Munthe

[citat=Fredrik Blom][citat=Munthe]Karatestilar tränar inte med vapen. Dom tränar med jordbruksredskap...[/citat] Men sai då? ;) /Rico[/citat] Sai är ett jordbruksredskap. Kallas högaffel på Svenska.

[citat=Fredrik Blom][citat=jmalmsten]roligt förresten att lagen nämner "karatepinnar" då karate per definition inte utnyttjar tillhyggen. Karate, Kara = tom, te = hand. som i Karaoke = tom orkester[/citat] Jo det är lite av en motsägelse, fast eftersom flera karatestilar tränar med vapen av olika slag så blir det inte fullt lika dumt ;) /Rico[/citat] Karatestilar tränar inte med vapen. Dom tränar med jordbruksredskap. Också kända som "karatepinnar".

Varför scannar du inte hella rullarna? Varför stumpar?

Inga fogar alls föredrar dom flesta firmor. Seriösa och bra scannerister kommer att tacka nej om du vill köra hela rullar med gammalt klister och cementrester på. Det kan kosta dom en massa jobb i värsta fall. Ska du skanna negativklippt så är det cement som gäller.

Okejdå :) Känner mig nog bara lite obekväm när jag får smicker bara.

Det sista jag vill vara är ambassadör för en grupp filmare. Ni får sköta ert eget snack. Jag har egentligen bara två mål: 1. Producera oberoende film efter egna idéer. 2. Tvinga det svenska bidragsystemet på knä när jag får tid över. :)

[citat=paulakoski]Men jag förstår vad du menar, jag har inte kommit i dina sits än heller.:) Så det är ju svårt att säga både om man kan ha kul o undsätta sig den tiden man behöver. Men man kan ju ändå alltid hoppas och jag planerar för det som nån slags målsättning. Tex vilka från sitt nätverk vill man ha runt omkring sig när det blir på allvar.:)[/citat] + att man också bör ta i beräkning vilka som vill ha en själv med i sitt nätverk när det blir på allvar och man måste leverera. Man ser dom mest dramatiska vänskapskrascher ofta på den absolut lägsta nivån bland filmare. Ibland räcker det med vänliga och uppmuntrande skriverier för att nån ska få hybris och sedan kraschar vänskapsrelationerna. Arbetsvänskap och privat vänskap är två helt olika saker med olika spelregler. En personlig vän förväntar man sig ställer upp "above and beyond the line of duty". I en affärsmässig (ja, film är faktiskt affärer även när man jobbar på nollbudget och går på minus på alla produktioner) vänskapsrelation måsta man ta hansyn till att alla har behov och är med i leken för någon form av långsiktig eller kortsiktig vinning. Ta bara det gamla berömda B-filmsgänget från Lidköping som under 80-talet producerade rikliga mängder genrefilm. Där blev folk närmast dödsfiender i vissa lägen när det mer och mer började handla om pengar i kombination med egon. Man ska ta lärdom av sånt där. Man får lära sig av historien.

[citat=paulakoski]Tid är viktigt som faen, man måste ju ägna tid åt sin kreativitet! Jag vill inte tjata på folk tills jag blir 50 år. För då kommer jag inte hinna bli duktig filmare innan jag dör.:)[/citat] Alla tjatar. Hela tiden. Film är absolut ingenting annat än tjat. Om man är lyckligt lottad gör man film 10% av tiden. Och det blir aldrig lättare. Ju mer etablerad man blir desto omständigare blir det att göra film. När man är ung kan man ju filma och ha kul med kompisar. Det håller inte när man fått in foten och ska leverera.

Angående Mickes tidigare inlägg: Jag tror att unga regissörer hemskt gärna vill höra vad äldre regissörer har att säga. Tyvärr är de flesta äldre rävar helt stängda mot yngre förmågor eftersom alla är livrädda att någon ska ta jobbet ifrån dom. Så blir det när man hänger upp allt på märklig logik om vad som är "värdefullt" och understödjer det med ett nappflaskesystem som bygger på gamla kompisskulder. Gamla rävar är ett konstigt ord. Gamla harar passar bättre.

