TomStac

[citat=TheBrotherOfLight]Om du tänker på My Name Is Modesty så var det From Dusk to Dawn-regissören som gjorde den filmen. Hyr DVDn och se på intervjun med Tarantino och honom, snacka fanboy![/citat] From Dusk till Dawn 2 gjordes av samme regissör. From Dusk till Dawn gjordes av Robert Rodriguez, en betydligt mer kapabel regissör. Modesty Blaise filmen är ju riktigt usel.

[citat=StenR][citat=nilavs]Gå in och kolla på sidan: http://www.filmshooting.com/scripts/forum/viewtopic.php?t=14326&start=0&sid=a0d9ff2ed23dc5fead7aafa607b122ef så ser du lite bildmaterial av filmerna E60T, E100D och Velvia50D.[/citat] Måste säga att 64T ser både kornigt och blekt ut på de bilderna...[/citat] Personligen tycker jag att Ektachrome 64T var den mest balanserade när det kommer till färger. 100D hade en aning för starkt rödstick och Velvia50D ett alldeles för irriterande grönstick. Kornigheten och detaljförmågan var dock sämst på 64T, likaså kontrasten. Jag tycker personligen att 100D gav den bästa bilden (totalt sett).

Senaste nytt på svenska genrefilm-fronten: Johannes Pinter (Sleepwalker) och Mikael vonEngström (Zombie Psycho Sthlm) har slagit sina påsar ihop för att göra en ny svensk independent film med arbetstiteln "Slaughterhouse Blues". En gansteruppgörelsefilm som utspelar sig i en nära framtid med stora inslag av gore och en stänk av övernaturliga inslag. Kolla mer på: http://www.independent.nu/

[citat=Joel]Hur ska en bra skräckfilm va kan nån ge tips[/citat] Det där är ju en extremt svår fråga att svara på eftersom vi alla har våra personliga trauman och fobier; det är individuellt vad som är skrämmande. Vissa blir skrämda av överaskningseffekter (mördaren dyker plötsligt fram) medan vissa blir mer skrämda av att se mördaren sakta närma sig medan offret är ovetandes. Vissa blir skrämda av gore medans andra blir skrämda av antydningar. Vissa tycker att monster är ruggiga medans andra blir mer skrämda av psykopater. Därför är det svårt att lägga några konventioner för skräckflilm och därför finns det en så stor variation inom genren. Man kan inte ens säga att mörker alltid är skrämmande. The Shining har nästan inga scener som är mörka men är ändå mycket skrämmande. Jag skulle nog säga att stämningen är det viktigaste, inte enskilda skrämseleffekter. Det är stämningen som gör filmer som The Shining och Texas Chainsaw Massacre så framgångsrika i att skrämma; de är otäcka pga stämningen. Det är svårt att säga hur man skall skapa en rätt skrämmande atmosfär. Jag tror att skådespeleriet är viktigt, men också musiken. Jag håller med Gorse i att man måste ha trovärdiga karaktärer och bra skådespelare i skräckfilmer för att känslan skall komma fram. Realism är väl en annan sak som är viktigt, även i filmer med övernaturliga eller fantasiska teman. Karaktärerna måste bete sig på ett naturligt och realistiskt sätt.

O.k. Tack för dina råd. Jag har bara fått en känsla av att många sörjer att Kodachrome 40 har slutat produceras.

O.k. Tack för infon. Det får bli linser då.

[citat=paulakoski]Iaf, folket på det här forumet skrämmer mig, för att undvika huvudvärk o ångest håller jag mig nog borta härifrån ett tag. Kolla gärna andra forum som är trevligare där vi updaterar oss mera och långfilmen vi ska göra i sommar.[/citat] Du kanske kollar i "fel" trådar. Tycker att detta forum ger mig mer fackkunskaper jämfört med Independent.nu eller Matshelge.com (den sista är ju nästan helt död).

[citat=nilavs]Efter detta datum kan man via Wittner i Hamburg få K40 super-8 framkallad men då med en framkallningskostnad (kolla Wittners hemsida), filmerna blir då förmodligen framkallade hos Dwaynés USA.[/citat] Är det värt? Är Kodachrome 40 bättre än Ektachrome 64? Bortsett från finare korn? Vilken film har bäst färger, kontrast, etc?

