gorse

Ingen. Men eftersom alla kombinationer av toner redan är upptagna, dvs det går inte längre att hitta på ny musik utan att alltid är det nån kombination som redan finns. Därför, från fall till fall, friar man hellre än fälla runt ca fem takter under förutsättning att resten av låten är unik. Den mest berömda är väl fallet om fem första takterna av Öppna landskap som användes i en annan komposion. Att göra en slinga passerar inte nålsögat.

Man kanske inte behöver få veta motivet till minnesförlusten. Men jag tror presentationen av upptäckten av förlusten kan göra eller förstöra hela berättelsen. Om du vill, googla lite på minnesförslust, demens och alzheimer och du kommer vara fullt sysselsatt ett bra tag. Verkligheten är ofta mycket bättre än dikten och du kommer få mycket bättre trovärdighet när du berättar. Jag "forskar" ofta om saker jag tänker hitta på, och med mycket kött på benen är kreativiteten mycket större. Ex: http://cns.sahlgrenska.gu.se/goude/nsd/structure_738 Om man vill kan man bättra på minnesförlusten med att han glömmer undan för undan också, dvs han glömmer allteftersom han forskar om sin identitet. Då kan man ju blanda ihop gamla och nya anteckningar till en riktig röra. (Inte helt olikt min egen vardag) Har man problem med "arbetsminnet" dvs förstadier till flera demenssjukdomar som tex alzhemier så har man det riktigt jobbigt.

Undrar om jag skall sticka ut hakan en smula och säga att jag tycker det är fult med oskärpedjup? Kan väl funka nån gång då och då, men en hel del av klippen med 35mm adapter med skärpeplanet åkande fram och tillbaka ger mig åksjuka och trötta ögon. Känns som jag tittar på film med fläckiga glasögon eller som jag tittar på film med en billig kikare. Verkar nästan som om de som lyckas göra ett objektiv till DV-kameran som ger kort skärpedjup envisas med att visa oskarpa filmer. Jag tycker oskärpa är en defekt.

Även om man går på bladerunnerspåret kan man mycket väl hålla sig till dokumentärformen. Jag ser inget problem med en dokumtär form på en spelfilm. Ett problem som jag tror är lätt att underskatta är hur första steget skall inledas, det faktum att minnet är väck. Flera spelfilmer och romaner gör det lätt för sig och låter personen "vakna upp" utan att ha en susning eller så misstänker man att "minnet är inte korrekt". Total Recall tycker jag har en intelligent lösning genom att personen frivilligt låter sig inplantera ett minne som en semesterupplevelse där han får välja ämne. Kul ide. I ditt fall har jag inget förslag, men det måste vara tydligt att han tappat minnet utan att man behöver säga det. Kanske är en trafikolycka tillräckligt tydligt? I tillbaka till framtiden blir huvudrollsinnehavaren nästan påkörd av en bil, men blir tillräckligt knuffad för att stöta huvudet i gatan. Att läkaren frågar hans namn och han har inte en susning. ID-kort löser sjukhusets akuta problem hans identitet men minnet är borta även efter utskrivningen? Om han slår huvudet i gatan kanske man kan hoppa över läkarutlåtandet och gå direkt på sak. (Vilket är kanske bättre rent dramaturgiskt) För att utveckla Bladerunner-spåret så tycker jag Blade Runner har starka Film noir-drag även om många kanske inte håller med mig. Det ger utrymme för en ganska stillsam framåtrörelse men ändå hålla spänningen på top. För att illustrera ungefär vad jag tänkte, så kan vi tillfälligtvis kalkera BladeRunner med följande ändringar; Deckard har tappat minnet (vilket inte är helt osant i original. Han kan ju vara replikant med planterade minnen). Han samlar matrial om sig själv till skillnad från replikanterna, ev har han redan en stor samling anteckningar och dagböcker och foton. Han står inför en meta-uppgift som bromsar detektivarbetet om sig själv. Man kan låta slutet rinna ut i sanden, att han aldrig finner sig själv, men förundras över många saker på vägen. Det kommer finnas gott om plats för frågor al'a sista stycket i föregående inlägg. (...frågor om vad identitet är, vad själ är osv. ) Filmvinklar och klipp har jag inte direkt några direkta förslag, men jag gillar stenhårt den sekvensen när Deckard är hemma, dricker ett glas whiskey, lägger sig i soffan medan han tummar på ett par bilder han hittat hemma hos replikanterna, samtidigt som voice overn berättar vad han tänker. Detta klipp kan man säkert blanda med dokumentära klipp. Snegla gärna på Humprey Bogart-filmer också, och andra Detektiv-filmer där detektiven är en chavig typ som upptäcker än det ena, än det andra om sin uppdragsgivare. Kanske saker som uppdragsgivaren inte själv hade tänkt sig komma i dagen. Dessa filmer har ofta Berättarröst. Bilden nedan demonstrerar rätt väl film noir ur sin bästa sida, ur filmen The Big Combo (1955) http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/4/41/Bigcombo.jpg

