synopsis: Våldtagen

[Daniel Hållquist]

VÅLDTAGEN - synopsis

 

FREDRIK, 28, jobbar som vårdbiträde i Hallunda och är som man populär ibland gamlingarna. En kväll efter att Fredrik slutat jobbet så blir han rånad och våldtagen av en svart man. Efteråt så beger han sig hem där hans flickvän, LISA, 27, ligger och sover i sängen med deras dotter, ALICIA, 1 1/2 år. Lisa vaknar och frågar chockat vad som hänt, Fredrik ljuger och säger att han blivit rånad, ger dock ett osäkert intryck, varpå Lisa fattar misstankar och frågar ut honom ytterligare. Fredrik blir arg på henne men brister sedan i gråt, Lisa tröstar honom.

 

På morgonen säger Fredrik hejdå till Lisa och Alicia, som ska iväg till jobb och förskola, och efter det duschar han. Efter duschen sitter Fredrik tyst i lägenheten och tänker efter på vad han varit med om, det känns overkligt, som en mardröm. När Lisa kommer hem på eftermiddagen sover Fredrik, han har varken tvättat eller lagat middag, vilket han alltid brukar göra på måndagar. Fredrik och Lisa grälar, Alicia börjar gråta, Fredrik knuffar omkull Lisa på sängen och rusar sedan därifrån.

 

När Fredrik kommer hem igen är det natt och Lisa väntar på honom, rökandes en cigarett. Lisa vill att de ska prata ut, men det vill inte Fredrik, som går och lägger sig. Dagen efter sjukskriver sig Fredrik, magsjuk, säger han, och tar sedan bilen till Hallunda och går runt och tittar på människor, får syn på två svarta män och tror sig känna igen en av dem, följer efter dem men inser snart att han misstagit sig. På kvällen vill Lisa ha sex, men det vill inte Fredrik. Lisa frågar vad som är fel, Fredrik tvekar, ska han berätta? Men sen reser han sig upp och går ut i vardagsrummet och slår på teven, Lisa följer efter honom och ser på honom en stund, för att sedan gå och lägga sig.

 

Efter det ser vi hur Fredrik sitter i sin bil och tittar på några svarta män som står och pratar med varandra utanför Hallundas tunnelbanestation. På sätet bredvid Fredrik ligger en kniv och ett knogjärn.

[Daniel Hållquist]

Hej!

 

Ja, här ovan kan ni läsa synopsis till en novellfilm som går under arbetsnamnet ”Våldtagen" och som jag ska börja skriva i början av 2013, för att sedan regissera sommaren 2014, är väldigt nyfiken på vad ni tycker om det …

 

Det kan förstås tolkas som rasistiskt men det är absolut inte min avsikt, men med det sagt, jag tycker heller inte att man som författare ska vara rädd för att skriva om kontroversiella ämnen, det beror som sagt vad ens avsikt är, om ens avsikt är att utmåla svarta män som våldtäktsmän, då är det så klart fel, men om ens avsikt är en annan, ja, då är det rätt.

 

Hur som helst, jag vill göra en film som jag aldrig sett förut, en film om en man som blir våldtagen, som inte berättar något, inte ens för sin familj, som skäms och känner sig omanlig, tills hans sista utväg är att ta till det som män ofta brukar ta till när orden inte räcker till, våld.

 

Du kanske frågar dig varför det måste vara en svart man som våldtar en vit man? Ja, det beror på att det är baserat på något som jag upplevde för några år sen, 2008, närmare sagt, jag jobbade då som personlig assistent i Norsborg och jag jobbade ofta kvällar, varje kväll efter jobbet gick jag till Hallunda, där jag tog bussen hem till Tumba, där jag då bodde, och en kväll blev en man våldtagen av en svart man på samma väg som jag gick flera kvällar i veckan, det fick jag mig så klart att börja tänka, tänk om det hade varit jag, hur hade jag reagerat, hade jag berättat det för någon?

 

Det är det som intresserar mig med denna historia och jag känner att det vore fegt av mig att ändra hudfärg på våldtäktsmannen endast för att jag är rädd för att stämplas som rasist, rätt eller fel, det får tiden utvisa.

 

/Daniel

[Tolin]

---

[Daniel Hållquist]

Slutet känns förutsägbart och platt. Kanske skulle huvudpersonen ha en bekantskap med en svart man han irriterat sig på (Dagislärare, Butiksanställd etc), och i slutet misshandlar han den här oskyldiga personen i vad som egentligen är missriktad vrede? Slutet du beskriver nu känns bara så snopet jämfört med hur pass intressant själva upplägget är, lite som att personen skulle vakna upp och allt vart en dröm.

