Jakob

Jo, jag skrev lite slarvigt. Poängen är i alla fall att "25p" är ett nonsensuttryck i sammanhanget. 25 fps är något annat. /Jakob

Via en lajvförening kan du säkert få tag på mönster (kallas det inte så, "ritningar" alltså?) till kläder, men då får du förstås sy dem själv. Eventuellt kan de leda dig till någon som redan har sytt upp kläderna så att du kan få låna eller hyra av denne. En annan möjlighet är kolla med teatrar och se om de har något i klädförrådet. /Jakob

Antingen är det 720p, 1080i eller 1080p. Att slänga på "25p" efteråt är nonsens, så jag förstår att det gör dig förvirrad. Jag misstänker att det inte alls handlar om 25p, utan om 25 bilder per sekund (till skillnad från 24). /Jakob

Jepp, filmen är redan inspelad och klar. Premiär nästa vecka. Nä, skämt å sido, tack för kommentarerna, och de är verkligen inte inaktuella. Hysch, någon kan höra! För ett par månader sedan var jag faktiskt på eurotechnoklubb och hade skitkul, men det skulle jag förstås aldrig erkänna högt. Jo, i viss mån, precis som du säger. Men jag vet av erfarenhet att det är lätt att underskatta hur svårt det är att hålla spänning i bilden under en voice over, och det är därför jag är lite småorolig i alla fall. Mm, det är nog sant att man som tittare inte får tappa greppet om "här och nu". Jag får fundera lite mer på den biten så att det alltid finns något intressant att titta på, och inte bara att lyssna på. Jag tar intryck av alla tankar. Just nu är jag som sagt ganska förtjust i slutet som det ser ut, men jag kan komma att ändra mig. /Jakob

Ljussätt cykeln så snyggt du kan och plocka sedan bort eventuella skuggor med väl avskärmat ljus. Ju mjukare ljus på cykeln, desto lättare. Det går inte att ge så mycket konkreta tips utan att veta vad man skall se och vilken utrustning du har tillgång till. Det känns hur som helst inte som någon större utmaning. Med lite postjobb skall det verkligen inte vara några problem alls. /Jakob

"1080i/25p" är ett nonsensuttryck. Var har du stött på det? /Jakob

Gör det; den är värd varenda minut. Jag tyckte att den var sjukt kul på så många olika sätt samtidigt. Om jag så jobbade på ett sketchmanus i tio år vet jag inte om jag skulle kunna lyckas lika bra. Fan, en applåd till Anhool för den. Tillägg: Nej för tusan, det är ju det sorgliga som gör det så roligt. Utöver allt lustigt som sägs så vill man ha den där kameran som bitvis ligger på helt fel personer (och folk som går förbi framför kameran och har sig) och det det där inslaget med de som sjunger medan kameran gungar i takt. Och veta att DET ÄR PÅ RIKTIGT! /Jakob