Interaktiv film? Finns det?

[nvm]

Finns det öht några seriösa försök med att blanda in interaktivitet i film? Kanske rent av några lyckade? Eftersom alla datorspel är så jävla värdelösa så tycker jag det skulle vara intressant att se vad som hände om nån med spelfilmens ideal och kvalitetskrav gav sig in på det interaktiva området. För jag förstår inte varför datorspel alltid måste vara fula och opoetiska. Är folk bara ute efter "gameplay" eller? Ingen som försöker sig på att använda sig av interaktivitet på ett mer konstnärligt sätt?

 

Om ingen vet nåt som finns åt det här hållet, så kanske ni ändå har några tankar kring ämnet.

[_nemo_]

http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=12632&highlight=interaktiv

[nvm]

http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=12632&highlight=interaktiv

 

Jamen se vad man kan hitta om man letar. Tackar!

[Anhool]

Finns det öht några seriösa försök med att blanda in interaktivitet i film? Kanske rent av några lyckade? Eftersom alla datorspel är så jävla värdelösa så tycker jag det skulle vara intressant att se vad som hände om nån med spelfilmens ideal och kvalitetskrav gav sig in på det interaktiva området. För jag förstår inte varför datorspel alltid måste vara fula och opoetiska. Är folk bara ute efter "gameplay" eller? Ingen som försöker sig på att använda sig av interaktivitet på ett mer konstnärligt sätt?

 

Om ingen vet nåt som finns åt det här hållet, så kanske ni ändå har några tankar kring ämnet.

 

Eftersom du säger så där tror jag inte att du spelat speciellt mycket datorspel. Kolla igen.

[nvm]

Eftersom du säger så där tror jag inte att du spelat speciellt mycket datorspel. Kolla igen.

 

Gärna! Nåt tips? Helst saker som lägger lite fokus på det narrativa. (EDIT: och/eller det estetiska)

 

Jag är inte mycket till datorspelare, men håller ändå koll hyfsat på det eftersom det intresserar mej, och tycker mej faktiskt ha kött på benen när jag säger att så gott som alla datorspel är tattiga i något avseende, på ett helt annat sätt än genomsnittliga filmer. Det känns som ett väldigt ungt och outvecklat medium fortfarande, låst både i sina föreställningar om hur saker och ting ska vara, och vad man inte behöver lägga så mycket energi på. Det är väl visserligen filmen också, men inte lika mycket. Jag känner till kanske två eller tre datorspel som kvalitetsmässigt kommer i närheten av vad man förväntar sig av en film, men även dessa framstår som ganska amatörmässiga i jämförelse med det mesta med hyfsad budget i filmväg.

 

Men, har du tips om något som totalt gått mej förbi så är jag idel öra!

[Java ex Machina]

Spela igenom hela Grand Theft Auto: San Andreas.

[Anna_Dea]

Gärna! Nåt tips? Helst saker som lägger lite fokus på det narrativa. (EDIT: och/eller det estetiska)

 

Jag är inte mycket till datorspelare, men håller ändå koll hyfsat på det eftersom det intresserar mej, och tycker mej faktiskt ha kött på benen när jag säger att så gott som alla datorspel är tattiga i något avseende, på ett helt annat sätt än genomsnittliga filmer. Det känns som ett väldigt ungt och outvecklat medium fortfarande, låst både i sina föreställningar om hur saker och ting ska vara, och vad man inte behöver lägga så mycket energi på. Det är väl visserligen filmen också, men inte lika mycket. Jag känner till kanske två eller tre datorspel som kvalitetsmässigt kommer i närheten av vad man förväntar sig av en film, men även dessa framstår som ganska amatörmässiga i jämförelse med det mesta med hyfsad budget i filmväg.

 

Men, har du tips om något som totalt gått mej förbi så är jag idel öra!

 

Spela igenom ett österlänskt-rollspel och säg sen vilket som är mest interaktivt mellan film och spel. Film är en förjävla stor begränsning i jämnföresle.

[nvm]

Spela igenom hela Grand Theft Auto: San Andreas.

 

Har inte spelat det, men det verkar vara ett ovanligt snyggt och estetiskt genomarbetat spel (även om realtids-3d fortfarande ser rätt förskräckligt ut när man försöker sig på realistiska saker egentligen, fast det kanske börjar bli bättre, tänk Alan Wake). Från det jag har sett verkar det dock inte ha mycket gemensamt med det jag är ute efter, huvudsakligt fokus verkar fortfarande ligga på "gameplay" i GTA.

