Är min opåbörjade karriär över?

[Raw]

Hejsan allihopa=)

 

Ni kanske inte känner mig personligen men jag måste bara få prata av mig med några filmintresserade och vetande personer, så jag hoppas att ni orkar vara mogna i denna konversation i varjefall.

 

Jag kan börja med att säga att film är mitt liv, och att jag bara är 17 år (än så länge)

Som sagt, mitt liv är film, jag älskar film, jag lever för film och har ett brinnande intresse och en grymt stark vilja att bli något inom det. Nu för inte alls så länge sen så filmade jag en musikvideo. Jag kan redan nu säga att de var inte en dans på rosor men jag lärde mig enormt mycket och vände de som va tungt till något possitivt i hopp om att "nu vet jag de tills nästa gång".

Annars är jag engaread i hela processen inom film, alltifrån manus, bildutsnitt, ljussättning, ljud och specialeffekter om de så behövs....

 

...de negativa med mig är att jag suger ganska hårt i skolan:/ Mitt hjärta säger "Kämpa på med filmandet, lär dig och utvecklas som filmare" medans alla andra omkring mig säger "satsa på studierna, utan dom är du en nobody"

 

 

Så nu har alla folk runt om mig lyckats fått mig till en deprimerad kille bara för att de inte går så bra i skolan för mig. Alltså engelska talar jag flytande och håller kontakt med många engelsktalande personer, svenskan går bra men inte allt detta plus de andra ämnena i skolsammanhang och jag har verkligen tappat intresset för att bli nån bara för att alla har fått in mig på den linjen att "om du inte får bra betyg och lyckas bra i skolan kommer du aldrig bli nån"...

 

Vet inte om en kotte pallade å läsa detta inlägg men jag hoppas de i varjefall, skulle behöva några uppmuntrande ord=)

 

//Patrik

[Drömländare]

Ta det lugnt. Du hinner plugga, du hinner göra film, du hinner välja. Jag håller med om att studier är bra - de ger en grund att stå på senare i arbetslivet, och det kan bredda din egen horisont. Men jag tror å andra sidan att studier är mindre bra om allt de ger en är ångest och dåligt självförtroende. Det kanske går att kombinera - fortsätta göra film på fritiden och försöka fixa standardbehörigheten i skolan, utan att tänka allt eller inget. Allt har sin tid, och det som känns tungt nu kanske går lättare om ett år.

 

Själv är jag trettio, har gått natur på gymnasiet, dramakurs på folkhögskola, lösryckta högskolekurser med filmrelaterat innehåll, jobbat inom omsorg och skola och nu med mediepedagogik - och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske blir jag filmare, kanske författare, kanske fortsätter jag med det jag jobbar med just nu resten av livet. Hade mina val vid sjutton års ålder varit avgörande för mitt liv hade jag varit yrkesofficer i Flygvapnet och vad jag skulle ha tyckt om det idag har jag inte en aning om, bara att jag just nu inte vill vara det.

 

Så, vart vill jag komma...? Tja, ge pluggandet en chans, någon nytta har du alltid av det någon gång i livet. Låt ditt filmande utvecklas i lugn och ro samtidigt. Lita framför allt på din inre röst. Du kommer att göra "felaktiga" val, var så säker, du kommer att ångra att du gjorde si istället för så, men det är det som är livet. Det brukar bli bra filmer av sånt, har jag hört ;).

 

Oj så gammal och klok jag är... -.-

[Raw]

Ta det lugnt. Du hinner plugga, du hinner göra film, du hinner välja. Jag håller med om att studier är bra - de ger en grund att stå på senare i arbetslivet, och det kan bredda din egen horisont. Men jag tror å andra sidan att studier är mindre bra om allt de ger en är ångest och dåligt självförtroende. Det kanske går att kombinera - fortsätta göra film på fritiden och försöka fixa standardbehörigheten i skolan, utan att tänka allt eller inget. Allt har sin tid, och det som känns tungt nu kanske går lättare om ett år.

 

Själv är jag trettio, har gått natur på gymnasiet, dramakurs på folkhögskola, lösryckta högskolekurser med filmrelaterat innehåll, jobbat inom omsorg och skola och nu med mediepedagogik - och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kanske blir jag filmare, kanske författare, kanske fortsätter jag med det jag jobbar med just nu resten av livet. Hade mina val vid sjutton års ålder varit avgörande för mitt liv hade jag varit yrkesofficer i Flygvapnet och vad jag skulle ha tyckt om det idag har jag inte en aning om, bara att jag just nu inte vill vara det.

