Vilken sorts skräck skrämmer mest?

[Miss_Emma]

Jag läste en artikel som satte ord på min skräck.

http://www.msnbc.msn.com/id/4155691/

 

Jag älskar dem, men de är så otäcka. Zombier.

 

Vilken skräck skrämmer dig mest?

 

Varför skräms du av just det tror du?

[Rabies]

skräckfilmer är bara skrämmande fram till att dom visar monstren sen blir dom bara löjliga

[Simon W]

Jim Cameron sa, allmänt angående skräckfilmer - "there's a difference between fear and disgust" (ungefär)

 

Filmer som fokuserar på äckel och smärta är sällan skrämmande, bara obehagliga. I samma stil som obehaget man får när man kikar in hos obducenten, eller slakterier. Usch. vad äckligt.

 

Dessa filmer är nästan utan undantag alltid bättre i början, innan vi får möta allsköns onda varelser.

 

Filmer som däremot inte fokuserar på äckel och smärta tycker jag är de mest kraftfulla skräckisarna. Den japanska skräckvågen (när den var fräsch). The Shining (lillkillens cyklande i korridorerna - huga). Blair Witch Project (smart film, som INTE gick ut på att visa något). Första Alien.

 

Förväntan om smärta och äckel är mycket kraftfullare än en redovisning av smärta och äckel. Att visa monstrena är att i viss mån underskatta publiken. Men självklart, många gör väl skräckisar för att dom är intresserade av monstersminkning och effekter. Synd att då inte redovisa sitt hårda, lustfyllda arbete...

 

Det är väl helt enkelt "enklare" att visa äckel och smärta, än att skapa stämning som endast pekar på äckel och smärta, obestämt och krypande.

 

Tror och tycker jag.

[Pace]

Det okända är det som skrämmer (och fascinerar) mig mest. Det som inte syns i bilden är betydligt mer intressant än vad som faktiskt går att se. Psykologisk skräck is the shit.

 

Att inte kunna se monstret ifråga tar ifrån mig "kontrollen" över situationen och tvingar mig nästan till underkastelse för det okända. Bibliska filmer om ockulta ting tycker jag är särskilt intressant. Jag är ateist, men i filmer är religion och kampen mellan ont och gott helt underbart att se.

[jmalmsten]

Precis som Simon W skriver... det är stor skillnad mellan äckel och skrämsel... Och en sak som jag snabbt upptäckte med äckel, förutom att jag inte blev skrämd av det, var att oftast så visas det saker på bild som jag inte finner äkliga... jag menar... var med på några gris-/kreaturs-slakter så är du snabbt imun mot blod och inälvor. Då blir dessa scener bara tråkiga.

 

Takashi Miike är just en sådan kille som kör stenhårt på äckelsekvenser... jag är fortfarande halvt traumatiserad av Dead Or Alive (inte den baserad på spelet mind you me...)... Det är mest för att jag finner kombinationen exkrementer och oralt intag speciellt vidrigt... Jag reagerar... ja... men skrämd blir jag inte.

 

En annan sak den här japanen är förtjust i är tortyr. Men det är samma här... att se folk sticka in långa stick-nålar under naglarna och in i tandköttet gör fysiskt ont i mig som åskådare... men det blir ju mer en fråga om uthärdning... inte tortyr.

 

Inte det att jag tycker han är värdelös för det... jag gillar ju Ichi: The Killer ändå. Men när jag ser hans filmer så vet jag att det kommer scener som jag fysiskt måste uthärda och det är hans trademark...

 

Skräckfilmer i övrigt är jag väldigt härdad mot. Skräckfilmer satsar ju sällan på skräck... iallafall sällan på mer än det som biter på en hemofobisk fjortis från innerstan (många fördommar i samma mening;))

 

Dom filmer jag finner obehagliga är mer dom som smyger sig ner i mig och griper tag i ryggraden. Den japanska/asiatiska skräckvågen var väldigt ny och fräsh ett tag med Ringu, Ju-On (the grudge), och koreanska Tale of two Sisters. Men tyvärr har även dom börjat komma in i förutsägbarhetens era.

 

Nä, dom filmer jag tycker var mest skrämmande är dom som inte uttalat utgett sig för att vara rysare. Sånna där dylika trojanska hästar som ibland står lite malplacerade i hyrdvd-hyllorna. Däribland räknar jag Sympathy for mr Vengeance, War of the Worlds (ja jag tjatar fortfarande om den filmen), vissa Lynch-filmer. Men även rena skräckisar som Hajen...

