Vad är det för manusregler alla pratar om?

[bylletski]

Hej. Många pratar om att man kan bryta mot regler och att det finns regler för att skriva manus. Jag vet ju självklart att man måste skriva efter AKT reglerna. Men vilka fler regler finns det mer?

 

AKT 1. Presentation av karaktärerna. Akt 2 och så vidare.

[StenR]

Det finns ju rätt så många tekniska regler:

Så skriver du ett filmmanus - formatregler

Avancerad manusskrivning - del 1 av 2

Avancerad manusskrivning - del 2 av 2

 

Fast det bryter man ju bara mot ifall man själv vet att man ska regissera själv och ingen annan ska läsa det. Fast en del har ju inte manus alls så...

[Mr A]

Egentligen är detta en riktigt intressant diskussion rent diskursivt/sociologiskt, men om vi ska ta och vara mer konkreta så är dessa "regler" egentligen inget annat än praxis för hur manus skrivs: Hollywood-standarden, "show don't tell"-regeln, undvikande av litterära/poetiska utsvävningar i beskrivningarna, korta och koncisa beskrivningar framför långa och utdragna, o.s.v.

[bylletski]

Det StenR och du Mr A postade. Det är alla regler som jag måste kunna? Eller finns det fler?

[Désirée]

Det StenR och du Mr A postade. Det är alla regler som jag måste kunna? Eller finns det fler?

 

Du gör det väldigt krångligt för dig själv om du ska se det som regler. Om du förstår varför det finns viss praxis, varför ett mainstream Hollywood-manus har en viss struktur osv så ter sig mycket som ganska givet och inga regler som måste kommas ihåg och följas.

 

Att skriva filmmanus är inte som att följa de 615 bud som finns i Toran.

[MugshotPaparazzi]

I mitt jobb passerar massvis med manus från stora svenska teveserier, filmer och reklamfilmer. Nu menar jag stora i form av tv4 produktioner och biofilmer.

I mitt tycke är det generellt högre klass på formatering på det här forumet än i "verkligheten". Antagligen för att många i branschen inte är skolade i manusskrivning för fem öre.

Så att formatering automatiskt föder succé och är vägen man måste vandra för att nå toppen är inte något man ska inbilla sig, såklart. Men det förenklar läsupplevelsen och på så vis gör det att man lättare tar till sig storyn, vilket kan föda succé om det vill sig. Och det finns ju inget fel i att göra rätt från början.

 

Min åsikt är att stavfel, särskrivningar och grammatiska fel är mer irriterande än formateringsfel. Det får mig att tänka på författarens intelligens snarare än vad jag läser. Format i all ära, tror oftast att man förstår avsikten även om någon skriver "På en bänk i en park sitter en jätteledsen kille"

Ja, det är inte korrekt att skriva ut känslor, att inte beskriva vad "vi" ser, men jag fattar vad jag ser i de FLESTA fallen. Och så ser svenska proffsmanus ut mer ofta än sällan.

[daac]

Om man redan är inne i branschen och har kontakterna - då har man råd att ha överseende med luddig formatering och kan bryta lite regler utan att behöva bekymra sig om vad andra tycker. Lex Tarantino.

 

Om man vill slå sig in in branschen och kommer från ingenstans, då lever åtminstone jag i tron om att man bättrar sina chanser om man visar upp ett manus från sin mest läsbara och hantverksmässiga sida. En riktigt bra berättelse som också är ordentligt formaterad borde rimligen ha en fördel mot ett annat manus som har en lika bra story - men är uselt formaterat, har stav- och grammatikfel osv.

[Pace]

Det må vara ett faktum att många kör för fort i trafiken, men det kanske inte är så det bör vara.

 

Samma sak är det med manus - om alla manus ser likadana ut (vad gäller språk, struktur och format) så behöver läsaren lägga mindre tid på att förstå texten. Då kan man fokusera på innehållet, vilket bör vara det viktiga.

 

Att kända manusförfattare kan strunta i formatregler innebär ju inte nödvändigtvis att det är bra för någon annan än dem själva. Att underlätta för läsaren bör alla författare göra.

[Mr A]

Om man redan är inne i branschen och har kontakterna - då har man råd att ha överseende med luddig formatering och kan bryta lite regler utan att behöva bekymra sig om vad andra tycker. Lex Tarantino.

 

Om man vill slå sig in in branschen och kommer från ingenstans, då lever åtminstone jag i tron om att man bättrar sina chanser om man visar upp ett manus från sin mest läsbara och hantverksmässiga sida. En riktigt bra berättelse som också är ordentligt formaterad borde rimligen ha en fördel mot ett annat manus som har en lika bra story - men är uselt formaterat, har stav- och grammatikfel osv.