 

Så, vart vill jag komma...? Tja, ge pluggandet en chans, någon nytta har du alltid av det någon gång i livet. Låt ditt filmande utvecklas i lugn och ro samtidigt. Lita framför allt på din inre röst. Du kommer att göra "felaktiga" val, var så säker, du kommer att ångra att du gjorde si istället för så, men det är det som är livet. Det brukar bli bra filmer av sånt, har jag hört ;).

 

Oj så gammal och klok jag är... -.-

 

tacktacktack för att du tog dig tid till å svara! Som sagt, du har levt nästan dubbelt så länge som mig och de låter vettigt de du säger=) Grejen är den att jag har trott ganska mycket på mig själv förrut men alla har lyckats vända de genom att komma med kommentarer som t.ex. "visst du är bra på film men du kommer aldrig kunna jobba inom film om du inte får bättre betyg" ..ja menar, kan man inte vara duktig på nånting utan att ha så jäkla bra betyg?:/

 

Är de nån här som gick ut med inte sådär jätteförvånande betyg men idag jobbar eller har jobbat inom filmbranchen? =) (varför man nu skulle vilja gå ut med de i ett forum haha) Nej men jag antar att jag är ganska lost, de enda jag vet är att jag vill jobba med film i USA men vägen dit är så oviss, framförallt till att regissera (eller som Tom DiCillo sa: "There is no path")

 

så jag ...what's next?? btw, hur bra gymnasiebetyg behöver du för att komma in på svenska / amerikanska filmskolor? det har jag alltid undrat :)

[Luzer]

Jag tror väl snarare att betygen inte hjälper dig så värst mycket alls om du vill jobba inom film. Det är nästan bara kontakter och djungeltelegrafen när det handlar om att söka jobb inom filmbranchen. Det är ingen som ber om ditt betyg när du söker ett jobb som B-fotograf, däremot kollar de upp vad du gjort innan, eller om någon de känner kan rekomendera dig.

När jag pluggade till filmarbetare så sa de i princip till oss att betygen vi får efter vi avslutat studierna är inte mycket att hänga i granen, det är vilka kontakter vi knytit under praktiktiden som är det viktiga.

 

Är på gott och ont att det är så, och någon kombination hade kanske varit bäst.

Tycker ändå det Drömländaren skrev var väldigt klokt :) Man har alltid nytta av studierna men dra det inte så långt så du går och har konstant ångest över att du inte har superbra betyg. Som i övrigt är ett väldigt ensidigt sätt att mäta folks kunskap och förmågor på, även om jag inte är klok nog att komma på något bättre sätt.

[Mega99]

Jag är också sjutton, trots att mitt användarnamn gärna får folk att tro att jag är elva o.O Och jag sitter i precis samma sits, fast med lite annan inställning :D Engelskan är flytande på i tal och skrift och klart MVG, sen faller de andra ämnena gärna bort när jag väljer att fokusera på film. Får några år sedan var ju jag också lite förkrossad över hur jag skulle göra, om jag skulle plugga och ha en framtid eller göra det jag brinner för och misslyckas totalt (enligt alla omkring mig).

 

För mig var det ett ganska lätt beslut däremot, jag skulle aldrig orka med att plugga någonting som jag inte har ett genuint intresse för - Det skulle ju sluta med att jag blev en deprimerad liten outcast :D Sen stämmer det ju som Drömländare sa, att har du en bra utbildning så öppnar det upp för fler alternativ i framtiden- Men själv har jag redan valt mitt alternativ och tänker köra på det så länge jag brinner för't (Sen kanske det slutar med att jag ångrar mig vid 25 och väljer att börja plugga igen, men då får det väl så vara).

----------------------

 

 

Man kan ju resonera hur mycket som helst, men egentligen handlar det ju bara om vad du vill och tycker är viktigast för dig :)

 

 

 

[edit]

Luzer sa det ganska bra - Betygen betyder inte mycket inom filmbranschen, utan det handlar främst om kontakter, kunskap och erfarenhet. Frågan däremot är vad du vill satsa på, för trots att betyg inte betyder mycket inom filmbranschen, så har det ändå en betydelse inom andra områden :)

[daarco]

Men herregud, ta det lugnt! Enligt Amnesty är du ju fortfarande ett barn (under 18 år). Du kommer hinna med nästan allt du vill : )

Jag är 32 nu, och har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor.

