TomStac

Inte det trista slutet i bioversionen [av Butterfly Effect] i så fall...

De enda riktigt bra STAR WARS-filmerna är Ep. IV och V. Jag är faktiskt inte så särskilt förtjust i Ep. VI, och tycker att både II och III är både bättre och mer underhållande. Visst VI har sina moments som ingen av prequel-filmern når upp till men sedan har vi ju alla dessa (ärligt talat) idiotiska scenerna på Endor som förstör filmen. Jag får en uppfattning i OT att Yoda är en av de gamla mästarna i Jedi-orden, så att han har en så upplyft position i I-III gör mig inte alls förvånad. Styrkor med Prequels: Mace är en riktigt bra karaktär, och ovanligt för Samuel Jackson. Darth Maul är t.o.m. coolare sith än Darth Vader. Sith-orden lyfts fram och hela Darth Sidious-storyn är...lysande. Minst lika intressant som Anakins resa. Skådepelarna är bra, vilket uppväger avsaknaden på personregi något. Pernilla August är riktigt urusel, dock. Hennes "rolltolkning" gjorde mig förvirrad. Det artade sig dock i Ep. II. Kung-Fu Yoda är ju störtskön! Jag har länge undrat hur Yoda är när han "kicks some ass", och gosse....om han gör :) Just kontrasten i hans lugna visdom och passionerade stridskonst är....riktigt underhållande att se. Count Dooku är också en bra och intressant karaktär som spelas bra av Christopher Lee (mannen behöver ingen regi). Hayden Christensen passar bra som Anakin och han ger honom karaktär och substans. Det finns en känsla av frustration och undanträngd aggression karaktären igenom. Jag stör mig inte alls över att världen är mer avancerad och fighterna är mer spektakulära. Det känns logiskt. I OT befinner vi oss i en mörk medeltid som lever på resterna av den högkultur som utgjordes av Republiken. Jedi-Orden är uttdöd och jedikrigarna också. Skulle någon se någon utöva dess konster är det = döden för denna person. Inte konstigt att Obi-Wan och även Darth Vader känner sig lite avdankade när de möts första gången. När fick de möta en sparringparner senast? Av Prequels tycker jag att Ep. II och III är lika bra, ungefär. III:an har sina höjder som II:an saknar men å andra sidan känns III:an lite krystad mot slutet. Filmen är riktigt bra fram strax efter Obi-Wan har segrat över Anakin. Darth Sidious duperande av Anakin är faschinerande att se. Jag stör mig inte på midi-chloriderna. De är en ganska intressant förklaring. Detta tar inte bort kraftens mystik för det. Kraften finns där fortfarande men samtidigt ges en biologisk förklaring till varför vissa organismer är mer mottaglia för kraften än andra. Det finns en genetisk förklaring även i OT, om ni redan har glömt detta. Det nämns, i alla fall mellan raderna, att förmågan att känna kraften går i arv. Jag håller dock med om att man får en ganska så dålig ursäkt förklarad för att få med R2-D2 och C3PO. Ep. I är sämst i hela serien då den mest känns som en hyllningsfilm till OT. Jag stör mig på Jar-Jar-Binks som alla andra. Men glöm inte bort att barnfilmstendenserna var ganska så tydliga i Ep. VI också. Så min definitiva lista blir så här: 1. Ep. IV 2. Ep. V 3. EP. III 4. Ep. II 5. Ep. VI 6. Ep. I

:D :D :D

Skojar du? Han är ju hur cool som helst :)

Det där borde egentligen inte vara ett problem, eller hur?. Även om man skriver och regisserar själv är det bra att ha några "rådgivare" att använda som bollplank under manusskrivandet, eller t.o.m. betala en professionell manusförfattare att göra ett utlåtande. Själv vet jag med mig att skriva naturlig dialog inte är min starka sida. Här har jag mycket nytta av andras input. Det finns fler exempel, men en filmmakare med "professionella ambitioner", oavsett om man är amatör eller inte, borde ha en god portion självinsikt och självkritik för att kunna (i grova drag) avgöra vad som är hans/hennes starka och svaga sidor. Det jag säger är att jag p e r s o n l i g e n vill ha sista ordet i filmskaparprocessen; manus, inspelning och redigering. Jag anser att filminspelningen "bara" är en del av processen filmskapande. Om jag vill kalla något för "min film" så vill jag ha den kreativa kontrollen över dessa tre steg.

