Daniel Hållquist

Med risk för att låta cynisk men jag tror inte att vi människor förändras särskilt mycket faktiskt. Jag är medveten om att många tror det och till vis del gör vi väl det också antar jag, vi byter jobb, livsstil, åsikter, osv, men inombords är vi alltid samma människor, har alltid samma svagheter och demoner. Vi lär oss kanske leva med dem men vi kan aldrig fly dem. De är och förblir en del av oss, vår färg.

Hej, om en vecka eller två ska jag börja på en ny version, är det någon som har lust att peka ut vad som kan förbättras? /D

Hej och välkommen! :) Du, skicka mig ett pm och berätta lite mer om dig själv. Det vikigaste är ändå att man har idéer, har något att säga och vågar vara sig själv. För det är många som skriver, men det känns som om de flesta gör det för att det verkar som en kul grej. Det ska det förstås vara, men samtidigt vill jag att sketcherna ska hålla hög klass och då krävs det ett och annat av oss som skriver. /D

Strålande. Du kan ju skicka ett pm om du vill och dela med dig :) Joru, jag vet vem du är faktiskt, känner också Bergman och han berättade att ni spelat in en film ihop. Du skådespelar också förstår jag? Det är bra, kommer behövas skådespelare längre fram tror jag, nog inte alla som är med och skriver som känner sig trygga framför kameran. Men för tillfället mailar jag mest med folk och känner efter vad de är för typer och hur pass intresserade de är, vad de har för tankar och så. Hoppas samla ihop ett gäng med starka personligheter som inser styrkan i att samarbeta. Trevlig helg! /D

Bättre än inget, har lagt upp en annons på Filmbasen också och har hittills fått 4 svar, ska försöka styra upp ett möte i slutet av månaden, tänkte jag. Sen får vi se hur det utvecklas :) /D

Grattis! Vad händer om du vinner?

Bra förslag, det använder jag mig av. Det är av den här anledningen som jag lägger upp manus på voodoo, räcker oftast med att en enda person tar sig tid för att peka ut eventuella brister och föreslå hur man ska lösa det. Än en gång, tack! Jo, jag har börjat inse det. Till nästa gång kommer jag vara mer tydlig med det samt förklara nallens betydelse. Hur tolkade du det?

Javisst, men jag tänker på mig själv, jag brukar ibland skådespela och jag gör alltid bäst ifrån mig när det är enklare roller, minspel och enstaka repliker, blir ojämnare när jag försöker mig på långa dialoger. Vilket oftast märks också. Men vi får se som sagt. Behövs en konfliktupptrappning mellan Inferno och Flickan, och då måste hon kanske prata mera. Det som du beskriver har hänt mig också, eller mer att jag skrivit på något som sakta men säkert växt sig större och större tills jag till slut insett att jag aldrig någonsin kommer kunna producera det själv. Så enkelt är bra, resonerar jag nu. Bra :) Tror du att slutet fungerar som det är om jag skulle trappa upp konflikten mellan Inferno och Flickan, och också förklara nallens betydelse? Tips på hur jag ska göra det, förresten? /D