Det enda du kan göra än så länge, är att vara ärlig mot dig själv. Visa för dig själv att du vågar ta i med studier och hobbys, det kommer löna sig i framtiden. Vem vet, du kanske studerar fiilm i New York om två år?

[Raw]

Jag tror väl snarare att betygen inte hjälper dig så värst mycket alls om du vill jobba inom film. Det är nästan bara kontakter och djungeltelegrafen när det handlar om att söka jobb inom filmbranchen. Det är ingen som ber om ditt betyg när du söker ett jobb som B-fotograf, däremot kollar de upp vad du gjort innan, eller om någon de känner kan rekomendera dig.

När jag pluggade till filmarbetare så sa de i princip till oss att betygen vi får efter vi avslutat studierna är inte mycket att hänga i granen, det är vilka kontakter vi knytit under praktiktiden som är det viktiga.

 

Är på gott och ont att det är så, och någon kombination hade kanske varit bäst.

Tycker ändå det Drömländaren skrev var väldigt klokt :) Man har alltid nytta av studierna men dra det inte så långt så du går och har konstant ångest över att du inte har superbra betyg. Som i övrigt är ett väldigt ensidigt sätt att mäta folks kunskap och förmågor på, även om jag inte är klok nog att komma på något bättre sätt.

 

Mycket klokt skrivet! Jag känner mig lite mera förstående nu=) Som sagt är jag bara 17 år men jag har redan haft två jobb och jag är inne på mitt tredje och de går super! Grejen är att om man skulle slå ihop ALLA samtal jag haft med mina arbetsgivare under dessa två år så har vi ALDRIG ens nämnt något skolbetyg hit och dit, aldrig. Jag sitter inte och säger att skolan är värdelös, inte alls! Men man kanske inte borde se den som de enda sättet till ett lyckligt liv? ...för de verkar ju så om man lyssnar på dagens (majoritet) av vuxna och skolpolitiker men ..de kanske är för att dom har sån sjukt brisstande fantasi och kreativitet haha :P

 

Aja, tack för alla svar, jag känner mig lite mindre lost nu i varjefall =)

[Jawo]

Se åtminstone till att ha grundläggande högskolebehörighet. Höga betyg är alltid bra, men kanske inte ofta så viktigt som man först tror. Det går ju alltid att läsa upp sen (även om det ser ut att bli svårare nu med nya lagar). Annars finns ju alltid högskoleprovet, om du är en av dom som är bra på sånt.

Du kanske inte har tankar på högskola just nu, men om du en dag blir sugen på det så kommer det vara sjukt segt att sitta och läsa upp sina betyg i efterhand.

 

Själv är jag 22 år och pluggar på IAA.

När jag var 17 var jag övertygad om att mina betyg var skitsamma - jag skulle komma in intagningsprover, eller ännu hellre börja jobba utan utbildning.

Nu blev det inte så (mitt självförtroende var lite väl högt). Det återstår att se, men förmodligen var detta bara till min fördel, då det är Digital Compositing och inte 3D jag velat syssla med hela tiden ändå.

 

Som sagt, för min del ser det - åtminstone just nu ut som att jag inte förlorade så himla mycket på att vara mindre bra i skolan, tack vare att högskoleprovet finns.

[yooonis]

Är jag den ende här som fick MVG i nästan alla ämnen? =) He-he!

 

Inget jag ångrar nu då jag kan söka till Socionom utbildningen nästa höst och komma in.

 

Fram tills dess jobbar jag och tjänar pengar samt har tid till hobby (som filmandet) fritid och bara glassa i min stora trea.

 

Självklart finns det en möjlighet att du lyckas i filmbranschen och där är ju betyg inte så viktigt.

 

Men tänk om du ångrar dig?

 

Ge det en chans. Du har gott om tid att göra filmer senare.

 

Tiden är inte slut - än.