Öppningsscenen i Orson Welles Touch of Evil (En Djävulsk Fälla).

Tack! Enligt kalkylatorn tar det 2 min och 46 sek. Trodde att det var någonstans mellan 2 ½ till 3 minuter. Det ligger precis mitt emellan alltså.

Hur länge räcker en rulle med 100' (30m) 16mm film, om man spelar in med 24 rutor/sekund? Hur många minuter och sekunder (ungefär) tar det innan rullen tar slut?

September stämmer bra. Den närmaste orten ligger väl i Tyskland?

Skall skaffa mig ett redigeringsprogram och funderar då på Premiere. Jag skall spela in en kortfilm nu i sommar och där skall en av skådespelarna har kolsvarta ögon (iris). Går detta att fixa till i efterproduktionen med Premiere, eller måste jag skaffa dyra linser till skådespelaren?

[citat=Uppsala BildTeknik]Ingen fördel, om du nu inte ska distribuera filmen i HD.[/citat] Om man nu redigerar med 576x720 (dvs. stadard PAL-upplösning) kan jag förstå att det räcker om man endast vill distribuera på DVD. Men om man vill printa ut filmen, säg på 35mm, kommer det inte se dåligt ut när man projicerar i en traditionell biograf? Eller räcker 576x720 gott och väl? Har du tekniken, Uppsala Bildteknik, att föra över film till video på HD?

[citat=Danrozen]Man fick lite ledtrådar igenom filmen om att Deckard kanske var en cyborg själv, vilket hade gjort handlingen betydligt mer komplex. "Have you ever tested yourself?" Osv. Det fick mig att få en liten förvånad känsla ett tag, men repliken blev sedan totalt oviktig kändes det som.[/citat] Titta på filmen igen och utgå från att denna tes stämmer, så kommer du att få fler bekräftelser på detta. Detta är ju en av de hetaste diskussionerna mellan fansen, dvs. om Deckard själv är replikant. Jag tycker att det finns flera antydningar som stärker denna tes. Ett sådan plantat är ju den största förändringen med Director's Cut. Personligen tycker jag att berättarrösten i den första versionen tillförde en del. Bl.a. den skuldtyngda aspekten av Deckards karaktär. Tycker att det är synd att den yngre generationen har gått miste om den första bioversionen (från 1982). Finns dock att köpa på VHS, om man har tur att hitta den. Hoppas att det stämmer att den nya DVD-utgåvan som kommer 2007 innehåller även denna version. Missförstå mig rätt nu, Director's Cut är den bättre, men den första kompletterar storyn; filmerna motsäger inte varandra. Director's Cut gör det bara tydligare att Deckard är....blott ett experiment, liksom Rachel, och att deras relation är resultatet av en programmering. Heavy stuff!! De filosofiska implikationerna, frågan om determinism och det mänskliga medvetandet, är alltså mer uppenbara i Director's Cut. Den första versionen karvar dock ut Deckard karaktär lite mer, i och med berättarrösten. Dessutom får filmen en lite mer 30- 40-tals, Marlow-känsla.

[citat=gorse] Häromåret fick jag syn på "en amerikansk varulv i london" på tejp för 20 spänn. "Jaa, vad kul det skulle bli att återse den". Vad besviken jag blev. [/citat] Vadå? Den är ju grym!! :)