Du kan fråga mig. Jag kan ha det i min referenslitteratur.

Håller med 110%. Jag såg filmen på hyr-DVD första gången och då var det uppenbarligen 'The Director's Cut' slutet. Jag visste inte då att det fanns olika versioner, så när jag köpte en billig DVD-version så blev jag konfunderad och mycket besviken på slutet, som jag tyckte var det bästa med filmen när jag såg den första gången. Bioslutet tycker jag drar ner filmen riktigt mycket. Jag avskyr lyckliga slut ;)

Tankvärt inlägg Jon. Men jag undrar fortfarande om amerikaner är bättre än svenskar på att skriva. Av alla dessa filmer som visas på repertoaren så är endast ett fåtal egentligen intressanta. Problemet med svensk film, och det ser man tydligt om man jämför just amerikanska filmer med svenska, är inte i första hand innehållet utan formen. Jag håller med Martin Munthe på den punkten att svensk film ofta brister i genomförandet, att själva hantverket (både det tekniska och berättarmässiga) borde bli bättre; svensk production value är inte speciellt hög. Amerikanarna har mycket att lära oss på den punkten. Med teknik menar jag inte i första hand CGI utan cinematografi i största allmänhet. Vilka fler fotografer förutom Sven Nykvist kommer till minnet? Det finns säkert fler, men jag tycker att svensk film ganska länge har varit "tråkig" just cinematografiskt, speciellt på 70-, 80-, och 90-talet. Det börjar arta sig, tack och lov. Glöm Dogme 95! Det är kontraproduktivt för filmskapandet. Film är inte bara ett manus och en massa dialog. Film är ett bildberättande medium och på den punkten är svensk film ett u-land. Det finns dock undantag. Filmer som POPULÄRMUSIK FRÅN VITTULA ger hopp om framtiden i svensk film. Josef Fares har också en känsla för bildberättande. Det får mig att tänka på att regissören till POPULÄRMUSIK är Iranier. Det kanska är något i den svenska folksjälen som ignorerar det estetiska i film? Svensk film har länge och ofta varit centrerat kring skådespelare och en MASSA dialog. Naturlligtvis handlar det om tillkortakommande på manussidan, men även ett kammarspel kan spelas in på ett betydligt mer intressant sätt än det görs i Sverige (kolla bara in Tom Tykwers filmer). Det mesta ser ut som TV-teater. Så jag tror faktiskt, att det inte handlar om vem som gör manuset (om det är regissören eller någon annan) utan att vi måste utbilda (eller hur man nu gör) bättre regissörer som kan förmedla en story till bioduken så att det blir en upplevelse som skiljer sig från att titta på Hem till Byn, eller något annat som SVT har spelat in. Sedan avseende EGO så är det väl inget typiskt för film. Alla konstnärliga yrken har ett överflöd på folk som sätter sig på höga hästar och tittar ner på pöbeln. Inget nytt; det har alltid funnits och kommer att finnas. Men personligen hoppas jag att fokus på regissören aldrig kommer att försvinna i Sverige som det har gjort i USA sedan början på 80-talet. Amerikansk film var betydligt bättre på 70-talet när regissören gjorde skäl för sitt namn. Även om många kan bidraga till den kreativa processen så (tror jag) att det behövs en person (läs regissören) som har den huvudsakliga visionen och fokus på berättelsen som skall förmedlas på duken. Att spela in en film är väl inte direkt en demokratisk process...

Jag hade kunnat tänka mig att regissera någon annans manus om jag verkligen tyckte om storyn (frugan har faktiskt en filmidé som jag verkligen gillar, men hon vill ogärna släppa sig i från sig den ;)), man under förutsättningen att jag själv la den sista handen på manuset och gjorde de modifikationer och ändringar som jag skulle anse vara nödvändiga för att det skulle funka för mig. Om jag skall regissera en film måste jag tycka om och trivas med vartenda scen i ett manus. Likaväl hade jag kunnat tänka mig att skriva ett manus som baserar sig på någon annas bok, om jag tyckte om boken. Faktum är att det finns en roman som jag skulle vilja filma. Men saken är den att jag inte tror på en naturlag som säger BRA FILM=EN MANUSFÖRFATTARE+EN ANNAN REGISSÖR, lika mycket som jag inte tror att det per automatik blir bra bara för att MANUSFÖRFATTARE=REGISSÖR. Eller att det skulle vara en naturlag som sade BRA FILM=HÖG BUGET, etc.