 

Bra förslag, Tolin, har varit osäker på slutet. Tack!

 

En annan sak: En av mina brister som manusförfattare är att det mesta som jag skriver sker under några dagar, dvs, jag är dålig på tidshopp, har du några förslag så att man kan dra ut på händelseförloppet på, säg, en månad istället för en vecka?

 

/D

[daac]

Att visa en längre tidslinje kan exempelvis göras med hjälp av klipp/scener som har olika väder, dygnstid och situation, samtidigt som man behåller en scen som är i nutid, som en slags återkommande flashforward.

 

Exempelvis kan man se Fredrik duscha som en återkommande grej mellan andra klipp/scener; han tar av sig kläderna; han tvålar in sig noga; han gråter i duschen; han sitter ihopkrupen under duschen; han skrubbar sig i underlivet, ångan stiger ur duschkabinen etc. - Den scenen är egentligen i nutid.

 

Mellan dessa klipp kan man varva annat som du nämnt; på kvällen när hustrun vill ha sex, på dagislämning på morgonen, på ett kafé när han får syn på potentiella gärningsmän osv. för att väva in händelser som sker fram tills tillfället när han börjar duschscenen.

 

Och så återkommer vi tillslut till duschscenen i nutid; som mycket väl kan vara några veckor senare "i upplevd tid", in extremis kan man ha höst/vinter istället för vår/sommar utanför.

 

Och när han väl kommer ut ur duschen har han bestämt sig för att ta tag i saken, t ex söka hämnd, söka förståelse, eller vilken väg som nu temat och storyn tar honom.

 

I hope I make sense.

[Daniel Hållquist]

Det gör du absolut, daac. Just sånt där jag ska försöka bli bättre på.

[daac]

För övrigt ett starkt ämne, med tanke på att det upplevs som tabu med våldtäkter mot män; det finns liksom inte, förutom på fängelser i USA :-/

 

Såklart kommer PK-diskussionen förmodligen gå het om att våldtäktsmannen gestaltas av en svart person, men det gick ju rätt bra för Ruben Östlunds "Play". Jag har inte sett den själv, men jag misstänker att om gärningsmannen inte görs helt endimensionell (i det här fallet kommer han kanske från ett krig/var barnsoldat/utsattes för övergrepp själv/...) så ger det ett mindre svart-vitt perspektiv. Eller så kan det vara en välartad person, om man vill bryta klichén på det hållet; en framgångsrik artist, en rik finansman, dvs inte ghetto/förort/kriminell eller något annat som inte skulle vara förväntat.

[GutteG]

Ta någon funderare till på om det är nödvändigt med en svart gärningsman. Det kan lätt bli huvudinnehållet i diskussioner om filmen och ta fokus från det du vill förmedla, åtminstone om det inte är välmotiverat i manus.

 

Att "Fredrik ljuger och säger att han blivit rånad, ger dock ett osäkert intryck, varpå Lisa fattar misstankar och frågar ut honom ytterligare." behöver nog utvecklas mer. Har man blivit rånad är man skärrad och osäker vilket inte behöver ge orsak till misstanke. Kanske kommer Lisas misstankar såsmåningom när Fredrik drar sig undan.

[Daniel Hållquist]

Ta någon funderare till på om det är nödvändigt med en svart gärningsman. Det kan lätt bli huvudinnehållet i diskussioner om filmen och ta fokus från det du vill förmedla, åtminstone om det inte är välmotiverat i manus.

 

Att "Fredrik ljuger och säger att han blivit rånad, ger dock ett osäkert intryck, varpå Lisa fattar misstankar och frågar ut honom ytterligare." behöver nog utvecklas mer. Har man blivit rånad är man skärrad och osäker vilket inte behöver ge orsak till misstanke. Kanske kommer Lisas misstankar såsmåningom när Fredrik drar sig undan.

 

Det skulle kännas så falskt på något vis om jag skrev om det, har faktiskt heller inga problem med att göra en film med tvetydligt budskap, det är oftast sånt filmer som lämnat störst intryck på mig själv.

 

Jo, hennes misstankar kommer komma undan för undan men de startar där, har tänkt mig att Fredrik är rätt så macho av sig, med ett vilt förflutet, och att det är mot hans natur att bli så skärrad av ett vanligt rån, det är därför Lisa fattar misstankar.