[citat=Danrozen]TomStac - ifall du fann Natural City "Mindre djup" måste du gått miste om en hel del story detaljer enligt mig. R sadistisk och i behov av kontroll? Mer som en girig, men insiktsfull ung man som levt sitt liv tillsammans med något han till vardags eliminerar. Jag tycker Gyro och historian om hennes far är grym. Hur han ville begravas tillsammans med en android/cyborg och hur hon inte kunde förstå det.[/citat] O.k. jag skall ge den en ny chans (har bara sett den en gång), men jag tror ärligt talat att den aldrig kommer att beröra mig i djupet av mitt inre som Blade Runner har gjort och fortfarande gör. Vill bara klargöra att Natural City inte alls är en dålig film, men att den fortfarande faller i skuggan av Blade Runner (liksom 99,9% av all annan film också för den delen). Sedan kommer man inte ifrån det faktum att Natural City är en ripoff (inte remake) av Blade Runner. Den visuella stilen och det poetiska anslaget också, utöver det uppenbara att polisen som jagar och dödar androider har en sexuell relation (jag skulle inte vilja kalla det för kärleksrelation i fallet med Natural City) med en android och är beredd att bryta mot lagen (och sin yrkes-etik/kodex) för att rädda relationen. R och Deckard är dessutom människospillror och högst besvärade män. Deckards karaktär är dock mer tyngd av skuldkänslor inför det han håller på med ("skjuta folk i ryggen"). R verkar vara mer av en psykopat, i min mening. Men återigen, denna (psykopat-) ingrediens är ett intressant grepp, och jag hade inte velat att de hade gjort annorlunda, för då hade likheterna med Blade Runner varit pinsamt många. Skall jag vara ärlig är det den största behållningen av filmen, och det jag minns mest. Jag rekommenderar denna film också. Den är helt o.k.

[citat=Danrozen]Du nämnde att yngre missar kluriga intriger och inte fullt inser djupet av relationer osv. i filmer som Blade Runner? J[/citat] Saken är den, så som jag ser det, att relationen mellan Deckard och Rachel (alltså Blade Runnern resp. replikanten) inte är filmens huvudtema. Det är mera av ett intressant sidospår. Huvudspåret (och det egentligen intressanta) är Roy Batty och hans upproriska replikanter. Många tycker att Deckard är huvudkaraktären (och det kanske han är rent formellt) men den mest intressanta karaktärern, den som ger filmen dess verkliga djup, är Roy Batty. Här ser man hur birollskaraktären (och birollsskådisen) överglänser huvudkaraktären (och filmen stjärna). Deckard är egentligen en sorgelig och patetisk figur. Roy Batty är faschinerande! Huvudkaraktären och den centrala relationen i Natural City gör mig nästan illamående, men detta är återigen ett intressant grepp.

Angående Natural City kontra Blade Runner, tycker jag att Natural City är ganska kul och underhållande att se. Men den är inte alls "djup" på samma sätt som Blade Runner och lägger mer fokus på snyggt koreagraferade kampsport-scener. De s.k. "djupa" scenerna känns konstlade, kanske pseudo-relaterade. Sedan är relationen mellan huvudpersonen (i Natural City) och androiden, är minst sagt problematisk. Kärlek? Snarare drivs den högst osympatiske karaktärern av ett närmast sadistiskt kontrollbehov, och han är beredd att gå över lik för att bevara denna relation. Det är dock intressant (men inte mer) att filmskaparen tvingar tittaren att få en relation till denna människospillra med en högst tveksam moral, att man tvingas se världen (filmen) genom hans sjuka lins. Intressant grepp, men inte mer. Fick inte alls den andliga och filosofiska känslan. Men det är kanske är en typisk reaktion som Danrozen (och den ny generationen ) ser på Blade Runner. De förförs mera av en film som Natural City eftersom den är betydligt mer tidstypisk och "snygg" i dagens estetiska standard mätt. Man kanske måste ha vuxit upp med Blade Runner för att kunna uppskatta den. Så jag är väl hemmablind. Hade jag sett Natural City och Blade Runner ungefär samtidigt, och varit uppväxt med MTV i nappflaskan, hade jag kanske sett på alltihopa annorunda. Den äldre generationen (alltså äldre än mig ;)) uppskattar ju filmer från 40-60-talet som dom anser är betydligt bättre än det som kom på 80-talet och senare. De uppskattar filmer som 'Borta Med Vinden' eller 'Casablanca' som jag inte har orkat titta igenom från början till slut, och tycker att det vida överstiger Blade Runner i kvalitet*. Jag är uppvuxen med 80-talets filmproduktion och uppskattar kanske denna typ av film bättre pga något så simpelt som betingning. Fy fan vad tråkigt!! *Jag tycker att Borta Med Vinden är en urusel film.