Vanilla sky är kanske en hel del om planterade minnen och det är lite annolunda. Men för den skull spännande. Själv lider jag av ständig minnesförlust och finner lite nöje i ämnet. Jag är inte helt säker på att karaktären aldig skall synnas i bild. Jag tror det blir lite tråkigt men däremot kan det bli spännande om man sneglar på premiärversionen av Blade Runner i så fall, vad det gäller formen kring filmen. Tänk en Deckard som rotar bland foton och anteckningar, men om sig själv istället för Replikanter. Man behöver inte vara så pretantiös utan en lågmäld berättelse kan bli riktigt bra.

Jag har nyligen läst en bok som liknar din berättelse, men utan minnesanteckningar. Men låt det inte hindra dig. Jag minns inte titeln på boken, men det börjar med att en alkis vaknar på en offentlig toalett med minnesförslust. Men det är kanske inget konstigt i en alkis värld. Men undan för undan kommer han på att han är duktigt på saker som han inte kan förklara. Det visar sig att han är viktig raketforskare och jakten på sitt minne tar vid. Titeln på boken skulle kunna vara Minnenas laborint men jag kan missta mig. Det finns rätt gott om berättelser om minnesförluster men en mer eller mindre spelar ingen roll. Jag tycker det låter som en skojig ide som kan varieras i oändlighet.

Att trolla med program man inte känner till frestar på tålamodet och jag har inte en susning om alla parametrar är så optimala så jag ber om ursäkt om bilden flickrar men detta tog jag med min stege av trä och min gamla NTSC-kamera. http://www.ida.liu.se/~gse/kamera/test513.wmv 1.2 Mb stort i windows media format (hoppas jag). Edit: Om man bara klickar på länken säger min spelare att det är fel format, men sparar jag filen så spelar den i windows standardspelare (hoppas jag).

Jag har nyss köpt en kamera och jag hade ungefär samma kriterier som Tomas bortsätt från att jag inte tittade på upplösningen heller. Jag hittade inte en enda kamera med DV-in och mic-in i dessa prisklasser. Jag prutade på Mic-in och köpte en Sony HC35E för 3790. Jag är hittills nöjd med hur bilden ser ut men så har jag kameran i easy-läge. :-) Mustiga färger och regäl kontrast. Inwarehouse var billigaste stället om man inte ville köpa från grå-importfirmor (läs pixmania). Jo, föressten jag hittade en riktigt billig kamera på expert men den hade så dåliga recensioner att jag inte ens kommer ihåg vad den hette. Den hade ett paket med väska och band och nått videoredigeringsprogram för mindre än 3000 kronor.

XP home edition klarar inte dubbla processorer men däremot Dual Core. Kan vara värt att veta innan man betalar. Som systemmanager tycker jag man skall köpa en dator med en modellbeteckning (dvs en färdig dator) så skall man inte behöva bekymra sig om fläktbehovet, eller om delar passar bra ihop eller inte, och man har drivrutiner garanti och support som fungerar. Att bygga prototyper blir inte billigare om man skall prova sig fram.

http://www.tagen.se/

Fast jag kan ibland reta mig på denna obsession om engelska och usa. Jag har redan tidigare gjort oaktamma uttalanden om USA och risken är att jag gör det igen, men jag skall försöka låta bli. Jag blir lite anti, särkillt när jag mer och mer upptäcker film på andra språk. De amerikanska influenserna i Sverige är starka och jag känner att Sverige har nån sorts lantiskomplex mot USA ungefär som Östgötar beteer om Kungliga huvudstaden (jag är östgöte). Konsekvensen blir just att Svenskar lär sig engelska med texasaccent och beteer sig som om Sverige vore en 53:de delstat. Jbergman slår huvudet på spiken. Det finns ju faktiskt film på andra språk än engelska. Och de är inte dåliga. Men vi slipper som regel att se dem på svenska biografer. [citat=jmalmsten]När såg vi senast en rommarfilm på latin, eller italienska?[/citat]I "Passion of the Christ" pratade de hebreiska och latin. Det blev rätt så bra faktiskt. Fast min Amerikanska kompis blev rätt besviken. Han kan inte svenska så vi andra fick sitta och viska översättningen från textremsorna.