 

Jag vet inte vad det är som skrämmer mig helt enkelt... det är väl någon slags känsla av maktlöshet som måste infinna sig. Karaktärerna måste även, oavsett hur löjlig storyn är, vara trovärdiga... verklighetsnära. Religositet, sekter, zombies, genmuterade llamor... dom skrämmer mig inte med sin blotta närvaro... det var länge sedan jag grät av skräck när vildvittrorna dök upp på teverutan i Ronja Rövardotter eller när jag satt stel och likblek när E.T. smög runt i inledningen på sin film (som jag fortfarande inte sett hela av:p).

 

Kort och gott... det krävs mer än ett urholkat lik i ett träd som skrattar ondskefullt för att skrämma mig i film...

 

Det krävs även mer än ett gäng skrikande virrpannor till snorungar ute i skogen med videokameror för att göra så att jag bryr mig tillräckligt för att sörja deras bortgång...

 

Men jag fortsätter att hyra skräckfilmer i tyst hopp om att hitta nått som får mig att bli rädd att se mig över axeln...

[Tomtebo]

Pykologisk skräck, onaturlig skräck när man inte får reda på riktigt vad det är. Mystiken ska finnas där samt trovärdheten. Man ska göra en skräckfilm där det känns verkligen som "oj, detta kan verkligen hända " eller något liknande.

 

I en skräckfilm ska man fokusera på människans undermedvetande, vad vi människor gömmer i garderoben och ta fram det. Använda de vi är mest rädda för, utnyttja bildspråket, musiken, effekterna.

 

Vi kan ju bara se "blair witch projekt" som ett bra exempel. All deras rykten som de spred att dessa personer hade på riktigt dött, att de spred denna skröna om "blair witch" att hade skådespelarna dolda innan de publicera filmen på bio samt bildspråket. När jag såg den första gången trodde jag till 100% att allt var sant. Jag såg inte blodsplatter eller några zomibes, ren pykologisk skräck och det skrämde de flesta. Jag brukar andvända Blair witch som ett bra exempel på en lågbudget film som riktigt fatta hur man får folk att bli skrämda.

[Swe__]

Alltså, ska jag vara ärlig är jag inte så mycket för skräck som ringu och så vidare. För mig känns det mest som "hoppa-till-skräck". Typ: Där kom en hand, HJÄLP. Jag gillar lite mer psykologiskt och typ folk i garderoben. Typexempel är scenerna i Saw 1 där mördaren hämtar sina offer, framförallt läkaren. Det är äckligt.

[Java ex Machina]

Alltså, ska jag vara ärlig är jag inte så mycket för skräck som ringu och så vidare. För mig känns det mest som "hoppa-till-skräck". Typ: Där kom en hand, HJÄLP. Jag gillar lite mer psykologiskt och typ folk i garderoben. Typexempel är scenerna i Saw 1 där mördaren hämtar sina offer, framförallt läkaren. Det är äckligt.

öhm... Är det inte The Ring du tänker på nu? Den har väldigt mycket "hoppa-till"-skräck i sig, medan Ringu är väldigt psykologisk.

[Swe__]

öhm... Är det inte The Ring du tänker på nu? Den har väldigt mycket "hoppa-till"-skräck i sig, medan Ringu är väldigt psykologisk.

 

 

Tycker faktiskt inte att Ringu är så mycket bättre om jag ska vara ärlig.

[Beno Zeno]

Jag tror att anledningen till att man inte blir rädd av skräckmonstrena är att varje skräck är personlig. Alla har olika sorters skräck och därför går det inte att förutsäga hur ett monster ska se ut så att alla blir rädd av det.

[jmalmsten]

tänkte bara nämna alien... en film som alla nämner som något av det läskigaste de sätt... nästan alla...

 

Själv så har aldrig riktigt skräcken infunnit sig när jag ser filmen. Men den är så välgjord på alla andra plan att jag ändå gillar den och har både 1 och 2-disc utgåvan (vill inte göra mig av med 1-discarn eftersom den har intressant extramaterial som saknas i special-edition-lådan;), samma med Aliens).

