Simon W

http://www.voodoofilm.org/filmskola/manus-dramaturgi/

Kalium eller kaliumklorid - det är frågan. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lakare-misstankt-for-dodshjalp_4258447.svd

[scrippet] Outside nightclub. DOORMAN Sorry. I don't believe you're really 18. SWEDISH GIRL Yes I am! You want to see my leg?! [/sCRIPPET]

Klockren Fürni! :D Fråga: Hur många gånger sa han " fuckin' "?

Det är självklart kaliumklorid jag menar! Det förstår du väl? Jag är väl inte amatör heller! :P

10 minuter? Nja, nu tar du i. :)

Yep, guilty as charged. Jag kände bara sympati för "Anna123" och hennes desperata situation. Hela natten har hon suttit uppe och försökt få ner nåt vettigt, men till slut, vid 5.49, kände hon sig tvungen att be om hjälp... Ack, jag ville bara vara barmhärtig. Jag var tvungen att fela. Ringer skolverket tar jag mitt fulla ansvar.

Förlåt, men från mitt perspektiv känns det som att Avatar-succén har ganska rejäla "kejsarens nya kläder"-vibbar. Snart kommer nåt litet barn och säger "Men den är ju inte så bra... Varför jublar ni så mycket?" Avatar får gärna vinna alla tekniska priser den är nominerad i. Det räcker så.

Efterblivna människor kan faktiskt också fylla en funktion i samhället. Efterbliven. Efterbliven. Efterbliven. Som en efterbliven. Självklart kan man utveckla detta mer, resercha lite om efterblivna och så. Men det får du faktiskt göra själv. :)

Första gången jag såg den gav jag fet 4/5, bländad av det visuella. Cameron lyckades, den gången. Andra gången - alltså en smula hemvan vad gäller det visuella - tyckte jag att storyn var mest bara övertydlig och platt. Effekterna var fortfarande vackra och mäktiga, men denna gång blev det tydligt för mig att storyn trots allt är basen i en film, inte det visuella. Kan inte ge den mer än 2-2,5/5 nu. Tycker den är alldeles för klumpig i sitt berättande. Ingenting får mig att höja på ögonbrynen - vilket den inte gjorde första gången heller, men då var jag som sagt bländad och imponerad (som under en ride på Disneyland). Storyn tar aldrig någon oväntad vändning. Det definierar trist i mina ögon, oavsett hur mycket man pyntar och sminkar. Andras ögon ser något annat. Självklart. Subjektivitet råder på båda "sidor".

Testa att titta igenom hela. Den är inte så lång. Du fixar det. Låt inte hans udda (förvrängda?) röst och hans satiriska framtoning få dig att tro att han är okunnig och oseriös. :)

Samma kille som gjorde den fantastiska 70-minutersrecensionen på Star Wars Ep.1 har nu gjort en på Avatar...

Jag hade flex 3 i ett halvår ungefär. Blev MYYYYCKET film!! :)

ScotchBrite?

Shelly. Key to Avatar's success.. ;)

Ok, fair'nuff :) Cameron har en väldigt hög lägstanivå. True Lies håller jag som den sämsta. Då vet du. Har sett Avatar två gånger nu. Är fortfarande besviken på storyn. Totalt utan överaskningar (något jag uppskattar i film). Den var "bara" en helt otrolig visuell fest, pyntad med lattjo flora och fauna, och coola krigsmanicker. Men den där AMPsuiten var väldigt bekant från både Aliens och Matrix. Trist att inte få se ett nytt koncept vad gäller markstrid... och varför var det såna (och futtiga fotsoldater) på marken där i slutet, när de skulle fetbomba helgedomen? Vilken funktion hade dom där nere (bortsett att bli clobbered av hammarnoshörningar)? Mig veterligt kunde inte Na'vis fotsoldater hota den där jättebombaren, inte därnere på marken. Däremot uppe på sina flygödlor, visade det sig, men däruppe har ju AMPsuits ingen funktion... Hade dessa AMPsuits nånsin nån egentlig poäng i den värld Cameron målat upp för oss (bortsett att i slutet av storyn, och bara i slutet, vara en snudd på övermäktig motståndare för Sully och Neytiri)? Människorna hade flygmaskiner med missiler för att röja hårt. Dom hade skottsäkra gruvmaskiner för att schakta marken... Nix, gillar inte när man skapar en maskin för en häftig slutstrid när maskinen i sig har en så pass vag poäng i övriga filmen (i Aliens hade maskinen en helt logisk bruksfunktion i filmen, långt innan Ripley kröp in i den och kunde slåss jämbördigt med Alien Queen). Och jag gillar inte när maskinen ifråga inte var nåt vidare nytt på biohimlen. Häftig, men inte häftigare än en porsche från 1995.