Tja, du är inte den första som missförstått det :) Jaså? Ja, jag har bara sett den en gång och minns inte riktigt alla detaljer, men pratade han inte med någon androgyn person som på något vis hade magiska krafter och bidrog till styvfaderns död? Nåja, du behöver inte svara. Men budskapet, som jag tolkade det, i sista scenen mellan Alexander och styvfadern var att det helt enkelt inte går att glömma vissa saker, att det är något som man får bära med sig för alltid. Det är det jag också vill säga med denna historia, med min sista scen där flickan skrattar åt honom, att det liksom inte går att vrida tillbaks klockan, man kan ångra sig hur mycket man vill men man måste ändå leva med konsekvenserna av sitt handlande. På sätt och vis kan jag hålla med dig men anledningen till att jag är så pass tydlig är att det är så många som har missförstått vad jag vill berätta, vill inte kosta på mig att bli missförstådd igen och har därför valt att dosera bakgrundsinfo på detta vis. Men tänk på relationen mellan Russell Crowe och Paul Bettany i ”A Beautiful Mind”? Som jag tänker har Inferno och Flickan en liknande relation, dock mer dysfunktionell. Inferno är ju mer eller mindre i en konstant psykos men någonstans har han också en slags självbevarelsedrift, och man skulle till och med kunna säga att han funnit sig i sin situation. Han står iallafall ut, lever dagligen med det medan han sjunger ut sin smärta på gator, tåg, och torg. Och ibland är han till och med så pass psykotisk att han glömmer bort sig själv och tror att det faktiskt är hans riktiga dotter. För att sedan minnas igen. Men bra förslag att han nyper sig själv i näsan, det använder jag mig nog av. Jo, jag läste om och läste om rätt, du vill helt enkelt att texten ska få andas mer? Nej, det skulle inte alls vara fel. Flickan är väldigt tyst i manuset och pratar heller aldrig i bild, har gjort det så därför att jag tycker att det är så jäkla svårt att hitta bra barnskådespelare. Kanske fegt … Jo, det är fortfarande för otydligt, har varit det hela tiden, faktiskt. Anledningen till att han går in i huset är för att söka försoning, förklara sig för sin dotter och lämna tillbaks hennes älsklingsnalle som han tog med sig den dag han lämnade henne. Lugnt, jag kan förstå dig. Det är skrivet så att det är upp till publiken att bestämma om han ser sin riktiga dotter eller om det är ännu en psykos. Du kanske inte minns det men i scenen innan sitter han i tunnelbanan och tittar på människor, blundar och öppnar ögonen, för att då se att vagnen är helt tom. Därefter klipp till nästa scen där han träffar dottern och hennes vänner i tunneln, vilket man förstås kan tolka som att han sitter kvar blundandes, avskärmad ifrån alla andra. Hur som helst, stort tack för din feedback! Guld värt. /D

Hej, schysst att du tog dig tid. Tack. Jo, min ursprungliga tanke var att spela in det i somras men eftersom jag inte har någon slutversion än så har jag fått flytta fram det till nästa sommar. Hör och häpna, regissören hoppade dessutom av eftersom han tyckte att det blivit för övertydligt! :) Men han var väldigt inne på att göra en utmanande film, så det har sina förklarliga skäl. Ja, det är ett barn som farit illa, Infernos dotter, som han ju övergav. Men flickan som han ser är en hallucination, tonårsflickan som han ser på slutet är hans riktiga dotter. Du tycker det är otydligt förstår jag? Det är tänkt att flickan, som är lika gammal som när han lämnade henne, ska spegla hans vansinne, ånger, självförakt. Något som han tvingas leva med. Jag har inspirerats av slutet på Bergmans ”Fanny och Alexander”, när Alexander fälls bakifrån av sin styvfar, vars död han orsakat, och styvfadern säger: ”Mig kommer du inte undan.” Ja, han uttrycker sig inte exakt så men något i den stilen. Okej, varför då? Kan du förklara mer utförligt varför du tycker så? Det håller jag nog med om. Vad sägs om fler vardagliga scener dem emellan? Dessutom har jag precis insett att det finns en stor brist i manuset, i scen 6 försvinner flickan i tomma intet och Inferno blir chockad, men när jag tänker efter borde han faktiskt redan inse att hon är ett hjärnspöke och då borde han naturligtvis inte reagera så starkt. Menar du att jag beskriva mer vad som händer? Hur han rör sig och så? Hur saker och ting ser ut runtomkring? Men att en sida ska motsvara en minut stämmer nästan aldrig, inte enligt mina erfarenheter. Brukar alltid bli längre, tycker jag i alla fall. /D

Hej, vad roligt med ett svar, det väntade jag mig inte :) Det låter ju toppen, har du tillgång till utrustning? Nu går jag i och för sig händelserna i förväg men om det verkligen blir av kommer det behövas längre fram. Jag har som sagt tänkt att vi ska träffas och skriva, så även om du inte har så himla mycket erfarenhet av att skriva humor så lär du säkert kunna bidra med något i själva skrivprocessen också, det räcker med att man har åsikter och idéer, sen diskuterar vi det och gör till sist en sketch av det. Till viss del krävs det att folk lämnar sina egon därhemma, för även om någon skulle skriva merparten av en sketch så lär ingen utomstående få reda på det, förutom de i gruppen. Jag har redan nu 3 idéer, vill bland annat göra en sketch av en knäpp liten sång som jag skrivit: /D