 

Men med just alien så vill jag bara säga att, man ser för mycket av monstret! (och det i en film som hyllas för att den är så återhållsam med monstret;)). Plus att flera klipp med monstret förtar allt vad spänningsuppbyggnad heter. Dels flera klipp i slutet när alienen börjar dansa fram mot ripley, men framför allt "KRAMA MIG!" klippet när den plockar kaptenen i ventilationstrumman... jag kan inte ta den på allvar helt enkelt:(

 

Just de amerikanska remakesen på japanska skräckisarna kanske jag inte ska uttala mig så mycket om... men den enda jag sett är The Grudge, som påminde mer om en tittut-lek än en skräckis... där tog Ju-On(filmen den baseras på och med samma regissör) ett mycket hårdare grepp om mig. Inspelad på video i äkta tv-j-drama anda... men med mycket större känsla på nått vis... att det var i princip omöjligt att hänga med i handlingen i remaken gör ju också sitt... (och det kommer från en som älskar att se på Lynchfilmer, nyss startat en tråd om Ed Wood, som diggar Satoshi Kon... osv ;))

[Simon W]

Självklart uppskattar inte alla samma filmer, men...

"Krama mig"-klippet varade ju typ 0.7 sekunder, så jag kan inte påstå att man monsterfrossar direkt. Betänk också att filmen kom 1979, OCH att monstrets design var, och är, väldigt nyskapande.

 

Synd att du inte fullt ut kan uppskatta Alien. Tycker den är oöverträffad inom monstergenren. Och jag tycker inte att du är puckad som inte förstår att uppskatta Alien. Alla är vi olika, och det är väl fint? ;)

 

En fråga: Kände du till aliens design innan du såg filmen?

[jmalmsten]

nejdå nejdå... jag förstår fullt ut omständigheterna och inser att det ändå var 1979... jag kan inte hitta en annan film innan dess som ens försökte på samma grad som Alien... Och jag tycker att designen är (som vanligt med ridley scott) förträfflig. Men för mig i nuläget når den inte skrämselnerven alls lika mycket som alla andra nerver den helt fuserar med i äkta Avatar-anda (känns konstigt att referera till en film som inte är gjord än, men läs dess scriptment så förstår ni vad jag menar;)).

 

Men i ärlighetens namn så är det mycket "hoppatill"-skräck den kör med;). och blod och gore är jag som jag nämnt förut alldeles för härdad för att reagera på det sättet på...

 

En annan sak jag tänkt på med "krama mig"-klippet är att jag ju faktiskt inte sett filmen på bio med en cinemascope-duk som täcker nästan hela synfältet. så där kanske det blir en mer omslutande händelse...

 

Nej jag tar det inte som en förolämpning Simon W, du uttrycker din åsikt om filmen liksom jag:)... Vi tycker ju båda att den är en förbannat bra film... ;)

 

Men jag vidhåller däremot ändå att Blair Witch är överhypad skräp och jag var bara glad när ungarna till slut dödades... för då slapp jag äntligen deras skrikande och osammanhängande logik... För mig var det så iallafall. Jag ville bara få ett slut på eländet... Sen har vi ju svenska Det Okända... ett gäng ungdommar i samma anda som blair witch... fasst nu springer dom omkring i en skog och får nervöst sammanbrott av en grillad kyckling... De två senare exemplen (BWP och DO) kan nog ha att göra med att jag aldrig får någon personlig koppling till supande ungdommar som får mentalt kollaps av att vandra i skogen? Filmer som jag bara vill säga åt dom att "MEN FÖR HELVETE LUGNA NER DIG! SLUTA SKRIK OCH SE DIG OMKRING!!!"...

 

Men som sagt... det är min syn på filmerna... och mångfald behövs ju för att nå allas fobier...

 

För att återgå till ämnet. Bra skräck kan jag kanske beskriva så här: När jag ser hotet i dagsljus framför mig så vet jag var den är och vad den kan tänkas göra mot mig och då kan jag hålla lugnet... annat är det när jag inte vet var den är. Det är då det skrämmer mig.