Förutsättningen är naturligtvis att ccd och filmrutan är ungefär lika stor. Och jag tyckte att 8 mm film är ungefär lika stor som 1 tredjedels tum. Annars får man väl projecera som du säger. Fast i så fall kanske det är lättade att ha en projektionyta som man filmar av. Antingen en reflektionyta eller en mattskiva. Jag har egentligen inte en susning.

Låter som en bra ide. Bästa kristallkulan är nog backspegeln. Många bra historier tål att återberättas och verkligheten överträffar ofta dikten. Genom research kommer man på mycket bättre berättelser än om man skall fantisera ihop allt själv. Skulle tro att DanBrowns berättelser inte skulle vara lika bra om det inte vore snott från verkligheten eller i alla ge sken av att vara det.

Kameran har jag redan köpt, en sony vars modellbetäckning jag inte kommer ihåg i skrivande minut, men 35e-nånting och var den enda med DV-in i prisklassen under 4000, dvs en helt vanlig semesterkamera. Hursomhelst, jag har listat ut att jag behöver massa (o-)ljud som fågelkvitter, kyrkklockor och mycket annat. Så jag tänkte helt enkelt gå ut och spela in dem. Då tycker jag att jag inte behöver gå ut och filma ljuden utan det borde funka med en "bandspelare". Till min knepiga påhittade dokumentär kommer jag nog att kasta de flesta ljudspåren och lägga ljud och musik helt artificial. Det lilla jag hittils bandat, har jag upptäckt att ljudbilden har så olika karaktäristik mellan olika tagningar att hela filmen "ser" mycket semesterfilmsaktig ut. Alltid är det nån som pratar eller nån musik eller annat oljud i bakgrunden som helt kommer sakna kontinuetet mellan tagningarna. Dessa ljud märker inte jag då jag filmar men jag "ser" dem när jag kollar på bandet i en följd. Drar jag ur ljudsladden ur teven, blev genast bilderna mycket mer proffessionella. Andra "småsaker" som jag skriver upp på nybörjarmisstagens lista är att man skall tex stoppa linskyddet i fickan om man skall använda ljudet. Det är retligt med linskyddet som slår i vinden och det hörs på bandet. (:--) Så, min strategi är att när det är dags att redigera så är det nog lättare att utgå från tysnad genom att kasta ljudspåren och göra nya själv. Vi får se om min hypotes håller vatten. Det äju mycket möjligt att jag hakar upp mig på smådetaljer. Sånt som ni som filmat ett tag redan listat ut.

Tack. Att dramatisera kan komma till nytta i manusskrivandet. Tyvärr blir min eviga dyslexi allt värre men det är väl det man har korrukturläsare till.

[citat=Norbert]...projicera bilden från projektorn direkt på en CCD istället? Då slipper man ju tjafsa om optiken. [/citat] Varför inte skippa optiken på båda apparaterna helt och hållet istället? Lägg filmrutan direkt på ccd:n och belys, typ kontaktkopia? Fast då bör kanske ccdn och filmrutan vara lika stora? Inte så olika kanske? 1/3" är väl ungefär 8 mm?

Domar är offentlig handlig. Lista ut var han blev dömd, och kvittera ut de data du behöver tex domen där namnet står. Fattas adressen finns den hos adress och personregistret hos skattemyndigheten. Är också offentlig handling och avgiftsfritt för enstaka handlingar.