[citat=Micke E]Eftersom det e 1:a maj idag så vill jag passa på att nyansera diskussionen tidigare om pressen kring skapandet av film... Svenskar är ofta alldeles för lydiga, toklojala, rädda och underdåniga mot regissörer å andra auktoritetspersoner, chefer av alla slag. Man är rädd att förlora jobbet, inte få löneförhöjning osv osv. Men det är klart - vi har inte haft allmän rösträtt i mycket mer än 90 (?) år å det feodala statarsystemet försvann först för 60 år sen... Slavmentaliteten sitter kanske delvis kvar i våra huven... Därför blir undertecknad lite låg när jag hör professionella filmarbetare berätta att de inte fått utlovad betalning, pressas till att jobba olagligt mycket m.m. Många vågar inte protestera av rädsla att inte få fler jobb! Så hålls förtrycket hemligt. Otäckt å orättvist är detta att det är filmarbetarna som får betala för prispressen i filmbranschen. En professionell arbetsledare idag kan ju inte bara vara en konstnärlig psykopat utan måste ju känna till gällande regler å arbetslagstiftning! Nästan lika illa är det när erfarenhet å kunnande föraktas av nykläckta arroganta regissörer som inte inser att de bör lyssna å lära av de gamla filmarbetarrävarna. Å jag vet att det är betydligt erfarnare regissörer än jag som tycker att en konstnärlig ledare som tillåter sitt personliga helvete göra tillverkningen av en film till en krigszon gör ett mycket dåligt, kontraproduktivt jobb. Jag anklagar ingen för nåt, gör bara ett förstamaj-statement =) M.E.[/citat] Micke, vad har du rökt...and can I have some too? Vilka är dom där "dark side"-filmarna? Statarsystemet var f ö inte feodalt. Vi hade inte krigsherrar som delade på Sverige för 60 år sedan.

[citat=Stefan_holst]Eftersom denna tråd handlade om "Ny våg av svensk genrefilm" och jag har bidragit med att styra det åt Monty Pytons sketch där man skulle vara lycklig om man fick bo i en kartong mitt på vägen så drar jag mig till baka! Vill du Munthe ha sista ordet är det OK.[/citat] Ha, ha! Den som aldrig varit på en gala-lunch vet inte vad den pratar om. Extremt rolig sketch. En favorit. :)

[citat=Stefan_holst]Oj, knivhugg och pistolhot är mycket mer än man ska tåla! Jag tror att just kreativa personer är känsligare för psykisk press. Folk som är mer matematiskt teoretiskt lagda har oftare en fömåga att se mer kallt och praktiskt på arbete i en grupp. De som är på något sätt mer konstnärliga tar allt mer personligt. Detta är i alla fal något som jag lärt mig på en projektledar utbildning. Det kan då vad jag ser vara väldigt svårt att leda ett filmteam med massor av konstnärliga och kreativa människor som vill mycket. Särskilt om inte viljorna drar åt samma håll och man måste välja väg. då kan säkert många reagera med allt från tvärtystnad till vredesutbrott.[/citat] Nja, den där förklaringen köper jag inte. Den känns lite som den är skapad av revisorstyper som ser ned på kreativa människor med visioner om jag ska vara helt ärlig. De absolut tuffaste människor jag känner - de hårdaste cheferna med mest projektledarjärnkoll är alla chefer inom film. Du kan ju kika lite på bakgrunder på några av svensk films största producentprofiler. Är det några som är riktogt tuffa så är det en del producenter jag jobbat med inom reklamfilm som har en förmåga att kliva in och hugga av benen på matematiker som inte förstår nåt annat än siffror. De flesta producenter i den nischen av film är resultatsinriktade och väldigt kreativa. Det tunga med en långfilmsinspelning är verkligen inte kreativa viljor som kolliderar (det är ju bara roligt och inspirerande) utan sekundjakten mot klockan, enormt pressade inspelningscheman där man verkligen vill få ett bra resultat även om tiden och resurserna är emot en. Från manus till distribution är vägen kantad av miljoner kritiska lägen. Gör man bort sig och dribblar bort bollen så slutar det oftast med att man aldrig gör en film igen.

Jo, jag sa ju sen i mitt nästa inlägg att vanligt lönekneg kan vara väldigt tufft. Jag har haft en massa yrken. Jag har haft jobb där jag blivit knivhuggen, pistolhotad och indragen i misshandel med rättegångar som följd. Ingenting mot en tuff långfilmsinspelning. Den psykiska pressen på regissören (och ofta de kreativa yrkesrollerna) är betydligt högre på en långfilmsinspelning.