 

En annan sak jag just kom på, jag HATAR monster som står och skäller och morrar innan anfall! Skäll och morr är varningar... vilket betyder att den inte vill anfalla... vilket betyder att om jag bara går därifrån så blir den nöjd. Den säger ju "KOM INTE HIT!!!". Ett djur som ska anfalla är tyst och gör ju allt för att jag ska komma inom bithåll. Inte att jag ska springa ifrån den. Men det är ju en sån där film-grej som vi fått lov att leva med precis som när skurken har hjälten på kornet och plötsligt känner ett pressande behov att förklara meningen med livet för sitt offer tillräckligt länge för att hjälten antingen lyckas ta sig ur problemet själv eller att ett "oförutsett" handling av en biroll dyker upp.

 

Ännu en klassisk miss med monster är att exempelvis hundar som ska vara läskiga oftast viftar glatt med svansen... och man sitter bara och tänker "varför???".

 

Nu blev det mycket raljerande återigen... men men. Det är ett intressant ämne och jag tänker ofta på sådana saker när jag ser "läskiga" filmer. Och att säga "varför" en film är läskig är för mig omöjligt egentligen. Och det av en anledning. Just för att om jag visste VAD som skrämmer mig så är ju "mitt" monster i fullt dagsljus och den blir inte så läskig längre.

 

Bara mina tankar naturligtvis;)

[Simon W]

Ännu en klassisk miss med monster är att exempelvis hundar som ska vara läskiga oftast viftar glatt med svansen... och man sitter bara och tänker "varför???".

 

Cujo?... och varför? Ja, jag tror det är för att Cujo vill leka "bita av dig skallen-leken". Jycken är helt enkelt lite lekfullt bestialisk sådär... Groff!

 

:D

[EvilElvis]

tänkte bara nämna alien... en film som alla nämner som något av det läskigaste de sätt... nästan alla...

 

Själv så har aldrig riktigt skräcken infunnit sig när jag ser filmen. Men den är så välgjord på alla andra plan att jag ändå gillar den och har både 1 och 2-disc utgåvan (vill inte göra mig av med 1-discarn eftersom den har intressant extramaterial som saknas i special-edition-lådan;), samma med Aliens).

 

Men med just alien så vill jag bara säga att, man ser för mycket av monstret! (och det i en film som hyllas för att den är så återhållsam med monstret;)). Plus att flera klipp med monstret förtar allt vad spänningsuppbyggnad heter. Dels flera klipp i slutet när alienen börjar dansa fram mot ripley, men framför allt "KRAMA MIG!" klippet när den plockar kaptenen i ventilationstrumman... jag kan inte ta den på allvar helt enkelt:(

 

Just de amerikanska remakesen på japanska skräckisarna kanske jag inte ska uttala mig så mycket om... men den enda jag sett är The Grudge, som påminde mer om en tittut-lek än en skräckis... där tog Ju-On(filmen den baseras på och med samma regissör) ett mycket hårdare grepp om mig. Inspelad på video i äkta tv-j-drama anda... men med mycket större känsla på nått vis... att det var i princip omöjligt att hänga med i handlingen i remaken gör ju också sitt... (och det kommer från en som älskar att se på Lynchfilmer, nyss startat en tråd om Ed Wood, som diggar Satoshi Kon... osv ;))

 

 

Juo-On 1 & 2 var med på ett av mötena i vår asiatiska filmklubb. Såg först ettan och sedan tvåan direkt efter. Ettan var härligt videoaktigt läbbig. Tvåan mest en upprepning på ettan, mycket var samma material. Sen såg jag The Grudge (japanska) på Filmfestivalen och det märktes väl att dom fått stålar till effekter, tyvärr föll det mig inte lika mycket i smaken som Ju-On, en alldeles utmärkt film.

[Tomtebo]

Men jag vidhåller däremot ändå att Blair Witch är överhypad skräp och jag var bara glad när ungarna till slut dödades... för då slapp jag äntligen deras skrikande och osammanhängande logik... "MEN FÖR HELVETE LUGNA NER DIG! SLUTA SKRIK OCH SE DIG OMKRING!!!"...

 

Haha! jag håller med dig. Fy fan vad de höll på. De jag ville med blair witch var att tanke på budget m.m så lyckades de med ett koncept som fungerade. Dessutom är filmen väldigt intressant, tanke på hur mycket trovärdighet de försökte få den till. När jag såg den första gången var jag rätt skraj faktiskt. jag var dock rätt liten då, men nu på senare tid är den ren smörja.