 

Tyvärr så är det inte så inom den svenska film"industrin". Det handlar inte enbart om att det är etablerade människor, utan även om att det råder massiv ignorans om konsten själv.

 

Av den personliga erfarenhet jag har haft av branschfolket så är de helt enkelt.....ja, inte ett dugg up to date med manus-biten.

 

Utan att nämna namn så har jag personligen hört skapare av stora svenska TV-serier ställa sig frågor om hur det kommer sig att manus ofta skrivs i 11p Calibri. Hört etablerade producenter diskutera manusbegrepp som "point of no return" "save the cat" osv som om det vore helt nya företeelser.... Min personliga uppfattning är att "resten av branschen" ser ner på manusförfattaren och manuset: det är bara ett verktyg som i slutändan inte ens behövs för att göra film.

 

Svenska manusförfattare indoktrineras i det amerikanska systemet, och tyvärr får jag uppfattningen att resten av den svenska branschen varken förstår eller kan respektera detta.

 

(Det kanske bör tilläggas att min syn på den svenska filmindustrin och dess aktörer är väldigt pessimistisk överlag)

[Mr A]

Det StenR och du Mr A postade. Det är alla regler som jag måste kunna? Eller finns det fler?

 

Du gör det väldigt krångligt för dig själv när du insisterar att använda ordet 'regler', som Désirée sa.

 

Det närmsta man kommer "regler" inom manusskrivande är i så fall 'formatteringsregler', som StenR nämnde. Men de är lika mycket 'regler' som det är en 'regel' att man avslutar ett brev med "Med vänliga hälsningar".

 

Det handlar helt enkelt bara om konventioner för utformningen av ett manus. Dessa är i sin tur utformade enbart för att underlätta för läsaren, så att läsaren förstår vad som är dialog, när det är en ny scen eller ny plats, att en ny karaktär introduceras, o.s.v. Man har alltså kommit överens om ett gemensamt 'system' eller 'språk'.

[daac]

Det handlar inte enbart om att det är etablerade människor, utan även om att det råder massiv ignorans om konsten själv.

Jag vill egentligen inte veta hur illa det är, jag vill leva i tron att det finns folk i branschen som uppskattar och bejakar ett gott hantverk.

 

LA-LA-LA-LA-LAAAA! *håller för öronen, blundar* LA-LA-LAAAAAAA!

[GutteG]

Jag tycker det är bra att ha koll på dramareglerna (från de gamla grekernas till Hollywoods) för att vara medveten om när man bryter mot konventionen och har en poäng med det och inte gör det av misstag. Det behöver inte bli dåligt, men många av "reglerna" är välbeprövade och är till bra hjälp.

 

Några lästips:

The Hero with a Thousand Faces - Wikipedia, the free encyclopedia

Dramats teknik av Henrik Dyfverman, den har ett par år på nacken, men ger en bra översikt bl.a. över Georges Polti's lista på möjliga teman.

[Munthe]

Dom flesta självutnämna "experter" tjatar på om Campbell och envisas med manusformat med nånslags naiv tro om att det handlar om att kommunicera innehållet tydligt. Det är ju inte alls sant. Det är också fel att påstå att "story" har sett likadan ut sedan de gamla grekerna. Hur många av er har läst det pyttelilla som finns bevarat? Vad vet ni egentligen om filmhistorien annat än det som trummats in i er av Hollywoods manusgurus? Så länge man låser sig till det där gamla tjatet sker ingen utveckling.

 

Och vad händer med en konstform som inte utvecklas? Den dör. Idag finns det tio ggr fler biodukar i världen. Och det visas tio gånger färre filmer på dessa dukar. Film har blivit en produkt. Inte konst. Inte ens konsthantverk. Den är ett verktyg för att sälja popcorn, godis och läsk. Filmen ska passera in i ert nervsystem med ett minimum av disturbans och den ska lämna ert nervsystem med ett minimum av distrurbans. DET är vad Campbell är till för (märk att Joseph Campbell själv inte är skyldig till det här...han var aldrig ens nära ett filmmanus i hela sitt liv).

 

Den som startade den här utvecklingen var en Hollywoodlegend som säkerligen ingen av er har hört talas om. Han hette Thomas Ince och han var den man som i början av 1900-talet formulerade en rullandebans-princip på filmproduktion. Han var oerhört framgångsrik med sina västernserier som då var nummer ett men idag knappt går att få tag i. Ince satte många av de standarder som används idag. Han hatade regissörer. Han hatade "konst". Han såg film som en tivologrej och produktionen av underhållningen skulle gå snabbt och kostnadseffektivt och manus var det första viktiga steget att förhindra regissörer att bli kreativa på inspelningsplats. Och han lyckades med det oerhört framgångsrikt. Hans filmer gjorde stora pengar och inte en enda profilstark regissör jobbade med Ince. Ince såg på europas stora auteurer på frammarsch med ett oerhört förakt. Regissörer som Murnau fick det att krypa i Ince. Ince blev mördad 42 år gammal.