[Daniel Hållquist]

För övrigt ett starkt ämne, med tanke på att det upplevs som tabu med våldtäkter mot män; det finns liksom inte, förutom på fängelser i USA :-/

 

Såklart kommer PK-diskussionen förmodligen gå het om att våldtäktsmannen gestaltas av en svart person, men det gick ju rätt bra för Ruben Östlunds "Play". Jag har inte sett den själv, men jag misstänker att om gärningsmannen inte görs helt endimensionell (i det här fallet kommer han kanske från ett krig/var barnsoldat/utsattes för övergrepp själv/...) så ger det ett mindre svart-vitt perspektiv. Eller så kan det vara en välartad person, om man vill bryta klichén på det hållet; en framgångsrik artist, en rik finansman, dvs inte ghetto/förort/kriminell eller något annat som inte skulle vara förväntat.

 

Nej, jag har inte heller sett ”Play” men jag har läst några recensioner, och jag måste erkänna att det är den som har fått mig att våga vilja göra denna film.

 

Jag förstår hur Du tänker, men hur visar jag det i bild? Det kan ju bli svårt, har inte tänkt mig att gärningsmannen ska återkomma.

 

Men jag fick en idé tidigare idag, Tolin föreslog att Fredrik skulle ta ut sin ilska på en annan svart man, då tänkte jag mig att gärningsmannen skulle återkomma i Fredriks POV.

 

Typ så här:

 

Den svarte mannen ser ilsket på Fredrik. Fredrik ser på mannen och helt plötsligt står gärningsmannen där. Fredrik slår ner honom och sparkar på honom när han ligger. Mannen försöker förgäves värja sig, men Fredrik sparkar honom medvetslös. Först efter att han sansat sig ser han vad han gjort, att han misshandlat någon som är oskyldig.

[jbergman]

Tjena grabben!

 

Det låter som en intressant idé, men jag ser inte hur det skall hålla till en hel novellfilm. Själv ser jag en tiominutare framför mig. För att få till den längd du tänker dig behöver du berätta fler historier än bara Fredriks. Hur påverkas människor omkring honom, och vilken resa genomgår de?

 

Jag har några andra tankar också, men först undrar jag vad du ser som filmens kärna? Vad är det filmen verkligen handlar om?

 

Ha det gott!

/Jakob

[Daniel Hållquist]

Tjena själv! Går det bra med skrivandet? Vi kan ju höras på tfn snart och stämma av läget.

 

Det låter som en intressant idé, men jag ser inte hur det skall hålla till en hel novellfilm. Själv ser jag en tiominutare framför mig. För att få till den längd du tänker dig behöver du berätta fler historier än bara Fredriks. Hur påverkas människor omkring honom, och vilken resa genomgår de?

 

Tror du inte? Ja, du kan ha rätt, jag kanske skulle ge Lisa mer utrymme? Men som du vet, J, så har jag ju en försmak för filmer med långsamt tempo, är det bara något som intresserar mig, intellektuellt eller känslomässigt, så sitter jag ändå som klistrad trots att det egentligen inte är så mycket som händer.

 

Jag har några andra tankar också, men först undrar jag vad du ser som filmens kärna? Vad är det filmen verkligen handlar om?

 

Filmens kärna är Fredriks skam efter att ha blivit våldtagen. Just det, skam efter våldtäkt, har man ju sett många gånger förut, men aldrig ifrån en mans synvinkel, ja, inte jag iaf. Så det är det jag vill berätta om.

 

Men om man ska gå in djupare på det så kan man säga att det handlar om manlig självbild, en självbild som går i kras, och när det väl sker så vet personen ifråga inte hur man ska bete sig längre.

 

”En man ska knulla, inte knullas”, har jag en gång hört någon säga, men vad skulle hända om samma person som sa det skulle bli utsatt för en våldtäkt, hur skulle han handskas med det? Det är frågan som intresserar mig.

 

Vad är de andra tankarna? Har tänkt skriva ett nytt synopsis snart, ett längre, så jag tar gärna emot tips på saker och ting som kan utvecklas.

 

Simma lugnt!

 

/D

[jbergman]

Tjena själv! Går det bra med skrivandet? Vi kan ju höras på tfn snart och stämma av läget.

Det har väl gått sisådär, men mest för att jag har jobbat en massa extra. Jag drar till Skåne i dagarna, men jag hör av mig när jag är tillbaka.