[citat=paulakoski]Man måste ha pengarna och utrustningen för att klara av det. Hade jag mega studio som Rodriguez, skulle jag definitivt prova o göra mer saker själv. [/citat] Fast Rodriuez började som en "one man show" för att han inte hade råd att anställa folk. Och det som är unikt är att han fortsatt nu när han har en stor studio och jobbar med superstjärnor. När han åkte till Hollywood försökte han ju ett tag jobba med fotografer, ljudmixare och andra klippare men han vantrivdes fruktansvärt mycket och tyckte att hela filmprocessen blev för långsam och seg. The Faculty är ju gjord på traditionellt sätt. Rodriguez fick inte ens operera kameran på den filmen. Det var efter det som han åkte hem till Austin och fortsatte sin enmansshow.

[citat=Dr_Strange_Love]*SPOILER* Rosebud var ju platsen Kane blev uppväxt i.[/citat] *SPOILER* Det var det inte alls. Det var namnet på kälken han hade när han var liten. ;)

Det finns väl inte direkt någon som hyr ut ST eller BL så man tar ju risker med den typen av kameror - förutom att dom också är MOS-kameror och rätt oanvändbara av den anledningen. Jag hade en BL för några år sedan som jag sålde. Använde den och Filmverkstans SRI på en kortfilm. SRIan var helt överlägsen i handhavande, stabilitet och allmän användbarhet. Men det här med filmkänsla; jag tycker inte att 16 på nåt sätt levererar filmkänsla på det där sättet man menar när man pratar långfilm och 35mm. När 16-kamerorna slog igenom var det många som var oerhört skeptisk till formatet för att det såg så amatörmässigt ut. Och det saknar ju verkligen skärpan som 35 och HD har. Dom gånger jag försökt "emulera" 35 med 16 så har jag tvingats vräka på med feta ljusriggar eftersom underexponerad 16 innebär oskärpa och för mycket korn.

Jag kommer att försöka göra en långfilm med den här kameran. Jag är helt besatt av att pressa konsumentelektronik hela vägen. Vet inte riktigt om jag kommer att våga gå in och modifiera firmware dock. Som jag ser det är kamerans huvudsakliga svaghet en del artefakter som är jäkligt ocharmiga om man ger den för lite ljus. Jag kommer att försöka kompensera det med LED-ljus. Dessutom behöver den ett riktigt kompendie. Har kikat lite på Cavisions lösningar. Jag behöver pinnar av olika anledningar.

Lönearbete kan vara tufft. Utan tvekan. Minröjning och långfilmsarbete är lite speciellt bara. :) Vissa inspelningar är såklart en räkmacka. Men mellan varven har man bara lite för mycket att göra och lite för få resurser att genomföra dem och om man har otur är man omgiven av skeptiker utan visioner i den svåraste stunden.

Sex veckors extremt arbete. Människor som ofta inte känner varandra flockas kring att lösa en enormt svår uppgift och det slutar oftast med att människor gråter när det är över för att pressen varit så stor. Och sedan sågas eller hyllas det du gjort i rikspressen. Få arbetsplatser har förmågan att skapa så mycket spänningar som en filminspelning. Det kan vara fruktansvärt roligt och en ren jävla mardröm. På min senaste film vaknade jag varje natt klockan halv fyra på morgonen, kastade på mig kläderna och sprang mot ytterdörren. På vägen insåg jag att jag faktiskt låg och sov och inte skulle upp ur sängen på flera timmar. Man är ett slags extremfokuserat nervvrak under en inspelning. Det tillståndet skulle man bara klara under en kortare period och det påminner nog utan att skämta ganska mycket om det tillstånd människor i väpnad konflikt lever i. Att jobba på en sån arbetsplats 365 dagar om året skulle skicka en till dårhuset väldigt fort.