 

Jag kanske ska omformulera det jag sa först; naturligtvis finns det bra spel, ta en sån enkel sak som tetris, som lyckas vara precis vad det behöver vara, varken mer eller mindre, och gör det bra. Det jag menar är att det sällan finns plats för "poesi" i datorspel. Det är nästan alltid väldigt väldigt konkreta händelseförlopp, tryck på en knapp så hoppar din karaktär, tryck på en annan så skjuter han, få minst tio tusen poäng så kommer du till nästa bana eller får ett ballare vapen etc... Ett medium som bara kan bjuda på detta blir väldigt grovt och ointressant i längden, tycker jag. Det har mycket likheter med barnfilm när den är som sämst, man dumförklarar på nåt sätt publiken genom att inte våga använda några associationer, metaforer och andra tekniker som på många sätt är grundstolpar inom alla konstarter. Det kanske räcker för andra men jag känner bara att jag tappar intresset. Det behövs mer abstrakta saker, mer diffusa och känslomässigt engagerande saker. Mer poesi och konst helt enkelt, kombinerat med intressant estetik. Filmen har detta i någon grad, datorspel har det nästan aldrig.

[nvm]

Spela igenom ett österlänskt-rollspel och säg sen vilket som är mest interaktivt mellan film och spel. Film är en förjävla stor begränsning i jämnföresle.

 

Österlänskt rollspel? Datorrollspel eller annat rollspel? Låter intressant, nån speciell titel som man kan börja kika på? :)

[Anhool]

Men dessa filmer du pratar om, är inte det ofta smalare, ofta icke Hollywood? Du får nog leta på samma sätt när det gäller spel. Finns massor av obskyra indiespel, gäller nog bara att veta var man ska leta(nej, jag vet inte var man ska leta:D).

[Anna_Dea]

Österlänskt rollspel? Datorrollspel eller annat rollspel? Låter intressant, nån speciell titel som man kan börja kika på? :)

 

Kolla upp serien Final Fantasy. Där är grundstomen för vad RPG är idag. Ingen film kan mätas sig med att få uppleva en 40-timmars historia genom att själv vara huvudpersonen. Sen att deras manusförfattare är utom denna värld är en annan sak som gör att vilken film som helst har svårt att mäta upp.

 

T.ex. Dragon Quest VII har ett manus på 14,000 sidor bara med dialog från karaktärerna. Det är just det att du tillbringar mer tid med karaktärerna, lär känna, dem och somsmåningom lär du dig känna deras känslor och tankar, tillsammans med världar som inte någon film har skapat hittils. Jag skrattar den personen i ansiktet som säger Pan´s Labyrinth är en vackrare film än any-given del i Final Fantasy serien.

 

Sen kan du kolla upp namnen "Hironobu Sakaguchi" "Nobuo Uematsu" "Tetsuya Nomura" De har ett ganska så imponerade CV.

 

Och för att svara på inlägget där uppe. Det är tusentals spels som har gett människor känslor. Att jämnföra GTA serien med det stadiet är som att säga COMMANDO med Arnold är en känslofylldfilm... Gå in på Loading.se och sen ställd fråga om Shadow of the Colossus till Ps2 är ett spel fylld med poesi och känslor ;)

 

Slänger även med en bild på Tidus som är huvudpersonen i Final Fantasy X

 

http://www.yankidank.com/gallery/albums/art/tidus.sized.jpg

[Jawo]

Har inte spelat det, men det verkar vara ett ovanligt snyggt och estetiskt genomarbetat spel (även om realtids-3d fortfarande ser rätt förskräckligt ut när man försöker sig på realistiska saker egentligen, fast det kanske börjar bli bättre, tänk Alan Wake). Från det jag har sett verkar det dock inte ha mycket gemensamt med det jag är ute efter, huvudsakligt fokus verkar fortfarande ligga på "gameplay" i GTA.