[citat=hankie]Kameran var föressten ett kap, 1200 kr på blocket, verkar fungera perfekt! Den förra användaren hade köpt den direkt från en fotoaffär och aldrig använt den sedan dess.[/citat] Vad det den här du köpte? http://www.blocket.se/vi/8393226.htm?ca=15_s

Blade Runner är den ultimata filmupplevelsen! Den förkroppsligar det bästa inom filmmediet; att vara en god balans mellan konst och underhållning. Det finns fler (en handfull) filmer som är jämförbara med Blade Runner, men skulle jag vara tvungen att välja en film som den genom tiderna bästa, så skulle det bli Blade Runner. Detta är nog den film som jag har sett flest gånger av alla. Och ändå, vid den (typ) 83e tittningen ger den mig nya upplevelser. Det är kriteriet för ett mästerverk till film! Ridley Scott må ha förödjmukat sig ett flertal gånger sedan dess, men han kommer alltid att vara en av husgudarna efter att ha givit mig ultimata filmupplevelser med Alien, Gladiator och inte minst Blade Runner! Första gången jag såg den (var väl när jag var 16 eller 17 när det begav sig 1982) blev jag lite besviken över att den inte var en renodlad action/äventyrsfilm. Men jag var från första stund oerhört imponerad över det visuella intrycket och förstog att jag var tvungen att ge den en ny chans. Jag var förvirrad och förstog inte riktigt vad jag hade sett; min själ blev nyfiken att förstå. Sedan jag såg den en andra gång (det var väl dagen efter) så har jag varit helt fast. Visst, den är en modern omtolkning av Frankenstein-temat, om man nu vill se det så, men vilken omtolkning sedan!! För mig handlar det mera om människans sökande efter sin själ, eller själens sökande efter Gud. Den handlar om själens fruktan inför döden, och skriet efter frihet. Replikanterna i filmen är, genom sin korta livscykel, den ultimata representanten för den levande själen och dess vedermödor genom livet, inte minst den största av fruktan; exitentiell ångest. Att de dessutom är förslavade och i filmen gör uppror mot sina herrar, är återigen en effektiv hänvisning till individens frihetslängtan, hennes försök att lyfta sig ur sina begränsningar. Sista halvtimmen ger mig fortfarande gåshud och andlig vederkvickelse. Filmen är fylld med symboler som bara triggar igång mig (och många andra). Visst det är ett klassiskt existentiellt tema, men det är också det som är filmens styrka. Den talar till oss som människor och når det djupaste av vårt inre. Sedan är den en otrolig visuell skapelse, rent fotomässigt, men också i sin design, från arkitekturen till kläderna och frisyrerna. Parat med den gudomligt inspirerade musiken av Vangelis (som i denna film har skapat världens bästa soundtrack). Musik, foto och dramaturgi samarbetar sömlöst i en helhet som man sällan ser i film. Dramaturgin är klockren. Planteringarna är subtila. Budskapet slängs inte i ansiktet på en; till skillnad från mainstream hollywood-produkterna förolämpar den inte mitt vuxna intellekt (tvärtom stimulerar den det). Skådespelarna agerar inte utan de är sina karaktärer. Maken till realistiskt eller äkta spel har jag sällan sett på vita duken (Ridley var djävlig bra personregissör vid den här tiden, vilket också kan ses i Alien). Filmen är inte det minsta förutsägbar; antagonisten visar mer medkänsla än hjälten. Det är denna form av dialektik (replikanten Roy Batty presenteras som ett monster för att i nästa ögonblick göras till en modern kristusfigur) som gör filmen så genialiskt stark och träffsäker i sitt budskap, men vi vet inte riktigt med intellektet vad f-n det var som hände. Men vårt undermedvetna vet, och vi blir faschinerade. Skulle kunna göra en hel avhandling om filmen, men jag ids inte. jethesnake, du skrattar åt dem som älskar denna film. Men jag känner endast ömkan för dig som inte har sett ljuset!