Som att det finns en allsmäktig och absolut mall för vad som är bra och dålig film... Eller att det är någon mystisk naturlag som säger att det blir bättre film om flera delar på det kreativa ansvaret...

Och förresten....vad får er att tro att amerikanska manus är bättre än svenska? Det har ju flera år diskuterats om idétorka i Hollywood, att man inte har lika bra manusförfattare som för 20 år sedan. Alla dessa remakes av både amerikansk och europeisk film är ju uppenbarligen ett bevis på detta. Sedan, med tanke på all denna mängd amerikansk film som går på svenska biografer (lilla USA), hur många har egentligen bra manus? Ganska lätträknat. Jag tror att detta prat om dåliga svenska manus (visst finns dom; se bara på alla polisfilmer) kommer nog ur att europeiska filmskapare inte lika gärna följer den traditionella hollywoodmodellen för drama. Det episka filmberättandet är ju mera av en tradition. Bara för att den röda tråden inte är lika tydlig som i den vanliga hollywood-rullen, att en film inte alltid har tre akter, etc, innebär inte att ett manus per automatik är dåligt, eller? Filmer som är duktiga på att förmedla en känsla eller ett tillstånd, istället för plot-line, kan väl vara lika bra? Det är ofta regissörer som skriver sina egna filmer, eller i alla fall är upphovsmakarna till idén, som lyckas göra något originellt. Ju fler kockar som är inblandade i en soppa, ju mer "lagom" och tillrättalagt kan slutresultatet bli. Tacka vet jag "demonregissörer" med en stark vision som de brinner för att förmedla.

Många av de bättre regissörerna från nordamerika skriver (eller skrev) sina egna manus, exempelvis: David Lynch David Cronenberg Quentin Tarantino Stanley Kubrick Steven Spielberg Tobe Hooper Geroge Lucas Francis Ford Coppola Martin Scorsese John Carpenter Listan skulle säkert bli längre. Men det finns ju minst lika många stora regissörer som gör andras arbete, exempelvis Ridley Scott. Mitt mål är att skriva manus och regissera, och redigera. Jag kan tänka mig samarbeta med andra i skrivandet och redigeringen, men jag måste ha kreativ kontroll över hela processen. Idéer har jag flera och det är det som gör att jag vill filma. Jag menar, huvuddelen av filmen skapas ju i skrivprocessen. Idealet (enligt Hitchcock i alla fall) är att manuset skall vara till underlag för klippningen. Så ser jag på det. Därför vill jag vara med i hela processen.

Om man inte följer den dramaturgiska standardmallen (drama) och bryter mot gense filmiska schabloner så är riskten stor att man får kritik för det. Frågan är hur man skall ställa sig till det som manusförfattare. Måste man skriva ett manus först som håller det dramaturgiska "måttet" innan man kan bryta mot mallen? Eller skall man följa sitt hjärta, dvs. det som man själv känner fungerar? Även om man inte har mångårig erfarenhet i branschen? Jag vet inte (för jag är novis och nybörjare), men jag misstänker att många originella manus har varit tvungna att anpassa sig inom branschens råmärken för att kunna spelas in, därför att man antingen är rädd att satsa på osäkra kort eller helt enkelt för att branschen är konservativ. Sedan behöver man inte vara en Uwe Boll så fort man följer sin egen väg. Jag är övertygad om att man måste tro på sina idéer om man skall satsa på filmbranschen (det gäller iofs allt man företar sig med, oavsett bransch) men att man samtidigt måste våga bolla sina idéer. Man måste dock vara noga med vem man bollar dessa idéer med. Personligen är min fru mitt bästa bollplank då jag har ett stort förtroende för hennes känsla för estetik och konst. Förtroende är väl ett honörsord. Egentligen borde man inte lägga upp saker på detta forum om man har bestämt sig för att låta detta styra ens projekt, men det kan vara intressant ändå att höra vad andra tycker om en idé. Det är lite grann som en testpanel/testpublik; man visar sin film för en samling människor och ser hur de reagerar. Personligen anser jag att en testpanel INTE får vara avgörande för hur en film skall klippas. BLADE RUNNER är väl det bästa exemplet på detta. Bara för att publiken blev bestörta över det öppna och ganska mörka slutet så beslutade sig några fega krukor till producenter att lägga till ett gott slut. Idioti! Samma sak gäller när man lägger upp ett synopsis eller ett manus på forum som det här. Man måste ha en integritet som konstnär, även om man har valt film som sitt uttrycksmedium.