 

//Yonis

[Raw]

Tack allihop för alla kommentarer! Antar att jag är tillbaks lite på spåret igen=) De här som kallas leva är inte alltid så lätt i dagens samhälle, speciellt inte när man har svårt att sitta still xD Men hursomhelst, har 1,5 år kvar nu innan studenten så jag ska nog kämpa på ändå :D (Dock uppstod ett litet dillemma ...filmkurserna i skolan "tar över" de andra ämnena, men igentligen borde väl inte filmkunskapskurserna vara så viktiga? Alltså för mig är dom jätteviktiga personligen men allmänt så borde väl typ "Historia" vara viktigare av nån anledning?

[yooonis]

Historia är ett roligt ämne enligt mig.

 

Ju mer jag gör andra saker i livet förutom film, säg jobbar t.e.x, läser böcker, desto mer lär jag mig om livet i allmänhet.

 

Och det kan väl aldrig va fel när man sysslar med konst? Eller? Jag kanske har fel.

 

Håll det mesta öppet. Film kan vänta lite. Inget som säger heller att du måste ge upp det helt och hållet just nu.

 

Bara satsa på studierna lite till. 1.5 år kan verka lång tid men är inte det egentligen. Det är det värt tycker jag.

 

Håller med det där om att leva. Men det kanske inte är meningen att det ska vara lätt heller?

Annars hade vi inte utvecklats.

 

De ordnar sig =)

 

//Yonis

[Team_fagott]

Se till att få godkänt i alla kärnämnen, får du inte det går det att lösa i efterhand (t.ex folkhögskola eller komvux)

Läs någon rolig filmkurs på högskola eller folkhögskola så att du har lite grund, gör en massa kortfilm. Sök sedan vidare till drömskolan..

 

Själv är jag en gubbe på 30 år som också funderar på vad jag ska bli när jag blir stor.

[Headman]

Tjena. Jag går Naturkunskap sista året och har hyfsade betyg och lär komma in på en hel del olika program. Dessutom lider jag av samma kluvenhet som ni två. Jag funderar på massa olika linjer nu och jag är en ganska hygglig grafiker och programmerare så jag snurrar nog in på någon special effekts liknande utbildningar och eventuellt jobb, ifall jag inte skulle helsatsa på programmeringen. Regissören till District 9, Neill Blomkamp, gick via special effects vägen och jag tror tillsammans med mina intressen inom datorer, manusskrivande och filmskapande kommer ge mig ett yrke som jag blir nöjd med i framtiden. Det är jag säker på.

 

Angående själva filmandet har jag mest gjort kortfilmer och filmat ett och annat bröllop och plöjt ihop. Jag har blivit erbjuden att filma två musikvideos, en som jag tackat ja (ett band som har släppt tre skivor) till och en nej. Den som jag tacka ja till verkar dock inte bli av då bandet har interna bekymmer, men istället har jag kunnat koncentrera på skolan trots att jag egentligen är tämligen skoltrött.

 

Men snart är det studenten för mig. Och för er andra så har jag bara att säga en sak, oroa er inte. Blir betygen inte så bra, så försök med högskoleprovet. Film bör gå i andra hand så länge man går i gymnasiet. Sedan vad som händer sen är egentligen bara spännande. Jag får helt enkelt se om jag befinner mig i USA om ett år. Eller så kanske jag sitter och programmerar nere i linköping. Man ska nog se det som en resa, och spännande är den.

[monnexs]

Det kommer alltid finnas nejsägare om man vill satsa på något svårt. Har du en dröm redan nu (vilket jag inte hade) ska du följa din dröm. Att drömma och försöka förverkliga sina drömmar är en av de viktigaste saker som finns enligt min syn på livet. Gymnasiekompetens kan dock vara viktigt för att komma in på de filmskolor du vill. Men som sagt fortsätt sträva efter dina mål och drömmar. Ibland är vägen till målet viktigare än att förverkliga det. Kör hårt om du blir lycklig av film. Idag är jag 30 och många av de jag känner som hade ett starkt intresse för något som tonåring sysslar ofta med det idag. Kanske inte alltid som regissör eller rockstjärna men de har ofta någon anknytning till sitt intresse. De får åtminstone arbeta med något som känns betydelsefullt. Men kämpar du hårt är det inte omöjligt att du lyckas och om inte har du iaf haft roligt på vägen.