En gammal nött Aaton som inte servades av ett uthyresföretag. I övrigt har jag bara dåliga erfarenheter av ryska kameror. Sedan vet ju många att jag generellt är mot celluloid som inspelningsmedium. Men det är ju ett annat ämne att jag tycker att det är föråldrad teknik utan utsikter. Av allt jag någonsin fotat har jag aldrig drabbat av problem av annan natur än den mänskliga faktorn när jag skjutit digitalt. Men jag har många gånger tvingats konstatera kamerafel som repor och instabilitet när jag fotat på film. Det har hänt att jag tvingats sitta i en Flame för dyra pengar budgeten inte har orkat med för att fixa repor på tre rullar film (så gott det går). Jag har också drabbats av felkalibrerad optik som givit olika exponering. Det är inget större problem när man ska till video genom en scaner men ska man negklippa och stannar på film så är det ett problem om inte har någon lösning. I mitt fall gjorde jag film den klassiska vägen och på 35 och hade en 50mm som var felkalibrerad ett steg och vi hade inte haft tid att kalibrera optiken hos SVT (dom ända jag känner till som gör det i landet). Jag jobbade med ryska 35-kameror för inte så länge sedan och en stående kommentar när vi kikade på dagstagningar var -"Vi har kollat - det går att stabilisera bilden i post". Frammatningen på allt utom välservad Arri och Panavision suger efter mina erfarenheter. Sånt är verkligen trist att höra. Ingenting av det där är någonsin ett problem när man fotar digitalt eftersom man alltid ser det man får på en gång.

[citat=Micke E][citat=Munthe]Robert Rodriguez hade ju sänkt den där budgeten rejält eftersom han producerar, skriver manus, klipper, komponerar musiken, gör specialeffekter, ljudlägger och mixar, fotograferar och regisserar. Annars skulle det ju inte bli "A Robert Rodriguez Flick". jag saknar lite fler såna där galna "one man shows" i svensk film. Alla är så snälla och lydiga här. Ingen tar för sig. Alla står artigt i kö.[/citat] Jag gillar flera av RRs filmer å skulle åxå vilja se fler såna enmansteam i Sverige. MEN det florerar onödigt mycket disrespect mot de kunniga filmhantverkare och filmkonstnärer som finns i Sverige. Med hjälp av dem, genom att samarbeta, kan filmen lyfta mot nya höjder. Hitlermethod-regissören kan stå där å vifta tvärsäkert å kommandobestämma å skrika sig trött men kommer aldrig att förstå vilka möjligheter å kvaliteter han missar...[/citat] Jag tycker att metoden man använder för att uppnå en intressant film som lever ett tag är helt ointressant. Vill man leka Hitler eller Beppes Godnattstund betyder ju ingenting om inte resultatet blir intressant. En filminspelning är inte en arbetsplats där människor ska känna att dom existerar på trivsam rutin, nio till fem. Det ÄR en krigszon och hur man utkämpar kriget är helt individuellt. Rodriguez gör det på ett mjukt men bestämt sätt. Många kan enligt min erfarenhet uppfatta det som värre när en regissör man uppfattar som en polare på samma nivå plötsligt är tvungen att fatta ett obekvämt beslut. Hitler-killen kommer ju knappast med en iskall överraskning när det obekväma ska levereras eftersom han leverera obekvämheter hela dagarna.