 

Jag kanske ska omformulera det jag sa först; naturligtvis finns det bra spel, ta en sån enkel sak som tetris, som lyckas vara precis vad det behöver vara, varken mer eller mindre, och gör det bra. Det jag menar är att det sällan finns plats för "poesi" i datorspel. Det är nästan alltid väldigt väldigt konkreta händelseförlopp, tryck på en knapp så hoppar din karaktär, tryck på en annan så skjuter han, få minst tio tusen poäng så kommer du till nästa bana eller får ett ballare vapen etc... Ett medium som bara kan bjuda på detta blir väldigt grovt och ointressant i längden, tycker jag. Det har mycket likheter med barnfilm när den är som sämst, man dumförklarar på nåt sätt publiken genom att inte våga använda några associationer, metaforer och andra tekniker som på många sätt är grundstolpar inom alla konstarter. Det kanske räcker för andra men jag känner bara att jag tappar intresset. Det behövs mer abstrakta saker, mer diffusa och känslomässigt engagerande saker. Mer poesi och konst helt enkelt, kombinerat med intressant estetik. Filmen har detta i någon grad, datorspel har det nästan aldrig.

 

Jag är inte mycket för posei och har därför ingen aning om vad som är bra poesi och vad som är dålig. Men, Max Payne har en hel del fina metaforer och monologer.

 

Kolla även in Metal Gear Solid serien, riktigt grymma filmsekvenser i det spelet.

 

Beyond Good and Evil gör väl kanske inte så imponerande saker rent filmiskt, men det gör saker som något annat medium aldrig kan göra.

 

När cd-romen introducerades så fick spelmakarna mycket utrymme som dom inte visste vad dom skulle ha till. Därför så proppades dom ofta fulla med riktigt filmade filmsekvenser. Vissa var mer eller mindre endast filmer där man ibland kanske kunde välja väg, eller bestämma om han skulle skjuta den där killen eller ej.

Dessa spel var dock mer eller mindre alltid värdelösa.

[Anhool]

Vissa var mer eller mindre endast filmer där man ibland kanske kunde välja väg, eller bestämma om han skulle skjuta den där killen eller ej.

Dessa spel var dock mer eller mindre alltid värdelösa.

 

Snacka inte skit om Wing Commander :D

[Jawo]

Snacka inte skit om Wing Commander :D

 

Nej, nej. Personligen älskar jag spel med FMV, C&C, Rebel Assualt osv osv. Men det fanns ju vissa spel som enbart gick ut på att visa film, och där själva spelmomenten var att klicka på delar av bilden. Dom spelen ska ju tydligen inte vart så mycket att hänga i granen för (har aldrig riktigt spelat några sådana spel själv dock).

[Christian van Caine]

Filmen Wing Commander är fullt okey att dissa oavsett vilket ;-)

[Java ex Machina]

Har inte spelat det, men det verkar vara ett ovanligt snyggt och estetiskt genomarbetat spel (även om realtids-3d fortfarande ser rätt förskräckligt ut när man försöker sig på realistiska saker egentligen, fast det kanske börjar bli bättre, tänk Alan Wake). Från det jag har sett verkar det dock inte ha mycket gemensamt med det jag är ute efter, huvudsakligt fokus verkar fortfarande ligga på "gameplay" i GTA.

som sagt, spela igenom GTA san andreas. Skarpare satir har jag aldrig sett i ett tv-spel. Det är en grymt genomarbetad story, välregisserade cutscenes, vass dialog gjord av några av de mest passande skådisarna de kunde hitta i hollywood (Chris Penn, Samuel L Jackson, James Woods etc etc etc) och fan vad dom lyckats bra med att göra en progressiv story som växer i takt med spelarens valmöjligheter.

Det är inte ett spel - det är en plats.

[Jawo]

Filmen Wing Commander är fullt okey att dissa oavsett vilket ;-)

 

Var visserligen inte så gammal när jag såg den, men jag tyckte den var rätt bra.

[TheBrotherOfLight]

Börja kanske med att definiera interaktiviteten i sammanhanget. Vill du att handlingen ska vara interaktiv, det vill säga att du kan påverka hur den börjar, slutar och hur den fortskrider, eller vill du bara ha lite gameplay mellan en massa filmsekvenser?

 

Vill du ha filmisk interaktivitet finns det förmodligen inget bättre spel än Fahrenheit. Beyond Good & Evil är också väldigt filmiskt, men kanske mest för att de kör med låtsas-wide-screen hela tiden.

 

Att läsa Anna Deas inlägg gjorde mig varm måste jag säga. Håller med henne till hundra procent, även om jag själv har lite svårt för RPG. När jag läste Java ex Machinas inlägg satt jag också och nickade medhållande för allt han säger är sant tycker jag.