Dags att uppa denna tråden och jag är fortfarande lika förvirrad. Jag gick till elekronikvaruhusen för att fråga efter inspelningsapparater med min barndoms gamla philips kassettspelare i minnet. Det var nog kanske lite optimistiskt. Vad de stack i händerna på mig var en diktafon för en smärre förmögenhet som visseligen går att koppla ihop med datorn. I nästa butik hade de en minidiskapparat i rea-lådan. Jag fick känslan av att det är utgången teknologi eftersom priset var satt från 2000 till 499. Passade mig bra, men tyvärr ingen mic-ingång. Ingen inbyggd mick heller för den delen. De skulle dock finnas en modell med mic-ingång med de skulle inte ta in den. Och skulle kosta många tusenlappar. Ett förslag jag fick var att köpa en MP3spelare. Mja, lite snål jag lånade barnens svindyra spelare och konstaterar att ingen av dem har ingen mic-ingång fastän de kostat så mycket pengar. Men; Tro på f*n. Min egen 256 Mb stenålders-MP3-spelare hade faktiskt mic-ingång. Jag stoppar min gamla datormic och konstaterar att det blir inte så dåligt som jag trodde. Men det är klart, det blev något skramligt men det tror jag beror på den gamla micken som följde med datorn. En bättre mic så kanske det funkar. På muggen läser jag nya numret av "Tips och tricks för PC" som jag fick en prenumeration av, och däri läser jag hur man spelar in grammofonskivor på datorn. Hm, det borde ju funka med min gamla bandspelare? På teknikmagasinet kostar en bandspelare liknande min philips 300 spänn och har line in/ut. Programet för datorn är gratis på sourceforgenet. Jag kroknade en smula, och höll helt enkelt upp min mobiltelefon, en rätt dyr Sony Eriksson K750i men knappast den häftigaste telefonen. Jag tryckte på record och en Koltrast fastnade förvånansvärt bra förutom vindbruset när det friskade i. Vilket av ovanstående alternativ är totalt fel om jag försöker? Just nu känns min MP3-spelare som det alternativ jag gillar bäst men då måste jag köpa en ny microfon, men det verkar vara billigaste alternativet just nu. Sony har nån latjo mic som egentligen skall vara till videokamera med mic-ingång skulle kunna passa. Hur mycket är lägsta pris för en mic som faktiskt går att använda? Ps: Jag filmade några minuter med min nya Sony Semesterkamera och jag får nog lov att säga att filmlook är kanske lite överdrift, men någon semesterfilmslook tycker jag inte det blev fast jag filmade i 4:6. Vädret är lysande och färgerna mustiga och konstrasterna är rika. Ändå kör jag på Easy-mode. :-) Jag kan nog inte visa det tyvärr för min nya dator ligger kvar i kartongen. Även om man försöker hålla igen på budgeten har jag konstaterat att slutsumman blir rätt mycket ändå.

Vildcans: Jag tror, helt ovetenskapligt, att vi har starka influenser av USA och kanske england och vi tycker det är pinsamt om vi pratar med accent. Kanske är det för att vi inte dubbar filmer och teveprogram i sverige. Jag tycker det kvittar. På min arbetsplats är det folk från hela världen och så gott som samtliga har inte engelska som första språk utan vi är alla glada om lyckas förstå varandra, med eller utan accent. Ibland blir det riktigt roliga missföstånd. Om man kollar tillbaka till mitt första inlägg inser man lite av problemet. Om man inte har ett främmande språk som modersmål kan det vara lite svårt att hänga med även om man talar med texasdialekt. Bättre är då kanske att tala med sjungande svensk accent och slippa krångel. Min mexikanska fru har fortfarande svårt att hänga med när saker är "på tapeten" eller "regnar småspik" och andra lustiga uttryck. MIn fru klagar att den vanligaste svenskan stod inte i svenskaboken utan den har hon snappat på egen hand.

Jag var på vippen att skriva en lång bortförklaring till mitt uttalande, men det slutade med att jag antagligen skulle göra bort mig ännu mer så det är lika bra att jag håller tyst. Att dock svenskar har stark uppfattning om att svenskars sätt är det enda rätta utan att ha en susning om förhållandena, det kan jag allt hålla med om. Jag misstänker att mitt oförsiktiga uttalande beror till stor del av en hel del politiska påhitt (som inte hör hit i detta forum) och att jag retat mig på gringos uppförande i mexico liknande svenskars uppförande i tex skidorter i mellaneuropa. Några släktingar bor i San Jose och har också i mina ögon lite respektlöst uppträde gällande tex europisk historia och design av artefakter på museer. Vi kan lämna detta om vem som är dummast därhän och gå vidare i ämnet.