Hej! Det är en sak som jag tänkt på ett tag och det är att starta upp en humorgrupp. Problemet är bara att jag har en ganska konstig, mörk humor som ingen av mina filmpolare delar. Men så tänkte jag, det kanske finns andra därute med samma problem? :) Om mig: Jag älskar det löjliga, smarta och ibland surrealistiska med The Kids in The Hall, och jag fascineras av Peter Wahlbecks vansinne. Och det är givetvis något liknande jag själv vill syssla med. Absurt, smalt, kanske till och med otäckt, men alltid, alltid roligt. Min tanke med detta är framför allt att ha roligt, kanske träffas 2 gånger i månaden för att skriva sketcher tillsammans, för att sedan filma det snabbt och spontant. Efter det får vi se, det kanske växer till något större? Hör av dig om du är intresserad och berätta lite om dig själv. /D

Okej, nu vet jag inte riktigt vad du gillar för filmer men här får du iallafall ett förslag. En ensam man. En ensam kvinna. De får kontakt på internet och bestämmer sig för att träffas. Om det slutar lyckligt eller olyckligt är upp till dig :) /D

Det kan nog vara sant, min ursäkt är att jag allt som oftast har ont om tid och därför skriver spontant och omedelbart. Ja, om du har lust förstås. Du kom med bra kritik sist, när du kommenterade “Man väljer inte sin färg”. /D

Hej Désirée, det vore verkligen olyckligt, för om man läst alla mina tidigare versioner så är det tydligt att jag lyssnar på kritiken. Det jag ogillar är när folk försöker övertyga mig om att de har rätt och att jag har fel, jag tror mer på att ställa frågor och vilja ha en dialog, ta hänsyn till vad personen ifråga vill berätta, i det här fallet en skruvad liten historia om vansinne och skuld. Tänk dig Thorsten Flinck regisserad av Terrence Malick :) Det är något sånt jag siktar på. Jag vill göra något annorlunda, sketchartat men med hjärta, inte beskriva ett tillstånd som jag skrev tidigare, utan ett flöde, ett flöde som leder fram till något, en insikt om att vissa handlingar får man stå för svars för resten av sitt liv, att det ibland blir försent för försoning. Har du läst manuset? Vad tyckte du i så fall om det? /D

BUMP! Hej, har skrivit klar version 5 efter en halvårs lång paus. Hoppas det är begripligt, har jobbat med en tydligare röd tråd samtidigt som jag behållit en del av det som varit diffust i tidigare versioner, något av en kompromiss kanske men på ett bra vis hoppas jag. För självklart är det ju meningen att man ska förstå vad det handlar om, men det är också meningen att man ska få tänka efter lite själv. /D

Ingen annan?

Tänk inte på det, Andreas. Det viktigaste just nu är att skriva klart manuset. Efter det kan du ta beslutet om du ska göra verklighet av det eller inte. Men det är viktigt att slutföra det man påbörjat, för oavsett vad du bestämmer dig för kommer du vara glad att du skrev klart det och definitivt växa som författare. Här nedan följer några punkter som jag brukar använda mig av när jag skriver. Ja, förhoppningsvis kan du ha nytta av dem. 1. Vad handlar det om? 2. Hur doseras information? 3. Hur läggs pusslet? Och den allra viktigaste! 4. Att hålla reda på vad publiken tänker på i varje moment. Lycka till! /D

Förvisso, men det kan lika gärna bero på att hon är psykiskt sjuk. Det är inte direkt så att man läser in att det är samhällets eller medias fel att hon har blivit den hon är. Det gör du bra, faktiskt. Men än en gång, det kan lika gärna bero på att hon är psykiskt sjuk, vilket du också antyder. Jo, det är klart jag undrade, men vad jag menade tidigare är att man aldrig får någon förståelse för de underliggande orsakerna, vad som ligger bakom det sker. Återkommer till här nedan! Men hon är inte tokig då? Man kan lätt tro det. Varför kräver hon inte ett utförligare svar? Det skulle vi två göra, eller hur? Hur avslöjar Billie det? För att han har en svart låda i sig? Där, precis där, har du ditt absolut största problem. Hur ska vi, publiken, kunna förstå lådans betydelse? Men det är bara att jobba vidare, ge för guds skull inte upp, för det har helt klart potential. /D