 

Tror du inte? Ja, du kan ha rätt, jag kanske skulle ge Lisa mer utrymme? Men som du vet, J, så har jag ju en försmak för filmer med långsamt tempo, är det bara något som intresserar mig, intellektuellt eller känslomässigt, så sitter jag ändå som klistrad trots att det egentligen inte är så mycket som händer.

Långsamt tempo för all del, men varje scen måste säga något nytt, och frågan är hur många saker du kan säga om Fredrik och hans öde.

 

 

Filmens kärna är Fredriks skam efter att ha blivit våldtagen. Just det, skam efter våldtäkt, har man ju sett många gånger förut, men aldrig ifrån en mans synvinkel, ja, inte jag iaf. Så det är det jag vill berätta om.

Det var det här som jag hade problem med. Du säger att filmen handlar om skam, men vad jag ser är en film om vad som får en människa att ta till våld. Jag tycker att en våldsam urladdningen på slutet förtar mycket av det som gör ämnet intressant. Jag förstår att tanken är att våldet blir ett sätt att hantera en ohanterbar situation, men jag tycker att det är en billig utväg. Problemet får på så sätt en alldeles för enkel (icke)lösning. Jag är mer intresserad av hur protagonisten faktiskt tar sig igenom problemet, dvs skamkänslorna efter våldtäkten. Våldsinslag är förstås inte fel, men det känns som att det finns en massa spännande grejer som väntar efteråt. Blir han hjälpt av att misshandla någon, eller driver det bara honom djupare i misären? Hur tar han sig då upp? Eller är han förstörd för livet? Filmen slutar liksom alldeles för tidigt.

 

Ha det gott!

/Jakob

[bylletski]

Tycker du tar i med för mycket detaljer i ditt synopsis.

[daac]

Håller med jbergman här ovanför;

Det känns som en både svårare och intressantare väg att följa protagonisten genom skamkänslorna. Hur blir han bemött av sin fru, sitt barn, sjukvården, polisen osv? Finns det överhuvudtaget en mansjour att ringa? Tar han sig till en präst eller psykolog?(manlig eller kvinnlig)

 

- Hur fungerar han på sin arbetsplats? Han kanske bekänner/pratar/gråter ut med någon äldre herre/dam? Det vore ett intressant möte!

[Daniel Hållquist]

Håller med jbergman här ovanför;

Det känns som en både svårare och intressantare väg att följa protagonisten genom skamkänslorna. Hur blir han bemött av sin fru, sitt barn, sjukvården, polisen osv? Finns det överhuvudtaget en mansjour att ringa? Tar han sig till en präst eller psykolog?(manlig eller kvinnlig)

 

- Hur fungerar han på sin arbetsplats? Han kanske bekänner/pratar/gråter ut med någon äldre herre/dam? Det vore ett intressant möte!

 

Ja, det skulle kunna bli intressant, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå. För är det något som är viktigt för mig som författare så är det realism, och det känns inte så realistiskt att Fredrik skulle berätta det för någon. Jag menar, tänk på hur många kvinnor som inte väljer att anmäla eller berätta om våldtäkter, och tänk sedan på hur stort mörkertalet faktiskt kan vara för män som blir utsatta.

 

Dessutom, om Fredrik inte berättar det så blir det hans egen skamfyllda hemlighet och en person med en sån blir per automatik ensam, något som jag personligen kan relatera till och som jag är intresserad av att utforska i mitt skrivande.

 

/D

[Daniel Hållquist]

Det har väl gått sisådär, men mest för att jag har jobbat en massa extra. Jag drar till Skåne i dagarna, men jag hör av mig när jag är tillbaka.

 

Ah ok. Ja, jag och tjejen åker till Helsingfors imorgon så jag kommer hem först på onsdag. Men vi hörs av snart, J.

 

Det var det här som jag hade problem med. Du säger att filmen handlar om skam, men vad jag ser är en film om vad som får en människa att ta till våld. Jag tycker att en våldsam urladdningen på slutet förtar mycket av det som gör ämnet intressant. Jag förstår att tanken är att våldet blir ett sätt att hantera en ohanterbar situation, men jag tycker att det är en billig utväg. Problemet får på så sätt en alldeles för enkel (icke)lösning. Jag är mer intresserad av hur protagonisten faktiskt tar sig igenom problemet, dvs skamkänslorna efter våldtäkten. Våldsinslag är förstås inte fel, men det känns som att det finns en massa spännande grejer som väntar efteråt. Blir han hjälpt av att misshandla någon, eller driver det bara honom djupare i misären? Hur tar han sig då upp? Eller är han förstörd för livet? Filmen slutar liksom alldeles för tidigt

 

Det är ju för att det ska bli en novellfilm, inte en långfilm, och eftersom jag ska bekosta det helt själv så vill jag inte krångla till det.