 

I alla fall... Själv har än att bli berörd av en film eller bok lika mycket som jag blivit berörd av vissa tevespel.

[nvm]

Kolla upp serien Final Fantasy. Där är grundstomen för vad RPG är idag. Ingen film kan mätas sig med att få uppleva en 40-timmars historia genom att själv vara huvudpersonen. Sen att deras manusförfattare är utom denna värld är en annan sak som gör att vilken film som helst har svårt att mäta upp.

 

T.ex. Dragon Quest VII har ett manus på 14,000 sidor bara med dialog från karaktärerna. Det är just det att du tillbringar mer tid med karaktärerna, lär känna, dem och somsmåningom lär du dig känna deras känslor och tankar, tillsammans med världar som inte någon film har skapat hittils. Jag skrattar den personen i ansiktet som säger Pan´s Labyrinth är en vackrare film än any-given del i Final Fantasy serien.

 

Sen kan du kolla upp namnen "Hironobu Sakaguchi" "Nobuo Uematsu" "Tetsuya Nomura" De har ett ganska så imponerade CV.

 

Och för att svara på inlägget där uppe. Det är tusentals spels som har gett människor känslor. Att jämnföra GTA serien med det stadiet är som att säga COMMANDO med Arnold är en känslofylldfilm... Gå in på Loading.se och sen ställd fråga om Shadow of the Colossus till Ps2 är ett spel fylld med poesi och känslor ;)

 

Slänger även med en bild på Tidus som är huvudpersonen i Final Fantasy X

 

Jaha, var det det du menade med "österländskt rollspel". Final fantasy-serien har jag känt på, men det är inte vad jag är ute efter. Hyfsat fint men jag tycker man hela tiden måste ignorera massa irriterande detaljer för att kunna uppleva det riktigt bra.

 

----

 

Jag kanske måste förklara ännu närmre vad jag är ute efter. Någon verkade tro att jag med "poesi" menar diktande. Kanske uttryckte mej otydligt! Jag menar att man har ett mer poetiskt sinnelag i berättandet (om man nu väljer att ens berätta något). Det kan man ha utan att använda ett endaste ord. Lite tillspetsat: Jag vill använda datorspelsmediet till konst! Jag vill ha ett spel som kan ge mej som spelare en intellektuell och/eller filosofisk utmaning - på samma sätt som många riktigt bra filmer gör, t ex 2001 - men i interaktiv form. Som jag försökte förklara innan tror jag att detta är svårt att finna i de flesta datorspel, eftersom upplevelsen nästan alltid filtreras genom själva handhavandet av spelet ("gameplay"). Nästan alltid är huvudsaken, grundkonceptet att styra spelet på ett väldigt konkret plan; de mer abstrakta grejer jag är ute efter behandlas sällan som nåt annat än lite "lull-lull" som kletas på utanpå denna stomme av knapptryckningar, adrenalin, reflexer och menyval. Det är bara till för att göra själva gameplayet mer intressant.

 

Tänk efter. I ett FPS så är, lite förenklat, själva fokus att styra genom olika miljöer, och sikta på och träffa andra som gör samma sak mot dej. I princip skulle man kunna ta bort alla monster, mörka skuggiga utomjordiska miljöer och balla vapen, och ersätta det med olika förenklade former och skissartade bilder; själva grunden i spelet skulle fortfarande stå kvar, även om det antagligen skulle vara betydligt mer ointressant att spela. Gör samma tankeexperiment med andra spelgenrer, som racerspel, rollspel, pusselspel som tetris etc (ja där har man ju ofta redan gjort det, faktiskt), sportspel, etc, så märker ni nog att de flesta fungerar som koncept även när man tar bort större delen av berättandet!

 

Som jag ser det finns det egentligen bara en enda spelgenre som i stort sett skulle braka ihop om man försökte sig på detta: den numera så gott som döda äventyrsgenren. De ligger nog också närmast det jag är ute efter, även om också dessa ofta varit på tok för komplicerade i handhavandet (tänk på alla gamla textspel där det kunde ta timmar bara att komma på vilken formulering man skulle använda för att typ öppna en dörr). När det blev som bäst blev det dock riktigt bra även på en konstnärlig nivå; om nån är nyfiken tycker jag man ska ta sig en titt på Riven, det andra spelet i Mystserien. Det är inte riktigt vad jag vill göra, jag tycker fortfarande det är en allt för konkret berättelsevärld som man utforskar, men det finns en sällsynt känsla av att man beter sig helt naturligt i en riktigt värld, istället för vanligt gameplay har man denna värld samt berättelsen som man befinner sig i. Det finns liksom inget irriterande filter mellan mej och det jag försöker uppleva. Dessutom har tillverkarna haft en alldeles särskilt känsla för detaljer och helhetstänkande i det spelet (och så är spelet nåt vansinnigt vackert... trots att det har tio år på nacken så är det betydligt mer verklighetstroget än nästan nåt som släpps idag).