 

Den ekonomiska motor som alltid funnits i Hollywood har över tid mer och mer annammat Ince manusmodell. Ni skulle bli förvånade om ni lästa några av Hollywoods stora klassiker bara för att upptäcka att det inte finns ett spår av den "traditionella" manusmodellen. Jag skulle säga att det är uppkomsten av Blockbustern som pushade modellen som "nödvändig".

 

Om man tänker lite utanför lådan och vägrar ta till sig konceptet att Inces manusmodell är den bästa vägen att berätta intentionerna för en läsare med maximal tydlighet och istället ser sanningen i vitögat och titar på hur några av filmens största genier skrev manus så kan man t ex gå till hur Carl Mayer skrev manus. Han lyckades nagla fast ett manusspråk som var exakt beskrivande av det filmen hade som intention att visa tittaren och hans form är betydligt lättare att läsa än den "klassiska" modellen. Carl Mayers manuskript har mer paralleller med ett musikpartitur där man får en ABSOLUT känsla för rytm och timing genom berättelsen. Omöjligt med den "klassiska" modellen.

 

Ett annat bra exempel på storslaget manuskript som naglar fast filmens timing och anda perfekt är Kubricks manus till 2001. En mening per sida. Centrerad. Tusentals och åter tusentals sidor. Och varje mening extremt fokuserad på att summera berättelsen i sin absoluta kärna.

 

Så hur tänker ni utveckla filmen? Graden av er kärlek till mediet kommer att stå i relation till hur mycket ni förändrar konventionerna.

[Munthe]

 

Carl Mayer med Final Draft 8.0.3.

[daac]

Så hur tänker ni utveckla filmen? Graden av er kärlek till mediet kommer att stå i relation till hur mycket ni förändrar konventionerna.

Mayer var visionär och Ince var entreprenör. Ingen av dem dog lyckligt och är i glömskans mörka rum sedan länge - förutom bland en smal remsa av auteurer och cineaster som knappast kan bli beskyllda för att använda sin kärlek till att lyckas utveckla mediet en masse. Dagens blockbuster-baserade produktionsoligopol, som just lever på massan, lyckas knappast bättre trots miljardresurser, hajpning av transmedia och diverse tekniska lösningar.

 

Tycker ditt inlägg är tankeväckande och en inspirerande frisk fläkt för den som vill förstå filmhistoriken, men din uppmaning känns utopisk. Det finns uppenbarligen bara en Mayer och en Ince per sekel. De var banbrytande på sin tid, på olika sätt. Men förr eller senare kommer film bli daterad och förpassas till en smal tillvaro för något nytt medium, precis som kupletter, kammarspel, pantomimer, Commedia dell'Arte, gladiatorspel på cirkus... Varje medium har sin naturliga cykel med uppgång, höjdpunkt och fall, men jag tror inte filmens dödsruna kommer skrivas för att "alla" manus görs i Courier 12pt. Det är ju bara ett verktyg, men ett beprövat verktyg som funkar alldeles utmärkt tills det nya svarta uppenbarar sig.

 

"Carl Mayers manuskript har mer paralleller med ett musikpartitur där man får en ABSOLUT känsla för rytm och timing genom berättelsen. Omöjligt med den "klassiska" modellen."

- Är nyfiken på vilket sett det är en fördel och utveckling att förmedla absoluta känslor för rytm och timing i ett filmmanus?

 

Inte ens musikpartiturer blir absoluta när dirigenter, musiker och orkestrar tolkar dem, trots att det står Forte här och Crescendo där. Och en partitur är ju precis vad ett filmmanus är; ett mer eller mindre standardiserat format för att förmedla ett verk (/story/känsla/tema/.../) så den kan uppföras - fast mycket mer avancerad och svår att förstå.

 

Och jag håller inte med om att fart och timing inte kan förmedlas i ett klassiskt manus. Det är ju hela poängen med så kallade regler som "1 sida är 1 minut", samt det hantverksmässiga i att skriva bra scenövergångar. Eller har jag missuppfattat dig helt?

 

Ni skulle bli förvånade om ni lästa några av Hollywoods stora klassiker bara för att upptäcka att det inte finns ett spår av den "traditionella" manusmodellen.

Det beror dels på att de stora klassikerna skrevs långt innan det fanns en manusstandard att tala om, och dels på att det är väldigt svårt och otillgängligt att få tag i originalmanus att granska och lära sig av. Sen kan man ifrågasätta din statistik; vad baserar du den på? Finns det en lista någonstans där man radar upp vilka filmer som är skrivna med "klassiskt" manus vs. okonventionellt (för sin respektive tidsålder)?