 

Jag förstår vad du är ute. Men det är inte riktigt min typ av film, vettu :)

 

Jag vet inte … Varför måste filmer besvara frågor, låta karaktärer övervinna problem? Borde det inte räcka med att ställa frågor, låta karaktärerna kännas som riktiga människor?

 

Det kan vara min stora brist, men det kan också vara min stora styrka, men jag förstår mig faktiskt inte på människor som skriver manus och gör film som inte särskiljer sig ett dugg ifrån allting annat som finns därute, nästan som om de jobbar efter en och samma manual, är endast utförandet som är lite, lite annorlunda. Vad är poängen, liksom?

 

Nåja, detta är inte riktat mot dig, J, utan jag sitter och skriver helt fritt här på kvällskvisten. Men jag börjar mer och mer förstå att mitt sätt se på film och berättande är rätt så annorlunda jämfört med många andras.

 

Jag minns t.ex. när jag pluggade på Manuspiloterna och vi diskuterade premisser, någon ropade ut: ”Girighet leder till ensamhet!”, och fick genast medhåll av några andra: ”Ja, det är en bra premiss.” Själv tänkte jag: ”Ja, om man gör en barnfilm, kanske.”

 

Det är väl det jag kan störa mig på, ofta när jag ser en film får jag intrycket att regissören ser på publiken som dumma små barn som måste upplysas, tycker det är rent ut sagt förolämpande, faktiskt :) Så när jag själv skriver manus så tar jag alltid för givet att publiken är smarta och klarar av att tänka efter själva, dvs, jag försöker ge dem den respekt som jag själv ofta saknar, och nej, jag säger inte att jag lyckas, men det är min ambition iaf.

 

/D

[jbergman]

Det är ju för att det ska bli en novellfilm, inte en långfilm, och eftersom jag ska bekosta det helt själv så vill jag inte krångla till det.

Det ryms mycket på en halvtimme. Men så kände jag ju också att synopsisen sådan som den var bara var en tiominutare...

 

 

Jag vet inte … Varför måste filmer besvara frågor, låta karaktärer övervinna problem? Borde det inte räcka med att ställa frågor, låta karaktärerna kännas som riktiga människor?

Nja, jag menar inte att Fredrik måste komma ut på andra sidan fri från problemen, verkligen inte. Och visst skall karaktärerna kännas som riktiga människor, men då blir frågan: känns det verkligt att han väljer våld som utväg? De flesta välanpassade individer har ändå en ganska stark motvilja till att till våld. Det är därför jag menar att filmens kärna istället blir en fråga om våld, snarare än om skam. Det nuvarande slutet riskerar helt enkelt att ta fokus ifrån det du själv säger att du vill fokusera på. Som ett experiment, fundera på hur filmen kan sluta utan våldsinslag. Om det inte går, är det verkligen skam filmen handlar om?

 

Jag menar naturligtvis inte att de idéer du har leder till att det blir en dålig film. Det kan lika gärna bli tvärtom. Dock är det bra att veta vad det är man sysslar med och vad det är man vill uppnå.

 

Ha de gott!

/Jakob

[daac]

Ja, det skulle kunna bli intressant, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå. För är det något som är viktigt för mig som författare så är det realism, och det känns inte så realistiskt att Fredrik skulle berätta det för någon. Jag menar, tänk på hur många kvinnor som inte väljer att anmäla eller berätta om våldtäkter, och tänk sedan på hur stort mörkertalet faktiskt kan vara för män som blir utsatta.

 

Dessutom, om Fredrik inte berättar det så blir det hans egen skamfyllda hemlighet och en person med en sån blir per automatik ensam, något som jag personligen kan relatera till och som jag är intresserad av att utforska i mitt skrivande.

 

/D

 

Hur eller hur så måste han förhålla sig till sin fru och sitt barn, och sin arbetsplats: han ändrar uppenbarligen sitt beteende men som du skrivit synopsis så gestaltas skammen med en dusch, ett gräl, en cigg, och sen en jakt på förövaren. Det känns lite tunt, och blir som jbergman påpekar mer våldsfokuserat.