 

En skräckfilm är väldigt svår att bli bra. Dels för att antingen tar man lite för mycket av någon av "recepeten" till filmen. Lite för mycket blood, monster och splatter... eller lite för mycket av annat. Man måste försöka ha en balans i skräckfilmen för att det ska funka. Dessutom bör man ändra lite på folk reagera i filmen. Det är ju sjukt dumma grejer de gör ibland.

 

Ta tex. fredag 13e filmerna. Jag menar!? herregud vad man försöker mjölka ur ett dåligt koncept som var dåligt redan från början. Sedan att Jason är i rymden!.... Han som skrev filmerna måste skjutas!

 

Citera Pablo fransissco (komiker) " have you ever seen 13th'n movies? Does teenage is so easy to kill... You can strangle them with a cordless phone..."

[nvm]

Som sagts... det finns olika sorters skräck... den minst intressanta är när det går ut på att man ska uthärda att se på folk som plågas fysiskt (extremt våld, splatter, etc), det är inte speciellt läskigt egentligen, utan bara jobbigt och plågsamt. Detta glider över i kategorin blod, förvridna lik, zombie-aktiga sminkningar och monster, också ganska oläskigt, mer fascinerande kanske (iofs, upplösningen i Psycho (inte absoluta slutet, det som händer precis innan) är en av få "läskiga" saker som kan dyka upp på min näthinna när det är mörkt... så jag antar att även sånt kan vara effektivt.)

 

Mer obehagligt blir det när man blandar in mer suggestion. Att se fasan i ögonen på en karaktär kan vara betydligt mer skrämmande än att se det som faktiskt ger upphov till fasan.

 

Sen tycker jag även att vissa krigsfilmer kan vara fruktansvärt skräckinjagande, kanske framförallt för att de nästan alltid baseras på verkliga händelser och att man därför blir tvingad att försöka föreställa sig hur otroligt hemskt det hade varit på plats. Det finns en scen i The Pianist (Polanski) som är oerhört skrämmande, där Adrien Brody (huvudkaraktären) gömmer sig från tyskarna i en lägenhet som ligger flera våningar upp. Man får se, från samma fönster som huvudkaraktären, hur ett antal soldater tar sig in till en familj i huset mitt emot, och kallblodigt dödar flera familjemedlemmar, bland annat kastar de ut en gammal man i rullstol från balkongen. Inget blodslafs eller särskilt detaljerade våldsskildringar, men ändå nåt oerhört skrämmande och kraftfullt!

[BenJM]

Håller fullständigt med vad Simon W skrev, först är det skrämmande tills man sett det "okända" sen blir det bara äckligt :/

[_nemo_]

tänkte bara nämna alien... en film som alla nämner som något av det läskigaste de sätt... nästan alla...

 

Själv så har aldrig riktigt skräcken infunnit sig när jag ser filmen. Men den är så välgjord på alla andra plan att jag ändå gillar den och har både 1 och 2-disc utgåvan (vill inte göra mig av med 1-discarn eftersom den har intressant extramaterial som saknas i special-edition-lådan;), samma med Aliens).

 

Men med just alien så vill jag bara säga att, man ser för mycket av monstret! (och det i en film som hyllas för att den är så återhållsam med monstret;)). Plus att flera klipp med monstret förtar allt vad spänningsuppbyggnad heter. Dels flera klipp i slutet när alienen börjar dansa fram mot ripley, men framför allt "KRAMA MIG!" klippet när den plockar kaptenen i ventilationstrumman... jag kan inte ta den på allvar helt enkelt:(

 

Alien......

 

Den pendlar ofta upp och ner från första platsen som min absoluta favoritfilm. Men den är en av de filmerna som alltid lyckas hålla sig kvar, många filmer liksom kommer och går.

 

Såg den första gången när jag var 11 år tror jag (har säkert redan berättat det här minnet tidigare =). Jag och kompisen smög in i hans storebrors rum när han var borta hos någon tjej. Han hade posters på Linda Blair på väggen och hela rummet hade en skön skräckstämning. Och tro mig, har aldrig varit så jävla rädd i hela mitt liv. Var även i detta rum jag såg Hajen och Evil Dead för första gången.