Ingen orsak, bara kul, helt klart spännande värld du skapat. Det är inte alla som klarar av det, det ska du veta! Alienerad och fördummad av samhället? Hur mycket av det är med i manuset, egentligen? Det kanske är jag som missade det men jag märke inte direkt av det. Det är ju väldigt skruvat, och det gillar jag, men jag vet inte riktigt om jag förstår vad mysteriet är. Det finns en återkommande nyckelreplik. En man med hund säger: Det är du som regisserar din katastrof! Här i världen där jag bor är allt lugnt och stilla. Och en polis säger: Du är ensam regissören i detta drama. Du är ansvarig för allt som sker i din värld! Giana svarar polisen: Hur så? Och det undrar jag också, hur så? Om Giana finner sanningen, vad är sanningen? Det tror jag också. Till exempel: Vad har Billie för syfte? Visst, det är roligt att Giana har ett stort gosedjur, men varför pratar han med henne och ber henne köpa snyggare kläder? Väldigt förvirrande, tycker jag. Jepp, jag har ett förslag och här kommer det: Du kanske borde stryka all dialog och göra det till en stumfilm? Det finns flera anledningar: 1. Du är redan duktig på att berätta i bilder. Väldigt duktig, faktiskt. 2. Det tvingar dig att berätta enklare. För du har en tendens att skriva dialog som förvirrar mer än den förklarar. 3. Det passar dessutom en animerad film. Vad tror du själv? /D

Hej! Läste det igår. Det är uppenbart att du kan skriva och att du vet hur man skriver manus, men det brister i dramaturgi dvs rent visuellt är det spännande men samtidigt otydligt i vad det egentligen handlar om. Men det kanske är meningen? Att det ska vara ett mysterium? Ett tips: Kan du sammafatta din historia i en endaste mening? Det underlättar mycket för nästa omskrivning, för det är det du bör fokusera på inför nästa gång du sätter dig ner och skriver. Om du har något annat du vill prata om, så ställ följdfrågor :) Hörs! /D

Jag förstår. Nä, jag har ett nära samarbete med en regissör och vi har två projekt inplanerade, så just han är nog inte aktuell för detta. Men vi får se, saker och ting förändras ibland. Om inte de jag tänkt på kan eller vill, är det mycket möjligt att jag hör efter här om det finns någon som känner sig manad, utifrån att de är tillräckligt bra förstås och redo för en novellfilm. Blir kul att läsa, minns att jag läste ett annat manus av dig som jag tyckte hade potential. Hör av mig om mig några dagar, när jag haft tid att gräva ner mig i det. /D

Ja, du har definitivt en poäng, ska tänka på det medan jag tar en paus i några veckor. Nej, inte alls. Jag resonerar som så att varför ska man både skriva och regissera, när det är tillräckligt svårt att försöka vara en bra manusförfattare? :) Men jag känner två duktiga regissörer, som jag respekterar och litar på, och jag ska höra med någon av dem är intresserade, men innan dess ska jag ha en något mer genomarbetad version klar. Okej, jag ska tänka på det, förstod det även som att det är en animerad film, så jag ska ha det i åtanke också. /D

Hej, och tack så mycket för berömmet, Andreas! Du har verkligen fattat vad det är för slags historia jag vill berätta, alltid kul när folk gör det, kom gärna med förslag på förbättringar, vad som helst, känns som sagt som om vi ligger på samma linje. Får se vad nästa steg blir, förmodligen ännu en omskrivning. Men målet, som det ser ut nu, lutar åt att hitta en producent till Svts novelllfilmstävling. Om inte det lyckas, så filmar jag det själv nästa vinter. Läser ditt manus om några dagar och återkommer med kommentarer :) Trevlig kväll! /D

Version 2 klar, blev visst ett manus till en novellfilm ändå. Vad tycks?