 

Jag tycker det skulle vara väldigt spännande att försöka utgå från den kvalitet som t ex Riven har, men istället göra något där man som spelare utforskar mer abstrakta idéer, fokus på funderingar av det filosofiska slaget och även spelets estetik, på samma sätt som många filmskapare och konstnärer gör i sina medier. Istället för att utgå från handhavandet av spelet och försöka få det att passa in i en värld/estetik/konceptidé/dyl, så tar man det från andra hållet, börjar med en idé och ser sedan på vilket sätt man kan låta en spelare utforska den i eget tempo och riktning. Låter det flummigt?

 

 

Det är bra att ni inte förstår, för ju mer utförligt jag försöker förklara vad jag vill och varför, desto bättre förstår jag det själv! :)

[Anna_Dea]

Jaha, var det det du menade med "österländskt rollspel". Final fantasy-serien har jag känt på, men det är inte vad jag är ute efter. Hyfsat fint men jag tycker man hela tiden måste ignorera massa irriterande detaljer för att kunna uppleva det riktigt bra.

 

Irreterande detaljer som vadå? De brister man ser idag såg man knappast när det kom ut!

 

----

 

Jag kanske måste förklara ännu närmre vad jag är ute efter. Någon verkade tro att jag med "poesi" menar diktande. Kanske uttryckte mej otydligt! Jag menar att man har ett mer poetiskt sinnelag i berättandet (om man nu väljer att ens berätta något). Det kan man ha utan att använda ett endaste ord. Lite tillspetsat: Jag vill använda datorspelsmediet till konst! Jag vill ha ett spel som kan ge mej som spelare en intellektuell och/eller filosofisk utmaning - på samma sätt som många riktigt bra filmer gör, t ex 2001 - men i interaktiv form. Som jag försökte förklara innan tror jag att detta är svårt att finna i de flesta datorspel, eftersom upplevelsen nästan alltid filtreras genom själva handhavandet av spelet ("gameplay"). Nästan alltid är huvudsaken, grundkonceptet att styra spelet på ett väldigt konkret plan; de mer abstrakta grejer jag är ute efter behandlas sällan som nåt annat än lite "lull-lull" som kletas på utanpå denna stomme av knapptryckningar, adrenalin, reflexer och menyval. Det är bara till för att göra själva gameplayet mer intressant.

 

Alltså nu börjar jag ifrågasätta din kompetens inom tv-spelens värld. Har man följt utveckligen sen Nintendo släppte sin första stationära konsol 1986 så har man en ganska så självklart insikt över hur folket har upplevt och växt med kulturen.

 

Ta t.ex. Super Mario Bros! Det av något blandar interaktivitet med människan samtidigt som det är ganska simpelt uppbyggt. Man får använda balanssinnet till det fullaste och sen att använda ljudet som rytm till banornasformer.

 

Jag hoppas inte att du påstår att tv-spel är bara gameplay. Vet du ens vad serierna: Legend of Zelda, Super Mario, Final Fantasy, Castlevania, Metal Gear solid, Ys, m.m har för impakt bland spelarna?

 

 

Tänk efter. I ett FPS så är, lite förenklat, själva fokus att styra genom olika miljöer, och sikta på och träffa andra som gör samma sak mot dej. I princip skulle man kunna ta bort alla monster, mörka skuggiga utomjordiska miljöer och balla vapen, och ersätta det med olika förenklade former och skissartade bilder; själva grunden i spelet skulle fortfarande stå kvar, även om det antagligen skulle vara betydligt mer ointressant att spela. Gör samma tankeexperiment med andra spelgenrer, som racerspel, rollspel, pusselspel som tetris etc (ja där har man ju ofta redan gjort det, faktiskt), sportspel, etc, så märker ni nog att de flesta fungerar som koncept även när man tar bort större delen av berättandet!