Jag har inte en susning men jag tillåter mig spekulera: Är det inte så att en stillbildskamera har en slutare med exponeringstid medan en filmkamera enbart har en bländaröppning och filmen löper förbi med en "ryckanordning" så att filmen står stilla under själva exponeringsögonblicket? Med en stillbildskameras slutare skulle det vara omöjligt att komma upp i filmkamerans antal exponeringar per sekund, helt enkelt för att det är för mycket antal rörliga delar. Hur lång är en normal exponerinsgtid för en stillbildskamera? Räcker det till för 24/25 exponeringar på en sekund? Min gamla Canon kamera från tidigt sjuttiotal har en optik där man kan ställa bländaröppning. Det borde motsvara en filmkameras bländare kan jag tänka. Sen har kameran en slags "gardin" med en spalt. Bredden på spalten bestämmer exponeringstiden. När man trycker på knappen fälls spegeln för siktet upp och gardinen sveper förbi filmen som står stilla så att spalten exponerar filmen för objektivet. Någon egentlig frammatning för filmen finns inte, utan man vevar själv fram nästa ruta med en spak ovan kameran. Denna är lite listigt konstrerad med stop och så, så att man vevar fram lagom en ruta. Visseligen har moderna kameror en motor som kan veva fram nästa ruta, men principen är densamma. Att veva fram nästa ruta enligt ovan är knappast möjligt i 25 rutor per sekund. En filmkamera har en avancerad och snillerik annordning som kan veva fram film med ett rasande tempo. Dock måste filmen stå stilla i exponeringsögonblicket (riktigt stilla faktiskt om det inte skall bli suddigt). Då mekanismen för att veva fram filmen är som en slags roterande musfälla som spänns, rycker fram filmen en ruta, spänns, rycker fram en ruta etc. Här går det undan. Gämför gärna med en symaskin på högsta fart. Att då blanda in en gardin blir för komplicerat. Jag undrar om det inte är så att riktigt gamla filmkameror hade en propeller eller en roterande skiva som skymde sikten under tiden filmen rycks fram? Men jag vet inte hur denna skiva synkroniseras med filmen, men det är nog inte omöjligt. Man kunde skjuta med kulspruta genom gamla tiders flygplanspropellrar. Om jag får spekulera ytterligare så är filmkamerans främsta tekniska underverk att vara kapabel att veva fram film i rasande tempo. En stillbildskamera är mest bara optik och film, dvs en filmkameraoptik där själva filmkameran fattas och ersats med en filmhållare. En riktigt primitiv stillbildskamera gjorde jag i skolan av en svart kartonglåda. Man tejpade filmen i lådans insida, och stack ett hål i kartonen på motsvarande sida. Sen satte man på locket och gick ut i ljuset, med fingret för hålet. Sen tog man bort fingret från hålet i nån minut och täckte hålet igen. Sen sprang man i skolan igen och framkallade filmen. Funkade utmärkt även om sportbilder blev rätt svåra... Föresten när jag tänker efter: Om man inte har några krav på framrate så går det väl att bygga en filmkamera av en pappkartong också. Man tejpar in filmen i papplådan, exponerar, går in och flyttar fram filmen en smula, går ut och exponerar igen. En tjugo rutor kanske tar hela förmiddagen, men håller man på tillräckligt länge blir det nog en film. Det gäller bara att ställa lådan på exakt samma ställe hela tiden. Ett lite modernare namn på detta äventyr skulle kunna heta "timelapse"?

Det var det nog jag som sa: Nej, det var inte skämt utan ytterligare en förstärkning av mina fördomar. Eller jo föresten, det är en skämt. Tack och lov finns det undantag. Tog du illa upp ber jag om ursäkt. Motivet till uttalandet är tyvärr en del dåliga erfarenheter.

Tack Christian. Det var precis vad jag behövde höra.

Det stod om det i tidningen för några veckor sen. Det är ett försäkringbolag och de lovar att betala dina böter på liknande sätt som tex de försäkringsbolag som betalar dina fortkörningsböter eller planka.nu som betalar dina gratisåkarböter. Det är helt lagligt.

[citat=Getost]Finns det någon i hela Sverige som tilltalar någon annan med mer än bara förnamnet? [/citat] Just nu sitter jag på jobbet med alla konstormöbler ihopskjutna till ena hörnet av rummet och hantverkare fixar med värmen och ventilationen. En hantverkare sitter på knä på golvet fixande med någonting. Den andra hantverkaren kom in i rummet och tilltalade den knäsittande hantverkaren med efternamnet. När jag gjorde lumpen tilltalade vi varandra enbart med efternamnen eftersom det var det som stod på namnskyltarna. Undrar om jag ens lärde mig vad alla hette i förnamn? De som är över 60 kan nog tänkas tilltala folk till och med i tredje person, de som känner till Ni-reformen.