 

Jag hoppas du inte uppfattar mitt inlägg som enbart negativt. Tvärtom är jag väldigt tacksam att du sätter ljuset på vad ett manus verkligen kan betyda, och du fick mig att läsa på och lära mig en hel del nytt!

[Munthe]

Man behöver inte känna till dom här namnet för att vara starkt påverkad av deras livsverk. Men behöver inte veta att Kenneth Anger uppfann det bildspråk och den estetik som ligger till grund för hur alla reklam ser ut och alla musikvideor.

 

Det är inget utopiskt i att uppmana unga filmare att fundera lite på vad dom håller på med. Sen är det där ju också iofs en åldergrej. Är man ung filmare kör man på bara. Allt är nytt. Man lär sig från början och nästan allt går på instinkt - medan äldre filmare har levt lite mer och hunnit tänka några varv. I filmens barndom och under hela den klassiska filmhistorien var ju regissörer aldrig särskilt unga. John Ford gjorde sin första film när han var 40. Dom flesta regissörer kom från något annat yrke med en massa erfarenheter i bagaget. Unga regissörer dök upp på 60-talet med Dennis Hopper-generationen. Hopper-generationen hade ju inga referenser bakåt. Idag är regissörer både unga och har mest andra filmer som referenser vilket ger, tycker iallafall jag, ett väldigt trist utbud.

 

Det där med rytm och timing handlade mer om att Mayers mall gav en svårslagen visuell vägledning genom filmen med stämningen väldigt tydligt etablerad. Den nuvarande manusformen är svårtläst jämfört med Mayers rappa och exakta beskrivningar. Och det där med 1 sida är 1 minut stämmer ju inte på annat än dialog mellan tummen och pekfingret. Det vet ju alla. "Dom slåss" kan mycket väl utvecklas till en sju minuter lång actionsekvens. Finns gott om exempel på just det.

 

Nej jag tror inte att det finns någon statistik över manusformatteringar.

[daarco]

Manusskrivning är ett hantverk.

Det finns regler som hjälper dig och läsaren att förstå varandra.

 

Självklart får du hitta på egna lösningar, så länge läsaren kan läsa och snabbt förstå precis vad du menar.

[Kidgray]

I mitt jobb passerar massvis med manus från stora svenska teveserier, filmer och reklamfilmer. Nu menar jag stora i form av tv4 produktioner och biofilmer.

I mitt tycke är det generellt högre klass på formatering på det här forumet än i "verkligheten". Antagligen för att många i branschen inte är skolade i manusskrivning för fem öre.

Så att formatering automatiskt föder succé och är vägen man måste vandra för att nå toppen är inte något man ska inbilla sig, såklart. Men det förenklar läsupplevelsen och på så vis gör det att man lättare tar till sig storyn, vilket kan föda succé om det vill sig. Och det finns ju inget fel i att göra rätt från början.

 

Min åsikt är att stavfel, särskrivningar och grammatiska fel är mer irriterande än formateringsfel. Det får mig att tänka på författarens intelligens snarare än vad jag läser.

 

Om du stör dig på grammatiken så koncentrerar du dig inte på innehållet. Problemet är att folk filmbranschen är mer intresserad av paketering än just innehållet. Tyvärr är det så att de flesta projekten som får stöd är de som lyckas "paketera" rätt. Det finns alldeles för många "filmskapare" som bryr sig mer om sina segelbåtar än just att skapa filmer som har ett hantverksmässigt anständigt innehåll.

 

Och Dac, om man redan är inne branschen i Sverige så har man med överseende med dåligt utförda manus eftersom godkända produktionsbolag inte verkar bry sig så länge de har filmstöd. En engelsk manusförfattare skickar sitt manus till en agent och han i sin tur måste godkänna den innan han kan skicka den till ett produktionsbolag. Det är inte ovanligt att manusförfattaren har gjort 10 omskrivningar innan han får godkänt av sin agent. Jag hoppas att det ger en ganska hyfsad bild på hur svensk filmindustri ser på manusförfattarskapet.

[hola]

När jag själv läser ett manus med dåligt språk och/eller dålig formatering uppfattar jag inte författaren ifråga som dum, utan lat och slarvig, vilket är än värre. Och så tror jag många tänker. Någon som är slarvig med språket är troligtvis slarvig med story och karaktär också. Det behöver absolut inte vara sant, men du vill inte att din läsare ska ha de tankarna när hen läser ditt manus.

[Munthe]

Att kunna stava betraktar jag som en hantverksmässig anständighet om yrket är att skriva.