 

Nyckeln ligger kanske i grälet med sin fru, där man kan få det att till synes handla om någon världsligt och trivialt, medan det i själva verket är ett rop på hjälp. Men det skulle också kunna vara i situationer på arbetsplatsen (ett likaledes metaforiskt samtal med en äldre herre/dam) eller med sitt barn. Alltså behöver han inte avslöja sin hemlighet eller explicit säga vad som hänt, men du får ett utrymme att gestalta skammen. (Shit, vad pretantiöst det lät!)

 

Kör på!

[Daniel Hållquist]

Hur eller hur så måste han förhålla sig till sin fru och sitt barn, och sin arbetsplats: han ändrar uppenbarligen sitt beteende men som du skrivit synopsis så gestaltas skammen med en dusch, ett gräl, en cigg, och sen en jakt på förövaren. Det känns lite tunt, och blir som jbergman påpekar mer våldsfokuserat.

 

Nyckeln ligger kanske i grälet med sin fru, där man kan få det att till synes handla om någon världsligt och trivialt, medan det i själva verket är ett rop på hjälp. Men det skulle också kunna vara i situationer på arbetsplatsen (ett likaledes metaforiskt samtal med en äldre herre/dam) eller med sitt barn. Alltså behöver han inte avslöja sin hemlighet eller explicit säga vad som hänt, men du får ett utrymme att gestalta skammen. (Shit, vad pretantiöst det lät!)

 

Kör på!

 

Tack, daac, jättebra förslag. Ja, jag ska låta det vila i en månad ungefär och sen ska jag skriva ett nytt synopsis.

 

/D

[Daniel Hållquist]

Hemma igen! :)

 

Det ryms mycket på en halvtimme. Men så kände jag ju också att synopsisen sådan som den var bara var en tiominutare

 

Ja, det är ju ett första utkast, kommer ju skriva minst en till version innan jag börjar med scensynopsis, som jag kallar det.

 

Nja, jag menar inte att Fredrik måste komma ut på andra sidan fri från problemen, verkligen inte. Och visst skall karaktärerna kännas som riktiga människor, men då blir frågan: känns det verkligt att han väljer våld som utväg?

 

Varför skulle det inte göra det, med tanke på att män står för majoriteten av våldet i samhället? Som jag skrev tidigare så har jag ju också tänkt mig att Fredrik är en man med ett vilt förflutet och att våldet ligger nära under ytan.

 

Som ett experiment, fundera på hur filmen kan sluta utan våldsinslag

 

Men du har definitivt en poäng, J, och jag ska ta en rejäl funderare på om jag ska ändra slutet.

 

Det är därför jag menar att filmens kärna istället blir en fråga om våld, snarare än om skam. Det nuvarande slutet riskerar helt enkelt att ta fokus ifrån det du själv säger att du vill fokusera på. Som ett experiment, fundera på hur filmen kan sluta utan våldsinslag. Om det inte går, är det verkligen skam filmen handlar om?

 

Fast samtidigt, kan inte filmer ha fler teman än ett?

 

Två författare som har influerat mig är Charles Bukowski, som skrev noveller och romaner, och Harvey Pekar, som seriemanus, båda två skrev historier som känns hämtade rakt ifrån verkligheten, med ingen tydlig sensmoral.

 

Och det är kanske en fixidé som jag har men jag skulle vilja göra filmer som fungerar på samma sätt, många säger att det inte går, att film är annorlunda, men jag skulle ändå vilja försöka för jag känner att såna historier drabbar mig så mycket hårdare än såna som följer en tydlig dramaturgi. De känns sannare, helt enkelt.

 

/D

[Daniel Hållquist]

En öppen fråga: Om det inte slutar med missriktat våld, dvs, att Fredrik inte misshandlar en oskyldig man, hur slutar det? Jag är öppen för förslag.

 

/D

[daac]

Skilsmässa och självmord.

[Daniel Hållquist]

Skilsmässa och självmord.

 

Intressant helt klart. Närmare smärtpunkten också.

 

Men jag är något trött på självmord, har redan skrivit några manus som slutar på det viset och känner att jag tömt ut det ämnet. Men att Lisa lämnar Fredrik, det ändrar jag till, fick en bild i huvudet av hur Fredrik sitter ensam i lägenheten, med leksaker och smuttvätt runt omkring sig.

 

Tack, daac! Och, J. Ibland tar det ett tag innan kritik sjunker in på mig :)

[Mr A]

Vad du än gör: SNÄLLA skippa post-våldtäkt skamduschen. Otroligt cliché.