Djävligt snyggt filmat. Bra exponering och skärpa. Hög kvalitet på bildmaterialet. Nu bler jag ännu mer sugen på en Beaulieu 4008!

Kan det vara denna? http://www.revengeismydestiny.com/WarIsHell.html Känns dock inte så kul att se filmen på VHS :(

Hur kommer man över denna då?

Finns det en tredje version? APOCALYPSE NOW REDUX klockar ju in på 2h 74m. Denna film bekräftar dock Gorse tes om att förlängda versioner över lag blir sämre. De scener som ligger extra på REDUX tillför inget till historien. Dessutom känns de inte riktigt sömnlösa; musiken under den franska kolonisatör-sekvensen är ju av undermånlig kvalitet jämfört med det suveräna soundtracket i övrigt. Tack och lov att det finns en nyutgiven brittisk utgåva av bioversionen som har suverän ljud- och bildkvalitet.

I många fall kan detta stämma, men just i exemplet Terminator 2 tyckte jag att filmen blev bättre i en av de förlängda versionerna jämfört med Theatrical Cut. The Abyss tyckte jag var bättre i den korta versionen, men Härskarringen-trilogin blev överlag bättre i de förlängda versionerna. Etc. En film jag hade velat se i en förlängd version är TERMINATOR. I den DVD-version som finns nu finns en bortklippt scen vid en bensinmack som hade gjort filmen ett snäpp bättre. Dels är det ganska bra drama där men dels får man förklarat varför Terminatorn hittar Sarahs mamma. Det bästa exemplet på att en film har blivit bättre ju längre version man har fått se är DAS BOOT. Alla tre versioner är egentligen lika bra men filmen är en njutning rakt igenom eftersom den är så extremt realistisk så i det fallet är det "ju mer destå bättre". Filmens realism ökar ju längre den blir. Jag har för mig att den långa versionen av FANNY OCH ALEXANDER är bättre än bioversionen. THE THIN RED LINE är ju redan ganska seg i sin teathrical cut så jag vet inte om just den filmen blir behjälpt, eller så kanske allt faller på plats...vad vet jag.

Nu har jag inte sett FANTASTIC 4 men jag tycker att THE HULK är en riktigt bra film. Det jag har sett av FANTASTIC 4 verkar inte vara särskilt imponerande, men jag skall ge den en chans efter att ha läst denna tråd.

Jag syftade på Howard Hawks version från 50-talet. Jag älskar John Carpenters version men jag tycker att den är mer (nagelbitande) spännande än skrämmande, även om en del effekter är ganska ruggiga. Jag blev mer skrämd som barn när jag såg originalet på TV än när jag såg remaken på VHS som vuxen på 80-talet. Jag tycker fortfarande att scenen i originalet när den avhuggna handen plötsligt börjar att röra sig är otäck.

Nu har jag lagt till lite mer information så att jag får med alla viktiga aspekter av filmens handling. Jag har alltså brutit den tidigare begränsningen på 200 ord. Säg gärna vad ni tycker.