 

Idag är man ju inte lika rädd för den, detta pga många anledningar. Men den är fortfarande skrämmande, och detta tror jag beror på Ridley Scotts makalösa användande av ljud och ljus (hmm, upprepning?). Han är en mästare på just det helt enkelt. Och att monstret syns för mycket håller jag inte med om. Eller kanske? Men såna där saker står och faller på monstrets design. Men just med alien-monstret så är den ju så jävla bra helt enkelt. Har aldrig sett ett lika bra monster, varken före eller efter. H.R Giger som ritat är ju grovt störd och alla hans teckningar ser ut att komma direkt ur ett futuristiskt helvete. Ett genidrag av Scott att använda sig av honom till filmen.

 

"Krama mig" klippet är ju lätt ett av de bästa hoppa till-klipp någonsin, även fast du nu har förstört det litegrann =)

 

Ett annat "hoppa till-klipp" som är GRYMT är det från Exorcisten 3 (understattad film). Ni som sett den vet vilket jag menar. Låååååååångt klipp. Så jävla effektivt.

[Java ex Machina]

Ett annat "hoppa till-klipp" som är GRYMT är det från Exorcisten 3 (understattad film). Ni som sett den vet vilket jag menar. Låååååååångt klipp. Så jävla effektivt.

Exorcisten 3 tycker jag är ruggigt bra. Kommer ihåg att jag såg den när jag gick i högstadiet första gången, troligen på TV1000 eller FilmNet, och gillade den redan då (hade inte sett vare sig ettan eller tvåan), och jag såg faktiskt om den igen för första gången på många år nu 2006 och den var fan fortfarande lika ruggigt bra.

 

Fattar inte att William Peter Blatty inte gör mer film. Jag är verkligen sugen på att se The Ninth Configuration nån gång när jag får möjlighet.

[_nemo_]

Exorcisten 3 tycker jag är ruggigt bra.

 

Jafan. Den är lite lustig, Exorcist-trilogin.

 

Den första filmen är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin sett.

Tvåan är utan tvekan en av de sämsta (kanske DEN sämsta?)

Sen så kommer trean och beskylls för att vara minst lika dålig som tvåan, fast jag tycker att den är jävla bra. Väldigt annorlunda mot sina föregångare.

 

För att hålla sig till ämnet också då.

 

Den skräck som skrämmer mest är den som lindats in i en bra produktion i övrigt. Hur äckligt monstret än är, hur många bra hoppa till-scener det än finns. Ingenting funkar om det inte finns trovärdiga skådisar och en bra story också.

[Tomtebo]

Ingenting funkar om det inte finns trovärdiga skådisar och en bra story också.

 

 

Sant. Känns ju jävligt tråkit att se en skräckfilm när man totalt stör sig på hur skådespelarna agerar i filmen.

Storyn är ju viktigast. Mest intressanta med genre är ju att här kan man ju nästan låta huvudrollen dö. Känns ju lite dumt, men det skulle vara verkligen en syn och man skulle sitta där och säga " Va fan!?" funkar ju inte direkt i någon annan genre, förutom Sif-fic,fantasy kanske.

 

Det jag saknar är trovärdigheten i filmerna. Ska det vara så svårt att göra något sådant?

[jmalmsten]

ok... nu har jag sett cujo också... Inga viftande svansar, men nog så väl så kände den "mordiska besten" det nödvändigt att upprepade gånger varna sitt offer innan anfall... suck...

 

Plus att jag satt och irriterade mig medans modern sitter i bilen i tre dagar i ren apati och gör ingenting... förrän absoluta slutet... och när hon väl får tag i en revolver, har stabbat vovven och allt, int' fan skjuter hon heller!... så när den kommer tillbaka i sitt sista anfall så sitter jag bara och säger högt för mig själv "Vad var det jag sa? Du skulle ha skjutit när du hade chansen!" då lyssnade hon och sköt. Plus det övergoda hollywoodslutet var droppen...

 

Nä, hunden såg iallafall farlig ut... men all annan skräck gick mig förbi precis som i Blair Witch och Det Okända... Bra skräck kräver karaktärer som är trovärdiga och som iallafall försöker överleva när dom kan. Karaktärer som inte spenderar halva filmen med att sitta i en bil och gråter medan sonen dör av uttorkning.

 

Allt detta samtidigt som jag minns att jag läst om en gammal 80årig bonde i indien som blev attackerad av en tiger, han fick gudomlig inspiration, stack ner handen mellan käftarna och slet ur tungan på attackeraren... då blev det lugnare med tigern som rullade runt och spydde blod. Sonen åt bonden kom då och gav tigern nådaskottet... det är som lite skillnad på folk å folk...