 

Så du påstår att Doom och Halo 3 kommer vara lika spel, med liknade känsla och upplevelse? Det är en stor skillnad på spel och spel, som det är för film och film. Spelens genren har utvecklats oehört mycket framför allt när tekniken spinger frammåt. Det är en sån stor skillnad på t.ex. ett rollspel till Snes och till Ps2. Annars får du mer än gärna dra vad som är likheterna mellan dem? Att säga t.ex. att rollspelen är samma för att man samlar erfarenhetspoäng är som att säga att alla bilar är lika för de har 4 däck.

 

Som jag ser det finns det egentligen bara en enda spelgenre som i stort sett skulle braka ihop om man försökte sig på detta: den numera så gott som döda äventyrsgenren. De ligger nog också närmast det jag är ute efter, även om också dessa ofta varit på tok för komplicerade i handhavandet (tänk på alla gamla textspel där det kunde ta timmar bara att komma på vilken formulering man skulle använda för att typ öppna en dörr). När det blev som bäst blev det dock riktigt bra även på en konstnärlig nivå; om nån är nyfiken tycker jag man ska ta sig en titt på Riven, det andra spelet i Mystserien. Det är inte riktigt vad jag vill göra, jag tycker fortfarande det är en allt för konkret berättelsevärld som man utforskar, men det finns en sällsynt känsla av att man beter sig helt naturligt i en riktigt värld, istället för vanligt gameplay har man denna värld samt berättelsen som man befinner sig i. Det finns liksom inget irriterande filter mellan mej och det jag försöker uppleva. Dessutom har tillverkarna haft en alldeles särskilt känsla för detaljer och helhetstänkande i det spelet (och så är spelet nåt vansinnigt vackert... trots att det har tio år på nacken så är det betydligt mer verklighetstroget än nästan nåt som släpps idag).

 

Om du påstår att ett urdött peka-klicka-spel som Riven skulle vara det ultimata interaktiva spelet hittils, plus att du väljer att propagera att det skulle ha en fin känsla för detaljer när det finns tusentals spel som har en vackrare art-design. Verklighet har inte varit det som har driftat utvecklarna att göra spel. Kolla bara på top 50 över världens mest sålda spel, sen kan du kolla på omröstningar av läsare som har röstat fram världens bästa spel, samtidigt som man kollar in de störra sidorna och tidningarna vad de har röstat fram år efter år.

 

Jag tycker det skulle vara väldigt spännande att försöka utgå från den kvalitet som t ex Riven har, men istället göra något där man som spelare utforskar mer abstrakta idéer, fokus på funderingar av det filosofiska slaget och även spelets estetik, på samma sätt som många filmskapare och konstnärer gör i sina medier. Istället för att utgå från handhavandet av spelet och försöka få det att passa in i en värld/estetik/konceptidé/dyl, så tar man det från andra hållet, börjar med en idé och ser sedan på vilket sätt man kan låta en spelare utforska den i eget tempo och riktning. Låter det flummigt?

 

Hur insatt är du i tv-spels kunskap? innan jag ens börjar här vill jag höra det. Skulle du säga samma sak på ett seriöst tv-spels forum så skulle folk ifrågasätta dig som en ganska så nybörjare.....

 

 

Det är bra att ni inte förstår, för ju mer utförligt jag försöker förklara vad jag vill och varför, desto bättre förstår jag det själv! :)

 

Hittils verkar du bara vara helt ute och cyklar.

[barnholdt]

Finns det öht några seriösa försök med att blanda in interaktivitet i film? Kanske rent av några lyckade? Eftersom alla datorspel är så jävla värdelösa så tycker jag det skulle vara intressant att se vad som hände om nån med spelfilmens ideal och kvalitetskrav gav sig in på det interaktiva området. För jag förstår inte varför datorspel alltid måste vara fula och opoetiska. Är folk bara ute efter "gameplay" eller? Ingen som försöker sig på att använda sig av interaktivitet på ett mer konstnärligt sätt?

 

Om ingen vet nåt som finns åt det här hållet, så kanske ni ändå har några tankar kring ämnet.

 

Det kanske redan finns interaktiv film bara det att tittaren inte behöver välja utgång eller handling på det sett som man normalt förknippar med interaktivitet. Någon lärd och klok som är påläst kan säkert an term för fenomenet.