Really? :P

What Daniel said. :)

Storymässigt: Ett halvtrist hopkok av Point Break, Matrix och Braveheart (det var mina omedelbara associasioner iaf... man kan förstås också hitta Dancing with Wolves, och Lilla Smurfan (seriealbumet) :)). Visuellt: Oh. My. God. (Jag såg den i 2D dessutom.) Fet 4/5.

Julafton idag. Alltid skoj.

(Kollade lite längre bak i tråden, hade missat) Hmm, att du tror det tyder på en viss lathet. ;) Den som inte tror på gud gör det pga att denne inte har behov av att tro på gud. Den som tror på gud har behov av att tro på gud. Ja jag vet att det förmodligen är väldigt mycket enklare att inte tro på gud än att tro på gud. Att tro handlar väl om att lyckas med konststycket att korrelera ens tro med den verklighet vi alla känner till. Ingen lätt match (som vi sett i denna tråd). Är man ständigt ärlig mot sig själv får man ständigt brottas med dessa frågor. Vissa kristna gör nog det också, och kämpar och kämpar. Samtidigt kan man väl säga att det kan vara väldigt enkelt att tro också. Det är bara att strunta i vad verkligheten tyder på, och titta i bibeln och använda den som enda källan för sanning. Allt som vetenskap presenterar som går stick i stäv med ens tro är bara att strunta i. - Man ska inte ifrågasätta gud. Han övergår allt förstånd. Bara släpp taget och tro! Tjoho! Att inte tro kräver som sagt inte så mycket heller. Bara att tänka logiskt och rationellt. Argument är tydliga och självklara och förankrade i verkligheten. Man behöver inte kämpa mot ens inneboende förmåga och vilja att tänka logiskt, utan man följer bara med. Däremot kan det förstås vara svårt och jobbigt att inte tro. I mitt fall innebär det förstås en viss kil mellan mig och mina kristna vänner. Vad vore enklare - att alla de blir ateister, eller att jag börjar tro igen? Det senare förstås. Men har man inget egentligt behov av att tro kan iaf inte jag lura mig själv till att ha det. Om än det vore det enklaste... Frågan är om mitt behov att tro på gud försvann, vilket fick till följd att jag förlorade tron på gud. Det tror jag inte, inte direkt. Undan för undan kände jag snarare att gud, och behovet av gud, var en och samma föreställning - en projicering av människans egentliga behov; att ha någon som älskar och hjälper, förmanar och varnar - i.e. en utopiförälder. Nu i efterhand har jag dock märkt att detta behov redan är tillgodosett, i stort sett. Släkt och vänner, de räcker tillräckligt bra. Och jag behöver framförallt inte bryta mot logikens lagar för att verkliggöra dem. ... Kort sagt - "lathet" ska kanske inte vara en parameter när det kommer till tro och otro. Puh. Jag tror jag återigen ska pausa min medverkan i denna tråd. Det tar fokus. Så lätt att man blir så inspirerad liksom :P God Jul!

Man kan fundera varför (och mina funderingar nedan rör endast troende som utför brott, inte alla kristna.) Ja, bibeln kan nog rättfärdiga vad som helst. Jag är nog ganska säker på att folk kan hitta passager i bibeln, eller be till gud och "få svar", som säger att deras illvilliga planer är ok. Gud är förstående, och folk kan nog intala sig att han är med på noterna, med hans goda minne dessutom. Exempel? ”Eftersom jag inte ser något tecken från gud att han är emot det jag tänker göra och gör (min gud, som har all makt i himmel och på jord alltså), då måste han följdaktligen vara på min sida. Ergo – det jag gör är i enlighet med hans vilja. Han vill mitt bästa, liksom jag…” (Helge Fossmo?) Och ifall man åker fast - inför lagen, sitt eget samvete eller den man gjorde det omoraliska mot, ja då är det ju bara att be gud om förlåtelse. Och gud förlåter förstås. Riskfritt inför gud alltså. Jag tror att många av de slakter som omtalas i GT är härjningståg som människorna ville göra. De intalar sig att gud står bakom detta, eller är den som uttalar ordern, för att därefter med gott samvete ge sig ut och kriga och terrorisera. Ungefär som i dagens Israel alltså, eller Bush när han snudd på kallade kriget mot Irak för ett heligt krig; att gud vill detta. Det kanske bara var retorik, men det skulle inte förvåna mig om han menade det bokstavligt. Jag tror detta fenomen också visar sig bland troende barn och ungdomar. "Det börjar med en silvernål och slutar med en silverskål". Religiösa är ju också ständigt påpassade av sin gud, vars moralstandard förstås är svår att leva upp till (:/), plus att den kristna omgivningen också ibland är pigga på att påpassa och dissa de som beter sig okristligt (om än inte brottsligt per se). Detta kan nog leda till att folk känner ilska och alienation gentemot gud och församlingen, när de fallerar, i sin gräsliga mänsklighet, och därför revolterar.