 

Jag brukar prisa War of the Worlds för att det är nog den enda filmen där vi får följa macho-killen Tom Cruise i en hel film där han är skiträdd hela vägen. Han får mentalt sammanbrott, familjen raserar runt honom, han gråter (om det är för att hans älskade utomjordingar inte var så snälla after all eller inte vet jag inte:p)... men han gör något iallafall. Det är där stora skillnaden är mellan skräckisar som jag gillar och de jag inte gillar. Eller helt enkelt filmer som jag gillar vs inte gillar...

 

Oavsett genre så klarar jag inte av att se en film där inget görs... där karaktärerna springer omkring som yra höns och skriker så man bara vill binda ner och sätta munkavle på och göra jobbet åt dom. Om så bara för att slippa dom ett tag...

 

Då var det mer underhållande och spännande med lågbudget skräckisen Feast som jag såg direkt innan... men eftersom jag inte vill spoila något i den filmen så säger jag bara: se den och var beredd på det mesta! ;)

 

Det är lite oroande det här... jag går omkring och ser Omen, Children of the Damned, Cujo och alla de där gammla skräckklassikerna men blir bara besviken... är jag så udda till sinnet? Jag såg tillockmed Tomie en japansk skräckis från början av japan-vågen inom genrern men även där uteblev skräcken... fasst å andra sidan så upptäckte jag ju Hajen igen som lyckades, trots uppenbar animatronic-haj, sitta med vidöppna ögon i full spänning.

 

En annan film jag måste nämna i trådens ämne, Tale of Two Sisters... jag har sedan dess aldrig varit med om liknande nervkittlande spänning. Den lyckades med konststycket att få mig rädd för en scen där en tjej inte ser vad som är nedanför sängen...

 

Och appropå trovärdighet... jag tror att bara karaktärerna uppför sig på folkvis så kan historien vara hur verklighetsbefriad som helst men ändå skrämmas. Jag menar... Det är det jag är så fascinerad över med Shaun of the Dead, jag kunde direkt identifiera mig med karaktärerna, och deras vägran att inse vad som händer runt omkring dom. Samma med folket i War of the Worlds, jag kände att det är nog så jag skulle reagera vid en utomjordisk invasion. Rädda vad som räddas kan från familjen... om jag blev attackerad av en rabiessmittad sankt bernard så skulle jag ju inte bara sitta och säga "det är ingen fara, vi klarar oss nog om vi bara väntar ett par tre dagar i den stekande solen utan mat eller vatten..."

 

OK, Shaun var inte så skrämmande, men nog så rolig och koncentrationen är i topp under hela filmen...

 

Mycket raljerarnde blev det, men jag försökte få med lite konstruktivt också;)

[Tomtebo]

Jag håller med dig angående karaktärernas trovärdighet osv. Jag kan säga att jag satt helt spännd när jag såg War of the Worlds. Det kändes väldigt trovärdigt, att just något sånt kunde hända. Dessutom var det ganska skönt att se en "vanlig" människa's strävan efter överlevnad och inte några hyppade människor som är redan säkra innan och bara försöker komma på ett sätt att döda "krypen". Den var skön att se. Nog om det...

 

I min nästa kortfilm, (som är tänkt en pyskologisk, mystiks skräckfilm av något slag) har jag verkligen försökt få tag på så mycket fakta om så mycket olika saker. Jag har redan en hög med böcker om, pykologi, myter runt om i världen, mordutredningar osv osv. Jag försöker verkligen få filmen att bli så trovärdig som möjligt och detta med hjälp av eventuella händelser i tid och rum. Jag tycker man ska ha den här känslan, att sitta titta på filmen och tänka.. "shit, kan det verkligen hända" och sedan gör man en reaserch och inse att det kanske man kan :P aja.. blev lite flumm nu men endå.

[Simon W]

Lite OT, trots allt...

 

Jag gillar inte war of the worlds, av den kanske simpla anledningen att jag inte tyckte om huvudkaraktärerna. Cruise var en självcentrerad, labil farsa; dottern var en gapig snorunge; sonen var sur och tvärsöver mest hela tiden. Jag sympatiserade inte med dom, och då spelade det ingen roll hur rädda och utasatta dom var. Jag kände inte för dom. Synd på en annars maffig film.