[hidden]

Kortfattat! Du är bara 17 så ta de lugnt du har hela livet framför dig :)

[nson]

Vill du plugga vidare är det alltid bra med bra betyg, men det är inget du ska bli deprimerad utav. Jag hade 15 - 16 poäng och kom in på det program jag ville gå. Har du lägre kan du alltid göra Högskoleprovet och går det inte bra där kan du ändå komma in på program som är väldigt bra. Skulle du inte klara dig in på något program kan du alltid arbeta upp betygen och eftersom du är ung så är det inga problem alls.

Om du inte skulle vilja läsa vidare kan du säkert få jobb inom film oavsett utbildning. Jag har en kompis som gick ut 3an och fick jobb som elektriker/ljus ass. och har arbetat som det i något år nu.

Så känn inte den där typiska pressen som så många Amerikanska tonåringar har.

 

Hoppas det hjälpte :D

[Shelly]

Om du inte läst Robert Rodriguez bok, "Rebel without a crew" so tycker jag att du ska göra det, omöjligt att inte känna sig inspirerad och motiverad efter den. Jag fann i alla fall en känsla av "att allt är möjligt" efter att ha läst den, värd var enda krona.

 

Vi svenskar är väldigt duktiga på att trycka ner varandra istället för att hjälpa varandra, om någon säger "Du kommer inte att klara X" så skjut det åt sidan, klart som fan att du kan klara det! Det finns så många dåliga filmer, tänk på alla skit filmer du sett, klart att du kan göra bättre och om den där smörjan har lyckats bli gjord så finns det ingen anledning att dina idéer inte skulle kunna bli verklighet.

 

Om du kommer på dig själv att klaga på dig själv, "Det är för svårt, jag är inte smart nog" låtsas att du är din bästa kompis och kom med motargument istället. Blir så ledsen att läsa om så många som inte tror på sig själva, vi borde alla bli lite mer som Zlatan, ”Jag ska spela i Inter, jag ska bli bäst i världen” undra hur många som skrattade åt honom då, inte många som skrattar åt honom idag.

[monnexs]

Jag rekommenderar dig att lyssna på regissören Babak Najafi som sommarpratade i somras. Tror detta kan inspirera och hjälpa en del. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=3713537

[Cyprez]

Raw, jag fick hör precis samma skit varje dag som du.

 

Jag lyssnade inte på det andra och gick alltid min egen väg. Själv tycker jag skolan är riktigt jävla ointressant förutom några få saker. Men jag insåg fortfarande att jag var tvungen att klara av skolan så jag kunde ta studenten. Tänker bara på det människorna som inte får en chans som vi, fick mig att inse lite mer.

 

Jag det är klart det är bra med hög betyg men det innebär inte att man får jobb en då, ser en människa att du brinner för det du säger och vill göra, ska det fan inte vara några problem. Man ska helt enkelt aldrig ge upp annars kan man lika gärna skita i det.

 

Kämpa som en tok, även fast det är svårt och se till att få de poängen som behövs för att ta Student!

 

Jag har inte bra betyg men jag klara mig skit bra efter som jag ger aldrig upp när jag vill något.

 

Good luck. : D :D

[Steffe]

Säg inte att du bara är 17 år! Själv hatar jag att bli värderad efter min ålder (17).

Jag hoppade gymnasiet precis innan 2an skulle ha börjat. Nu har jag haft mitt egna företag igång i 1 år.

 

(Lite om mig: http://www.entreprenor.se/nyheter/stefan-drog-i-gang-eget-foretag-pa-16-arsdagen_123414.html)

 

Hittills har inte mina betyg spelat någon som helst roll när det gäller att få kunder. Det enda en klient är intresserad av (i mitt fall) är vad jag kan rent praktiskt och vad jag har gjort förut. Visst, det är lite svårt när man inte har så mycket att visa upp, men som tur är finns det faktiskt folk som tror på en och ger en en chans.

Jag kände att gymnasiet inte gav mig så mycket...Jag hade väl rätt bra betyg, VG/MVG alla ämnen, men för det tycker jag inte att skolan var speciellt givande - ÄVEN fast jag valde en inriktning som passade mina intressen. Datorteknik hette linjen. Jag lärde mig ingenting nytt, vilket jag kände på mig redan innan jag började gymnasiet..

Kan väl utveckla lite mer om du (Raw) fortfarande tittar till tråden.