[citat=Micke E][citat=Munthe][citat=Micke E]Martin du antyder ofta korruption, mygel och orimliga betalningar när det gäller svenska filmbudgetar, som förespråkare för en betydligt billigare sorts film. Du skrev tidigare i den här tråden att t.ex. Fucking Åmål skulle kunna göras för 4 miljoner. I stället för de 20-40(?) den kostade. Hur skulle den budgeten se ut? Hur räknar du då? [citat=Munthe] Jag anser att mellan sex och tio miljoner i budget på en långfilm är fullkomligt tillräckligt för en normal svensk film. För filmer utan effekter och stunts kan man gå betydligt lägre. Filmer som Fucking Åmål borde gå att producera för 4 miljoner utan att pruta en enda proffslön.[/citat][/citat] Jag orkar inte göra en komplett budgetuträkning och jag har ingen färdig mall men jag vet vad saker och ting kostar och hur man kan effektivisera produktioner. Men här kommer en väldigt enkel överslagsräkning på ett vettigt lågbudgetscenario (baserade på mellan tummen och pekfingretsiffror som är realistiska): HD-kit med ljus 4 veckor 160 000 kr 2 stjärnor á 200 000 var (sammanhållna inspelningsdagar) Skådis och statistgager 500 000 kr Inspelningsledare 80 000 kr A-foto 50 000 kr B-foto 30 000 kr A-ljud 30 000 kr B-ljud 22 000 kr Elektriker 30 000 kr El-ass 22 000 kr Smink/Kostym 25 000 kr On-line HD-redigering 120 000 kr Digitala effekter och grafik 250 000 kr Kompositör och inspelning 250 000 kr Ljudläggning och mix 400 000 kr Print till film 300 000 kr = ca 2 600 000 kr Restrerande kostnader är transporter, eventuellt fysiska effekter och attributhyror, location, kostnad för ett litet produktionskontor och telefoner + catering för fyra veckor. Det får man LÄTT in under 2 miljoner. Jag lovar. Även regi och manus går in under det om dom posterna väljer bort del av intäkter. Kjell Sundvall valde lön framför del av intäkt när han gjorde Jägarna. Enligt honom själv bland det dummaste han gjort. Producentens jobb är sedan att dra ned alla kostnader genom fiffiga lösningar. Du var själv inne på mut-Whiskey. Sponsring är verkligen ingen ovanlig lösning.[/citat] SHHITT! Jag blir sugen på att sälja lyan, ta ett banklån å få tummen ur!!!!!!!!! Jag kan inte mycket om budgetar å måste säga att det ser rimligt ut. Det enda mitt okunniga öga saknar är en veckas reptid. En "lyx" som man tjänar på i slutändan. Att jag sen tycker att ALLA filmer inte måste vara minimibudget är en annan sak. SEN är ju frågan om lönsamheten... om det kostar typ 5 miljoner att producera en film, hur stor e chansen att nå breakeven eller mer? Hur mycket folk måste hyra köpa dvd:n osv... Räcker svenska marknaden?[/citat] Reptid kan man säkert förhandla sig till. Det är ju en sån där bonusgrej som alla tjänar på. Spelet blir bättre. Ligger ju i regissörens och skådespelarnas intresse. Håller helt med dig. Jag kommer inte göra några framtida filmer utan rejäla rep. Robert Rodriguez hade ju sänkt den där budgeten rejält eftersom han producerar, skriver manus, klipper, komponerar musiken, gör specialeffekter, ljudlägger och mixar, fotograferar och regisserar. Annars skulle det ju inte bli "A Robert Rodriguez Flick". jag saknar lite fler såna där galna "one man shows" i svensk film. Alla är så snälla och lydiga här. Ingen tar för sig. Alla står artigt i kö.

Den första 16mm kortfilmen jag gjorde fick jag en fett kamerafel på tack vare att jag snålade på en kamera (den hade fel på matningen vilket gav en dubbelexponeringseffekt med långa streck igenom hela bilden). Den ångesten man känner när det händer är obeskrivlig. Och då hade jag inte ens pröjsat filmen själv men jobbat väldigt hårt på att få till materialet. Jag vill bara att andra ska slippa den ångesten. Annars skulle jag inte protestera mot ryska kameror och sämre budgetkameror. Vill man bara laborera med exponering och läraq sig traditionellt foto på celluloid kan man ju lika gärna göra det på Super8. Finns egentligen ingen anledning att bränna en massa pengar på 16.

Bättre filmer. Punkt. När såg du senast en film i Dark Waters kaliber på svenska? Sedan är det nog högst individuella förklaringar varför länderna gör bättre film. Japanerna har helt andra traditioner än Fransmän men båda nationerna kan SciFi på alla sina fingrar. Möjligtvis skulle en förklaring kunna vara att populärkultur inte ses ned på i många av dom länder som är bra på att göra genrefilm. Här hemma lider vi ju av oerhörda kulturkomplex och det tar lång tid för oss att ta till oss nya saker (och när vi väl gör det tror vi nästan alltid att vi är först och betraktar oss själva som någonslags förort till New York, SoHo - så är det iallafall här i Stockholm).

Jag vet att jag talar till er som är blinda av kärleken till att äga en egen 16-kamera men om man tänkt plöja ned massor av pengar på råfilm, framkallning, scannring osv för en hel långfilm så kan man inte göra sig själv en större otjänst än att inte hyra en väl underhållen 16-kamera av ett bra märke (Arri eller Aaton). Att i efterhand tvingas konstatera att man kunde sluppit kamerafel, skador på filmen, instabil frammatning osv är väldigt, väldigt mycket värt.