 

Tittaren blir matad av bild och ljud för att sedan fylla på tomrummet där emellan med egna tankar, värderingar och slutsatser.

 

Kan det kanske vara så att interaktiv film är äldre än vi tror? Tanken är smått svindlande det skulle innebära att det vi i dag förknippar med interaktivitet i tv-spel eller datorspel egentligen är inträngt i ett hörn och väldigt linjärt. Är det så att filmen ligger 10, 20, 30 eller kanske flera år än så, före de linjära och torftiga spelen?

 

Vad man än jämför så har spelen bara ett mål, att vinnas. Spelar ingen roll vilket spel det är. Rädda prinsessan i ett RPG eller slå ned din motståndare i ett MMOrpg ett mål att sträva mot. Vissa spel kan i och för sig ha flera mål men som alla mynnar ut i det stora pampiga slutet (som allt för ofta kan vara ett riktigt anti klimax). Eller att flera spelare har olika mål som ändå strävar åt ett gemensamt mål när man tittar lite närmare på de olika målen.

 

Vem vågar då ta bort delar av budskapet i en film? Har någon ens vågat göra det? Är det möjligt att hålla kvar tittaren och låta fantasin skena iväg för var och en som tittar på filmen? Klart det är, vi är bara för linjärt matade med vad termen interaktiv egentligen betyder.

[nvm]

Anna_Dea: Jag har ingen särskild "kompetens" inom dator-/TV-spel, det försöker jag inte påstå. :) Jag har visserligen varit med och utvecklat ett par spel på indienivå, men du kan nog ändå med rätta kalla mej för nybörjare! Jag spelar nästan aldrig själv.

 

Kanske ska förklara min ingångsvinkel i hela grejen bättre då. Jag är ingen gamer. Jag spelar nåt litet spel då och då för att slå ihjäl lite tid, men det är typ allt. Trots det är jag väldigt väldigt intresserad av datorspelet som medium. Jag tycker det verkar ha en vansinnigt stor potential, ett medium som tillåter all uttrycksfullhet och komplexitet som finns i film, med den tillagda dimensionen interaktivitet! Bara tänk vad man skulle kunna göra utifrån de förutsättningarna!

 

Men det mesta jag har sett av de topplistedominerande spelen lämnar mej besviken eller ointresserad. Inte allt, men väldigt mycket. Jag har inga hårda siffror på detta, men är det inte så att demografin över datorspelare är väldigt fläckvis? Mest ungdomar, mest killar? Hur många 50åriga kvinnor spelar datorspel? Det finns ju (nästan) inga spel för dom! Varför är det så? Jag har en teori. När man först började experimentera med datorspel så sågs de nog allmänt som ganska fula och oinspirerande. Ett par vita prickar som rör sig på en svart skärm, liksom. För att göra produkterna intressanta var man tvungen att göra en typ av underhållning som inte går att göra på nåt annat sätt. Lösningen blev väldigt ofta att göra nåt som påminner om sport, fast utan allt det krångliga i att sporta. Det var ju nåt alldeles nytt; man behöver inte lämna lägenheten, man behöver inte springa runt och bli svettig, man behöver inte hitta nån annan att spela mot. Man kunde få adrenalinkicken och utmaningen i sport, hemma på soffan! Plötsligt spelar det inte så stor roll att det i de första spelen bara var några prickar och streck som rörde sig, för själva utmaningen var ju det viktiga.

 

Utvecklarna ville alltså hitta på saker som skapar denna kick. Ett sätt som visade sig vara effekivt var att förstärka den grundläggande utmaningen (som jag kallar gameplay) med lite läskiga teman som signalerade fara, dvs ofta vapen, våld, utomjordingar, krig, whatever (nej naturligtvis inte alltid, men man kan inte säga annat än att en helt vansinnigt stor del av alla spel har haft nån form av våld, krig eller action som en väldigt central del). Målgruppen definierades redan där; när grafiken sedan blev bättre och bättre och så småningom faktiskt riktigt vacker i vissa fall, så var det fortfarande här efterfrågan låg bland den grupp som var intresserade av datorspel. Unga killar, inte femtioåriga kvinnor. Men datorspelsmediet är ungt. Jag tycker det skulle vara besynnerligt om man fortsätter trampa vatten på detta sätt, älta samma gamla koncept i oändlighet. Gameplay och action. Action och gameplay. Nån gång måste det väl uppstå ett intresse för nån som kan erbjuda något helt annat, också?