[citat=StenR]Jag ser också fram emot den nya bioversionen. Jag kommer ihåg sommaren '79 när jag köpte nummer 26 av tidskriften Starlog (har den kvar) med Alien-skeppet på framsidan och ett helt underbart reportage med filmbilder och artwork av HR Giger från filmproduktionen. Såg filmen första veckan på Rigoletto i Stockholm och sedan en gång till kort därefter... Visst, de optiska effekterna var ju inte i starwars-klass (var rätt effektorienterad på den tiden) men resten... :-)[/citat] Alltså, det är en ny bioversion av Blade Runner som kommer nästa år, inte Alien. Det finns redan en Director's Cut av Alien (2003).

Det kommer en ny "25th anniversary" utgåva lagom till 2007 som kommer att innehålla 4(!) olika versioner av filmen: en ny director's cut (2007), den gamla director's cut (1992), den första amerikanska bioversionen (1982) och den första internationella bioversionen (1982). Den nya Director's Cut kommer dessutom på bio. Kommer bli ett kärt återbesök för min del! Såg filmen 1992 när den gick upp på biograferna igen. Mastern som kommer att användas för DVD-utgåvan kommer dessutom vara en HD-master, och filmen kommer att släppas på Blu-Ray/HD-DVD. Se mer på denna tråd: http://www.minhembio.com/forum/index.php?showtopic=44947&st=0&searchtime=

[citat=jbergman]Okej, kan du hänvisa mig till något manus som innehåller många kameraanvisningar, elle till någon källa som uppmuntrar detta? [/citat] Så regisserar man smalfilm (Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1961) av Tony Rose. Sedan har jag läst någonstans på nätet ganska nyligen (det kanske var på Voodoofilms egen filmskola) eller i en bok (kommer inte ihåg nu) att det var vanligt förr (1920-30-talen) att manusförfattaren skrev tydliga kameradirektiv, men att man i branschen efter ett tag ville lämna denna frihet till regissören. Men detta förusätter ju att manusförfattaren och regissören inte är samma person, eller? %2$s skrev: Därmed inte sagt att det inte finns manusförfattare som inte lägger in kameravinklar. Jag läste ett manus till ett avsnitt av Buffy av Joss Whedon som fullkomligt kryllade av dem, men med tanke på att han även skulle regissera avsnittet och var seriens huvudproducent så är det klart att han kunde ta sig friheter. Titta, du kunde hitta en själv ;) Sedan hade jag ju tänkt göra en Joss Whedon, dvs. vara manusförfattare, regissör och producent till mina filmer. [citat=jbergman]Det är inget fel i att tänka i bilder; det måste man göra som manusförfattare eftersom det är viktigt att manuset kan förmedla en god bild av filmen till läsarna. Att ta med kameraanvisningar och klipp i manuset gör det emellertid tvärtom oftast svårare att visualisera.[/citat] Jag var nog inte så tydlig när jag sa detta. Alltså, jag tänker som en kamera. I bildvinklar. Jag ser filmen som om den vore färdigklippt. %2$s skrev: Man har aldrig bara en generell scenangivelse vid inspelning. Antingen är bilderna numrerade i bildmanuset eller i klipplistan. Men det har inget med manuset att göra. Det som i manuset kallas scen 4 har uppdelats till 4:1, 4:2 etc. Tack! Denna sista information var värdefull.

[citat=jbergman]En widescreen-teve har inte fler pixlar än en vanlig teve.[/citat] Om vi pratar om bildvisare (dvs. LCD-TV och "digitala" projektorer) så stämmer inte detta påståendet. En projektor med en 4:3 panel har exempelvis 1056x720 pixlar. En projektor med 16:9 panel har däremot 1280x720 pixlar. När det gäller den anamorfiska bilden i källan (dvs. filmkameran eller DVD-spelaren) så stämmer jbergmans påståenden väl. Pixlarna sträcks ut horisontellt för att skapa en 16:9 bild på ett medium som egentligen är anpassat för 4:3. Bilden är alltså ihoptryckt på källan.