På något sätt måste man ju försöka minnas hur man upplevde en skräckfilm första gången man såg den. Det gör ju att det ofta är lite åldersrelaterat; när jag var barn skrämdes jag mera än jag gör nu som vuxen. Filmer som har skrämt mig genom åren: The Thing (1952): Nog bland de första skräckfilmer jag såg som barn och gjorde ett beständigt minne hos mig. När jag såg den igen för några år sedan var det med ett brett leende jag mindes mina traumatiska scener. Den är fortfarande bra... Exorcisten: Jag var ganska långt i åren komna när jag väl såg filmen (och då var den inte så farlig) men jag minns när jag smygkikade i en av pappas FiB Aktuellt i början av 70-talet som hade ett reportage med MÅNGA och hemska bilder på Linda Blair. Fy f*n vad de skrämde mig! Apocalypse Now: Såg den när den kom på bio (var det 1978?) och jag var 13 år eller något. Gisses vad jag hoppade högt i biofotöljen när tigern hoppade ur buskarna. Hela slutet på filmen med Col. Kurtz, innan han blir snäll, var läskig. I synnerhet huvudet på knäna...jisses! Alien: Såg den på bio i Polen, måste ha varit någongång 1979. Vad jag minns satt jag ganska ensam i en stor biosalong. Känner igen mig i vad Gorse sa. Jag satt stel som en pinne hela filmen igenom. Idag har den en annan men minst lika bra effekt på mig. Djurkyrkogården: Såg den på bio när den kom och denna film skrämde skiten ur mig. Event Horizon: Nog de mest ruggiga visualiseringarna av ett helvete som går att se på film! Ringu: När jag såg filmen så upplevde jag den mestadels som en thriller, förutom de sista 5 minuterna. Men det var ändå inte så farligt. Men efteråt var jag mörkrädd i ungefär en vecka. Motorsågsmassakern: Såg delar av den (eller kanske hela filmen) tidigt på 80-talet (när videovåldsdebatten hetsade som mest) men jag minns inte så mycket hur jag upplevde den, men jag såg om den igen för snart ett år sedan och då var det en klart obehaglig upplevelse. Man blir imponerad hur man med enkla medel luras att tro att man ser mer än vad som visas på duken. The Toolbox Murders: Det är i synnerhet kombinationen av sex och våld i en scen som har satt sig på näthinnan och i hjärnan. Filmen lyckas (i alla fall med mig) göra mig upphetsad i en scen när man ser en (vacker) kvinna mastrubera (ganska realistiskt) i badkaret. Någon minut senare ser man henne bli nitad (bokstavligt talat) genom diverse kroppsdelar och till slut huvudet av en spikpistol av en maskerad mördare. Detta plötsliga hopp mellan känslor av....eh, ja ni vet vad.....och våld, när man fortfarande har den första känslan kvar medan man ser våldet mot denna värnlösa kvinna är minst sagt....oerhört effektivt skrämselmedel. Tydligen Sephen Kings favoritscen dessutom :) Explotation på högsta nivå... Tyvärr är det inte så mycket förutom detta som skrämmer mig längre. Jag älskar genren men jag vet inte riktigt vad som lockar mig längre. Kanske en längtan att bli skrämd som ett barn?

Blade Runner är med, då är jag nöjd. Jag hade dock velat se 2001 och Apocalypse Now.

Super8 med ljudspår (direktinspelning av ljud i kameran) hade 18 rutors skillnad eftersom filmrutor och magnetband kräver helt annorulnda gång över bildruta/tonhuvud. Tonhuvudet låg längst ner i kameran. På en projektor såg det likadant ut. Det innabär (har jag för mig) att det synkade ljudet kommer 18 rutor framför bilden. Kan det vara det vara detta fenomen som du erfar?

Jag tror att fördelen med att gå en filmskola (där man lär sig hantverket) är att man slipper göra alla dyra misstag som man annars skulle ha gjort om man var tvungen att lära sig hantverket på egen hand. Visst kommer man att göra en del misstag även på skolan, men jag tror att det är större chans att lära sig rätt där från första början när man får handledning av erfarna filmare om man jämför med att studera filmskapande i en bok och sedan testa själv med en kamera. En annan STOR fördel med filmskola (fast denna faktor varierar säker mellan olika skolor) är att man skaffar sig betydligt fler "riktiga" kontakter där än man gör exempelvis på detta och andra forum. Men bortsett från detta är jag övertygad om att man kan lära sig filmyrket själv, om man har talang. Filmvärlden har flera bevis på detta. Men jag tror att det tar längre tid och lämnar efter sig ett spår av dåliga alster tills man får till det. Men allt detta är spekulationer från min sida.