 

Du verkar ju nästan bli provocerad av mina idéer om hur man skulle kunna göra istället. Det är tråkigt tycker jag, men egentligen blir jag inte så förvånad. Den typen av i mina ögon rätt inskränkta syn på vad datorspelsmediet är och ska vara återkommer väldigt ofta i diskussioner om spel som just Myst och Riven, som du ju tydligen inte heller tycker om ("urdött"?? Du får gärna utveckla vad du menar med det). Det finns som ett hat mot den typen av spel, kan det vara för att de inte alls försöker sig på att förse spelaren med samma sak som huvudfåran av gamers är ute efter i datorspel? Man försöker sig på nåt helt annat, resultatet är att många tolkar det från sin vanliga syn på spel, och då framstår det bara som ett konstigt eller kanske rentav misslyckat spel! Jämför med folk som är uppfödda på Hollywoodfilm, och en dag får se något helt annat; reaktionen är ofta att det är tråkigt, dåligt, konstigt, krystat, obegripligt och så vidare.

 

Du pratade också om försäljning, du kanske inte är medveten om det men Myst var faktiskt det bäst säljande datorspelet i nästan tio år, trots att nästan alla gamers hatar det! Det attraherade helt andra människor, människor som aldrig tidigare ens hade funderat på att spela ett datorspel. Det höll titeln under större delen av 90talet, tills det bröts av The Sims - ett annat spel som i mångt tilltalar helt andra grupper än vanliga gamers.

 

Så, nu när jag svarat på detta får du gärna utveckla följande: "Hur insatt är du i tv-spels kunskap? innan jag ens börjar här vill jag höra det. Skulle du säga samma sak på ett seriöst tv-spels forum så skulle folk ifrågasätta dig som en ganska så nybörjare....." Jag är nybörjare och försöker bara uttrycka mina egna tankar kring detta, det är tråkigt att du ska diskvalificera det jag säger av den anledningen. Vad är det som framstod som nybörjar-igt i det du citerade här?

 

Tack. :)

[Rabies]

Riven och Myst kunde varit intressanta om dom inte va så stela med långa utdragna mellansekvenser. Det är ett pusselspel där spelaren får lösa gåtor. Då finns det betydligt bättre pusselspel från dom äldre dagarna så som Indiana Jones and the fate of Atlantis, Day of the tentacle, Monkey Island serien, Beneath a steel sky med flera. Mina absoluta favoritspel i en genre som av nån händelse dog ut. Jag kan i alla fall inte hitta några moderna spel som liknar dessa.

 

Resident Evil och Silent hill är ju annars andra spel som lyckas kombinera ett pusslande med skräck. Sen alla GTA spelen från och med nummer 3 är spel som tilltalar mej.

 

Spel som Final Fantasy, Zelda och andra spel där man måste läsa 14,000 sidor dialog elelr där man är nån liten alv i nån fantasivärld med diverse löjliga monster är inget som jag går igång på. Samt vanliga Shoot em up spel som man tröttnar på efter första banan och sedan fuskar sej igenom är ju bara roliga när man kör multiplayer mot andra men fungerar mest som tidsfördriv och sätter inte så mycket press på tankeverksamheten. Doom, CS, Unreal tournament hör ju till den kategorin.

 

Sen finns ju nåt mellanting i Medal of honor serien där man får besöka platser och delta i slag som varit i verkligheten och lösa lite mindre uppdrag.

 

Jag tycker att det fattas renodlade tänka-spel som inte är fantasy-baserade så spelmarknaden är långt ifrån fylld och färdigutvecklad. Olika människor kräver olika underhållning och det går att utveckla samarbetet mellan film och spel betydligt mycket mer.

[barnholdt]

Så länge det bara finns enkla simpla mål (med olika svårighetsgrad) att uppnå i spel är det en omöjlighet att kunna skapa interaktivitet. Spelaren kommer alltid fråga sig själv medvetet eller omedvetet "hur ska jag välja för att komma vidare".

[Jawo]

Så länge det bara finns enkla simpla mål (med olika svårighetsgrad) att uppnå i spel är det en omöjlighet att kunna skapa interaktivitet. Spelaren kommer alltid fråga sig själv medvetet eller omedvetet "hur ska jag välja för att komma vidare".

 

Du kanske borde spela några spel som inte är från